Det snurrar av tankar efter gårdagens nyhet om att kommunstyrelsen i Västerås haft avtackningsmiddag på Tidö slott för 1300 kr/deltagare. Jag ska försöka att strukturera upp mina tankar.

Min magkänsla skriker nej nej nej när jag får höra hur våra folkvalda politiker väljer att helt obetänksamt festa loss på skattebetalarnas pengar. Det finns flera viktiga aspekter också förutom de rent ekonomiska. Generellt är jag rädd för att vi börjar få en politisk yrkeskår som tappar kontakten med kärnan i sina värderingar. Och det värsta av allt, glappet mellan väljarna och politikerna växer, och våra politiker skyller gärna det på media eller allra värst, på väljarna.

I höstas så kunde jag läsa på flera vänners statusuppdateringar om festen på Stockholms slott som kungafamiljen höll för riksdagens ledamöter. Jag hade tagit stöd i mina värderingar och tackat nej till en sådan tillställning om jag hade varit folkvald. Jag respekterar andras individuella val, det vill jag säga. Men det ger en knasig magkänsla hos mig att se att så många verkar tycka att det är helt oproblematiskt.

Vidare har vi kunnat läsa i lokaltidningen om de avgående riksdagsledamöternas inkomstgaranti. De får 80 % av underlaget (arvoden och vissa tillägg) första året sen minskar det beroende på tjänstgöringstid.

Jag tycker att det är okej att våra beslutsfattare tjänar bra. Jag har inga direkta synpunkter på arvodernas storlek. Om det stannade där. Men i riksdagen har man tillägsarvoden för typ allt (utöver grundarvodet på 56 000/mån).

Även de i kommunstyrelsen som är heltidsarvoderade tjänar bra!

Som enskilda händelser är det inte så allvarligt. Men när man lägger ihop privilegierna som våra politiker har så är det ett problem. Hur kan man förvänta sig att väljarna ska känna förtroende för några som lever i en värld så långt bort från majoriteten av väljarna?

Västerås stads socialsekreterare som utför en del av det viktiga arbete som kommunpolitikerna beslutar om, och som har en ingångslön på 21 500 kr åt sin julmiddag på kontoret med caterad mat och med egen medtagen dryck. Kan det kosta max 100 kr/person?

Det gäller att ärligt rannsaka sig själv, lyssna på sin magkänska.. Kan jag ärligt försvara det här inför en underbetald sjuksköterska som sliter häcken av sig på grund av underbemanning?
Då blir mitt svar nej.

Jag blev påmind på facebook av en vän som förlorat sin dotter. På lördag är det sju år sedan jag sist träffade min pappa. Det som slog mig nu var hur jäkla konstigt det är. I mars är det sju år sedan han dog. När det hände så trodde jag inte att jag skulle kunna leva vidare. Det gjorde så obeskrivligt jävla ont. Jag förstod inte hur det någonsin skulle kunna ljusna igen. Att världen rullade på kändes som ett skämt.
Idag känner jag sorgen och smärtan, men det är inte alls samma svarta avgrund. På något mysteriskt jäkla sätt så går det att leva vidare.
Sorg går inte att jämföra. Det är helt individuellt hur man reagerar. Men att det finns hopp, det går att dela.

Sitter vid en dator på socialkontor vuxen och har en förmiddag att "jobba" innan jag har julledigt i två dagar. De dagarna spenderas hemma hos mamma med iofs en del plugg. Sen ska jag tillbaka till Västerås på fredag för att jobba hela julhelgen.

Önskar er som snubblat in här en härlig julvecka!

Ibland är det som om mina känslor inte alls följer livet i övrigt. Som just nu. Jag har det hur roligt som helst på praktiken, gör det jag tycker är allra allra roligast, skrattar tillsammans med arbetskamrater vid lunchbordet. Och så fort jag känner efter så känner jag en stor stor sorg i bröstet. Jag har accepterat mer eller mindre att den finns där. Just nu verkar det mest vara mindre.

Och det är liksom som om det är värsta katastrofen att vara lite ledsen. Som om jag gör vad som helst bara folk inte ser att jag är ledsen. Speciellt här, de som jag inte känner. Det är nog så det är. Att jag inte vågar slappna av i mig själv. Då är det klart att det känns tyngre.

Hm. Spännande.

Fy. Jag orkar inte ta in terrordådet. Jag vill just nu låtsats om som att det inte har hänt coh jag orkar inte skriva det blogginlägget. Inte just nu.

Jag vill skriva om Sveriges mest underskattade yrkeskår istället. Nämligen socialsekreterarna. Ni som bor i Västerås kan känna er trygga med att det finns duktiga, engagerade och professionella socialsekreterare på alla kontoren i stan. I alla fall de jag har träffat. Det är fantastiskt att se hur socialt arbete kan vara utformat och hur bra det kan bli när det är en engagerad socialsekreterare. Det är coolt.

Nu dusch och sen säng.

Uppdrag granskning visade i kväll exklusiva videoupptagningar från Ship to Gaza konvojen. Bilder visar hur Israeliska flottan åker mot första båten och skjuter, utan att ens ha gjort ett försök att prata med dem, i mörker på internationellt vatten. Sen visar den hur de båda sidorna använder våld mot varandra men förstås är det Israel som står för det tunga våldet. Det är ju de som är beväpnade. FN:s rapport visar att Israel använde ett kraftigt övervåld och att ingripandet var olagligt. Israel säger att det är ett skämt och vägrar ta åt sig. Där stannar det. 10 människor dog och ingen ställs tillsvars för det.

Jag blir ledsen. Ledsen för att det är så hemskt. Det handlar om människor, människor som är avskurna från resten av världen. Utsatta för en olaglig ockupation och som lever med en otroligt taskig standard. Ingen vet egentligen hur det ser ut med tillgång till bland annat mat och medicin för Israel släpper inte in någon.

Och så var det ett gäng aktivister som ville visa de här människorna att de inte är ensamma. Det finns andra som stöttar deras frihetskamp. Och de kidnappas och deras uppdrag avbryts militärt. Och världen kan inte ens enas om att det inte är okej. Jag tycker att det är sorgligt.

Idag fick jag träffa en kvinna som ligger efter sju månader med hyran. Hennes förmåga att hålla ordning på ekonomin rasade när hon fick meddelande av sönernas skola att deras skolgång inte fungerade alls. Då rasade hennes ork. Nu är hon aktuell hos socialtjänsten och ska få hjälp att lösa situationen innan den förvärras.

Jag triv så himla himla bra. Det känns så himla himla rätt att jag om två år ska få möta dessa människor i syfte att försöka vara en liten del av deras livsresa. Att kanske kunna bidra. Att i alla fall få gå bredvid, så att de slipper gå själva. Det är nog mest så jag ser på socialsekreterarrollen. Beroende på förstås vart i myndighetsutövningen man befinner sig. Handlar det om LVM så är det nog få klienter som uppfattar att man går bredvid. Men det jag menade var att jobbet är inte att göra istället för klienten, att lösa deras situation eller ens att "fixa" klienten. Allt det ska klienten göra själv, om klienten vill. Jag kan gå bredvid och informera om olika vägar, men inte gå vägen istället för.

Det enda tråkiga är att det känns som att det är lång tid kvar. Det är tur att jag trivs så bra med plugget ;)

Med ett leende på läpparna avslutar det här klippet min kväll.

Jag är hemma hos min bror och hans kärlek. Vi tittar på "Eclipse". Fast jag tog mig en bloggpaus. Jag ska barnvakta från tidig morgon så då sover jag här. Vi ska julbaka. Älsklingarna får leka med pepparkaksdegen medans jag gör lussebullar.

Det börjar kännas i kroppen att julen närmar sig. Juldagen 2003 var sista gången jag träffade pappa innan han dog i mars 2004. Hans dödsdag och födelsedag känns inte alls. Det är juldagen som finns kvar i mig. På riktigt så känns sorgen fysiskt i hela kroppen.
Jag tycker att döden är så jäkla orättvis. Även om det blir sju år sedan pappa dog så är jag fortfarande arg över att han togs ifrån oss. Jag älskar Gud men jag är inte alltid överens med hens vilja.

Pappa har i alla fall fått en plats i min lägenhet nu. Jag har tagit upp kortet som vi hade på hans kista på begravningen och ställt den bredvid bilder på mig från när jag var barn. Det är fint. Han finns kvar då på något sätt, nära.

Jag har landat i soffan kan man säga. Eller i soffan/sängen. Sovmorgon är alldeles ljuvligt! Om ett par timmar ska jag ta mig till bussen mot e-tuna för att göra en roadtrip med Petra. Men tills dess ska jag bara slappa järnet. Tre helt lediga dagar! Om ni visste hur härligt det känns!

Fick precis se att jag klarade förra tentan vi skrev. Mina tentareaktioner är så roliga. Först så blir jag lättad över att jag klarat den, sen kollar jag efter VG. Om jag inte fått det så blir jag lite besviken. Sen när jag har fått smälta det lite så kommer en känsla av lättnad och frid i magen. För det innebär att den kursen är avklarad och lämnad bakom. Och det är skönt.

När jag tänker efter så blir jag stolt också. Jag var i Palestina, gjorde en heltidsvalrörelse och var på sorgevecka. Allt detta samtidigt som jag läste kursen på heltid. Så ett G är riktigt jäkla bra!

Åh nej. Jag hittade ett statistikverktyg som jag varit övertygad om att det inte har funnits förut. Det innebär att jag kan se sidvisningar. Inte unika besökare iofs så det säger inte så mycket... Men det kommer ändå innebära att jag blir mer medveten. Jag såg att flest besökare kommer via google. De googlar tydligen på nieden+johanna. Spännande tycker jag. Nieden finns inte som namn i Sverige, så antingen letar de efter tyska Johannor eller så är det mig några letar efter. Annars kommer många besökare från er som länkar till mig. Så tack! Tessan, Hannah och Lisa ligger i topp, tack babes ;)

Jaja. Jag skriver fortfarande för mig själv. Jag är glad att några av er vill dela mina tankar och känslor. Det är fint. Men det är inte skälet till att jag skriver.

Fina ord

Jag får höra så mycket fint på praktikplatsen. Jag får höra att jag är engagerad, nyfiken, tar för mig, ödmjuk med fötterna på jorden och klok. Det är så himla himla fint.

Jag blir generad och en del av mig skäms. Men jag tänker bestämma mig för att skita i den delen och bara lyssna till de fina orden. Det känns fint i magen.

Åh vad tråkigt. Klienten ville inte ha praktikant med. Så då fick jag en timme över. Eller egentligen två för jag hade en timme som inte var planerad. Jag ska försöka vara modig och be någon annan handläggare om att få vara med på något.

Alla klienter får frågan om det är okej att jag är med. Vill de inte så har de rätt att slippa. Det är viktigt.

Lunchen är strax slut och jag och min ena handledare ska ta emot ett nybesök. Förra veckan bestod nästan bara av studiebsök och sånt så det känns lite pirrigt med det här besöket. Om klienten går med på det så är planen att jag ska få följa det här ärendet, så att jag får vara med på något från början.

Det här är det roligaste. Klientarbetet, det är därför jag pluggar känner jag nu!

Första advent!

De senaste jularna har jag mått skitdåligt inför rent utsagt. Om man är ensam så blir det som allra allra tydligast på julen. Jag är inte ensam. Men jag har känt mig ensam nästan hela livet. Julen har verkligen varit en otroligt tydlig påminnelse. I nykterheten har jularna varit skitjobbiga. Jag har haft ångest värre än någonsin annars. Än så länge i år har det varit lugnt. Även om min panikångest i och för sig är tydligare nu, men någon rädsla inför julen eller ångest på grund av tidigare jular har jag inte haft. I år har mina nära varit väldigt fina och jag har flera erbjudanden om julfirande. Kanske hjälper det till.

Men jag är låmgt ifrån julpyssel-längtan. Men jag vet ju att ibland behöver jag göra för att känslan ska komma. Jag tror att nästa år får bli året då jag köper julprylar hem. Det blir inte i år i alla fall. Jag har inte råd helt enkelt.

Back to basic. Ikväll ska jag få äran att hänga med några av vännerna som var med från första dagen. De som välkomnade mig med öppna armar in i deras gemenskap den där dagen för 3 år och fem månader sedan. Så mycket har hänt, jag vågar påstå att jag är en annan person idag än då, det är de också förstås. Men gemenskapen och värmen finns kvar. Tacksamheten har vuxit sig stark.

Det är fint!

Det var länge sen jag skrev något innerligt. Kanske på grund av att jag just nu helst inte befinner mig så mycket inne i min egen insida. Jag är mycket hellre utanför, gärna i en konflikt, så att jag kan vända min klump till något utanför. Bli lite arg istället för lite ledsen. Inte som förut, jag tror inte att jag skadar andra idag, Men det är bekvämt att bli arg på rasister eller moderater eller något annat tacksamt objekt.

Jag har inte kunnat träffa prästen igen. Jag får inte ihop det med mitt praktikschema. Så det får vänta. Så länge använder jag de verktyg mitt program givit mig. Efter bästa förmåga.

Vi satt i ett möte tillsammans med barn och ungdomskontoret (socialtjänsten) angående en familj som är aktuell på båda kontoren. En av handläggarna från barn och ungdom sa att barn behöver ordentliga avslut, annars kommer de att få svårt med det senare i livet. Och det grep tag i hela bröstet på mig. Jag har aldrig fått ordentliga avslut, vi flyttade, relationer kom och gick, kompisar kom och försvann och djur kom och försvann. Mina föräldrar gjorde det också i olika perioder. Det är klart att det inte fungerar till hundra hela tiden.

Anna skriver att hon bloggade om att det var fantastiskt härligt att vara sosse när valet av Mona Sahlin var klart. Trots mediabilden och olika amatörtyckares uppfattning så tycker jag att det är härligt att vara sosse idag. Mona hade mitt förtroende att sitta kvar, jag tycker att det är tråkigt att hon avgick. Men är det något jag har lärt mig i mitt liv så är det att efter den värsta stormen så kommer lugn och tillväxt. Jag tror bara att vi (socialdemokraterna) har goda insikter att hämta ur den här processen som är nu. Det jag hoppas är att partiet vågar vara modigt. Att man vågar lyssna på alla åsikter och tankar. Även de som man brukar betrakta som lite obekväma. Om man vågar släppa in och lyssna så tror jag bara att vi har att vinna på det här.

Jag vet inte vem jag vill ska leda socialdemokraterna, men jag hoppas att processen blir öppen för alla och ärlig. Då kanske det dyker upp ett namn som vi inte tänkt på tidigare, och som har möjlighet att leda den politiska processen framåt!

Jag ska aldrig mer börja en lördagsmorgon med att titta på en dokumentär om SD. Aldrig mer. Jag är alldeles färdig nu av alla känslor jag gick igenom under dokumentären. Tankarna snurrar. Det är så mycket som retar mig. Ideologin och idén om att människor kan räknas om till kronor och behandlas som vilka andra budgetposter som helst är en, det faktum att det är fem män som styr en annan, stämpeln som offer en tredje. På riktigt vad förväntar sig SD? De målar ut en grupp i samhället som våldverkare, kostsamma, i vissa fall illegala och sen förväntar de sig att folk inte ska bli förbannade? Det hänger inte ihop. Nej det är inte okej att slåss, det är inte okej att hota eller förstöra. Men människor är människor med känslor, tankar, erfarenheter. Vi kommer att reagera mer eller mindre sunt när vi får till oss olika budskap. Om SD vill att folk ska sluta störa deras möten kanske de ska sluta hetsa mot muslimer?

Sen är den totala okunskapen en annan retfaktor. SD i Vellinge, ja är det inte hysteriskt roligt att SD finns i Vellinge av alla ställen? Vellinge som inte tar emot invandrare? I alla fall så sitter en av deras företrädare framför kameran och säger att hon har minsann läst "Inte utan min dotter" och vet att muslimer "är inga rena människor" usch och fy de vill man inte ha i vården.

Ni hör själva va? Och när jag är mindre arg så kommer jag att skriva ett blogginlägg som har snurrat i mitt huvud ett tag om SD:s väljare. För jag delar inte vissa människors förakt mot SD:s väljare, jag tror inte att de röstar som de röstar av okunskap enbart. Jag kommer till det inlägget.

Och sen till slut säger reportern att kvinnan i Vellinge och hennes man som också är Sverigedemokrat kommer att lämna Sverige om SD inte kommer in i riksdagen och flytta till Thailand. Men hallå?

Dag 3 är över. Jag är trött som en gnu. Jag ska diska lite och sen tror jag att det blir en tiidig kväll. Idag har fått läsa mitt livs första LVM-utredning. Imorgon eftermiddag är förhandlingen så då ska jag få se hur en sån går till i verkligheten. Vad har man på sig i förvaltningsrätten då? Eftersom att mitt tvättberg snart är bestigbart så är valmöjligheterna inte så många. Det är bra!

De säger att jag är dålig på att uppdatera. Så jag får skärpa mig nu.

Första dagen på praktiken är över. Jag är lite trött på mina egna rapporter från dagen eftersom att jag har pratat med massor av folk och berättat. Det blir i alla fall fantastiskt bra. Jag har två suveräna handledare som båda är inställda på att ge mig en matnyttig och bra praktik. Jag kommer göra sjukt många studiebesök och få vara med på ärenden som rör, missbruk, boendestöd, ekonomi och massor mer tror jag. En LVM-förhandling i förvaltningsrätten också. Det handlar alltså om huruvida man ska tvångsomhändertaga en missbrukare eller inte.

Nu är jag slut. Jag kommer krypa ner och däcka alldeles alldeles snart.

Puss på er!

Jag hade en dröm inför praktiken. Jag drömde att jag skulle sitta här i kväll med en städad lägenhet, tvätten skulle vara tvättat och upphängd, min praktikväska skulle vara packad, matlåda lagad och jag skulle vara nyduschad. Allt detta så att jag skulle få en harmonisk och lugn söndagskväll och måndagsmorgon. Istället sitter jag här oduschad, i en röra, tvätthögen svämmar över, jag har visserligen alldeles nyss lagat matlåda men väskan är fortfarande skolanpackad, inte praktikpackad. Jaja. Lugn, glad och lycklig är jag ändå.

Jag glömmer ibland att jag inte lever ett lugnt hemma liv med massor av tid för pyssel och plock. Istället har dagarna sen tentan lämnats in sett ut som följer: Torsdag morgon tokstädade jag lägenheten, plockade, diskade dammsög och torkade alla golv, skurade toalett och sånt. Kl. 13 kom mamma och så sprang vi på stan, kl 15 hem och göra tårta kl. 17 kom gästerna. Jag hade ju 27-års kalas.
Fredagmorgon vaknade jag kl 8.13 av att chefen ringer och frågar om jag kan jobba. Of course säger jag som behöver pengar. Kl. 9.03 kliver jag in på jobbet. Jobbar till 16 sen hem till brorsfamiljen eftersom att jag ska barnvakta på lördagen och inte vill gå upp kl 06.
Lördag barnvakt mellan typ 07-15 sen hem, och försöka hålla mig vaken (jag var helt slut) hängde mest framför msn med typ tre konversationer igång. 21.19 däckade.
Söndag: Kl. 10 mötte jag upp vänner för tripp till de norra länsdelarna, eller närmare bestämt hålan nära hjärtat: Fagersta. Tillbaka i v-ås kl. 15, snabbhäng med brorsfamiljen innan jobb 16-20.
Hm. Jaja. Att det inte alltid blir som man tänkt sig betyder inte att det blir dåligt. Tack alla för en fiin helg :)

sdkollen.blogg.se

Brorsan och jag har ett litet nytt projekt. Idén föddes i den ilska, maktlöshet och sorgsenheten vi kände efter valnatten. När det stod klart att ett rasistiskt parti valts in inte bara i Sveriges riksdag utan även i Västerås kommunfullmäktige. Vårt idé är enkelt. Vi kommer berätta vad SD gör, hur de agerar i fullmäktiges talarstol och hur de röstar. Målet är att i valrörelsen 2014 ska ingen behöva undra vad SD i Västerås har gjort i fyra år.

Vi kommer inte att kunna uppdatera jätteofta, det är inte en sensationsblogg, utan det är helt enkelt några idéelt engagerade antirasister som vill visa vad SD gör när de får en chans att påverka. Vill du vara med så behöver vi hjälp! Just let us know!

Moderaterna i Västerås vill förlänga restaurangernas (läs krogarnas) öppettider i Västerås. De vill utreda hur länge man kan ha öppet och under utredningens gång så vill de att krogarna ska kunna ha öppet till kl. 03. En timme längre än dagens kl. 02. Utan att ha en åsikt i just den här sakfrågan så kan jag ändå konstatera: att vara moderat innebär nog lite grann att svära sig fri från ansvar. När jag tänker på krogarnas öppettider så räknar jag in problem som kan komma med ökad fylla, mer våldsamheter och en risk för ett ökade alkoholskador. När moderaterna gör det tänker de frihet frihet frihet. Deras frihet. Alltså: Jag ska få festa hur sent jag vill och de som inte kan hantera det.. Ja too bad. Ungefär.

Men det är inte så konstigt, socialt arbete har blivit en profession i ett socialdemokratiskt Sverige. I borgerliga samhällen har socialt arbete alltid varit filantropi, alltså välgörenhet. I ett sånt samhälle är det ett gulleprojekt för de redan rika. I mitt Sverige handlar det om att ge alla handlingsutrymme att kunna bli en delaktig medborgare på rättvisa villkor.

Det handlar om olika människosyn.

Bearbetar. Mycket. Och jag har hittat en riktning. Det är bra.

Jag hade gått och lagt mig och skulle precis till att somna när jag insåg att tankarna som snurrade höll på att formuleras i ett viktigt blogginlägg.
Jag kom på att jag lider av en "omvärldsdepression" just nu. Kanske beror det på mitt eget ibland lite halvtaskiga mående eller inte men jag har fått lite nog. Det känns som att världen åker tåg jättejättejätte fort och jag vill hoppa av men kan inte. Istället försöker jag springa bakåt i vagnarna men hindras hela hela tiden.

Det handlar om plast, kemikalier, barnarbete och miljöförstöring om kapitalism, patriarkat och en längtan efter att få duga till som jag är. För den jag är.

I Palestina i somras så fick jag inte välja hur jag skulle klä mig, jag behövde skyla kroppen så jag tog några av de "fulaste" plaggen jag hade för de täckte mig rätt väl. När jag kom till Israel fanns inte det tvånget och jag fick panik, jag kände mig ful, blek och felklädd. Jag hade inget snyggt att sätta på mig som jag trivdes i. Jag sprang runt i butikerna och kämpade med mig själv. Å ena sidan är Israel det sista landet på jorden som jag vill handla i. Inte en krona vill jag bidra med till Israelska staten, å andra sidan kände jag mig så otrygg i hur jag såg ut att jag inte kände att jag hade ett val. Det blev en kompromiss med ett billigt linne som jag bara använde där. Alltså, känslan av att jag inte dög, var starkare, eller vann i alla fall över mina värderingar och min önskan att agera utifrån min egen moral.

Vi är galna. Vi håller på att förstöra vår jord och dödar varelser som lever här tillsammans med oss, för vaddå? För att vi ska vara "snygga"? Kemikalier i allting, otestade kemikalier som vi inte har en aning om vad de kommer att göra med oss och med våra barn.

Vi ska ha sköljmedel när vi tvättar, som går direkt ut i naturen och förstör. Vi jagar lyckan i ett plastigt utseende som är något annat. Någon annan. Vi våldför oss på oss själva genom att hela tiden säga att vi inte duger. Vi kan vara smalare, renare, snyggare, lukta bättre och klä oss snyggare. Vart sminket kommer ifrån, hur kläderna produceras och hur våra ungdomar mår, det rör oss inte så jättemycket i ryggen. I alla fall inte tillräckligt mycket för att vi ska vilja göra annorlunda.

Och vad handlar det om då? Jo det handlar förstås om pengar. Om att göra vinst, att profitera på att unga tjejer blir psykiskt sjuka av att försöka se ut som bloggerskor från stureplan. Om möjligheten att profitera på ett visst plagg eller den senaste ögonskuggan.

Jag har tröttnat på att mäta mig med omöjliga ideal. På att hela tiden jaga efter något annat, något som inte är jag. Jag orkar inte. Jag orkar inte försöka passa in. Jag orkar inte försöka sträva efter er bekräftelse.

Jag har fått nog.

Jag ger upp!

Jag känner mig lite stressad. Jag har en klump i magen för både ekonomin och skolan. Skolan kommer att släppa snart, det är nämligen inför torsdag jag känner mig stressad, när sidorna jag ska skriva imorgon är klara så släpper det. Ekonomin får jag be bort. Ekonomin är som den är, stressen behöver jag inte.

Annars är det fint. Jag vill skriva klart min tenta snart så att jag på riktigt kan börja fokusera på praktiken. Jag har en del att läsa och sätta mig in i innan det kör igång. Fint som snus.

Nu blir det lite städning, annars har jag ingen pluggro!

Jag har varit dålig på att uppdatera den senaste tiden, det är väl en sån period antar jag. Nu är jag i alla fall hos Hanin i Eskilstuna. Jag har William med mig och vi har haft en heldag. Kalas hos Magnus och Emmeli först, sen häng med Petra, Nora och Therese och sist mys med Hanin. William har somnat nu, helt utslagen och Hanin och jag hänger lite.

Det känns fint. Jag har så mycket kärlek omkring mig och fina vänner och jag är otroligt tacksam för det. Själsligt är jag inte där jag helst av allt skulle vilja vara, men livet känns okej, faktiskt himla fint ändå.

Nu ska vi se slutet på "Mitt stora feta grekiska bröllop" innan vi stupar. Puss och godnatt!

Sitter i skolan. Jag skulle träffa studentprästen idag för samtal men hon var sjuk. Så nu har jag fått lite lite plugg gjort och nu väntar jag på Petra. Vi ska fika.

Jag är så himla himla trött, jag sover inge bra. Eller jag sover bra men när jag vaknar så har jag ont i kroppen på flera ställen. Och då kan jag inte somna om, för det finns inget bra sätt att ligga på. Så då går jag upp, utan att ha sovit klart.

Sen har jag ont i magen också, det började igår. Fick världens magknip när jag hos brorsfamiljen och umgicks med Johanna och barnen. Idag är det tillbaka fast inte med lika stor kraft.

Sen är jag grinig också. Grinig och irriterad. Kanske på grund av det ovan eller inte. Jag vet inte. Men jag brukar inte erkänna att jag ibland känner mig så här. Ni vet jag tror ju någonstans fortfarande ibland att jag måste vara perfekt. Så därför erkänner jag att idag känns det så.

Jag träffade en miljöpartist på bussen. Det var kul. Han är kul.

Idag har jag träffat Lena och Evelina som kommer vara mina handledare på praktiken. I 11 veckor ska jag praktisera på socialkontor vuxen i Västerås. Där kommer jag att möta klienter i ärenden som rör missbruk, hemlöshet, kvinnofrid och lite till. Jag var på moln efter samtalet för att det kommer att bli så himla bra. De var så seriösa och engagerade och jag är så hungrig på att lära mig.

De sa också att jag ska få göra mycket studiebesök ute i olika verksamheter och få gå runt på alla socialkontor i stan. Det kan inte bli så mycket bättre!

Okej så här är det. Sen jag var tonåring så har jag slagits mot en rädsla för döden. En rädsla som har mig i ett jäkla järngrepp. När jag drack försvann den i några år för att då ville jag ju liksom dö. Nu vill jag leva igen och då har rädslan kommit tillbaka. Och med rädsla menar jag ångest, en ångest som väcker mig på natten och för mig in i ett svart hål av rädsla och in dit når ingen logik. I det hålet vill jag dö, hellre dö än leva med rädslan. Som ni säkert förstår så är det inte sunt, inte alls. För jag vill leva. Jag har fått en chans här på jorden och den vill jag utnyttja till max.

Jag måste våga möta den här rädslan. Det går ju inte, som med andra rädslor, att jag utsätter mig för objektet eftersom att det är döden. Men jag kan utsätta mig för rädslan. Genom att lyfta upp den. För min strategi har varit att trycka tillbaka den, inte prata om den för då känns det. Och det har inte fungerat. Så nu gör jag tvärtom.

Jag bloggar om den nu för att lyfta upp den och på tisdag ska jag till studentprästen. För att tala om döden. För ju mer jag undviker det desto mer ensam blir jag. Och det vill jag inte vara längre.

Tenta tenta tenta tenta...

Jag har suttit i två timmar och försökt börja skriva på tentan igen. Men det går väldigt segt.. Jag vet inte vilken strategi som är bäst egentligen. Första tentan skrev jag hos mamma i skogen, jag var ensam därute. Andra hemtentan skrev jag tillsammans med mina klasskompisar. Jag flyttade till e-tuna en vecka och skrev samtidigt som dem. Den här gången vill jag vara hemma. Och det är himla skönt att vara hemma. Särskilt som jag inte har varit det speciellt mycket alls med tanke på en crazy jobbsommar, palestina, valrörelse och sen sorgebearbetning i Härnösand.

Men hemma ensam är det svårare att komma till skott tycker jag. I två dagar har jag haft klasskamrater här som också skrivit. Då har det gått bättre. Motivationen är väl inte på topp eftersom att jag har tre veckor på mig också.

Äh skitsamma. Sluta tänka och börja göra kanske?

Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig varför
jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna. Allt jag bad dig om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör - bara du hör på mig.

Och jag klarar mig själv,
jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och
bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig
och börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom känslan.

Och när det är klart och svaren är uppenbara
behöver jag inte längre några råd.

Väskorna är packade och jag är redo. Redo för att åka buss i sex timmar genom vackra Sverige och sedan rota i gammal sorg i en vacker miljö i Härnösand.

Vi hörs igen på fredag!

Fadia

Fadia är Hanins syster. Hon är uppvuxen i Sverige men flyttade till Nablus efter gymnasiet och gifte sig med sin kärlek Ahed. Fadia är otroligt varm och har en sjukt rolig humor. Hon är lite av familjens pajas och vi skrattade mycket tillsammans med Fadia.

Fadia och Ahed har fyra barn och de bor i en fyrafummare. Det hindrade inte dem från att ha mig och Hanin sovandes där, tvärtom krävde de att vi skulle vara där också.

En kväll efter maten ville Fadia visa mig utsikten från Falastins hus i bergen. Vi gick i väg själva en stund. När vi såg ut över vackra Nablus så frågade hon vad min upplevelse var so far. Jag sa som det var att jag var överväldigad av Israels militära närvaro. Då berättade hon en av sina upplevelser.

Hon berättade också om 2001 när det var utegångsförbud. Hon hade två barn och var gravid med sitt tredje. Hon berättade att hon stod ute och hängde tvätt när hon hörde någon skrika. Hon vände sig inte om utan fortsatte med tvätten. Helt plötsligt hör hon "Gå in annars skjuter vi dig". Då insåg hon att militären stod med vapen riktade mot henne. För att hon hängde tvätt.

Jag var väldigt rörd känslomässigt. Jag sa att det är så svårt att förstå för mig. Då sa hon: Förstå hur det var för mig, jag är svensk. Uppfostrad med alla rättigheter som vi har i Sverige, och sen kommer jag hit och inser att de inte är värda något alls. Här har jag inga rättigheter. Jag tänkte: Nej, här är du bara en arab och en muslim.

För precis så är det. Fadia kunde lika gärna bott kvar i Sverige med ett okränkbart människovärde och rättigheter som i en fri demokrati. Men för att hon flyttade till Palestina så blev hon en arab och en muslim. En lägre stående varelse utan rättigheter.

Fadia är ingen terrorist, hon är inte beväpnad och inte militant. Trots det behandlas hon som om hon vore kriminell. Bara på grund av sin religion och etniska tillhörighet.

Palestina

Jag lovade att jag skulle berätta mer om mina upplevelser av Palestina när jag kom hem. Tiden har gått fort och jag har haft alldeles för mycket att göra för att kunna berätta de här historierna. Nu har mitt liv lugnat sig så nu vill jag berätta. Jag tänker berätta om de människor jag mötte och deras historier. En i taget. Först ut är Bodor.

Hanin, Bodor och Amar

Bodor träffade jag första kvällen, hon är kusin med Hanin och hon är född -86. Bodor är utbildad till psykolog vid universitetet i Nablus. Hon är medlem i Fattah (det partiet som styr Västbanken). Hon kämpar för Palestinas befrielse och för de Palestinska kvinnornas befrielse.

Bodor var en av de få som vågade använda sin knappa engelska och prata med mig. Vi fann varandra ganska direkt när vi brutit tystnaden. Bodor berättade för mig hur det var i centrala Nablus (där de bor) efter den andra intifadan 2001. Hon berättade att efter utegångsförbudet så fick de inte gå ut på taket ens. Det var soldater överallt och de var helt omringade.

I skrift så här från Sverige så blir det lite avdramatiserat, men jag grät när hon berättade.

Hon var 15 år då hon var tvungen att hålla sig inomhus för att inte bli skjuten. Ett barn, offer för den Israeliska statens ockupation av hennes land.

När jag och Bodor satt och gungade i en hammock på deras tak en natt så sa hon: När du kommer hem så måste du berätta. "You have to tell the world. Not only about the occupation but about us. Because i think people have the wrong idea about Palestinians because we are muslims". Jag håller med henne, jag tror också att vi i väst har fel uppfattning. "Vi" tror att "de" är våldsamma, barabarer som inte alls är lika "oss". Och det är fel.

Jag mötte en otrolig värme när jag var där. De här människorna lever i en vardag som är så olik vår den kan vara. De är vana vid spionage och att inte kunna lita på människor. Trots det så släppte de in mig utan att tveka och lät mig ta del av deras vardag, deras historia och deras liv.

Bodor och hennes lillesyster Amar tog med mig och Hanin ut på stan en kväll, det var en befrielse att få komma ut ett gäng tjejer och slippa känna mig instängd av gamla normer.

Kvällen innan jag skulle åka stannade Bodor och hennes pappa (Hanins morbror) nästan hela natten och innan de skulle åka sa Bodor: "Om du kommer hit igen utan Hanin så får du bo hos oss. Det är alltid ditt hem också".

Jag testar något annorlunda den här gången. Jag älskar mitt liv och är otroligt lyckligt lottad som har så många fantastiskt fina vänner!
Trots det så måste jag nog ibland tacka nej och vara bara med mig själv. Mitt liv är hektiskt och jag hoppar mellan olika sammanhang med glädje. Nu vill jag dock varva ner, varva ner i känslan och bara vara hemma. På söndag åker jag på en behandling. En vecka ska jag rota i gammal sorg. Jag tror att det är bra och jag vill verkligen åka. Tiden innan tänkte jag använda till att städa hemma (det är valrörelsestökigt deluxe) och kanske börjar plita lite på tentan. Känns lyxigt.

Så till disken!

Jag har flytt ut i skogen. Det var planerat sedan länge så det hade inget med valresultatet att göra, men det känns ändå skönt. Kanske mest med tanke på tempot jag hade i valrörelsen, här ute är det inte mycket till tempo. Till exempel så tänker jag lägga mig i soffan med en bok när jag skrivit klart den här texten.

Jag känner mycket. Allting hänger verkligen inte ihop med valresultatet. Även om det påverkar också. Det faktum att vi valt in ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag skär som en kniv över bröstet.

Jag har spenderat tio år med att bekämpa rasism. Jag har blivit hotad och jag har fått leva med att en av de viktigaste personerna i mitt liv levt under konstant hot. Han blev dessutom kraftigt misshandlad vid fyra tillfällen. Och så går det bakåt. Lite så känns det.

Hursom, jag har en idé för hur jag ska engagera mig i den antirasistiska rörelsen. Det känns bra. Det är lite plåster på såren.

Nä, nu till den där boken.

Valnattsreflektioner

Är hemma från valvakan. Klockan är halv ett. Socialdemokraterna och de rödgröna har förlorat, alliansen har tappat sin egna majoritet och SD har kommit in i riksdagen. Mina vänner, det här var det värsta som kunde hända. Kom ihåg det. Worst case scenario. Där är vi nu.

Det finns flera skäl till att jag vågar säga det. Det första handlar om den parlamentariska situation Sverige befinner sig i nu. Inget block har egen majoritet. Om inte de borgerliga hittar en lösning med miljöpartiet så är det troligt att de tar in SD. Då får ett parti som har fått 5% av rösterna orimligt stor makt. Att man därpå lägger till att det är ett främlingsfientligt parti så förstår ni nog vad jag menar.

Det som gör ont i mig det är att se att Sveriger förändras. Inte till det positiva. Jag tror inte på en politik som ställer grupper emot varandra. Där man säger att de som jobbar bidrar till samhället och de som för stunden är arbetslösa snyltar på samhället. Det är den borgerliga varianten. SD säger att det är invandrarna det är fel på. Att vi måste välja mellan "svenskar" och "invandrare". Jag vägrar köpa den människosynen.

Jag tror att ett samhälle byggs starkt med ökad jämlikhet och när vi arbetar tillsammans. Jag tror att klyftor skapar rasism och främlingsfientlighet. Därför tror jag att de senaste fyra åren av borgerlig politik har hjälpt till att skapa den rasismen som vi nu ser resultatet av.

Jag hade hoppats på en annan regering. Och jag hade verkligen hoppats på att SD inte skulle komma in i riksdagen. Men jag gillar ju demokratin, så jag kommer verka inom demokratins ramar för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och jag kommer göra allt jag kan för att vi byter regering och sparkar ut SD i valet 2014.

Valrörelsen går nu in i sitt absoluta slutskede. Opinionsundersökningarna visar att alliansen leder. Vi behöver mobilisera, övertyga och vinna våra väljare och de osäkra. Jag vill inte gå och lägga mig på söndag, med en borgerlig seger och känna att jag inte gjorde allt jag kunde.

Men det finns väldigt lite utrymme för mig då. Mina känslor och mitt jag. Det är egentligen inget problem om det inte vore så att känslan av sorg latent ligger över bröstet. Just nu känner jag mest för att gråta. Allt hänger förstår ihop och det faktum att jag fick sex timmars sömn inatt spelar naturligtvis in.

Just det. Jag har sökt praktik på socialkontor vuxen i Västerås. De som hjälper vuxna med allt utan försörjningsstöd tror jag. Idag fick jag ett positivt svar. Det finns två socialsekreterare som kan tänka sig att handleda mig. Men enhetschefen vill träffa mig först. Så det känns riktigt lovande!

På samma tema som förra inlägget. Jag tror på en rödgrön valseger. Jag tror att det är möjligt att vända opinionen och se till att vi får ett regeringsskifte. Jag tror inte att det är enkelt eller självklart, och det är därför jag skriver.

Socialdemokratiska värderingar, eller värderingar om solidaritet och jämlikhet har varit självklara hos den stora delen av Sveriges befolkning. Tidigare har det inte varit okej att ställa människor emot människor. Vi har ställt strukturer och system mot värderingar om rättvisa. Aldrig sjuka-friska eller för stunden arbetslös-för stunden anställd.

I valrörelser har jag fått försvara vad Socialdemokratin vill och kan åstadkomma när det gäller jobben, de ekonomiska klyftorna och strukturell diskriminering.

I den här valrörelsen är en av de vanligaste frågorna jag får: Vad tjänar jag på er politik?

Vi är många som har vägrat köpa borgarnas egoistiska retorik. Men en hel del har, helt utan reflektion, plötsligt svängt. Det handlar inte längre om vilket samhälle vi vill bygga tillsammans, hur vi bäst ser till att hela Sverige står ordentligt rustat för framtiden, utan mycket mer om hur jag ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Här kunde jag lägga till att jag tror att man måste vara snorrik för att tjäna på en alliansregering i det långa loppet but still..

Nu är det fem dagar kvar. Jag vill uppmana dig som läser det här, om du redan har tagit rödgrön ställning, att samtala med dina vänner. Prata om läget i landen och om visionen för framtiden. För vi kan vända opinonsläget, men det krävs att vi alla hjälps åt!

Inte fyra år till utan strid!

I går kväll stod jag i valstugan på Sigmatorget i Västerås. Två killar kommer fram och börjar prata lite smått och jag tycker att den ena ser väldigt bekant ut. Efter ett tag kom vi fram till att vi har bott grannar när vi växte upp, eller i alla fall varannan helg eftersom att jag bodde växelvis hos mina skilda föräldrar.

Min mamma bodde i en hyresrätt på Vallby i Västerås. Ett segregerat bostadsområde om man ser till inkomst och etnicitet. Inkomstmarginalerna på Vallby är inte så stora.

Min pappa bodde i en bostadsrätt på andra sidan stan. I en etta. Det var inte så att min pappa hade det bättre ställt ekonomiskt, ingen av mina föräldrar hade det, min pappa hade bara mer hjälp, han hade en mamma som ställde upp och i det här fallet tog ett lån så att han kunde köpa sitt boende.

Den här grannen och jag samtalde i alla fall om politiska alternativ när han plötsligt säger att "det finns ju ingen fattigdom i Sverige". Jag blev ställd. Ingen fattigdom?. Nej sa han, det finns bara människor som har mer eller mindre svårt att hantera sina pengar. Inte nog med att vi hade helt olika analyser, det lät också som att han politiskt inte tyckte att det var så viktigt med ett starkt skyddsnät.

Framför mig såg jag hur jag, min bror och min pappa varannan helg delade på en etta med kokvrå. Hur jag och min bror fick lära oss att ljuga så att vi skulle slippa skammen över att vi ibland inte fick med oss matsäck på skolutflykterna och på ett storbråk som bröt ut i min familj över en försvunnen tiokrona. En tia. I slutet av månaden var en tia hur mycket som helst.

Jag fick inte ihop det i mitt huvud igår, hur vi kunde ha bott så nära varandra, men ändå i helt olika världar.

Visst är det så att mina föräldrar hade svårt att hantera sina pengar, ibland kunde säkert prioriteringarna sett annorlunda ut. Men det är en jäkla skillnad på att hantera en ensamstående mentalskötares lön när man har två barn, och lönen från två i en familj som arbetar.

Det finns fattigdom i Sverige. Det finns fortfarande barn som får lära sig att ljuga, föräldrar som får välja mellan att köpa toalettpapper eller mjölk och människor som trots att de vänder på varje krona, inte får pengarna att räcka hela månaden.

Och jag vägrar tro att Sverige år 2010 inte kan bedriva en politik där alla får plats. För att säga som den här före detta grannen gjorde, att motivera sitt val av block (alliansen) med att säga att det inte finns fattigdom, och sen lägga skulden för fattigdomen på den fattiga. Det är en retorik som jag vägrar ställa upp på. Jag tänker inte ta ansvar för den skammen som jag bar med mig hela min barndom. Den skammen får samhället och politiken bära. För det är de som har misslyckats. Inte de fattiga barnen eller deras föräldrar.

Och det finns bara ett politiskt alternativ idag som har en klassanalys. Och som är beredd att försöka lösa problemet. Och det alternativet heter inte Alliansen.

Efter en helg hemma har jag kastats in i skola, valrörelse och livet. Jag försöker få en bild av den nya kursen, av den fristående som jag också ska läsa och av valrörelsen. Jag önskar att jag kunde pausa skolan i två veckor, men det går inte. Så därför får jag hela tiden avväga, hur mycket energi har jag att lägga. För klart är att jag inte är på någon energitopp. Helst vill jag bara ligga i sängen och titta på 24. Så det blir lite sånt också.

Fikade med familjen igår och visade kort från Palestina. Verkligheten har kommit i kapp så fort att jag nästan, nästan börjar få känslan av att jag aldrig varit borta. Fast i magen känner jag ju värmen. Och känslan av att se ut över bergen finns kvar i mig. Det är härligt!

Home sweet home

Fast det var inte skälet till blogginlägget. Istället ville jag kommentera SD:s valfilm. Ni som inte sett den kan se den på youtube. Det är en äldre ("svensk") dam som blir omsprungen av en massa kvinnor i burqa. Prataren säger "all politik handlar om prioriteringar".

Jag tyckte att den var så himla bra, äntligen visar SD sitt rätta ansikte. Äntligen är de ärliga. Det är ju fantastiskt. För att det finns bara ett sätt att bemöta dem och det är genom att attackera deras politik. Filmen är alldeles tydlig, SD är ett parti som ställer människor och grupper emot varandra. Jag tror inte på den samhällsanalysen. Jag tror också att politik handlar om prioriteringar, men inte grupper mot varandra, utan intressen. Just nu har vi en regering vars intresse ligger i att värna de redan bäst ställda, genom att ge dessa stora skattelättnader, istället för att satsa de pengarna på det vi alla gemensamt behöver, skola, vård och omsorg. Det är prioritering, inte invandarde kvinnor mot infödda.

Bring it on SD. Ni vinner aldrig den här debatten!

Sitter pa ett internetcafe i Nablus. Sex kronor i timmen kostar det. Jag skriver bara for att saga att det ar nog sista gangen jag kan skriva innan Sveriget. Vi aker mot Jordanien pa torsdag morgon, allt for att inte fastna och missa planet som gar typ kl. 03.00 natten mot fredag.

Vi haller pa med de sista forberedelserna nu, inhandla diverse presenter och arabiska godsaker. Funderar pa att kopa med frukt hem men vet inte om man far?

Hanin halsar att det ar varmt. Som fan faktiskt.

Vi lever och har det gott i alla fall. Men jag saknar er. Och langtar hem.

Vi ses i Sverjet!

Okej. Nu ar det dags for avfard mot Nablus. Det kanns sadar. Jag gillar inte resorna nar de innebar checkpoints och en del ovisshet. Men det ordnar sig forstas. Det osakra momentet ar hur jag ska ta mig mellan qalandia och Nablus. Qalandia ar checkpointen. Jag hoppas att det finns minibussar dar mot Nablus eller fler som ska aka sa man kan dela taxi. Annars messar jag Hanin som bestaller en taxi fran hennes svagers bolag. Det gar ocksa.

Okej. Nu ska jag forsoka hitta frukost i ett lordagsstangt Jerusalem innan jag ska pa bussjakt.

Okej. Old city klart. Eller jag har inte sett allt. Jag lamnade kartan pa hostelet, men jag vet inte om det hade hjalpt. Jag tror att man ska ga dar med guide om man vill vara saker pa att se alla heliga platser. Jag fick i alla fall ga pa gatan dar Jesus gick med korset och se fangelsehalan dar han satt fangslad. Jag fick ocksa se marknasplatserna bade i den kristna och muslimska delen.

Sa det var bra. Jag har dessutom promenerat oavbrutet nastan i tre timmar. Forutom bussresan imorse. Men innan jag hittade bussen sa gick jag vilse i typ en halvtimme.

Jerusalem ar himla fint och det ska ni fa se bilder pa. Men jag tycker mest att det ar svart och jobbigt. Jag gick in till gamla stan via Damaskusgate dar muslimska delen ligger.
(Gamla stan ar indelad i fyra "kvarter" ett muslimsk, ett kristet, ett judisk och ett armenskt tror jag.)
I alla fall sa ar det fredag och ramadan idag, vilket innebar att Palestinier vallfardar till al-aqsa for att be. Och det var sjukt mycket soldater och poliser overallt. Och nar jag gick darifran sa sag jag att det fanns en Israelisk overvakningsballong ovanfor gamla stan. De anvander sana har jag sett pa tv for att halla kolla pa Gaza ocksa.

Det gor ont i hjartat att se alla de har manniskorna behandlas som djur. Snart ar det min tur igen eftersom att jag maste igenom Kalandija checkpoint for att ta mig tillbaka till Nablus. Det ar imorgon. Nu ska jag hitta mat och en uteservering sa att jag kan njuta av Jerusalem.

Hey

Mamma ringde och informerade om att det var upplopp i Ostra Jerusalem och var radd for att det var just dar jag hade hamnat. Det var det inte. Jag bor i centrala delarna men i Vastra, det som ar Israeliskt. Tur i oturen for om jag hade fatt valja sa hade jag valt ostra. Av politiska skal. Nu hamnade jag har, mest for att taxichaffisen korde fel. Berattade jag det?

Jag hade hittat ett hotel som var ganska dyrt men det fick ga. Sa sa jag adressen till taxichaffisen som korde mig till ett hostel och sa this is it. Och jag ville inte tjafsa, fast jag sag att det var fel. Det visade sig vara ett sjysst hostel i en mycket battre prisklass. Sa det var tur att han inte visste.

Nu ska jag ga over gatan och kopa nagot att ata innan jag kryper till sangs. Klockan ar bara 22, 21 Palestinsk tid, men jag vill upp tidigt imorgon och ta mig till gamla stan. Plus att jag gick upp skititdigt imorse for att jag hade resfeber. Sa det blir en tidig kvall.

Lite mysigt ar det att vara pa hostel igen. Aven om jag inte pratat med nagon sa ar det mys att det alltid finns folk ute i korridoren. Och pa taket dar jag bor satt fyra stycken och mediterade nar jag gick ut for att ga pa toa. Mys!

Okej. Boende ordnat. Ett litet rum i en barack pa ett tak i Jerusalem. Dodgy pa utsidan men riktigt mysigt pa insidan. Jag far frukost, bo ensam med ett eget handfat och dela dusch och toalett. Det ar okej. Det finns dessutom AC.

Nu ar fragan vad tusan jag ska gora? Haha. Det ar svart att varva ner. Jag har tagit en svang runt gatorna vid hostelet. Atit hamburgare och laddat pa mitt mobilkort. Imorgon tankte jag gora gamla stan och Al-aqsa och allt det dar. Kvallen hade jag tankt att ga pa mote, men det visade sig att det inte ar ngt engelsksprakigt mote. Sa det skiter jag i.

Det ar lite svart att vanja sig vid alla Israeliska flaggor och turistprylar, som kylskapsmagneter med texten I love Israel pa.

Pa vagen hit passerade vi nagra checkpoints, det ar en obeskrivlig kansla att se kraftigt bevapnade soldater syna en. Vi slapp stanna, vilket ar skont for det ar sa himla obehagligt att ha dom hangande in i fonstret. Har finns inga checkpoints, manniskorna ar fria. Det ar annorlunda.

Gratis internetuppkoppling pa hostelet gor att jag sakert kommer blogga en hel del harifran. I alla fall om jag inte kommer pa nagot mer att sysselsatta mig med :P

Pa plats i Jerusalem. Jag hamnade i Ostra delen tror jag som ar muslimsk. Nu sitter jag pa ett fancy hotel for att leta ratt pa ett billigt. Jag slits emellan att betala lite extra for att bo pa ett sjysst hotel och att lagga pengar pa roligare saker. Hm. Jag vet fortfarande inte vad jag kanner ar vart vad. Jerusalem so far ar vackert, valdigt likt Nablus an sa lange, men utan bergen och med fler Israeliska flaggor.

Vakten vid checkpointen sov. Det kandes som ett skamt, tva tjejer i tjgoarsaldern skulle kolla vara pass men de sov. Kunde inte bry sig mindre. Det var en skum kansla. Men battre forstas an att de behandlade oss illa. Det kandes som om vi var djur som skulle fosas i gallerforsedda rader sa att vi knappt fick plats med oss sjalva och vaskorna.

Jaja. Nu ska jag leta vidare. Salam!

Nu ar vi aterigen hos Hanins morbror. Han har bjudit ut hela slakten inkl mig pa restaurang i kvall. Nu sitter vi pa taket och fikar och roker vattenpipa med varldens kanske vackraste utsikt.

Jag kanner aldrig helt att jag kan slappna av vid en dator har. Darfor kommer jag att skriva ner mina mesta intryck nar jag kommit hem. Jag ska beratta alla historier jag har fatt berattat om ockupationen. Om Israeliskt fangelse och radsla for att ga ut pa balkongen. Ni ska fa ta del av allt. Bodor, en av Hanins kusiner, sa till mig nyss att hon ville att jag skulle beratta for varlden och Sverige om Palestina och Palestinier. For att hon tycker att fel bild sprids. Jag haller med. Det ar ett strangt religiost muslimskt land och det ar inget som direkt ar hyllat i media.
Sa jag ska ocksa beratta om varmen, karleken och toleransen.

Men nu ska jag nog umgas med mina nya vanner. Som redan bjudit hit mig nasta sommar igen. Eller anytime. Jag behover inte ens ha med Hanin sa hennes svager :P

Mashallah mina vanner!

Sitter aterigen framfor datorn hos Falastin. Hanins aldsta syster. Nablus ligger mellan tva berg. Nablus centrum ligger i mitten och sen gar bebygelsen upp i bada bergen. Falastin bor nastan hogst upp. Eller sa hogt upp som Israelerna har tillatit Palestinerna att bygga. Det ar ju de som bestammer har. Med all tydlighet.

Det ar i alla fall sjukt vackert har. Man ser hela Nablus och de obebyggda bergen runt om. Jag har forsokt att fanga det pa bild. Men jag vet inte hur val jag lyckats.

Imorgon ska vi pa restaurang. Hanins morbror bjuder ut de fyra familjerna som tillsammans blir runt 30 pers inkl alla barn.

Jag borjar kanna mig smatt instangd. Kanske beror det pa att jag ar sprakligt handikappad, eller sa beror det pa att jag ar kvinna. Formodligen bade och. Jag har en valdigt begransad rorlighet. Resan till Jerusalem pa torsdag blir darfor en befrielse. Jag vill kunna prata med expediten, ata pa stan pa dagen och kla mig efter vader inte religiosa seder.

Jag stannar dar ett par natter, men jag vill komma tillbaka senast pa sondag sa att jag hinner umgas lite mer med de fina vardarna innan vi aker hemat.

Puss pa er!

Jag blir sa himla glad av era kommentarer. Om det jag skriver kan fa nagon mer att kanna extra for det Palestinska folkets situation sa blir jag rord och glad. De ar sa varda var karlek och var kraft.

Jag kanner sa starkt att jag behover kanalisera alla dessa kanslor i ett engagemang. Jag vill gora nagot och har nagra ideer. Bland annat att ta med skrivkunniga mamma och fotokunniga Hanna hit och skriva ett reportage om livet i Nablus. Mitt emellan frihet och krig.

Det var en kort uppdatering idag, det massor av folk har sa jag ska umgas istallet.

Puss pa er!

Igar var vi som jag kanske skrev hemma hos en morbror till Hanin. Hans dotter satt och pratade med oss och Hanin berattade om min planerade resa till Jerusalem och Tel Aviv. Hanin skojade om att de kunde skicka med mig en vaska (de far ju inte komma in i Israel for att muslimer brukar spranga sig sjalv dar enligt Israel) da tittade kusinen sorgset och sa: Ah, jag onskar bara att jag fick folja med.

Sa jakla sorgligt ar det, jag far inte ta med mina kompisar pa resan pa grund av deras religion och ursprung.

Hursom sa tror jag att jag skiter i Tel Aviv. Jag vill nog verkligen inte aka till Israel. Inte efter allt jag fatt se har. Ni ska fa se bilder och lasa historierna nar jag kommit hem.

Nu ar jag trott och ska sova.I natt sover vi hos Falastin, en av systrarna. Hon och Sabeth (hennes man) har fem barn. Men det stoppar dem inte fran att ta in mig och Hanin. Sadan ar gastvanligheten har.

Heej.

Jag har langtat efter bloggen och er. Jag vet ju inte vilka ni ar riktigt men jag langtar efter att fa beratta om min resa. Den ar fantastisk hitills!

Just nu ar vi hos Hanins morbror. Det ar en familj pa sex personer och vi ar tre stycken. Vi har atit och nu sitter alla pa taket och dricker kaffe och roker vattenpipa. Nablus ligger mellan tva berg. Husen alltsa staden gar upp i bergen, det innebar att vart man an ar sa har man en fantastisk utsikt. Det ar sa vackert!! Jag bli varm i magen varje gang jag gar ut och ser sanden, stenhusen och bergen.

Idag har det varit varmerekord. 44 grader tydligen. Vi har gjort sa lite som mojligt fram till ramadan ar slut for dagen (typ 18.30) nar vi ater.

Falastin och Fadia (Hanins systrar) och Falastins man tog med oss ut pa ett cafe igar. Det hette Hayat Nablus (Livet i Nablus). Dar samlades massor av folk efter maten for att titta pa en tv-serie som gar varje ar under ramadan. Det var askonstigt, typ 100 pers sitter tysta pa ett cafe och roker vattenpipa och tittar pa tv.

Alkoholkulturen har ar en annan historia. Den existerar inte. Just nu ar det ramadan sa da ar det extra hart men utestallena serverar inte ens alkohol annars heller. Vill man dricka sa koper man det i typ Israel (for de som lyckas ta sig dit) och dricker hemma. Det innebar att hela familjen kan vara ute och umgas, jag tycker att det ar jattefint!

Jag fick besoka en kyrka idag ocksa. Hanin fotade nar jag bad. Det var fint. Vi diskuterar med olika manniskor har huruvida jag far ga in i en moske eller inte. An sa lange ar svaret nej. Jag skulle garna vilja besoka Al asqa i Jerusalem.

Jag tror att det ar allt for nu. Jag ska umgas lite med vardarna ocksa.

Hoppas att allt ar fint hemma i Svedala och att det inte regnar pa er!

From Palestine with love

Jag har redan sa mycket att beratta. Sa manga intryck och kanslor. Jag alskar att bloggen finns. Inte bara for att jag kan kommunicera med er, utan for att jag far sortera, fundera och formulera. Och nu behovs det.

Palestina ar fantastiskt. Otroligt vackert med berg, oken och stenhus. Manniskorna ar otroligt varma och fina. Aven om min existens generar manga eftersom att de inte vagar prova sin knappa engelska. Maten ar gudomlig och gemenskapen en forebild!

Men det finns ocksa en annan sida. Det ar ett land i ockupation. Ett folk utan frihet. Utan ett eget land. Det finns hela tiden pamminelser. Apacehelikoptrar, attackflygplan och nyheter om sjalvmordsbombare eller israeliska armen. Pa gatan saljs halsband med bilder av martyrerna, sjalvmordsbombarna och deras ansikten finns overallt pa stan. Det ar svarsmalt.

Jag planerar att aka ivag pa en egen resa nasta vecka. Jag vill se Tel Aviv och Jerusalem. Jag vill bada i doda havet och be i en kyrka i Jerusalem. Sa lange njuter jag av en gastfrihet jag nog inte har upplevt tidigare.

Puss pa er!

Nu är det dags. Väskorna är packade och jag väntar på min skjuts till arlanda.

I går kom flygrädslan över mig så kraftigt att jag inte kände mig säker på om jag vågade åka. Idag är jag rädd, men inte så att den tar över helt. Jag ber mina böner och sen är det bara att hoppas på att det bär. Mer än så kan jag inte göra. Men jag ber inte för att planet inte ska störta, jag ber om att jag ska slippa vara rädd. Det är mer inom min kontroll.

Annars ser jag fram emot en häftig upplevelse. Jag hoppas på att få äta mycket arabisk mat och krossa några fördomar. Det blir min första resa till ett land under ockupation. Det ska bli spännande.

So long vackra vänner!

Är i kärlek. Vilken gåva.

Jag sitter i mörkret framför datorn och tänker på mina vänner och känner en sån enorm tacksamhet. Jag har alltid varit social och haft lätt för att träffa folk. Men i nykterheten har jag fått upptäcka något annat. Vänskap. På riktigt. Och det är kanske det finaste jag känt.

Det började med tjejerna som gått före mig i programmet. Jag hade en sån tur att det fanns vackra brudar i min ålder i gruppen. I nykterheten så har mina vänner bara blivit fler och idag är ni så många att jag spenderar en del tid med att önska att jag fick träffa er oftare. Vilken otrolig gåva!

Kom på att det var länge sedan jag dansade. Sorgen får finnas där, men den får inte överskugga sånt som är bra. Som att dansa.

Jag städar, lyssnar på musik, plockar och väntar på besök av Camilla och Petra. Vi ska nog spela buzz. Helt ologiskt med tanke på vädret. Men men.

Älskade älskade Hanna ska flytta. Jag funderade om jag skulle skriva det här eller inte. För att det är personligt (mellan två människor). Men bloggen är ju mitt forum för mina känslor så jag tänker skriva. Och Hanna vet. Jag har gråtit flera gånger med henne, så hon vet. Att jag kommer att sakna henne. Att jag redan gör det lite grann. Och att jag älskar henne.

Det är så mycket som kommer. Hanna är en av de första som jag fick träna på att släppa in i början av nykterheten. Jag kunde inte ha relationer. Inte nära.

Ett av mina största minnen är när jag fyllde 24 år. Jag hade varit nykter i 5 månader och ville bjuda hem mina nya vänner men jag vågade inte. Jag ringde min bästis som är den som jag oftast ringer. Hon stöttade mig igenom hela processen och när det var dags så tog hon med sig Hanna och kom upp till Fagersta. De hjälpte mig att handla, göra bål, städa tror jag och allt annat som behövde göras. Medans jag var ett nervöst vrak för att jag hade så svårt att bjuda hem folk.

Utan dom hade den festen inte blivit av. Under de tre åren som har gått så har Hanna blivit en av de viktigaste. En av de bästa.

Att ringa Hanna när jag är ledsen, att erkänna när jag tänker konstiga, knäppa tankar, att vara mig själv med Hanna.... Det är så lätt. Och så är det inte med alla.

Jag kommer att sakna dig! Du är så himla värd den här resan och jag är så glad för din skull. Jag bara älskar dig, och jag älskar att ha dig nära.

Påven Johanna

En av mina favoritböcker sedan länge. Jag har läst den några gånger och jag blir lika berörd varje gång. Den handlar om en liten tjej som föds in i en prästfamilj på 800-talet. Hennes bröder utbildas men Johanna -som inget hellre vill än att studera- får inte, för att hennes pappa tycker att det är en synd att utbilda kvinnor. Johanna ger sig i alla fall inte och efter att hennes bror mördas antar hon hans identitet som Johannes. Hon kommer längre i kyrkans värld än många män.

Det som berör mig är Johannas starka längtan efter kunskap, hennes glöd och passion. Och hennes mod. Att våga stå emot och göra det som känns rätt. Hon är övertygad om att Guds vilja med henne är det som känns rätt, även när alla andra säger att hon är en syndare.

Nu har jag precis sett filmen. Och den var lika fantastisk som boken.

Jag är starkt berörd.

Sitter hemma i soffan och längtar till resan. Om 24 dagar åker vi.

Hur jag kommer att reagera på att spendera två och en halv vecka i ett 40 gradigt Palestina mitt i Ramadan blir spännande.

Hur jag kommer att känna inför de Israeliska gränsvakterna är en annan intressant fundering. Jag har i alla fall lovat mig att hålla mig i skinnet. Jag är inte där som aktivist och har inga planer på att bete mig som en.

Jag tänker i alla fall blogga så mycket jag kan. För att ni ska få en god inblick i vad vi gör när vi gör det!

Mina hälar värker. Jag känner mig stel i ryggen och som gele i benen. Jag har jobbat tio timmar två dagar i rad.

Just nu går det både skabb och magsjuka på jobbet. Jag tänker att jag måste skydda mig så att jag slipper bli sjuk.. Har inte råd med ytterliggare en karensdag. Precis då kommer jag på att bara handskar skyddar mot skabb. Just det, våra handskar suger. Bäst att jag kollar dem under vatten innan så att jag vet att det inte är hål. Sparbeting. Sånt kan man spara på, handskar till personalen, tvättlappar och blöjor till de äldre.

En dam har två sår i stjärten, jag har precis tvättat rent från bajs. Hon ligger i sängen och för att jag ska vara säker på att det blir rätt så drar jag nästan in hela näsan i stjärten på henne. Handskar skiter jag i, det blir bara klumpigare, de är ju fel storlek, jag hoppas att jag fick rent ordentligt innan.

Tre gånger i kväll har jag fått säga: Jag har inte riktigt tid med det (dig) just nu. Du får gärna sitta och vänta så kommer jag och pratar med dig när jag får tid.

Chefen ringer: många är sjuka, vi gör vårt bästa men fömodligen så får ni gå en kort på kvällarna. Tyvärr!

En anhörig kommer och fråga om jag kan få hjälp att följa med min man ut? Jag orkar ju inte ta emot honom själv om han ramlar. Jag svarar: Tyvärr inte ikväll. Om du ringer innan så kanske du kan komma ut en dag mellan kl. 16.15-16.30. Då brukar vi vara två och ha en lucka?!

Hemma funderar jag. Jag gör det här för 98 kr/tim. Företaget jag arbetar på har en stor sparad förmögenhet utomlands. Vem sa att det inte finns klasskillnader?

Jag har faktiskt redan ledsnat på årets valrörelse. Jag är less på att partierna, eller i den här valrörelsen blocken, försöker bjuda över varandra med mest pengar, miljoner och miljarder hit, platser dit... Sen smutskastar man varandra så mycket man kan. Vem som är värst kan inte jag avgöra...

Jag har en dröm där politiken handlar om någonting annat. Där politiken handlar om vilket samhälle jag vill se. Vilket Sverige jag vill att mina barn ska växa upp i...

För det är skillnad. Årets val kommer att spela roll.

Jag vill ha ett Sverige där alla människor har samma förutsättningar till en bra utbildning, god hälsa och möjligheter att uppfylla sina drömmar! Jag vill att mina barn ska få en avgiftsfri vård precis som jag har fått, en helt okej skolmat utan kostnad och en bra utbildning oavsett vilken storlek deras plånbok har.

Jag vill också se ett samhälle där du inte begränsas beroende på ditt kön, din sexuella läggning eller vilket land, du dina föräldrar eller deras föräldrar föddes i.

Faktum är att vi är på väg därifrån. Bit för bit och steg för steg så håller den svenska modellen, välfärdssverige på att rasera. Idag får du skylla dig själv om du är för stunden sjuk eller arbetslös. Om du är ung ska du jobba billigt, helst gratis och om du kan köpa dig förbi vårdkön så får du det!

Årets val är viktigt. Mycket mycket viktigare än tobleronepolitik och häxjakter.

And she is back!

Amelié bloggar igen. Länklistan är uppdaterad för er som vill läsa.

Jag tittar på fotboll. Tror på Tyskland men hoppas på Spanien.

Inlämningsuppgiften blev ett "C", bra helt enkelt!

Puss på er!

Judehat och islamofobi...

Jimmy Åkesson säger att Islamiseringen av Sverige är SD:s stora valfråga. "Vårt stöd ökar när den fråga kommer upp i debatten" säger han. Och så är det säkert. Jag tror att SD kan ha hittat sin biljett in i riksdagen. Biljetten heter Isalmofobi.... Hitlers biljett till makten hette judehat.

Jag vet att många slutar lyssna när man säger SD och rasism i samma mening. Möjliga sympatisörer suckar bara och stänger av. Men faktum är att SD är ett rasistiskt parti, och jag tänker inte sluta att säga det.

De är inte rasister för att de pratar om ras, för det gör de inte, men för att de använder religion på samma sätt som andra har använt ras. Nämligen för att måla ut en syndabock.

I tider av arbetslöshet, ökade klyftor och sociala problem så är det så mycket enklare för många att skylla det på någon. I det här fallet är det muslimen. I Tyskland var det juden.

Vi människor verkar ha ett behov av att gruppera oss, att känna tillhörighet. Och det är förstås både på gott och på ont. Problemet är när tillhörigheten blir främlingsrädsla. När det inte längre handlar "oss" utan när det handlar om att vända sig emot "dom". Jag identifierar mig som svensk. Men jag känner likväl en samhörighet med svenska muslimer. För mig är det ingen skillnad. För Jimmie Åkesson är det en jäkla skillnad.

Resultatet blir ett samhälle där vi grupperar oss och ställer grupperna emot varandra. Istället för ett samhälle där vi engagerar oss för att tillsammans bygga något.

För vem ska vi skylla på när muslimerna inte längre är ett hot?

Gladys svåra val

Jag har precis spenderat två timmar framför SVT play. Inte alls i enlighet med dagens planering men men. Det ligger en dokumentär i två delar där som heter Gladys svåra val. Den handlar om ett par, han slår henne och barnen. En dag slår han ett av barnen för hårt och hon dör. 3,5 år gammal. Båda åtalas för mord. Hon har inte slagit, men har heller inte hindrat honom.

Sen handlar filmen om hennes resa fram till domen. Hur hon inte kan sluta älska mannen som har dödat hennes dotter. Hur hon inte ens verkar vilja försöka.

Otroligt bra. I alla fall om man vill försöka förstå.

Vi fick höra första veckan på socionomprogrammet, jag tror till och med att det var första dagen, att vi inte skulle bli hjältar. Vi skulle lägga ner alla ambitioner om att rädda världen.

Jag har iofs inte givit upp. Men den här dokumentären visar svårigheten. Jag kan tänka att jag ska arbeta med våldsutsatta kvinnor, och ser framför mig ett offer, kvinnan, och en förövare, ett monster, mannen. I verkligheten är det två människor. Med ett komplext förhållande till varandra och med erfarenheter i bagaget som format dem till dem de är idag.

Ingenting är enkelt. Det är inte svart och vitt. Verkligheten består av hur många färger som helst, och allt är inte som jag uppfattar det.

Det är det den här utbildningen gör allra mest med mig. Visar mig att min färgkarta är otroligt liten. Och att jag inte har alla svar.

Nu är den här igen. Stenen. Klumpen. Sorgen. Smärtan.

Lite mer intensiv. Lite mer verklig. Lite närmre.

Jag är inte på väg att bli deprimerad, jag har inte ångest och det är ingen fara. Det är bara sorg. Gammal smärta som jag inte bearbetat. Som jag druckit på, ätit tabletter för och hållt ifrån mig. Nu kan jag inte välja längre. Ingen alkohol, inga tabletter. Inte en nikotin längre. Då kommer det.

Det är okej. Jag tror faktiskt att det är ett måste. Så länge jag inte dricker på det så är det lugnt. Och det vill jag inte. Dricka alltså.

Jag vill bli hel. Tomheten är borta. Det är ett mirakel. Känslan av ensamhet som jag känt hela mitt liv. Nu är det smärtans tur.

Välkommen!

Jag saknar en feministisk analys!

I dagarna har det spridits några artiklar på facebook gällande medias hantering och rapportering av Mona Sahlin. Aktuellt beskriver hennes ögon och dialekt. De borgerliga kallar de rödgrönas politik för tobleronepolitik. Det är ingen slump, och det är heller inget nytt.

Jag har läst att både SSU:s ledning och partiet (socialdemokraterna är det enda partiet för mig) kraftigt har kritiserat agerandet. Men så vitt jag kan se gör ingen av dem en feministisk analys.

För mig är det solklart. En manlig partiledare betraktas och beskrivs inte på det här sättet. Man ifrågasätter inte dialekt, klädval eller särdrag i ansiktet.

Hos de rödgröna är det Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som hårdast attackeras. Hos de borgerliga är det Maud Olofsson som förlöjligas och hånas. Jag vet inte hur många facebook-grupper jag blivit erbjuden att gå med i som på olika sätt hånar Maud Olofsson.

Jag säger nej tack. Jag gillar inte den politik som Maud Olofsson och Alliansen bedriver. Men jag tänker inte heller delta i patriarkatets förlöjligande av kvinnliga politiker.

Och jag skulle önska att fler ställde sig frågan. På vilket sätt kan jag bidra till att motverka förtrycket idag? Både på SVT:s redaktion och i det politiska livet.

Claes Borgström säger det bäst: Varje dag kan man säga till sig själv. Okej. Det finns män och det finns kvinnor, hur ska jag förhålla mig till det idag?

Dating in the dark!

Åhååå. Jag måste skriva av mig lite. Jag har tittar på några avsnitt av kanal 5:s "Dating in the dark". En dokuserie som handlar om att tre killar och tre tjejer ska dejta varandra i ett mörkerrum. Efter en serie dejter får de se varandra, och därefter får de välja om de vill fortsätta träffas eller inte. "Nu får vi äntligen veta hur stor roll utseendet spelar" säger de i introt.

Jag menar att det är precis tvärtom, de schaussar upp utseendet så himla mycket att i slutändan blir det det enda som räknas.

Deltagarna träffas ett antal ggr och hinner lära känna varandra lite, sen får de se varandra, utan att kunna prata, och därefter ska de fatta sitt beslut, om de vill fortsätta ses eller inte.

Jag har en bild av att kärleken kommer när man finner en annan person som väcker något lite extra inom en. Det klickar, eller bubblar till, eller känns bekvämt eller hur man nu vill beskriva det. Jag tror inte att man kan bestämma sig för att bli kär, det bara händer. Problemet i det här programmet är att de målar upp en bild av personens utseende när de umgås i mörkret och blir förälskad i den bilden. Inte av personen de har framför sig. Och när de väl får se personen så stämmer det inte alls. Och då blir det en krock. På precis samma sätt som jag har upplevt internetdating. Mina väldigt begränsade erfarenheter har varit precis det, att jag blir förälskad i en bild i mitt huvud. När jag får se personen, eller prata med personen, så stämmer inte de bilderna alls.

Det är klart att man säkert kan hitta kärleken även där, vissa släpper den bilden de har i sitt huvud och fokuserar på den riktiga människan.

Men "dating in the dark" är inte ett vetenskapligt experiment på hur stor roll utseendet spelar. Bara ett pinsamt uttryck för svårt vi människor har för att öppna våra sinnen och släppa in nya perspektiv...

Nablus!

Jag kan inte riktigt greppa det. Men Hanin ska åka och hälsa på sina systrar i Palestina i augusti. Och jag ska följa med. Det känns som en dröm. Att få uppleva mellanöstern och Palestina på riktigt. Live.

Inte nog med det, vi flyger till Jordanien och tar taxi därifrån, så jag hinner se lite lite av Jordanien också. Av öknen har Hanin informerat mig om. Det är helt otroligt!

Jag ville lägga upp bilder, men om ni vill se så googla Nablus så ser ni. Det är helt otroligt, öknen, vackra byggnader, solnedgång och sen stridsvagnar. Vad jag kommer att få uppleva vet jag förstås inte, men jag är rätt säker på att det kommer att bli en resa med många intryck!

28,6 %...

..av min utbildning är nu avklarad. Jag har 60 poäng socialt arbete. Det är så himla fint! Det är så mycket som gör att det känns så stort och fint. Dels att jag helt givit upp hoppet om att jag skulle läsa vidare. Det kändes för stort, för svårt och för mycket. Länge. Men också för att jag inte kommer från en värld av akademiker, i min värld har det känns så avlägset, så stort och så ouppnåeligt. Jag vet inte varför, om det är så i alla familjer med arbetarbakgrund eller om det bara är jag.. Men så har det känts.

Nu är jag där. Efter sjukt mycket slit, för det var jobbigt! Att läsa upp slutbetyget när jag precis börjat få ordning på min nykterhet... Att sedan våga ta klivet in i högskolans värld. De två första veckorna hade jag konstant huvudvärk. För mycket intryck, alldeles för svår litteratur, titlar på människor som jag aldrig hört förut, och på tok för många nya människor.

Nu ett år senare har jag 60 poäng, 30 av dem är VG, och en ny självsäkerhet i min kommande profession. Jag är inte rädd längre. Känner inte att den akademiska världen inte är till för mig, känner inte att jag är mer korkad än någon annan och vet att jag klarar nästan vad som helst!

Dessutom har jag fantastiskt många nya vänner. Och jag längtar efter att komma ut och börja jobba och veta att jag har en hel arsenal av människor att ringa om jag känner minsta osäkerhet. Det är fint! Riktigt fint!

Någonting stör. Jag vet inte vad det är, vad det kommer ifrån eller hur jag ska få bort det. Så det troliga är att det inte är för mig att ta bort. Utan att bara acceptera. Acceptera och ha tillit.

Mina lediga dagar försvann, sjukdom på jobbet och jag behöver all extra inkomst jag kan få, så det blev jobb. Nu har jag däremot ledigt till och med onsdag em. Det blir två hela dagar om man slår ihop halvdagarna. Känns lyxigt. På den tiden ska jag mest plugga.

Men jag gillar jobbet. Det är kul att vara tillbaka på schema, härligt att hänga med världens bästa "gamlingar" och skönt att känna att jag får in lite rutiner i jobbet igen.

Ikväll blir det ragga!

Det har varit tomt på bloggen ett tag. Det beror på att så ser mitt liv ut just nu. Inte mycket reflektion. Det är lite det bloggen är för mig. Reflektion och eftertanke.

Nu har jag två dagar framför mig som är tomma i kalendern. Det ska bli härligt! Jag ska vara hemma hemma hemma!

Helgen innebar S-studenters kongress i Linköping. Det var fantastiskt kul. Det var också insikt om mina kunskapsbrister, jag vill lära mig mer!

Det var länge sen. Så länge sen att jag nästan ville utbrista i ett "Hej vänner". Men jag låter bli.

Jag har precis kommit hem från nautlius. Två pass på raken och nu är jag så trött i kroppen att jag inte orkar mer än soffan. Så får det bli.

Själsligt är jag nere. Ledsen. Sorgen gör sig påmind igen. Jag tror att jag är så utmattad att jag inte orkar förtränga. Det är bra. Jag behöver nog känna på den om jag vill komma ur den tror jag.

Jag saknar mina vänner i klassen också. Det känns kanske starkare för att jag redan är nere. Men jag saknar er!

Har haft en fullkomligt fantastisk helg i skogen hos mamma. Eller helg.. lördag-måndag. Nu är jag utpumpad och ömkig. Så nu tänker jag krypa ner i sängen och ömka en stund.

Bilder kommer. Och de är bra. Det vill jag lova.

45 poäng + en tenta. Som om jag får som jag vill snart förvandlas till 60 poäng socialt arbete. Ett år alltså. Det är för stort för att greppa.

Jag satt och tittade igenom mina bilder på facebook och togs igenom hela året. Genom skratt, glädje, tårar, förälskelse, nya vänner, ny kunskap, djupare insikter, breddad förståelse, djupare analyser, och massor massor mer.

Jag älskar verkligen mitt liv. Mina vänner, min familj, min utbildning, min gemenskap, mitt engagemang, min sorg. Just idag är det helt fantastiskt att vara jag!

Jag har världens bästa klasskompisar. Och jag är så himla lyckligt lottad som har bästa bästa Hanin som låter mig våldgästa en hel vecka och skriva tenta!

Trots det så längtar jag hem lite. En vän ringde och jag kom ner i känslan direkt. Det har varit så himla mycket den senaste tiden att jag har inte haft tid för alla viktiga människor i mitt liv. I fredags missade jag ett kalas som jag hade velat vara på. Det är okej. Jag gilalr mitt liv och tycker att det är sjukt kul att skriva tenta. Men jag skulle ljuga om jag sa att det andra inte fanns där. För det gör det.

Det blir i alla fall dop för lilla Lovis nästa helg. Det ska bli mys!

Tenta tenta tenta

Så ser mitt liv ut just nu. Jag bor hos Hanin och här sitter flera klasskamrater hela dagarna och skriver tenta. Vi får inte samarbeta i skrivprocessen så det gör vi inte. Men vi får diskutera och resonera och hjälpa varandra med tips om vart i litteraturen vi kan hitta bra saker. Så det gör vi.

Jag mår så där. Har en klump i bröstet som inte vill ge med sig ännu. Det är okej. Jag gör det jag behöver.

Och så längtar jag hem. Hem till mina andra vänner.

Lästips. Två vänner bloggar om fotbolls-VM 2010. Klart läsvärt!

http://campet79.bloggsida.se/

Dagarna rinner iväg. Det är mycket nu. I princip fullspäckat faktiskt. Jag tycker att jag borde må sämre än jag gör. Men jag känner jag mig faktiskt lycklig i kaoset.

Det är great. Jag har fått ett sommarschema och om två veckor behöver jag inte åka till e-tuna längre.

Och för övrigt önskar jag ibland att jag var Gud. För ibland vill jag styra hans plan med mig. Eftersom att jag inte är det så får jag säga: Inshallah. Och hoppas.

Och C.

Du är viktig, värdefull och fantastisk. Jag älskar dig och jag älskar att jag får ha dig i mitt liv. Tack för att du finns!

En brorsdotter på akuten efter hjärnskakning, jag har spenderat ett dygn hemifrån. En bästis som tar tid, jag har inte smält det. Att skriva om det är en början.
Imorgon händer något fint och jag vill egentligen förebereda inför det. Städa, duscha, komma ner i varv. Men att spendera en stund framför datorn hjälper mig ner i känslan. Speciellt när jag spenderar den tiden skrivandes på bloggen. För det är mitt verktyg. Ett av dem.

Jag missade seminarium idag, har ingen aning om hur det var, vet inte om jag behöver komplettera. Jag har inte orkat ta in. Inte ännu.

Känslan när jag fick höra om vad som hänt Amelia är oslagbar. Tankarna som jag hann tänka men inte vill uttala. Insikten om att det inte är en självklarhet att hon finns i mitt liv. Kärleken jag kände. Jag är så glad att hon mår bra igen. Och när svägerskan kommit med William som jag hade medans de var på sjukhuset, så kramade jag honom hårt och länge och luktade på hans hals. Jag älskar de två barnen så otroligt mycket. Och jag är så tacksam för att jag får ha dem i mitt liv!

Ni som inte läser mina kommentarer. Här får ni se vad världens roligaste bästis skrev under mitt förra inlägg: "Hoppas du ursäktar att jag skickar meddelande via din blogg, bästis =o).
Till Amé: Mycket ledsen att du också tagit bort din blogg där du tänkt visa upp din konst (som jag uppskattar mkt). Nåväl, tiden läker alla sår.. hahaha./C."

Hej då Amé

Amelié har slutat blogga. Lisa gjorde det förut.

Ni är saknade.

Don´t worry jag ska ingenstans.

Känner mig lätt disorienterad. Har jobbat delad tur. Dagen har varit hur bra som helst. Kvällen flöt på otroligt bra. Nu sitter jag i soffan och vet inte alls vad jag ska ta mig till. Ha konstigt hur det blir. Jag mår fint i alla fall, och det är ju inte alla förunnat jämt, så det är great. Har fått en sällskapare till och från jobbet också. Det visade sig att Linnea bor nära mig. Och vi jobbar samma tur imorgon också. Kul det.

Jag tror att det blir ett kort tv-program och sen sängen. Den sköna, mjuka härliga sängen!

Jag har slagits med komplex av olika slag hela mitt liv. Jag har aldrig varit nöjd och tillfreds med mitt utseende. Jag vet inte om någon under 30 kan vara det. Kanske inte över 30 heller när jag tänker efter. I alla fall så har jag fått träna på att duga på olika sätt. Bland annat i omklädningsrummet på badhuset. Ett av de värsta ställena på jorden. I alla fall om du frågade mig för tre år sen. Då gick jag inte ens dit. Nu har jag övat och det börjar bli bättre. Jag har till och med kommit så långt att jag duschar naken (!!) men att gå omkring helt avslappnat och låta tuttarna och magen flänga fritt och stoltsera med en naken rumpa, dit har jag inte kommit än. Anyway så hade jag en mental kamp med mig själv idag, hur ska jag ta mig ut ur bastun och till duschen utan att visa rumpan för folk? Hur ska jag vända mig från det att jag tar av mig handduken tills jag är i duschen? Åh nej, nu är det ännu mer folk där ute.

Till slut blev jag arg. Och bestämde mig för att skita i det. Så jag gick ut, tog av mig handduken med rumpan vänd åt det håll där det satt folk. Hör och häpna. Ingen tittade på min rumpa! De var inte ett dugg intresserade.

Hursom så vann jag kampen och var nöjd när jag hade duschat klart och kunde vira in mig i handduken och gå och byta om. När jag kom ut i omklädningsrummet så hade jag fått två skåpgrannar i 10-års åldern. De pratade om en kille som sagt att han inte var ihop med minsann hade angivit "har ett förhållande med" på facebook, och lite annat innan den ena säger: Jag vill helst gå ut i den här tröjan. (Tröjan var en tunika som täckte hela henne). Den andra säger: jag vet, jag hatar mitt... sen hörde jag inte vilken kroppsdel hon hatade. De böt om bakom varsin handduk och visade inte en millimeter mer av kroppen än nödvändigt.

Känslan av seger för mig var som bortblåst. I stället blev jag ledsen. Vad är det för samhälle vi skapar? För det är vårt fel att de här två barnen (!) inte känner att de är vackra och duger precis som de är. Jag fick en smärtsam påminnelse om skolåldern och är glad och nöjd över att ha överlevt. Men till vilket pris? Jag är 27 och kan inte känna att jag duger. Hur ska en 10-åring då kunna göra det?

Nya verktyg. Jag känner mig trött, låg och seg. En heldag i skolan gör det med mig. Jag har ju dessutom haft det ganska intensivt omkring mig en period. Jag ska träna om två timmar och tänker stänga av mobilen, njuta av tystnaden och städa hemmet till dess. Det ger energi och frid. Tystnad och kärlek åt mig själv.

Känner mig nästan hög. I alla fall otroligt nöjd efter en bra dag/kväll på jobbet. Känslan när alla ligger, mätta, ombytta och medicinerade. Det är städat och snyggt i köket, diskmaskinen är typ tom och sopporna är tömda. Den känslan är så jäkla nice. Jag vet att jag har gjort mitt allra bästa för de äldre och för att de arbetskamrater som tar över ska få det lättjobbat. Då är det nästan som att jag glömmer att jag gör allt det för 90 kr/tim. Nästan.

"I found mayonnaise bottles and poked holes on top
To capture tinkerbell
They were just fireflies to the untrained eye
But i could always tell"

Jag har tänkt ett tag att jag ska sätta mig ner och formulera mina tankar kring integration och rasism i en text. Nu blev det aktuellt igen efter en 16-årig flickas död i Västerås. Hon blev troligtvis mördad av en 16-årig kille med ursprung från Irak. Jag skiter fullständigt i killens ursprung. Men det gör tydligen inte alla. En arbetskamrat skulle beskriva händelsen och sa: han är arab. Som om det vore en viktig information. På facebook finns en grupp som heter "Vi som vill utvisa Irakiern som stenade "namnet och efternamnet" till döds".

Och jag har så mycket att säga. Men jag kan inte få ner allt här och nu. Men om vi börjar med rasismen. För integration och rasism är två olika frågor, men de har kommit att sammanflätas mycket.

Rasism handlar ju egentligen om att särskilja människor på grund av ras, att säga att den ena rasen är bättre än den andra. Därför har jag inte velat kalla exempelvis Sverigedemokraterna för rasister tidigare, för de pratar inte om ras. Men faktum är att särskilja människor på grund av religion eller etnicitet, är samma sak. Det är bara en modernare form av rasism. Så jag tänker kalla det för rasism i framtiden.

Rasisterna har ett tydligt mål att lyfta fram "etnicitet" (jag tror inte på etnicitet egentligen, men jag använder det i den här texten för tydligheten) när man beskriver våldsbrott och annat för att misstänkliggöra och peka ut grupper som våldsamma och kriminella. Om man ser på namnet på facebookgruppen så är det väldigt tydligt. Man använder begreppet irakier men som om inte det vore nog så skriver man också stenade till döds, och egentligen så tror man (förundersökningen pågår) att han knuffade henne mot en sten. Där vill man återigen få associationen till att landa på muslimska länder i mellanöstern för att peka ut vissa grupper.

Det är absolut självklart att araber, eller muslimer eller andra grupper inte föds med en gen som gör att de lättare tar till våld. Det är heller inte en kulturellt accepterad företeelse att mörda 16-åriga tjejer. Men det finns krafter som tjänar på att måla upp en bild av den farliga mannen från mellanöstern. Nämligen de krafter som inte vill att Sverige ska ta in några personer från mellanöstern. Det är ren och skär rasism.

Jag tror att förklaringen bakom de våldsbrott som man lyfter fram är en helt annan. I det här fallet fanns en artikel i Aftonbladet häromdagen där det stod om killens relation till sin far och hur han inte varit sig själv efter en resa till Irak där han träffade och blev avvisad av fadern.

Jag kommer ihåg en undersökning som jag fick presenterad för mig under en föreläsning där det visade sig att 99 % (tror jag) av de killarna som hade råkat illa ut i den undersökningen hade en frånvarande pappa.

Det är förstås inte enda förklaringen och det stämmer inte i alla fall men jag tror att vi behöver problematisera mer än att nöja oss med etnicitet.

Okej. Det blev inget om integrationen. Det tar vi en annan dag.

Man kan jobba 9-13, åka hem och laga matlådor (två olika rätter) och sedan åka och jobba 16-21.30. Jajamensan! Men man kan inte låta sig själv känna på tröttheten. För då kommer man nog inte iväg till 16.

Man är jag. Och jag är trött nu.

"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är. Här är en bok med krönikor som jag skrivit i tidningen mama och delar ur min blogg som funnits i två omgångar.Kom nära."

Mia Skäringer om sin nya bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Det blir nästa inköp!

Mer och mer av min sorg sipprar ut i form av tårar. Det är så skönt att äntligen få gråta ut sorgen! Jag får lite lite i taget. Antagligen precis så mycket som jag klarar av.

Jag var på endagsretreat idag. Fantastiskt det med. Jag kan inte berätta vad som händer i mig på retreat. Orden finns inte.

Men jag kommer att göra det igen.

Ibland är jag bra på att lura mig själv. Jag är så duktig att en lögn kan bli sanning fort. Men någonting har hänt. Sen jag blev nykter så tunnas den förmågan ut mer och mer. I alla fall i vissa avseenden. Nu kan jag försöka lura mig själv stenhårt men ändå inte lyckas. Resultatet blir oftast bara ett gott skratt.

Jag sitter vid ameliés dator. Klassisarna hänger hemma hos Hanin och jag hundvaktar Sebbe. Jag pluggar. Eller ska plugga. Etik och socialbidrag. Det ni.

Puss på er

Äh vad vet jag. Men det känns som att en dag som består av helkroppsmassage av en vän, häng i Domkyrkan med en bästis och sen häng med vackra Hanna är svårslagen.

Vilken dag va? Och vet ni? Det är jag värd!

Vilken dag!

Jag är helt färdig. Jobb 7-21. Rast mellan kl. 12.30-16. Då hängde jag med brorsbarnen och drog med mig Johanna och barnen ner på stan för att fira första maj. Jag blir på riktigt helt rörd när jag ser hur många människor som valt att ta sig ner på stan en ledig dag för att visa sitt missnöjde med regeringen. Barnfamiljer, pensionärer, gymnasieungdomar och fackligt aktiva. Jag tror och hoppas att det fanns en liten pre-pride avdelning i tåget också?

Nu kör vi och i september så byter vi regering!

Nu ska jag läsa lite och skriva intervjufrågor. Två gruppkamrater ska göra en intervju med personalen på ett LVU-hem (lagen om vård av unga) på måndag. Frågorna ska dels vara utifrån ett etiskt perspektiv. Så jag ska börja med att läsa lite om etik.

Hoppas att ni andra har en fin lördag. Det är ni värda!

Om ni inte kollar den i alla fall så gåin på brorsans blogg och läs om skogspromenaden med barnen. Mitt hjärta svämmar i alla fall över!

www.faderfredrik.se

Det var ingen bra idé att skolka. Jag får bara ont i magen och har dåligt samvete. Så nu vet jag det. I kväll blir det kalas för lilla Nallen som fyllt 23 och sedan mys med Hanin.

Tårarna rinner nerför kinderna och jag har nyss gråtit högt och mycket. Det började med killen som dog, jag hamnade på hans facebooksida och såg bilder på honom och kommentarerna som hans vänner skrivit. Jag kände sorgen hos hans vän igår, och jag tänkte på hans kärlek nu. Killen var 24 år. Så här ser den här sjukdomen ut. Den tar liv.

Till historien hör att han satt hemma hos sin vän (han som jag känner) förra veckan och sa att nu är det dags. Jag vill sluta. Jag har börjat be till Gud igen. Jag flyttar till Örebro och startar ett nytt liv. Uppenbarligen var inte önskan tillräckligt stark eftersom att han tog återfall och dog. Men en önskan fanns där.

Han är inte den första som dött i den här sjukdomen. Sen jag blev nykter känner jag två som gått bort på grund av alkoholen. Och jag har hört om flera yngre som dött. Det brukar spridas sms bland oss unga nyktra när någon går bort som en påminnelse om hur vår sjukdom ser ut.

Bästis sa att det här kanske var Guds sätt att ge honom frid. Han kunde kanske inte få det i livet. Jag tycker att det är fint. Jag hoppas att det är så, jag hoppas att han har fått frid. Och jag är så otroligt tacksam över att jag har fått frid.

Jag har gjort thé och krupit upp i soffan. Kl. är 15.38 och det är söndag. Jag är tröttare än jag kan beskriva och nästan lika lycklig. Helgen har varit ljuvlig. Den började i torsdags med besök av världens finaste tjejer. Två vackra och berörande filmer och mycket mys.

På fredagen kom Juhani och det var dags för konventförberedelser. Det var fantastiskt att ha Juhani här! Konventet var allt jag kunde drömma om. Jag har gått igenom de flesta känslorna under helgen. Hanin sa: Det är så härligt att se dig så glad, jag vill nästan gråta. Jag tror att det är det här som är kärlek. Och jag tror också att det vi har är kärlek. Riktig kärlek.
Jag var i alla fall glad. Alldeles kollrig faktiskt.

Sorgen har också funnits med. Vissa möten för mig direkt ner i sorgen. Det är också viktigt att det får ta plats. En person dog i samma sjukdom som jag har i torsdags. Det gör ont. Han var 24 år. Det gör också ont att se smärtan i de som kände honom. Jag känner igen sorgen och påminns om papppa och hans död. Och att jag saknar min pappa. Och älskar honom.

Jag har en del att smälta efter helgen som ni kanske förstår? Mobilen är avstängd nu och jag är i tystnad. Jag behöver det.

Klumpen i bröstet har lättat en aning, ganska mycket just nu faktiskt. Klumpen i magen är kvar. Jag tror att jag är nervös. Det är okej. Tröttheten är kvar men också längtan efter de bästa bästa tjejerna som kommer hit och sover hos mig i natt!

Idag är det tungt. Jag kryper ihop och lyssnar på Ainbusk och gråter. Idag är en sån dag.

Älska mig inte för att det är bekvämt,
Älska mig inte för att det är tryggt,
Älska mig inte för att du känner dig ensam när du är själv,
och älska mig inte för att jag älskar dig.

Älska mig för att jag är jag. Älska mig även när jag är mitt sämsta.
Så får du mig kanske när jag är mitt allra bästa.

Det här med lediga måndagar är helt fantastisk! Jag tänker använda dagen till att tvätta och städa och sedan ta en långpromenad i solen till Skallberget. Lovely!

Jag fick en himla berörande historia berättad för mig igår. S-studenterna i Västerås grillade korv med studenter och en kille med Egyptiskt ursprung ville berätta sin historia. Han var utbildad jurist i hemlandet. Jobbade tre år som städare i Södertälje medans han läste på komvux för att kunna söka in på juristprogrammet på SU. Ingen hade meddelat honom om vilket meritvärde han behövde så när han var klar hade han "bara" 16,5 någonting och det räckte inte. Då gav han upp den drömmen. Han hamnade sedan (efter tre års fast anställning som lokalvårdare) i Västerås och har nu läst ekonomi. Nu söker han jobb igen och var på arbetsförmedlingen. Där blev han erbjuden en utbildning på sex månader till lokalvårdare!

En person med akademisk examen som dessutom har arbetat som lokalvårdare i tre år ska de utbilda! Vilken kränkning!

Vi hade ett långt samtal om integration och invandring och efter det så kände jag så starkt att jag håller med Mehrdad (min lärare) jag ska bli integrationsminister en dag! (och jag ska sätta mig och formulera mina tankar i skrift snart så får ni läsa. Men inte nu. För nu ska jag tvätta)

" I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut - jag drömde jag hade en hyresrätt och att CSN räckte månaden ut..."

"Jag drömde om en jättesal där statskvinnor satt på rad - så skrev de på ett klimatkonvolut och reste sig och sa..."

"På gatorna gick folk omkring, välfärd hade de nog - och jobben räckte alla till, de dansade och log..."

Det är Socialdemokratiska studentfärbundet som skrivit dikten. Jag tyckte den var fin. Och snart är det val!

Fikade med en gammal vän igår förresten. Vi ses sällan, nu var det ett år sen. Det är härligt att ses på en fika en gång om året och avhandla livets väsentligheter. Mest pratar vi kärlek. Samma samtal som jag har med typ alla mina vänner.... Vad är kärlek egentligen? Vad krävs för att bli kär? Kan man vara fysiskt attraherad och älska någon utan att vara kär och vad händer om kärleken inte dyker upp? Hahaha. Det är himla roligt faktiskt.
Han har så svårt att förstå att jag hellre är ensam än med någon som inte är rätt. Men så är det.

Och så sa han "om man som vi har varit singel i ganska långa perioder så blir man cynisk ju.." men jag känner mig verkligen inte cynisk. Eller orolig. Eller bitter. Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna vara singel resten av livet och lycklig. Det skulle krävas lite arbete. Men det gör ju livet!

Nästa helg är det konvent. Och ett nytt sex och samlevnadsmöte. Det brukar ju vara awesome. Hoppas på det i år också!

Tentan kom tillbaka med ett VG. Det känns riktigt bra. Mest med tanke på att jag tyckt att jag skrivit två VG-tentor tidigare men fått G på båda :)

Helgens planer fick ställas in för att jag är förkyld. Jag känner mig rätt pigg när jag är hemma, men så fort jag gör en ansträngning så inser jag hur sjuk jag är. Så nu blir det hemmamys.

Åkte buss hem idag med Bella. Vi pratade om konsten och kreativiteten. Jag behöver en konstform.. eller jag behöver uttrycka mig. Jag har bloggen som ett verktyg, men det räcker inte. Jag vill ha mer. Eller jag har mer i mig som inte kommer till uttryck här. Jag tror att jag ska börja måla lite. Helt för mig själv och utan krav. Bara för att jag ska få ännu mera utlopp. För det finns mer där inne.

Livet är så fint. Och människorna i livet är så vackra. Vi kom in på det via teatern.. ingen av oss håller längre på och båda var eniga om hur viktigt det är att uttrycka sig. Men Bella målar. Det är coolt. Jag har varit för låst vid tanken på att det ska bli bra. Att ett hus ska se ut som ett hus och en häst som en häst. Men vad fan jag känner ju inte hästar. Det behöver jag ju inte måla. Jag behöver överhuvudtaget inte rita något. Måla för att uttrycka mig kan man göra utan att rita ju.

Så nu jäklar!