Jag blev påmind på facebook av en vän som förlorat sin dotter. På lördag är det sju år sedan jag sist träffade min pappa. Det som slog mig nu var hur jäkla konstigt det är. I mars är det sju år sedan han dog. När det hände så trodde jag inte att jag skulle kunna leva vidare. Det gjorde så obeskrivligt jävla ont. Jag förstod inte hur det någonsin skulle kunna ljusna igen. Att världen rullade på kändes som ett skämt.
Idag känner jag sorgen och smärtan, men det är inte alls samma svarta avgrund. På något mysteriskt jäkla sätt så går det att leva vidare.
Sorg går inte att jämföra. Det är helt individuellt hur man reagerar. Men att det finns hopp, det går att dela.