torsdag 25 augusti 2016

Majorietetsfeminismen behöver uppdatera sin analys

Den här texten har, som så många andra, legat på jäsning länge. Jag brukar kalla det så. Ofta har jag tankar, icke formulerade texter som ligger och gror. Så plötsligt är de redo att skrivas ned. Förresten var det länge sedan något var redo att skrivas ned. Eller texterna kan ha varit redo men inte jag. Nu är jag redo att skriva igen.

Den här är svårt att skriva därför att jag kommer att kritisera delar av en rörelse som ständigt är under attack. Samma rörelse som har givit mig så mycket kraft, styrka och pepp genom åren. Rörelsen som en gång visade mig var jag hör hemma, nämligen feminismen.

Ingen samhällsengagerad har missat de senaste årens diskussion om "identitetspolitik", ett extremt föraktfullt begrepp som ger mig rysningar och som jag inte tänker ge mer uppmärksamhet på den här bloggen. Det som däremot är viktigt för mig är att diskutera det jag ser, nämligen att majoritetsfeminismen har gått från att vara en rörelse med den skarpaste analysförmågan till att plötsligt bli en del av förtryckande maktstrukturer. Jag ser en utveckling som jag inte riktigt tidigare kunde ana. När vita, heterosexuella, cis-kvinnors makt ökade - minskade förmågan till analys av andra gruppers förtryck.

Allra tydligast är detta i de stora feministiska facebook-grupperna. Många av oss som upplever fler förtryck än det könsbaserade lämnar de stora grupperna. Vi orkar helt enkelt inte längre slåss mot alla fronter. Det som ska vara trygga feministiska rum blir istället ytterligare ett forum där vi behöver upplysa, diskutera och försvara. Som om inte hela samhällets normer vore ansträngande nog att kämpa emot.

Allra tydligast tycker jag att detta är när det gäller personer som rasifieras. Jag rasifieras inte, jag är vit och kan därför inte med stöd av egna erfarenheter redogöra för det förtryck som drabbar rasifierade. Jag gör dock en antirasistisk analys när jag betraktar samhället och när jag gör det ser jag strukturer som negativt drabbar personer som inte passar in i normen om vithet. Ett lysande exempel på det jag försöker belysa är den kritik som lyftes mot fotbollslandslaget efter OS (ja, det fotbollslandslag som tog medalj, det riktiga landslaget). Några rasifierade personer skrev artiklar som beskrev svårigheten för unga kvinnor med invandrarbakgrund att ta plats inom svensk damfotboll. Plötsligt hamnade jag i flera facebook-diskussioner där det bärande argumentet återkommande var: landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg.

Vänta lite nu.

"Landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg".

Plötsligt drogs jag tillbaka till alla de gånger jag diskuterat mäns dominans i politiken, på arbetsplatser, inom näringslivet och inom media. Alltid var svaret: de med bäst kompetens tas ut. Alltid var vårt feministiska svar, kompetensen sitter inte i könet. Det finns manliga maktstrukturer som håller tillbaka kvinnor och de vill vi ändra på.

Hur kan det bli så att den vanligast förekommande analysen när kritiken rör vithetsnormen blir en helt annan? Det är precis samma resonemang men det gäller en annan grupp.

Jag, fotbollsnörd som älskar damfotboll förstår det initiala behovet av att försvara när sporten kritiseras. Vi kämpar för att få en liten, liten del av det utrymme som männen får. Männen som dessutom presterar mycket sämre. Kampen går trögt och stunder som i somras, när vi tar plats i den absoluta världseliten ges vi för en sekund ett okej utrymme. Sen glöms vi bort. Den kampen är inte slut på långa vägar.
Vi har dessutom en mycket högre representativitet när det gäller homosexuella personer än vad männen kommer i närheten av.

Visst känner jag också behovet av att försvara när idrotten jag älskar kritiseras. Men när jag andas, tar ett steg tillbaka och reflekterar ser jag ju att det de här debattörerna beskriver stämmer. Det finns mycket färre rasifierade svenskar i damallsvenskan än i herrallsvenskan. De flesta people of colours som finns hör hemma i andra nationer och spelar för andra landslag.

Självklart måste damfotbollen fråga sig; vad kan vi göra bättre?

För mig är det viktigt att uttrycka att detta är en analys som har vuxit över tid. Jag tycker att de här företeelserna har blivit mycket vanligare och att de främst drabbar rasifierade och hbtq:s. På något sätt är det så att vi inte längre självklart ges utrymme inom feminismen.

Jag tror att den psykologiska förklaringsmodellen inte är så svår. Vita, heterosexuella, medelklass-, ciskvinnor har givits ett ökat utrymme. På många sätt har vår kamp varit oerhört framgångsrik. Det är lätt då att sluta sig och med all kraft vilja försvara den maktposition man har fått. Idag upplever jag dock att det sker på bekostnad av systrar som drabbas av fler förtryck.

Därför är det så himla viktigt att vi alla fortsätter att uppdatera våra analyser. Att använda samma glasögon som gjorde att vi en gång uppmärksammade patriarkatet, för det är samma mekanismer som drabbar olika grupper. Svårare än så är det inte. Även om jag själv inte är personligt berörd av alla förtryck.