Vi älskar att hata dåliga föräldrar

Jag tänker så här. Dåliga föräldrar är själv försummade barn.

Någonstans på vägen försvinner empatin. När glömmer vi att mamman eller pappan som slår förmodligen själv varit otrygg som barn?

Det betyder inte att det är ok. Men det kan kanske betyda att det är behandlingsbart. Vad vet jag.

Ni är så roliga. Det vore fint med en Palmetavla hemma Markus. Det har du rätt i.

Jag loggade in för att skriva att jag vandrar runt på Mdh i Västerås med en välbekant ångest i magen och ett skratt på det.

Jag har för mycket att göra och ingen kontroll över min tid.

Det leder till stress.

Den välbekanta känslan.

Så, nu blir det att ta kontroll över min tid. Igen. För så här vill jag inte ha det.

Lägenhet part 2

Markus sa det, det bara skriker Johanna om lägenheten. Han menade läget, jag tycker det stämmer in på lägenhetens insida också. Sneda tak, annorlunda, liten, mysig, fin.

Jag har tackat ja. Imorgon ska jag ringa och fråga om de kan snabba på så jag kan säga upp min på onsdag. Den var verkligen supersöt. Söt är nog rätt ord.

Jag kan tänka mig att bo där, även när jag arbetar. Det är viktigt. Den känns inte som en tillfällig studentlya.

Nu är det bara att vänta in svaret.

Just det, Markus, den ligger på Norra Källgatan, mitt emot Klippans parkering.

Lägenhet

Svägerskan och jag ska titta på en lägenhet i kväll. Jag är erbjuden på två på Skallberget och en i centrum. Det är den i centrum vi ska se i dag.

Jag är så himla himla sugen på den, om den är fräsch. Idén om att bo på stan lockar verkligen. Och insikten om att det här är min chans att få en mimerlägenhet på stan bättrar på den känslan.

Men jag tänker tacka ja på Skallberget också, för där kan jag också gärna bo.

Trots att jag ligger etta på centrum vågar jag ändå inte riktigt hoppas på att få den. Det är ju egentligen bara trams. För den borde vara min. Men ändå.

Kiwi och Twix

Jag har damsällskap av bästa sort i en veckan. Det är två härliga kattsystrar.

Det roliga är att de i teckningen är väldigt lika Gucci och Cleo (min och brorsfamiljens gamla katter) Gucci bor ju numer tillsammans med Hanin, om någon inte vet det.

Kiwi och tuff som tusan, kelade direkt med mig och hoppar gärna högt upp på min garderobsdörr. Twix däremot är mer försiktig, låg mest under soffan igår och när jag hade släckt ner och lagt mig i sängen märkte jag att hon försiktigt satt bredvid mig. Lite som att hon vågade söka närhet i skydd av mörkret.

Idag har vi dock hälsat och kelat mer. Hon får ta den tiden hon behöver. Jag finns här när hon vågar närma sig.

Det är mysigt med liv i lägenheten igen i alla fall.

Tack för kärlek. Här och på andra sätt. Jag har suttit med en blank ruta framför mig några gånger och tänkt skriva.

Skälet till att jag inte fått ner något är nog att jag inte riktigt vet hur och vad jag vill skriva, dela.

Och jag vet inte vad jag bär på heller riktigt.

Så länge kan ni läsa Hanin, jag tycker hon har fått till det väl med orden den senaste tiden.

Jag har vilat, tänkt, saknat och insett att jag vill och behöver skriva.

Och att jag vill att ni ska läsa det jag skriver.

Så, välkomna!

Mitt mejl till läraren som tyckte att jag tog för mycket plats

Jag har tagit bort namnen för att inte lämna ut någon person.

Hej Lärare!

Jag skriver med anledning av din kommentar om att vän och jag var väldigt talföra under seminarium ett. Jag tänkte släppa det, men insåg efter seminarium två att jag inte kan det. Jag vill inte ta tid från handledningen med att prata om detta så därför mejlar jag.

När samtliga grupper hade redovisat sina uppgifter under seminarium ett var det vår tur. Vi hade valt uppgifterna som vän och jag skrivit. Då de flesta grupper bara haft en person som presenterat deras uppgift valde vi att inte fokusera på att alla skulle säga något, så hade inte de andra gjort.

Efter vår presentation vände du dig till de andra två i gruppen och frågade om de hade fått en syl i vädret.
Eftersom att du visste att de inte pratat under seminariet kunde det bara vara gruppklimatet du syftade på. När vi reagerade med oförståelse sa du: jag menar bara att ni (jag och vän) är väldigt talföra.

Jag blev verkligt upprörd av din kommentar. Jag tänkte stanna kvar och prata med dig, men det var så många som ville prata med dig och jag hade en buss att passa så jag gick hem, med tanken på att jag skulle mejla dig. Med tiden kändes det mindre allvarligt och jag tänkte att det du sa får stå för dig.

Dock insåg jag igår att jag under hela seminariet igår satt och lade band på mig själv, jag hade kunnat vara mycket mer aktiv men ville inte för att inte uppfattas som en som "tar för mycket plats".

Därför vill jag nu berätta för dig att konsekvensen blev sådan. Nu är det upp till mig att inte låta det påverka mig under de kommande seminarierna. Men jag tänker ändå att du bör få bli medveten om vad det ledde till.

Jag har några särskilda saker jag vill skicka med dig.

1. I två av de andra grupperna var det tongivande killar som också var aktiva i diskussioner under hela seminariet och som ledde sina respektive gruppers presentationer, de fick inte höra samma kommentar.

2. Ingen av de andra grupperna fick någon som helst feedback. Jag gillar kritik, det utvecklar mig. Men den ska vara saklig och korrekt. Det du pratade om verkade vara en allmän reflektion om vårt gruppklimat, tycker du själv att det är sakligt?

3. Jag vill inte prata för vän, men konsekvensen blev i alla fall att en av de mest engagerade tjejerna i klassen lade band på sig under gårdagens seminarium. Det tror jag inte du ville, men jag tycker att du ska känna till det.

Nu släpper jag det här och kommer att öva på att våga ta precis så mycket plats som jag vill under dina seminarier. Men jag ville att du skulle veta.

Vi hörs igen per mail på måndag morgon med mitt PM.

Vänligen,

Johanna

Jag skulle kanske överdriva om jag sa att jag är attraktiv på bostadsmarknaden. Men jag verkar i alla fall inte längre betraktas som en paria på den.

Inte hos det kommunala bostadsbolaget i alla fall som idag har hävt spärren på mig. Jo, så bra gick det!

Faktiskt till och med utan borgensperson då mina papper inte längre är så illa som de varit en gång i tiden.

Och mina köpoäng (som jag samlat på mig sedan 2003) gör att jag kommer att kunna få en ny lägenhet snabbt. Jag är så otroligt glad!

Härliga studentliv

Det är ingen hemlighet att jag ibland känner mig orättvist behandlad av livet, mest, eller kanske bara, när det gäller ekonomi. Jag är inte det, men känslan finns där ändå ibland.

Den bättras inte direkt på av att jag har fått ont i ögonen och huvudet igen. Jag ligger ju bara ett antal tusenlappar back i skulder till min kära familj. Ett par tusen till på nya glasögon är ju en baggis.

Eller inte.

Jag känner mig inte så nere som det låter. Jag fixar ju mina situationer idag. Med mycket hjälp, men jag fixar dem alltid. Jag kommer att fixa den här också.

Jag måste säga att ångestnivån är väldigt låg, känner jag nu när jag skriver. Det är nytt och lite ovant.

Möte

Jag har knappt reflekterat över det, dagarna springer iväg, men imorgon har jag möte med det kommunala bostadsbolaget. Jag vill flytta. Helst till en av deras lägenheter.

Jag är spärrad sedan de gjort en kreditupplysning, så jag tror att det blir svårt att få dem att ändra sig imorgon. Men jag ska i alla fall försöka. Säger de nej vill jag veta när de tänker att jag kan få hyra igen.

Jag skulle ljuga om jag sa att de här samtalen är smärtfria. Det är de inte.

Fredrik ringde och skojade om att de behövde barnvakt i natt. Han trodde att jag skulle reagera med motstånd. Så kände jag inte alls. Hade det praktiskt gått att lösa hade jag gärna haft henne här.

Ja, jag förvånar även mig själv ibland.

Jag trodde aldrig att det skulle kännas så här skönt att få ett barn att somna. Igår somnade hon inte innan mig, det betyder att vi har hängt oavbrutet sedan i fredags. Jag älskar henne, det har varit roligt. Men tiden på kvällen behöver jag. Jag behöver få koppla bort, känna efter och slappna av. Det får jag nu.

Det är fantastiskt mysigt att vara med henne så här mycket. Hon är så himla härlig.

Tycker att det är osjysst att jag har alla möjligheter att mysa framför TV:n, och att det är världens bästa gäng i Skavlan. Och så är jag så trött så jag håller på att falla ihop.

Om jag vågar kryper jag ner bredvid Amelia och ser Skavlan i sängen. Så blir det nog.

Jag blev med brorsdotter. Hon ville vara med mig i helgen. Jag gick hela dagen igår och tänkte att jag skulle vilja ägna mig åt någonting annat än mina egna tankar. Så nu blir det så.

Eftersom att det är hennes födelsedag fick hon välja kvällsaktivitet (jag sa nej till pulkaåkning på grund av mörker) det blev film, spel, ballonger, chips och dip. Sex ballonger eftersom att hon fyller sex år.

Vi har haft en mysig kväll, men jag är trött nu. Förkylningen tar liksom mer utrymme när jag slappnar av.

Imorgon ska vi till badhuset, det har Amelia bestämt. Älskade lilla skruttan.

När hon skulle somna blev vi lite osams, hon ville helst inte sova och gjorde allt annat hon kunde komma på. Jag tröttnade på att försöka lirka och höjde till slut rösten.

Jag mindes när jag var liten och mormor var barnvakt. Jag var mindre trygg än vanligt eftersom att mamma inte var hemma. Jag ville sova med lampan tänd och fick inte det.

När jag skrek i vild panik tappade mormor tålamodet och slog mig.

Jag tänkte på det idag när jag höjde rösten.

Amelia är inte jag och jag är inte min mormor. Men det är ändå viktigt för mig att minnas mina barndomskänslor. Viktigt för mig att inte föra vidare det dåliga. I alla fall de delar jag är medveten om.

Det är första gången jag har ett barn på heltid så här länge, till på måndag morgon. Det blir spännande att se hur vi klarar det. Älskade Amelia.

Om att gifta sig med en profession

Ett jobb som jag har varit sugen på tidigare under utbildningen ligger nu ute med en annons för sommarvikarier, ett jobb som inte hör till kategorin socialt arbete men där jag får göra något annat jag tycker är kul, nämligen ett telefon- och servicejobb.

Igår skulle jag skriva en ansökan, när jag kom till det personliga brevet blev det blankt. Jag kunde inte komma på alls varför jag ville ha jobbet.

Förutom det uppenbara, det är rätt bra betalt. Bättre än de andra jobben jag kan tänkas få med min utbildning.

Men i övrigt var det blankt. Jag struntade i att söka jobbet och insåg att jag ju har gift mig med min profession. Jag vill jobba som socialarbetare.

Det kan verka konstigt att jag kommer till den insikten termin sex, men någonstans har jag ändå inte riktigt landat emotionellt i min profession.

Eller jag har inte uteslutit annat i alla fall.

Det betyder inte att jag inte kommer att göra andra saker i mitt liv. Det hoppas jag att jag kommer.

Men det innebär att jag just nu, i sommar hellre sitter underbetald på ett socialkontor och fattar beslut utifrån riktlinjer jag inte gillar, än att göra något där jag inte alls får utlopp för mitt professionella engagemang, för min passion för det sociala arbetet.

Jag är också hellre underbetald, sönderstressad behandlingsassistent än telefonist.

Det är ingen värdering i bättre eller sämre yrken, det är bara vad som passar mig bäst.

Okej. Jag har jobb och plugg att göra. Jag känner mig aningen stressad över att jag mest låtit dagarna gå. Så, idag har jag tagit i tag i lite jobb och imorgon blir en hel pluggdag.

Idag blir det städ och fix hemma innan jag beger mig till brorsfamiljen.

Amelia fyller sex år idag. Stora tjejen. Jag kan verkligen inte förstå att det är sex år sedan brorsan ringde från sjukhuset och berättade att hon hade kommit. Jag hörde hennes gråt i bakgrunden och började gråta själv. Sen sov jag inget mer den natten.

Det innebär också att min älskade pappa skulle ha blivit 52 år idag. Vi fick henne på hans födelsedag. Det är fint. Dagen är inte smärta längre. Inte bara i alla fall.

Jag har tyckt att jag har varit så bra på att vara sjuk. Jag tyckte att jag hade lärt mig att gilla läget. Men inte den här gången. Trots att jag inte orkar stå eller sitta i särskilt långa perioder har jag en röst i huvudet som skäller på mig för att jag inte städar, pluggar eller jobbar lite.

Jag har liksom ingen lust att bråka med mig själv längre. Eller med någon annan för den delen.

Tråkigt.

Debatten om arbetstid

Jag förstår faktiskt inte riktigt debatten om arbetstid och pensionsålder. Jag är inte särskild kunnig när det gäller den ekonomiska politiken, det kan vara skälet till att jag inte förstår.

Men, när det gäller arbetstid. Samhällsdebatten är djupt polariserad mellan de som förespråkar sex timmars arbetsdag och de som förespråkar åtta. För mig blir den debatten konstig, då de flesta jag känner jobba mer eller mindre än åtta timmar. Inom vården finns det ingen 8-timmars standard och heller inte bland tjänstemän och eller akademiker.

Jag tänker att framtidens arbetsmarknad ser olika ut för olika yrkesgrupper, samt att behoven är olika. Borde vi inte diskutera arbetstid beroende på yrke i så fall?

När det gäller pensionsåldern har jag hört i flera år att vi kommer behöva höja pensionsåldern, nu när Reinfeldt säger det rasar alla på min sida höger-vänsterskalan. Men vadå, har inte vi också sagt det? Kanske inte 75 iofs, men jobba längre har jag väl hört?

Jag gillar inte heller regeringen, och bråkar gärna på dem. Men det måste ju vara en rimlig kritik, och jag tror att vi behöver diskutera ett helhetsgrepp om arbetstiden och livslängden på arbetsmarknaden. Inte dutta hit och dit med timmar och år.

Ynklig

Vaknade kl 4.30 med halsont, jag hittade en gammal vickstablett och gick och la mig igen. Somnade om vid 5 för att vakna tre timmar senare med värre halsont, huvudvärk och total energilöshet. Det är ingen poäng att kämpa emot, jag vet ju det. Men jag vill ändå gnälla, bara lite om att jag inte vill vara sjuk.

Jag har i alla fall handlat mat, hyrt film och planerar nu att ligga i sängen. Så får det bli.

Om Guds nåd

I lördags var jag på krogen. I kanske tio minuter satt jag ensam med en öl framför mig.

När jag kom på det (jag tänker inte ens på att folk dricker runt omkring mig längre) blev jag tacksam och stolt över att jag inte ens tänkt tanken att dricka den, ingen där hade vetat liksom.

Problemet med min sjukdom är att den tänker åt mig, så i och med den tanken drog andra tankar igång. "Vad skulle egentligen hända om jag drack den?" och "jag kunde bara testa lite" for igenom mitt huvud.

Jag bad Gud om hjälp och ställde undan ölen i en stund för att kliva ur och få distans.

Tankarna for bort, min vän kom tillbaka och jag tänkte inte mer på alkohol, var inte sugen eller så. Dock skrämd och med en insikt om att det är viktigt för mig att vårda min nykterhet (jag har så att säga legat lite på latsidan ett tag).

Idag vid min morgonbön slog det mig att jag inte drack. På riktigt, jag drack inte. Jag tar nykterheten för given ibland och därför har jag inte tidigare reflekterat över att jag konfronterades med alkohol och min sjukdom, men jag drack inte.

Och jag har inte druckit sedan juni 2007. Det mina vänner, handlar enbart om Guds stora nåd.

Ordet bög är inte så jäkla roligt...

Jag såg inte Melodifestivalen igår, dock såg jag i efterhand mellanakten där de tre programledarna framförde sången "Inte bara bögarnas fest".

Till en början smålog jag lite, tänkte att det kanske ändå är lite roligt att våga skämta om stereotyper. Men ju mer jag hörde desto mer växte klumpen i magen, för det fanns ingen självironi, ingen kritik av själva stereotypiserandet.

Någonstans i sången citerar de Grotescos "Det är bögarnas fel" och kanske ville de gärna att deras akt skulle tas emot med samma värme. Men andemeningarna i de båda låtarna är helt olika. "Det är bögarnas fel" driver med de fanatiska religiösa strömningar som ogillar homosexualitet. De driver alltså inte med bögarna, utan med de som har makt att i många delar av samhället förtrycka bögarna (det sista gäller alla hbtq-människor förstås).

SVT igår gjorde tvärtom, drev med bögar och med bilden av bögar och förstärkte snarare de föreställningar som gör att ordet bög är ett skällsord.

Repliken, här får killar vara killar och tjejer vara tjejer gjorde förstås att avsmaken växte ännu mer.

Grotesco har gjort en smart, rolig och genomtänkt låt, SVT igår lyckades verkligen mest med motsatsen. Tråkigt.

Åh! Genom Nora och Amelie hittade jag appen, den har inte funnits förut när jag har letat. Nu blir det enklare att mobilblogga. Wiee!

Jag tycker att livet är ett coolt ställe.

Jag är så otroligt glad för glädjen och spänningen jag känner i skolan just nu. Jag är så glad och tacksam över mitt nya liv, över er, mina fantastiska vänner som ger mig så mycket.

Jag har inte tidigare varit med om att det går att må lite dåligt, men ändå ha det fint. För så är det. Det är coolt.

Jag har det tungt nu. Det är som att jag helt plötsligt har blivit medveten om en smärta jag burit på jämt. Nu känns den, och jag tänker kring den. Förut har den mest bara styrt mig i olika riktningar utan att jag själv har varit medveten. Det är okej. Det är bara lite tyngre än vanligt.