Miljöpartiet faller på eget grepp

Idag rapporteras det att Miljöpartiet tappat väljarstöd så att de just nu ligger under riksdagsspärren. 3,2 % i SIFOS:s väljarbarometer. Det är lägst förtroende för partiet på femton år.

Miljöpartiet har aktivt profilerat sig som ett parti som inte går att passa in på den traditionella höger-vänster-skalan. Istället för ideologi har partiet profilerat sig i ett antal viktiga sakfrågor. Miljöfrågorna naturligtvis och därefter asyl- och migrationspolitiken. Det har varit framgångsrikt och Miljöpartiet har lockat många från den intellektuella, akademiska vänstern i storstäderna. De som förstår att om vi inte har en miljö som vi kan leva i och om vi inte tar hand om varandra och våra medmänniskor spelar det ingen roll vilken skattenivå vi ligger på eller vilken politik i övrigt som förs.

Miljöpartiet ändrade strategi efter valet 2016 och skulle nu gå från att vara ett stödparti till att bli regeringsbärande. Ansvarsfulla. Miljöpartiets väljare var oerhört glada. Ingenstans har Gustav Fridolin och Anders Wallner haft så högt personligt förtroende som på Södermalm i Stockholm. De antirasistiska miljöhjältarna skulle bli regeringsbärande och äntligen skulle de grå sossarna få lov att ge efter och lyssna på den intellektuella vänstern.

Istället blev det tvärtom. Det finns inte många avtryck i politiken sedan regeringsbildningen som miljöpartiets väljare känner igen sig i. Tvärtom blev en av de viktigaste frågorna för många av miljöpartiets väljare, asyl- och migrationspolitiken, en störtdykning från Europas högsta ambition på mottagande till Europas lägsta. Med beslut fattade av Miljöpartiet.

Miljöpartiets hårda jobb med att locka till sig väljare som inte har en stark lojalitet till något enskilt parti eller block straffar sig nu. Därför att de har inte en stor lojal väljarbas. Miljöpartiets väljare är lojala sakfrågorna. Precis som partiet sagt att de är. Därför är det omöjligt för dessa väljare att rösta på Miljöpartiet i nästa val. Miljöpartiet har svikit på precis samma sätt som många i den akademiska vänstern upplever att Socialdemokraterna gjort för länge sedan.

Kanske, kanske hade strategin om att bli regeringsbärande och ansvarsfulla fungerat om det inte fanns en stark konkurrent. Men det finns det. Feministiskt initiativ vänder sig till precis samma människor som Miljöpartiet gör. De har precis som Miljöpartiet valt ut Sverigedemokraterna till sin politiska motståndare och de har gått till hård attack mot regeringens asyl- och migrationspolitik. Jag tror att det finns stor risk att Miljöpartiet åker ur riksdagen vid nästa val och att Feministiskt initiativ väljs in. Alternativt kommer vi ha ett kraftigt försvagat miljöparti kvar i riksdagen och ett relativt starkt feministiskt initiativ.

Miljöpartiet själva verkar inte alls förstå detta. De har inte en enda gång visat att de protesterat högljutt mot den nya asyl- och migrationspolitiken. Jodå, Åsa Romson grät i TV när förändringarna presenterades men det var inte en enda tidningsrubrik om att Miljöpartiet varit på väg att lämna regeringen, inga pressbilder på hårt pressade företrädare på väg till eller från svåra förhandlingar där själva samarbetet stod på spel. Tvärtom verkar Miljöpartiets företrädare numer verkligen tycka att det är helt rimligt att personer som fått avslag på sin asylansökan ska straffas med fotboja om de inte frivilligt lämnar landet. Det är precis motsatsen till den gamla sloganen "ingen människa är illegal".

Vad blir det av en socialtjänst utan erfarenhet?

Sedan jag avslutade min anställning som socialsekreterare i kommunal socialtjänst och blev anställd som konsult i bemanningsföretag har jag fått många frågor om hur jag kan välja att bidra till den urholkning av personal som pågår i socialtjänsten. Frågan är starkt laddad och jag är, även om det låter märkligt, glad för frågorna. Jag är glad eftersom att det betyder att jag av mina vänner och kollegor uppfattas som en person som har ett engagemang för socialtjänsten, som inte ser oproblematiskt på att privata företag allt mer står för personalförsörjningen inom socialtjänsten. Precis så är det. Jag tycker inte att det är alldeles oproblematiskt att bemanningsföretag står för bemanningen i så stor utsträckning som idag. Jag vill gärna ha ett resonemang om hur kompetensförsörjningen inom socialtjänsten ska kunna lösas inom kommunerna. Jag är inte emot inslag av privata företag, men ser inte positivt på en utveckling där kommunerna inte klarar av att på egen hand rekrytera eller behålla personal överhuvudtaget.

För mig har den här frågan många dimensioner. Rollen som konsult är oerhört givande tycker jag. När jag kommer till en arbetsplats är jag oftast efterlängtad, chefer och kollegor uppskattar i regel min kompetens och jag är frikopplad från mycket av det som sker internt på arbetsplatsen vilket innebär att jag har mer tid att ägna mig åt det jag är där för, arbetet med klienterna.

När man läser det tänker nog de flesta att det borde en anställning i kommunen också kunna generera. Ingen tycker det mer än jag. Men jag kan konstatera att den kommunala socialtjänsten är långt därifrån. När jag började arbeta inom socialtjänsten för bara fyra år sedan var det svårt att få en anställning. Vi var ett fåtal som började arbeta under utbildningen och det kändes för mig som att jag hade vunnit högsta vinsten, att få börja arbeta inom socialtjänsten redan innan jag var klar socionom. Jag fick en lång och bra introduktion först genom två perioder med verksamhetsförlagda studier och därefter genom en timanställning under mitt sista år på utbildningen. Jag fick en möjlighet att börja med ”lättare” ärenden för att sedan få mer förtroende i takt med att min trygghet växte.

Jag hade handledare och kollegor som arbetat länge inom socialtjänsten och som var väldigt kompetenta. Jag var som en svamp under mina praktikperioder och när jag började arbeta. Jag sög åt mig alla diskussioner, alla svåra resonemang och utvecklades massor av att vara i en miljö med så mycket erfarenhet och kompetens.

Detta var fyra år sedan. Bara fyra år.

Tyvärr är det få nyutexaminerade socionomer som får den introduktionen idag. Jag vet att inte alla fick det för fyra år sedan heller. Redan då var många enheter hårt belastade. Men det fanns mycket mer erfarenhet och kompetens även på de hårt belastade enheterna än det finns idag. Det tycker jag är socialtjänstens största problem, de erfarna handläggarnas flykt.

Idag har många kommuner sjukdomsinsikt. I varierande grad men de flesta erkänner problem. Introduktionsprogram diskuteras, ingångslönerna höjs och socionomstudenter är hett villebråd bland de kommunala arbetsgivarna. Frågan är vem som ska introducera alla dessa nya kollegor? Vem ska med lång erfarenhet av socialtjänstens extremt komplexa uppdrag lära de nyexaminerade det som inte kan läras ut i skolan? Det är frågan kommunerna borde börja ställa sig.

Det är inte okänd kunskap varför erfarna socionomer i stor utsträckning har lämnat anställningar inom den kommunala socialtjänsten. Det finns aktuell forskning (Wanja Astvik, 2016) som påvisar att hög arbetsbelastning är en faktor och den kände vi redan till. Det som däremot framkommit och inte lyfts lika mycket är att erfarna socionomer beskriver att det finns en tystnadskultur inom socialtjänsten. Att påtala kvalitétsbrister uppmuntras inte, organisationen beskrivs som toppstyrd och medarbetare saknar ofta kanaler för dialog med högre chefer. Jag vet att inte alla kollegor upplever alla kommuners socialtjänst på det sättet, och jag har i min roll som konsult arbetat i olika kommuner och kan intyga att det inte är en universell sanning att det är så överallt. Men resultaten av studien behöver tas på allvar.

Jag tror att socialtjänsten skulle behöva erbjuda kompetens på olika nivåer. Chefer och arbetsledare behöver ha en hållbar arbetsmiljö, de är idag ofta de som drar det allra tyngsta lasset och har den mest belastade arbetsmiljön. Enheterna behöver vara små, en chef ska inte ha 30-40 medarbetare, man måste komma ihåg att en enhetschef inom socialtjänsten inte bara är chef. Hen är också beslutsfattare och ansvarig för att handläggarna arbetar rättsäkert och att handläggningen håller hög kvalité. Det är ett svårt uppdrag.
Arbetsledarna med delegation behöver vara fler så att de har tid och engagemang för att arbetsleda. De är också i behov av kollegor och medarbetare med erfarenhet för att kunna resonera med och avslastas av.

Jag tror också att socialtjänsten skulle arbeta med en nivå till. En del enheter/kommuner har börjat och de kallas olika, det kan vara seniorhandläggare, specialistsocionomer eller liknande. Idén är en nivå av arbetsledning som inte har delegation på beslut men som med erfarenhet kan hjälpa till att vägleda nya medarbetare i komplexa ärenden.

Det är ingen slump att socialtjänstens kris kommer samtidigt som många upplever att klyftorna i samhället ökar. Det är så att kraven på socialtjänsten ökar i takt med att problematiken blir allt mer komplex. Psykiatrin saknar resurser att klara sitt uppdrag vilket välter över på socialtjänsten. Skolan har mindre psykosocialt stöd närvarande i elevernas vardag och oavsett i vilken kommun du är idag finns det en påtaglig bostadsbrist.

Allt detta påverkar socialtjänsten. Jag tror att det på sikt kommer att krävas en rejäl politisk strategi för att förbättra hela den offentliga sektorn och stödet till samhällets allra mest utsatta. Att arbeta inom socialtjänsten och mestadels känna frustration över att de vi är satta att hjälpa inte får i närheten av de stöd samhället borde ge tär på en emotionellt.
Men för att överhuvudtaget få en stabil grundbemmaning inom socialtjänsten krävs att villkoren ses över och att de kommunala arbetsgivarna visar att de värdesätter erfarenhet och kompetens. Chefer och arbetsledare behöver avlastas så att de hinner med sitt uppdrag och alla de nyexaminerade som kommer in i verksamheten behöver få arbeta tillsammans med erfarna kollegor för att lära av.

Idag har bemanningsbranschen lyckats med det kommunerna misslyckats med, skapat specialistsocionomer som i stor utsträckning står för en ökad kvalité på handläggningen och som tar ett stort ansvar att sprida kunskap till oerfarna kollegor. Det är nu upp till kommunerna att matcha om man på riktigt är intresserad av att locka tillbaka erfarna kollegor.

PMDS

Jag scrollade för en stund sen, i vanlig ordning, genom mitt Facebook-flöde. Såg ett inlägg i gruppen jag är med i för oss som lider av PMS/PMDS. Som så ofta är det någon som skriver i sin mörkaste period att hon inte orkar längre. Hon vill inte dö, bara inte leva med PMDS. 

Jag tänkte att det var på tiden för mig att skriva om det. För det är helt vansinnigt faktiskt. Jag har haft svår PMDS i ett par år nu. När den kom förstod jag ingenting, men plötsligt hade jag självmordstankar. Jag har varit deprimerad tidigare i livet och för mig är det enormt allvarligt med självmordstankar. Jag minns hur ställd jag var, jag funderade vad i mitt liv som förde mig till de här mörka tankarna och kunde inte hitta någonting. Jag mådde bra, hade det mesta jag ville på plats i livet men ville inte längre leva. Dagen efter kom mensen och med det försvann självmordstankarna. Jag förstod ingenting. 

Detta upprepade sig och jag insåg att jag fått PMS. Jag pratade med min mamma som berättade att hon också fått det i 30-årsåldern. Hon mindes något naturläkemedel som hade fungerat för henne så jag började googla. Jag provade flera olika (svindyra) naturpreparat men inget funkade. Jag mådde bara sämre. Så jag ringde min vårdcentral. Jag är så himla glad över att jag hamnade hos en fantastiskt förstående och vänlig sjuksköterska som sa: "men du, det låter som att du har fått svår PMS. Det finns hjälp att få för det. Vad bra att du ringde!"

Jag fick träffa läkare och började medicinera med antidepressiv medicin. Först cykliskt, alltså jag började när PMS:en kom och slutade när mensen kom. Men för mig var det inte så enkelt för att jag har en hormonvariation som heter PCOS. Den innebär att jag inte har ägglossning och därmed ingen regelbunden cykel. Så jag fick PMS lite när som helst. En period hade jag PMS flera gånger på en månad. Jag höll på att bli galen. Jag visste ju inte heller att det var PMS förrän det plötsligt kom mens. Så jag spenderade mycket tid med att be om ursäkt i efterhand. Hemsk period. Jag började äta antidepressivt regelbundet men med sexuella biverkningar som var oerhört jobbiga. Det gick ann att sakna sexlust och orgasmförmåga två veckor i månaden men inte jämt.

Jag kontaktade kvinnosjukvården och sa att jag måste få mer hjälp. ”Det finns inte” sa läkaren. Men efter lite trugande erbjöd hon mig att testa Primolut Nor som skulle ge mig regelbunden mens. Jag testade och den fungerade super. Så nu har jag regelbunden mens och kan börja ta mina antidepressiva vid ägglossning (eller när det är tänkt att jag ska ha ägglossning) och äta i två veckor. Det fungerar och jag slipper de värsta svackorna. Jag är fortfarande påverkad och mår inte bra de dagarna, men oftast slipper jag självmordstankar.

Jag tycker att det är vansinnigt att det inte finns mer hjälp att få och att vi som lider av PMDS får så olika bemötande. Att Facebook finns och vi kan träffa andra med samma svårigheter är en enorm hjälp, men sjukvården måste bli bättre. Det är inte rimligt att så många av oss ska spendera halva månaden med att må så oerhört dåligt och ha stora svårigheter att fungera.