Jag har slagits med komplex av olika slag hela mitt liv. Jag har aldrig varit nöjd och tillfreds med mitt utseende. Jag vet inte om någon under 30 kan vara det. Kanske inte över 30 heller när jag tänker efter. I alla fall så har jag fått träna på att duga på olika sätt. Bland annat i omklädningsrummet på badhuset. Ett av de värsta ställena på jorden. I alla fall om du frågade mig för tre år sen. Då gick jag inte ens dit. Nu har jag övat och det börjar bli bättre. Jag har till och med kommit så långt att jag duschar naken (!!) men att gå omkring helt avslappnat och låta tuttarna och magen flänga fritt och stoltsera med en naken rumpa, dit har jag inte kommit än. Anyway så hade jag en mental kamp med mig själv idag, hur ska jag ta mig ut ur bastun och till duschen utan att visa rumpan för folk? Hur ska jag vända mig från det att jag tar av mig handduken tills jag är i duschen? Åh nej, nu är det ännu mer folk där ute.

Till slut blev jag arg. Och bestämde mig för att skita i det. Så jag gick ut, tog av mig handduken med rumpan vänd åt det håll där det satt folk. Hör och häpna. Ingen tittade på min rumpa! De var inte ett dugg intresserade.

Hursom så vann jag kampen och var nöjd när jag hade duschat klart och kunde vira in mig i handduken och gå och byta om. När jag kom ut i omklädningsrummet så hade jag fått två skåpgrannar i 10-års åldern. De pratade om en kille som sagt att han inte var ihop med minsann hade angivit "har ett förhållande med" på facebook, och lite annat innan den ena säger: Jag vill helst gå ut i den här tröjan. (Tröjan var en tunika som täckte hela henne). Den andra säger: jag vet, jag hatar mitt... sen hörde jag inte vilken kroppsdel hon hatade. De böt om bakom varsin handduk och visade inte en millimeter mer av kroppen än nödvändigt.

Känslan av seger för mig var som bortblåst. I stället blev jag ledsen. Vad är det för samhälle vi skapar? För det är vårt fel att de här två barnen (!) inte känner att de är vackra och duger precis som de är. Jag fick en smärtsam påminnelse om skolåldern och är glad och nöjd över att ha överlevt. Men till vilket pris? Jag är 27 och kan inte känna att jag duger. Hur ska en 10-åring då kunna göra det?