söndag 12 september 2010

I går kväll stod jag i valstugan på Sigmatorget i Västerås. Två killar kommer fram och börjar prata lite smått och jag tycker att den ena ser väldigt bekant ut. Efter ett tag kom vi fram till att vi har bott grannar när vi växte upp, eller i alla fall varannan helg eftersom att jag bodde växelvis hos mina skilda föräldrar.

Min mamma bodde i en hyresrätt på Vallby i Västerås. Ett segregerat bostadsområde om man ser till inkomst och etnicitet. Inkomstmarginalerna på Vallby är inte så stora.

Min pappa bodde i en bostadsrätt på andra sidan stan. I en etta. Det var inte så att min pappa hade det bättre ställt ekonomiskt, ingen av mina föräldrar hade det, min pappa hade bara mer hjälp, han hade en mamma som ställde upp och i det här fallet tog ett lån så att han kunde köpa sitt boende.

Den här grannen och jag samtalde i alla fall om politiska alternativ när han plötsligt säger att "det finns ju ingen fattigdom i Sverige". Jag blev ställd. Ingen fattigdom?. Nej sa han, det finns bara människor som har mer eller mindre svårt att hantera sina pengar. Inte nog med att vi hade helt olika analyser, det lät också som att han politiskt inte tyckte att det var så viktigt med ett starkt skyddsnät.

Framför mig såg jag hur jag, min bror och min pappa varannan helg delade på en etta med kokvrå. Hur jag och min bror fick lära oss att ljuga så att vi skulle slippa skammen över att vi ibland inte fick med oss matsäck på skolutflykterna och på ett storbråk som bröt ut i min familj över en försvunnen tiokrona. En tia. I slutet av månaden var en tia hur mycket som helst.

Jag fick inte ihop det i mitt huvud igår, hur vi kunde ha bott så nära varandra, men ändå i helt olika världar.

Visst är det så att mina föräldrar hade svårt att hantera sina pengar, ibland kunde säkert prioriteringarna sett annorlunda ut. Men det är en jäkla skillnad på att hantera en ensamstående mentalskötares lön när man har två barn, och lönen från två i en familj som arbetar.

Det finns fattigdom i Sverige. Det finns fortfarande barn som får lära sig att ljuga, föräldrar som får välja mellan att köpa toalettpapper eller mjölk och människor som trots att de vänder på varje krona, inte får pengarna att räcka hela månaden.

Och jag vägrar tro att Sverige år 2010 inte kan bedriva en politik där alla får plats. För att säga som den här före detta grannen gjorde, att motivera sitt val av block (alliansen) med att säga att det inte finns fattigdom, och sen lägga skulden för fattigdomen på den fattiga. Det är en retorik som jag vägrar ställa upp på. Jag tänker inte ta ansvar för den skammen som jag bar med mig hela min barndom. Den skammen får samhället och politiken bära. För det är de som har misslyckats. Inte de fattiga barnen eller deras föräldrar.

Och det finns bara ett politiskt alternativ idag som har en klassanalys. Och som är beredd att försöka lösa problemet. Och det alternativet heter inte Alliansen.

1 kommentar:

Maggie sa...

Du skriver så fint. Blir rörd! Det är sjukt att det finns folk som vägrar att se verkligheten. Jag har också upplevt fattigdom, och det har knappast berott på att min mamma varit mer oansvarsfull än andra barns föräldrar.

Jag tror att alla innerst inne förstår hur illa man kan ha det, även i sverige, men det skulle göra för ont att tänka på det. Fegt, är vad det är. Därför behövs en mänsklig politik, som vågar se fattigdomen, för det är endast då som man kan göra något åt den.