Jag har gjort thé och krupit upp i soffan. Kl. är 15.38 och det är söndag. Jag är tröttare än jag kan beskriva och nästan lika lycklig. Helgen har varit ljuvlig. Den började i torsdags med besök av världens finaste tjejer. Två vackra och berörande filmer och mycket mys.

På fredagen kom Juhani och det var dags för konventförberedelser. Det var fantastiskt att ha Juhani här! Konventet var allt jag kunde drömma om. Jag har gått igenom de flesta känslorna under helgen. Hanin sa: Det är så härligt att se dig så glad, jag vill nästan gråta. Jag tror att det är det här som är kärlek. Och jag tror också att det vi har är kärlek. Riktig kärlek.
Jag var i alla fall glad. Alldeles kollrig faktiskt.

Sorgen har också funnits med. Vissa möten för mig direkt ner i sorgen. Det är också viktigt att det får ta plats. En person dog i samma sjukdom som jag har i torsdags. Det gör ont. Han var 24 år. Det gör också ont att se smärtan i de som kände honom. Jag känner igen sorgen och påminns om papppa och hans död. Och att jag saknar min pappa. Och älskar honom.

Jag har en del att smälta efter helgen som ni kanske förstår? Mobilen är avstängd nu och jag är i tystnad. Jag behöver det.