Dating in the dark!

Åhååå. Jag måste skriva av mig lite. Jag har tittar på några avsnitt av kanal 5:s "Dating in the dark". En dokuserie som handlar om att tre killar och tre tjejer ska dejta varandra i ett mörkerrum. Efter en serie dejter får de se varandra, och därefter får de välja om de vill fortsätta träffas eller inte. "Nu får vi äntligen veta hur stor roll utseendet spelar" säger de i introt.

Jag menar att det är precis tvärtom, de schaussar upp utseendet så himla mycket att i slutändan blir det det enda som räknas.

Deltagarna träffas ett antal ggr och hinner lära känna varandra lite, sen får de se varandra, utan att kunna prata, och därefter ska de fatta sitt beslut, om de vill fortsätta ses eller inte.

Jag har en bild av att kärleken kommer när man finner en annan person som väcker något lite extra inom en. Det klickar, eller bubblar till, eller känns bekvämt eller hur man nu vill beskriva det. Jag tror inte att man kan bestämma sig för att bli kär, det bara händer. Problemet i det här programmet är att de målar upp en bild av personens utseende när de umgås i mörkret och blir förälskad i den bilden. Inte av personen de har framför sig. Och när de väl får se personen så stämmer det inte alls. Och då blir det en krock. På precis samma sätt som jag har upplevt internetdating. Mina väldigt begränsade erfarenheter har varit precis det, att jag blir förälskad i en bild i mitt huvud. När jag får se personen, eller prata med personen, så stämmer inte de bilderna alls.

Det är klart att man säkert kan hitta kärleken även där, vissa släpper den bilden de har i sitt huvud och fokuserar på den riktiga människan.

Men "dating in the dark" är inte ett vetenskapligt experiment på hur stor roll utseendet spelar. Bara ett pinsamt uttryck för svårt vi människor har för att öppna våra sinnen och släppa in nya perspektiv...