Om det inte varit för statusuppdateringar på facebook så hade jag nog missat att det är den 11 september idag och därmed att det sex år sedan Anna Lindh avled idag. Den 11 september har blivit det för mig, Anna Lindhs dödsdag. Jag tänker förstås även på dödsoffren i USA, men sorgen över Annas död är fortfarande tung.
Jag kom att tänka på hur hela den dagen (eller dagen innan och natten) såg ut för min del. Jag jobbade med eurovalrörelsen, jag hade varit på ett skolbesök när vi hörde på radion att Anna blivit knivskuren i armen. Vi tog ganska lätt på det då.. konstigt när jag tänker efter. På eftermiddagen och kvällen började vi förstå att det var allvarligare än vi först trott och vi började bli riktigt oroliga. En vän sov hos mig, vi var båda oroliga och ledsna och ville följa rapporteringen tillsammans. Vi sov i korta skift den natten. På morgonen kom beskedet och vi brast ut i gråt båda två.... Det går inte att beskriva sorgen. Så mycket utav vårt hopp om framtiden fanns i Anna. Och det bara dog i den stunden.
Jag tillbringade morgonen med organisationen jag jobbade åt och jag kommer ihåg att jag inte stod ut med att vara kvar där. Jag orkade inte tillbringa dagen med folkpartister och moderater. Den dagen var det viktigt för mig att få dela sorgen med mina sossevänner. SSUare från länet hörde av sig och vi ordnade resor åt alla till Västerås. Vi samlades och grät tillsammans. Vi åkte till Stockholm och Rosenbad för att sörja tillsammans med andra och på kvällen satt vi i valstugan på torget i Västerås och grät.
Jag var så liten när Olof Palme dog och även om jag har hört berättas vilken sorg hela nationen hamnade i då, så kunde jag inte tro att det skulle kännas så som det gjorde den 11 september 2003.
Anna fattas fortfarande i svensk politik.
