Så här kan det se ut när man försöker samordna poser.

Stillhet

Ordet är vackert.

Men idén med att använda det ikväll handlade om stillheten på bloggen, inte i livet.

Just nu är bloggen mest en plats för virtuell meditation. För vila och eftertanke.

Så kan ni i alla fall välja att tänka, om ni vill.

För jag gör andra saker än att blogga just nu. Jag jobbar, planerar hur mitt hem ska se ut, tittar igenom alla säsonger av Vita Huset, går på möten, försöker njuta när det är sommarväder, funderar över hur jag vill förändra samhället och tänker att jag nog snart ska börja gå regelbundet i kyrkan.

Jag funderar över socialtjänstlagen och vad jag tänker om samhällets socialtjänst. På ekonomiskt bistånd och tandvård. På fattiga barn och våldsutsatta kvinnor.

Av någon anledning är jag i en period då jag vill processa inombords. Inte som förut, på bloggen.

Mina tankar växer inom mig just nu. Och där får de vara. I stillhet.

Puss på er.

Magi

Blev påmind om vem jag har varit idag. Det är verkligen en sjuk kontrast.

Att vara här är så fint. Liksom en utopi.

Och så har jag jobbat över två timmar idag, det betyder kompledig en väl vald dag. Visst är livet magiskt ibland?

Är sjukt trött men lycklig. Lycklig över att livet har sin gång och jag åker med, sitter still så gott det går.

Nu letar jag kajakuthyrning. Jofflan ska ut i naturen på något sätt, och det snart.

Den otillgängliga sotaren

Ikväll tänker jag göra som Alma i Madicken. Jag tänker vara upp över öronen förälskad i den otillgängliga sotaren i kväll. Imorgon får förnuftet ta över, men ikväll tänker jag bara njuta.

Under hela uppsatsperioden längtade jag till nya lägenheten och hade romantiserande föreställningar om hur mysigt det skulle vara att sitta vid skrivbordet och titta på snedtaket medan jag skrev.

Uppsatsen hann ju bli klar innan flytten, men, idag ska de sista korrigeringarna göras och mästerverket ska skickas in. Det får jag i alla fall göra vid mitt nya skrivbord i nya lägenheten.

Lyxigt.

Filosofie kandidat i socialt arbete

Nu börjar det sjunka in tror jag. Jag har en filosofie kandidatexamen i socialt arbete. Eller i alla fall möjlighet att ansöka om en (det är rent teknisk inte betygsatt eller utfärdat).

Jag gråter i omgångar. Dels är det förstås alla spänningar, all nervositet och stress som släppt. Men också det faktum att jag, JAG, faktiskt har en examen. Det är ingen kvinna tidigare i min familj som har en, vad jag vet är det en man i min släkt (min farbror) som överhuvudtaget läst på högskola tidigare.

Och jag hade själv tappat tron på att jag skulle nå fram. En examen är ingenting i sig egentligen. För mig har det alltid varit en dröm. Så länge jag kan minnas har jag velat bli den första i min släkt att nå fram.

I högstadiet släppte jag de drömmarna. Jag hade inte emotionell ro att satsa på skolan. Mina betyg dalade och min självkänsla med dem.

Inte ens när jag började på komvux trodde jag helt att det var möjligt. Jag hade ju alltid misslyckats.
Inte heller när jag kom in på programmet trodde jag på riktigt att jag skulle nå hela vägen fram till en grundexamen.

Sen har mitt självförtroende vuxit under utbildningens gång när jag insett att jag kan mer än jag tror. Dock, under uppsatsskrivandet har jag vacklat rejält. Helt plötsligt började det känns ouppnåeligt igen.

Därför, döm om min förvåning när examinatorn sa; "som du förstår blir det ett VG".
Jag- eh va? Nej det förstår jag inte..

Men det blev det.

Nu ska jag ta tag i de sista justeringarna innan slutinlämning.

Sedan är jag klar med studierna på grundnivån och tar sommarlov, för att dra igång med studier på avancerad nivå i höst.

Endast genom Guds försyn.

Om ensamskrivande

Marinus frågade om ensamskrivande, här är frågorna för er som inte läst mina kommentarer: Att skriva uppsats själv, är det något du skulle rekomendera såhär i efterhand?
Hur har du gjort med diskussion runt det du skriver?
Hur ofta har du haft handledning?
Extra grupphandledning?
Kompisar som korrekturläst fortlöpande?

Jag skulle absolut rekommendera att skriva uppsats själv. Det är tufft och slitigt, det behöver man nog vara medveten om. Men jag ångrar det inte en sekund.

Jag valde själv en handledare som jag kände mig trygg med och som känner mig och kan min ambitionsnivå. Det är viktigt. Jag inledde vårt samarbete med att tala om mina ambitioner och att jag kommer att lägga beslag på den tiden jag har rätt till. Utan honom hade det varit tufft.

Det var någon ensamskrivare i klassen som efterfrågade gemensamma aktiviteter, men vi andra var inte så intresserade. För min del handlade det om tid, jag var inte heller på de frivilliga seminarierna som var för alla.

Handledningen har skett väldigt oregelbundet beroende på mina behov, det har passat mig, handledarna gör nog väldigt olika där. Jag tror en del handledare har en tydligare struktur.

Jag har bett en kompis som är helt fristående att korrläsa rent språkligt, det var otroligt värdefullt! Förutom det har jag bett klasskompisar läsa, men det är svårt då vi alla utgår från våra egna perspektiv.. Det blir inte alltid så att kritiken passar, upplever jag. Därför valde jag att lyssna på Mehrdad (min handledare) när det gällde innehållet i uppsatsen. Dock var det ibland supernödvändigt att be en kompis läsa för att få höra om texten överhuvudtaget var begriplig, för mig var den oftast bara en gröt.

Anledningen till att det blev väldigt slitigt för mig var för att jag fick lov att byta ämne tre veckor in i uppsatskursen, då hade jag dessutom tackat ja till ett halvtidsjobb. Då trodde jag inte att det skulle vara möjligt att bli klar.

Jag valde att satsa på att skriva klart, för det fick jag betala ett pris. Jag fick magkatarr (som jag haft till och från i många år men nu sluppit länge) och mådde emotionellt inte vidare bra. Jag fick pausa allt i livet som inte var plugg eller jobb.

Det gick. Och jag ångrar ingenting.

Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och min förmåga. Jag har vuxit och stärkts i min professionella utveckling.

Jag har insett att jag har förmåga att göra arbeten på den här nivån och känner mig sugen på att, en gång, skriva masteruppsats.

Så ja, jag rekommenderar varmt att författa din egen kandidatuppsats, det är en kick!

Vi gjorde det tjejer!

Jag läser några av vännernas bloggar och mina tårar börjar rinna.

För herregud vilken vår vi har haft. Bland de jag umgås mest med i klassen har det varit dödsfall (tyvärr flera), terapi, problem med uppsatser, stress, nya jobb, stress inför sommarjobb, problem i familjen och sjukdom. Trots allt detta går vi alla upp på opponering den här veckan. Hela gänget!

Vi har tagit oss igenom den tuffaste perioden hittills i utbildningen. Ingen vet om vi har klarat uppsatserna, det får vi en hint om imorgon eller på fredag. Men vi har klarat det så här långt. Det är verkligen inte illa.

Och vet ni? Om 227 dagar är vi socionomer!

På plats i nya lägenheten och tänker: härifrån flyttar jag aldrig.

Det är klart att jag kommer att göra det, men känslan jag får av att tänka att jag får bo här, hur länge jag vill, är obeskrivlig.

Jag vill mest vara hemma nu. Jag ska till jobbet imorgon och längtar redan till jag får gå hem. Och jag njuter verkligen av vetskapen att jag är ledig ikväll. Jag ska bara vara hemma i min nya fina lägenhet och pyssla. Plugg, jobb och politik får vila till imorgon.

Kärlek!