Jag testar något annorlunda den här gången. Jag älskar mitt liv och är otroligt lyckligt lottad som har så många fantastiskt fina vänner!
Trots det så måste jag nog ibland tacka nej och vara bara med mig själv. Mitt liv är hektiskt och jag hoppar mellan olika sammanhang med glädje. Nu vill jag dock varva ner, varva ner i känslan och bara vara hemma. På söndag åker jag på en behandling. En vecka ska jag rota i gammal sorg. Jag tror att det är bra och jag vill verkligen åka. Tiden innan tänkte jag använda till att städa hemma (det är valrörelsestökigt deluxe) och kanske börjar plita lite på tentan. Känns lyxigt.

Så till disken!

Jag har flytt ut i skogen. Det var planerat sedan länge så det hade inget med valresultatet att göra, men det känns ändå skönt. Kanske mest med tanke på tempot jag hade i valrörelsen, här ute är det inte mycket till tempo. Till exempel så tänker jag lägga mig i soffan med en bok när jag skrivit klart den här texten.

Jag känner mycket. Allting hänger verkligen inte ihop med valresultatet. Även om det påverkar också. Det faktum att vi valt in ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag skär som en kniv över bröstet.

Jag har spenderat tio år med att bekämpa rasism. Jag har blivit hotad och jag har fått leva med att en av de viktigaste personerna i mitt liv levt under konstant hot. Han blev dessutom kraftigt misshandlad vid fyra tillfällen. Och så går det bakåt. Lite så känns det.

Hursom, jag har en idé för hur jag ska engagera mig i den antirasistiska rörelsen. Det känns bra. Det är lite plåster på såren.

Nä, nu till den där boken.

Valnattsreflektioner

Är hemma från valvakan. Klockan är halv ett. Socialdemokraterna och de rödgröna har förlorat, alliansen har tappat sin egna majoritet och SD har kommit in i riksdagen. Mina vänner, det här var det värsta som kunde hända. Kom ihåg det. Worst case scenario. Där är vi nu.

Det finns flera skäl till att jag vågar säga det. Det första handlar om den parlamentariska situation Sverige befinner sig i nu. Inget block har egen majoritet. Om inte de borgerliga hittar en lösning med miljöpartiet så är det troligt att de tar in SD. Då får ett parti som har fått 5% av rösterna orimligt stor makt. Att man därpå lägger till att det är ett främlingsfientligt parti så förstår ni nog vad jag menar.

Det som gör ont i mig det är att se att Sveriger förändras. Inte till det positiva. Jag tror inte på en politik som ställer grupper emot varandra. Där man säger att de som jobbar bidrar till samhället och de som för stunden är arbetslösa snyltar på samhället. Det är den borgerliga varianten. SD säger att det är invandrarna det är fel på. Att vi måste välja mellan "svenskar" och "invandrare". Jag vägrar köpa den människosynen.

Jag tror att ett samhälle byggs starkt med ökad jämlikhet och när vi arbetar tillsammans. Jag tror att klyftor skapar rasism och främlingsfientlighet. Därför tror jag att de senaste fyra åren av borgerlig politik har hjälpt till att skapa den rasismen som vi nu ser resultatet av.

Jag hade hoppats på en annan regering. Och jag hade verkligen hoppats på att SD inte skulle komma in i riksdagen. Men jag gillar ju demokratin, så jag kommer verka inom demokratins ramar för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och jag kommer göra allt jag kan för att vi byter regering och sparkar ut SD i valet 2014.

Valrörelsen går nu in i sitt absoluta slutskede. Opinionsundersökningarna visar att alliansen leder. Vi behöver mobilisera, övertyga och vinna våra väljare och de osäkra. Jag vill inte gå och lägga mig på söndag, med en borgerlig seger och känna att jag inte gjorde allt jag kunde.

Men det finns väldigt lite utrymme för mig då. Mina känslor och mitt jag. Det är egentligen inget problem om det inte vore så att känslan av sorg latent ligger över bröstet. Just nu känner jag mest för att gråta. Allt hänger förstår ihop och det faktum att jag fick sex timmars sömn inatt spelar naturligtvis in.

Just det. Jag har sökt praktik på socialkontor vuxen i Västerås. De som hjälper vuxna med allt utan försörjningsstöd tror jag. Idag fick jag ett positivt svar. Det finns två socialsekreterare som kan tänka sig att handleda mig. Men enhetschefen vill träffa mig först. Så det känns riktigt lovande!

På samma tema som förra inlägget. Jag tror på en rödgrön valseger. Jag tror att det är möjligt att vända opinionen och se till att vi får ett regeringsskifte. Jag tror inte att det är enkelt eller självklart, och det är därför jag skriver.

Socialdemokratiska värderingar, eller värderingar om solidaritet och jämlikhet har varit självklara hos den stora delen av Sveriges befolkning. Tidigare har det inte varit okej att ställa människor emot människor. Vi har ställt strukturer och system mot värderingar om rättvisa. Aldrig sjuka-friska eller för stunden arbetslös-för stunden anställd.

I valrörelser har jag fått försvara vad Socialdemokratin vill och kan åstadkomma när det gäller jobben, de ekonomiska klyftorna och strukturell diskriminering.

I den här valrörelsen är en av de vanligaste frågorna jag får: Vad tjänar jag på er politik?

Vi är många som har vägrat köpa borgarnas egoistiska retorik. Men en hel del har, helt utan reflektion, plötsligt svängt. Det handlar inte längre om vilket samhälle vi vill bygga tillsammans, hur vi bäst ser till att hela Sverige står ordentligt rustat för framtiden, utan mycket mer om hur jag ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt.

Här kunde jag lägga till att jag tror att man måste vara snorrik för att tjäna på en alliansregering i det långa loppet but still..

Nu är det fem dagar kvar. Jag vill uppmana dig som läser det här, om du redan har tagit rödgrön ställning, att samtala med dina vänner. Prata om läget i landen och om visionen för framtiden. För vi kan vända opinonsläget, men det krävs att vi alla hjälps åt!

Inte fyra år till utan strid!

I går kväll stod jag i valstugan på Sigmatorget i Västerås. Två killar kommer fram och börjar prata lite smått och jag tycker att den ena ser väldigt bekant ut. Efter ett tag kom vi fram till att vi har bott grannar när vi växte upp, eller i alla fall varannan helg eftersom att jag bodde växelvis hos mina skilda föräldrar.

Min mamma bodde i en hyresrätt på Vallby i Västerås. Ett segregerat bostadsområde om man ser till inkomst och etnicitet. Inkomstmarginalerna på Vallby är inte så stora.

Min pappa bodde i en bostadsrätt på andra sidan stan. I en etta. Det var inte så att min pappa hade det bättre ställt ekonomiskt, ingen av mina föräldrar hade det, min pappa hade bara mer hjälp, han hade en mamma som ställde upp och i det här fallet tog ett lån så att han kunde köpa sitt boende.

Den här grannen och jag samtalde i alla fall om politiska alternativ när han plötsligt säger att "det finns ju ingen fattigdom i Sverige". Jag blev ställd. Ingen fattigdom?. Nej sa han, det finns bara människor som har mer eller mindre svårt att hantera sina pengar. Inte nog med att vi hade helt olika analyser, det lät också som att han politiskt inte tyckte att det var så viktigt med ett starkt skyddsnät.

Framför mig såg jag hur jag, min bror och min pappa varannan helg delade på en etta med kokvrå. Hur jag och min bror fick lära oss att ljuga så att vi skulle slippa skammen över att vi ibland inte fick med oss matsäck på skolutflykterna och på ett storbråk som bröt ut i min familj över en försvunnen tiokrona. En tia. I slutet av månaden var en tia hur mycket som helst.

Jag fick inte ihop det i mitt huvud igår, hur vi kunde ha bott så nära varandra, men ändå i helt olika världar.

Visst är det så att mina föräldrar hade svårt att hantera sina pengar, ibland kunde säkert prioriteringarna sett annorlunda ut. Men det är en jäkla skillnad på att hantera en ensamstående mentalskötares lön när man har två barn, och lönen från två i en familj som arbetar.

Det finns fattigdom i Sverige. Det finns fortfarande barn som får lära sig att ljuga, föräldrar som får välja mellan att köpa toalettpapper eller mjölk och människor som trots att de vänder på varje krona, inte får pengarna att räcka hela månaden.

Och jag vägrar tro att Sverige år 2010 inte kan bedriva en politik där alla får plats. För att säga som den här före detta grannen gjorde, att motivera sitt val av block (alliansen) med att säga att det inte finns fattigdom, och sen lägga skulden för fattigdomen på den fattiga. Det är en retorik som jag vägrar ställa upp på. Jag tänker inte ta ansvar för den skammen som jag bar med mig hela min barndom. Den skammen får samhället och politiken bära. För det är de som har misslyckats. Inte de fattiga barnen eller deras föräldrar.

Och det finns bara ett politiskt alternativ idag som har en klassanalys. Och som är beredd att försöka lösa problemet. Och det alternativet heter inte Alliansen.

Efter en helg hemma har jag kastats in i skola, valrörelse och livet. Jag försöker få en bild av den nya kursen, av den fristående som jag också ska läsa och av valrörelsen. Jag önskar att jag kunde pausa skolan i två veckor, men det går inte. Så därför får jag hela tiden avväga, hur mycket energi har jag att lägga. För klart är att jag inte är på någon energitopp. Helst vill jag bara ligga i sängen och titta på 24. Så det blir lite sånt också.

Fikade med familjen igår och visade kort från Palestina. Verkligheten har kommit i kapp så fort att jag nästan, nästan börjar få känslan av att jag aldrig varit borta. Fast i magen känner jag ju värmen. Och känslan av att se ut över bergen finns kvar i mig. Det är härligt!

Home sweet home

Fast det var inte skälet till blogginlägget. Istället ville jag kommentera SD:s valfilm. Ni som inte sett den kan se den på youtube. Det är en äldre ("svensk") dam som blir omsprungen av en massa kvinnor i burqa. Prataren säger "all politik handlar om prioriteringar".

Jag tyckte att den var så himla bra, äntligen visar SD sitt rätta ansikte. Äntligen är de ärliga. Det är ju fantastiskt. För att det finns bara ett sätt att bemöta dem och det är genom att attackera deras politik. Filmen är alldeles tydlig, SD är ett parti som ställer människor och grupper emot varandra. Jag tror inte på den samhällsanalysen. Jag tror också att politik handlar om prioriteringar, men inte grupper mot varandra, utan intressen. Just nu har vi en regering vars intresse ligger i att värna de redan bäst ställda, genom att ge dessa stora skattelättnader, istället för att satsa de pengarna på det vi alla gemensamt behöver, skola, vård och omsorg. Det är prioritering, inte invandarde kvinnor mot infödda.

Bring it on SD. Ni vinner aldrig den här debatten!