Ibland är det som om mina känslor inte alls följer livet i övrigt. Som just nu. Jag har det hur roligt som helst på praktiken, gör det jag tycker är allra allra roligast, skrattar tillsammans med arbetskamrater vid lunchbordet. Och så fort jag känner efter så känner jag en stor stor sorg i bröstet. Jag har accepterat mer eller mindre att den finns där. Just nu verkar det mest vara mindre.

Och det är liksom som om det är värsta katastrofen att vara lite ledsen. Som om jag gör vad som helst bara folk inte ser att jag är ledsen. Speciellt här, de som jag inte känner. Det är nog så det är. Att jag inte vågar slappna av i mig själv. Då är det klart att det känns tyngre.

Hm. Spännande.