Jag blev liksom lite påmind nyss om att jag har en blogg. Det har varit så galet mycket den senaste veckan att jag liksom inte fått möjlighet att sitta ned och skriva av mig. De tidigare inläggen har mest varit på-språng-bloggande.

Nu är alltså utbildningshelgen avklarad, första skoldagen (rookieintron) likaså, dessutom har jag avklarat första dagen på praktikplatsen. Nu är jag trött. Min praktik kommer att bli bra. Jag trivs superbra med min handledare och jag är där jag vill vara.

Jag känner att landar mer och mer. De två sista veckorna innan skolan började var jobbiga. Jag var tröttare än på länge och kände inte att jag orkade ta mig för mycket alls. Trots det gjorde jag mycket så min känsla stämmer inte helt med verkligheten. Trots det, eftersom att jag har en historia av att vakna på morgonen och inte komma upp ur sängen så blev jag rädd. Nu inser jag att jag inte behöver vara rädd. Jag är inte deprimerad. Min kropp behöver vila ibland och eftersom att jag har ett tokhögt tempo oftast i livet så behöver kroppen stänga av ibland. Helt ok.

Nu den här veckan är ganska intensiv, men sen har jag mest tänkt praktisera, gå på mina möten, träna och ta hand om mig. Det känns fint.

Hanin undrar vad kursdande betyder. Då skulle hon sett innan jag korrläste förra inlägget. Mobilen döpte också om peppad till peppar, bara för att nämna en tokighet. Iphone har något som heter auto correct. När det bli riktigt tokigt så kan det bli som på damnyouautocorrect.com

Jag är hemma. Färdigutbildad för den här gången och färdigjobbad för ikväll. Nu gäller det att sova gott så att jag är utvilad inför veckans roligheter. Skola imorgon, mina två första klasspresentationer, hänga med rookiesar och klasskompisar och sedan praktiken på tisdag och resten av veckan.

Så, godnatt!

Efter tre Laserdome-matcher är jag lite speedad. Efter att ha umgåtts med människor jag inte känner och vågat ta plats är jag också lite uppe i varv. Efter en heldags kursande om SSR och mitt uppdrag är jag peppad för att börja jobba. Jag har lite idéer som jag helst vill sätta till verket nu! genast! Men det går förstås inte. Jag är så känslostyrd för tillfället. Vill ha något och vill ha det nu, eller vill inte och då fixar jag inte. Ingen hejd på tokerierna. Nu ska jag i alla fall läsa igenom infopärmen och börja strukturera upp mina tankar inför morgondagens kurdsande.

Kärlek!

Jag har verkligen en skitstor hög med utgifter den här månaden. Det är planerat så eftersom att jag också har jobbat häcken av mig. Det kan inte hjälpas att det gör ont i magen att skicka i väg så mycket pengar. Det är mer än en normal månadsinkomst för mig. Men när det är över och jag inser att utgifterna är betalda så är det skönt. Som en stor klump som lossnat.

Studentekonomin suger verkligen. Jag tänker inte leka tacksam för att vi bor i Sverige och har det så bra. Det är klart att jag är glad och tacksam för möjligheten att plugga (jag hade inte haft råd i ett system där det kostat pengar) men Sverige kan fan bättre. Vi lever på skitpengar hela året, tvingas jobba bredvid för att klara oss och sedan måste vi slita arslet av oss under sommaren för att ha råd att leva resten av året. Det är ovärdigt Sverige tycker jag. Så det så.

Tre terminsystem och kraftigt höjt studiemedel skulle jag gilla. Studielön och betald semester för studenter är flum. Men ge oss en chans att leva på det vi lånar!

Valde att göra något istället för att sitta i soffan och må dåligt så jag tog mig till gymmet. Nu är jag fortfarande trött men mycket mer tillfreds med livet. Dagen imorgon känns inte alls lika jobbig och jag är gladare. Nu blir det Criminal Minds på nya laptopen. Sweet.

Jag är så trött. Just nu känns dagarna jag har framför mig som ett berg jag ska bestiga. Eller kanske bara morgondagen när jag tänker efter. För sen ska jag på utbildningen som jag ser fram emot.

Nu är jag hemma i alla fall. Hemma där jag kan varva ner i lugn och ro. Det är fint.

Centerpartiet vill se olika kulturella eller etniskt präglade samhällen växa fram i Sverige. DN skriver om det, jag får fortfarande inte länkfuntionen att fungera dock. Det här inlägget kommer i alla fall handla om varför jag tycker att det är en riktigt dålig idé.

Etnicitet och etniska kulturer är sociala konstruktioner. Vi är inte biologiskt olika och etnicitet handlar inte om vilket land du kommer eller vilken religion du väljer att tillhöra. Etnicitet är ingenting annat än en konstruktion, en gemenskap, en vi-tillhörighet. Inom ett land kan det finnas flera olika etniska grupperingar, likväl som det finns etniska grupperingar som spänner över flera olika länder.

Jag tror att det finns en rasistisk maktordning där den "svenska" gruppen vinner fördelar i Sverige. Jag har till exempel inga problem att få lägenhet, jobb, social och kulturell status, baserat på min "etnicitet". Det har däremot människor som avviker från normen om svenskhet. Jag pratar inte om de etniciteter som vi uppfattar som lik oss, exempelvis människor från andra nordeuropeiska länder. Jag pratar om "de" som uppfattas som annorlunda baserat på sitt ursprung, araber, kurder, turkar, afrikaner med mera. De är förlorarna och står längst ner i den rasistiska maktordningen.

Genom att fortsätta dela in oss i olika etniska grupperingar i Sverige ser vi till att vidmakthålla denna rasistiska struktur. Vi - den "svenska" gruppen ser på så sätt till att vi behåller vår hegemoni, vår position i maktordningen. Jag vill inte det. För jag tror att alla tjänar på ett samhälle utan förtryckande strukturer.

Om man gör som Centerpartiet vill, betonar och cementerar man alltså skillnaden mellan oss människor istället för att se att alla är individer och därför unika, men att vi alla är av samma sort. Detta förhållningssätt kommer leda till mer rasism och mer motsättningar i samhället. Ett tydligt exempel är USA, där pratar man inte bara om etnicitet, utan även om ras. USA är ett samhälle med kraftiga motsättningar och en djupt rotad rasism.

Det andra man riskerar med den här modellen är att människor faller offer för kulturellt förtryck baserat på den här etniciteten. Människor föds in i en tillhörighet, men kan uppleva sig tillhöra en annan. Då riskerar man att i den etniska kulturens namn känna sig ofri. Det är sedan tidigare känt att Sverige har varit dålig på att veta skillnaden mellan att visa tolerans och acceptans och att acceptera förtryck.

Där det finns en "vi"-tillhörighet finns det också ett "dem".

Min lösning är att prata om mångfald istället för integration. Sverige ska vara ett land av många färger, former, smaker, lukter och människor. Men vi ska vara ett land där vi betraktar varandra som jämlikar snarare än olikar.

Till frukost i morse läste jag Västerås tidning. Som vanligt bläddrade jag bara snabbt förbi dödsannonserna men min hjärna hann registrera ett bekant efternamn. Jag bläddrade snabbt tillbaka och såg att förnamnet var lika bekant. Han var född 1984. Jag har ingen relation till honom och har egentligen aldrig haft, vi har möts i samma kretsar några gånger genom åren. Det sorgliga är att tänka på familjen. Hans närmaste. För man ska inte förlora sina syskon, kärlekar eller vänner i vår ålder. Det är för tidigt.

Jag har tänkt att jag ska formulera ett inlägg om att konkurrensutsätta vård. Men jag väntar, det är inte läge nu känner jag.

Jag trodde nog kanske att jag hade gråtit färdigt över Utoya. Men efter den TV 4:s dokumentär igår (finns på webben, bloggers länkfunktion strular) inser jag att det finns massor av tårar kvar. Det var otroligt berörande och tungt att få lyssna till AUF:arnas egna berättelser. Det som berör mig allra starkast är Banos historia. Bano som var den första att begravas. Det lilla jag har sett av henne påminner så mycket om mig själv, hennes glädje, engagemang och lust till politiken. Som jag var i hennes ålder. Nu är hon död. Hon dog timmarna efter hon fick träffa sin stora politiska förebild, Gro Harlem Bruntland, som Bano med stolthet lånade ut sina gumistövlar till. Själv gick hon i istället i flipflops i regnet. Banos syster klarade sig genom att gömma sig i en grotta i vattnet.

Fan det är så hemskt. Så hemskt och så orättvist. Även om sjuttio människor inte är särskilt mycket om man ser till det totala dödstalet per dag i världen, så blir jag mer berörd för jag känner igen mig så mycket i dem. Det jag däremot förhoppningsvis aldrig kommer känna igen är skräcken.

Det gör så otroligt ont att tänka på att det hade kunnat vara min mamma som med panik ringde till min mobil för att försöka ta reda om jag levde. Smärtan är för stor för att jag ska orka tänka så. Det går verkligen inte att med ord beskriva hur starkt jag känner med familjerna och med dem som överlevde.

Jag känner också att det börjar bli dags nu att utreda vad som hände. Nu när det värsta chocken har lagt sig, är det dags att titta på polisens arbete, varför tog det 72 min innan man kunde gripa honom? Flera uppgav (bland annat ABB själv) att de ringde motsvarande 112 och försökte berätta men att de inte blev trodda. En pappa uppgav att han hade ringt och fått svaret att hans dotter (som alltså försökte hålla sig undan att bli skjuten) behövde ringa in själv. Sånt behöver redas ut nu. Inte för att hitta syndabockar, utan för att få en möjlighet att förstå och på riktigt kunna gå vidare.

Jag känner mig otroligt stressad av att min ledighet är på väg att ta slut. Inte för att jag känner att jag inte har hunnit med saker, utan bara för att jag vill vara mer ledig. Jag borde inte tackat ja till att jobba på torsdag, men nu har jag gjort det så då lär jag jobba. Jag ska på utbildning hela helgen, det ska bli spännande men jag önskar att den inte låg helgen innan skolan börjar. Jag vill gärna vila sista veckan innan skolstart, så att jag är pigg och fräsch på praktiken. Men men. Det är som det är nu. Jag får göra det bästa av de här dagarna, och jobba med min inställning, det är mer där problemet ligger tror jag. Jag är i alla fall fantastiskt glad för de här dagarna som jag har fått, utan jobb eller plugg som behöver göras. De har varit guld värda. Idag blir det tvätt, lite städning, träning och ikväll höstmys på Kalle på Spången med bästa tjejerna.

Det är så skönt i hela magen de gånger jag tillåter mig att bara vara. Låg, trött eller bara inte uppåt. När jag bara är, som jag är. När jag duger som jag är. Det är bäst.

Jag ville träna idag men hade missat att det var söndag och därmed sämre öppettider. Istället blev det en promenad med en lugn stund vid älskade Mälaren. Ro för själen istället för rörelse för kroppen. Helt okej det med.

Vågen visar numer på -16 kg. Det innebär att samtliga mina sluta-röka/snusa-kilon är borta. Det ni. När jag slutade för två år sedan var jag på väg att bli av med min övervikt, sen slutade jag med nikotinet och valde att tillåta mig att äta. Och jag åt, okontrollerat och gick upp 16 kg på två år. Nu är de borta! Det är så fint. Första delmålet, check!

Skyll dig själv!

Man: Hej, jag skulle vilja rapportera ett rån.
Polisen: Jaså, ett rån säger du? När skedde det?
Man: Jag gick på Dundritch street och en man drog fram en pistol och sa: ”Ge mig alla dina pengar.”
Polisen: Och gjorde du det?
Man: Ja, jag samarbetade.
Polisen: Så du gav mannen dina pengar utan att kämpa tillbaka, kalla på hjälp eller försöker fly?
Man: Jo, men jag var livrädd. Jag trodde att han skulle döda mig!
Polisen: Mmm. Men du samarbetade med honom. Och jag har blivit informerad om att du är ganska generös också.
Man: Jag ger till välgörenhet, ja.
Polisen: Så du har en vana att ge bort pengar.
Man: Vad har det att göra med denna situation?
Polisen: Du gick medvetet ner Dundritch Street i din dyra kostym när alla vet att du gillar att ge bort pengar, och så lät du bli att slå tillbaka. Det låter som du gav pengar till någon, men att du nu känner donationsånger. Säg mig, vill du verkligen förstöra en mans liv på grund av dina misstag?
Man: Det här är löjligt!
Polisen: Detta är just vad våldtagna kvinnor möter när de försöker få sina våldtäktsmän inför rätta.
Man: Fuck patriarkatet!
/Stulet av Underbara Clara

Har precis beställt en ny dator. Ett impulsköp. Men ett klokt sådant. Jag har tänkt att min dator, som bara blir segare och segare och som dessutom lägger av när den är för trött och inte orkar spela hela filmer, ska klara sig genom min skolgång. Men jag får inse att den inte kommer att orka det. Jag blir mest bara arg och vill kasta den i väggen. Dessutom låter den förskräckligt. Jag bad min datorkunniga kompis om råd och han sa köp en ny. Han har försökt att städa min en gång men det räckte tydligen inte.

Är det någonting jag måste ha så är det en dator. Annars kan jag inte sköta mitt skolarbete eller mina övriga engagemang. Jag kan faktiskt inte se hur jag skulle kunna leva utan. Så istället för att lägga undan alla de pengarna jag hade tänkt spara så får det bli en investering. Det tråkiga är att det är min tredje dator på tre år. Men jag använder dem väl, får trösta mig med det.

Sandra och Sara i bloggen "therealtrip" i listan nämner ämnet monarki lite smått, utan att verkligen diskutera det. I dagarna är det förstås återigen ett högaktuellt ämne. Både mot bakgrund av historien om kungens eventuella strippklubbsbesök och eventuella lögner om dem och nu när det visar sig att kronprinsessparet väntar barn.

När jag berättar att jag är republikan är den i särklass vanligaste kommentaren jag får: men jag gillar kungen/kungafamiljen. Jag får andas högt tre gånger för mig själv och lugna impulsen att säga något dumt. För om man är för eller emot monarkin är en principiell uppfattning om vilket statsskick vi ska ha. Det är inte en emotionell relation till en person eller en familj. Jag är också socialiserad in i en prinsessdröm. När jag var liten sjukskrev jag mig från skolan för att titta på TV när Victoria fyllde 18. Jag ville också vara prinsessa! Jag älskade att läsa om kungafamiljen. Främst Madeleine som jag kunde relatera till åldersmässigt. Jag ville leva hennes liv, vara lika vacker, rik och lycklig! Det jag som barn inte förstod (förstås) var att det var en illusion, en romantisk illusion skapad av ett system som tjänar på att jag som barn drömde prinsessdrömmar, drömde mig bort från mitt eget liv och min egen person. För jag duger faktiskt precis som jag är, mitt liv är fantastisk och jag behöver inte bli en rik prinsessa för att bli lycklig. Emotion och förnuft hänger inte alltid ihop. Det måste man skilja på när man diskuterar principen monarkin.

För principen monarkin innebär att vi i Sverige inte väljer vår statschef, (vilket faktiskt är motsatsen mot demokrati) det innebär att vi med hjälp av vår grundlag skiljer på personer inför lagen och år efter år för vidare ett kvinnoförtryck (varför tycker vi att det är ok att Victoria ska ha regeringen godkännande innan hon väljer make, men vi tycker inte att det är ok att grannens pappa vill bestämma åt dottern?). Det innebär att åtskilliga miljoner av vår gemensamma kassa betalas ut till en familj, och vi har ingen rätt att be om att få se vart pengarna går.

Jag blir också fantastiskt rörd och glad för Victoria och Daniels skull. Kärlek och babylycka är fantastiskt. Oavsett vem det gäller. Många av mina vänner som också är republikaner erkänner motvilligt med ett sting av skam i rösten att de tittade på bröllopet eller fick en tår i ögonvrån när de hörde om graviditeten. Sluta med det! Förnuft och emotion är inte alltid samma sak. Vi vinner ingenting på att bli känslokalla.

Däremot undrar jag vem som tycker att vi ska låta bli att utdela ett straff för att vi gillar en person? Eller i vilka andra delar av politiken vår subjektiva emotionella relation till en person ska avgöra vår ståndpunkt? Inte på så många områden va?

Okej, jag kanske börjar se ett mönster i mitt ta-på-mig-en-aning-för-mycket-beteende. Men hur låter man bli? I höst ska jag plugga, jobba på SSR, faddra rookiesarna och engagera mig i socionomer utan gränser. Det finns ingen del i det där som jag vill låta bli. Jag skulle ångra mig senare i livet om jag inte gjorde det där som hjärtat ville, tror jag. Däremot får jag försöka hålla det på lagom nivåer. Exempelvis kommer jag till en början bara vara en passiv medlem i socionomer utan gränser, jag kommer inte kliva in praktiskt, förutom ett årsmöte. Fadderskapet blir i mån av tid och just nu verkar det handla om två-tre kvällar i e-tuna. Jobbet och plugget blir prio. Förutom det som alltid kommer först nämligen jag och min nykterhet. Det låter väl som en plan?

Jag är så pepp på hösten nu.

Det gick superbra hos psykologen. Känslan jag skrev om sist försvann direkt när jag blev uppropad. Min rädsla om att jag inte skulle känna mig förstådd var givetvis obefogad. Jag kände att jag fick säga allt jag ville, jag kände att hon lyssnade och jag kände att det blev bra. Även om det väckte en klump i magen att prata om det som har varit så var det skönt på något sätt. Nu blir det först ett beslut och sedan väntetid. Men bollen är i rullning, det är det viktiga.

Sen har jag hämtat böckerna för terminen och ett paket från SSR med en massa bra infomaterial och sånt som jag ska ha på mässor. Jag är pepp, både för plugget och jobbet!

Nu sitter jag i väntrummet. På samma mottagning där jag gick i samtal 2005. Det känns inte roligt alls. Jag får påminna mig om att jag inte är där jag var då. Nu när jag skriver det känns det självklart. Jag är långt ifrån där. Okej nu känns det bättre.

Idag är det dags för mitt första besök hos psykologen. Mitt första bedömningssamtal. Jag vaknade och kände mig arg och irriterad på världen. Nu inser jag att det bara handlar om maskerad rädsla. Jag tycker att det är så läskigt att öppna mig och släppa in nya människor. Men samtidigt nu när jag skriver så känner jag tillliten växa. Erfarenheten har lärt mig att det brukar bli bra. Oavsett hur det blir. Det är en finare känsla att åka dit med. Dessutom är jag skitsnygg idag. Just saying.

Om skillnad mellan vilja och villighet.

För ett år sedan sa en person, när hon skulle beskriva skillnaden mellan de båda orden,: många vill gå ner i vikt, men de flesta är inte villiga att göra uppoffringen som krävs. Jag kände igen mig och blev därför provocerad. Skitsnack tänkte jag. Men i magen gnagde en känsla av igenkännande. Jag förmådde inte att göra uppoffringen. Välja bort ätandet. Villigheten fanns inte. Viljan och önskan var superstor. Men det räckte inte.

Ett tag senare började jag be till Gud. Det är mitt svar när jag inte vet. Jag bad Gud att snälla ge mig villighet att sluta med mitt överätande. Och jag fick det. Idag är jag 15 kg lättare och har precis rensat ur de för stora underkläderna ur troslådan.

Idag är jag villig. Villig att välja bort sötsakerna och villig att gymma. Som det står på ett ljus jag fick i fyra årspresent "Nothing is impossible to a willing heart".

Alhamdulillah!

Närå.. men då var man klar med sommarplugget då. Haha. Japp så är det. Jag har precis skickat in sista lilla uppgiften. Nu har jag ledigt helt och hållet tills den 25:e då jag ska jobba ett pass på boendet. Den 26-28 är jag på SSR-utbildning så det är också jobb. Men kul jobb.

Nu ska jag läsa Harry Potter och missbruksutredning, sova länge, vakna och tänka jaha: undrar om jag ska göra något nyttigt idag eller inte? och bara vara allmänt ledig. För det är jag värd!

Att lära mig att analysera utan att tycka är nyttigt. Och att lära mig att tycka utifrån kunskap och inte utifrån mig själv. Jag har alltid mest bara tyckt. Oftast utifrån mina egna erfarenheter. Att plugga är bra skit.

Mår själsligt så där just nu. Jag har mest hurtat runt och inte känt efter så mycket. Nu visar det sig, speciellt när jag försöker att ha en konstruktiv diskussion med en vän när jag har känt mig sårad. Det går så där. Jag kan inte göra så mycket mer än att be om hjälp, gå på möte och försöka att vara sjysst. Jag fattar inte riktigt hur man gör i relationer, jag behöver ju berätta när jag blir ledsen, sätta mina gränser. Samtidigt så är det så svårt att veta vad som är mitt och vad som är den andras...

Jag blir helt slut av att tänka så mycket. Möte ikväll, det blir bra det.

Sist jag tränade var det inte alls särskilt roligt. Det är alltid skönt efteråt men under tiden var det mest en pina. Jag höjde inte särskilt mycket och ibland kändes det som att jag knappt orkade de vikterna jag tränat efter sist. Tålamodet var på botten och jag var mest arg på maskinerna. Idag var det tvärtom. Jag hade sug i hela kroppen eftersom att jag inte tränat sedan i torsdags. Jag orkade mycket och höjde på flera maskiner. Nu efteråt är det så himla skönt, i kroppen. Jag får ingen direkt känslomässig kick av att träna, vilket känns sunt. Men kroppen får verkligen det den behöver.

Nu ska jag plugga, men jag är så sjukt omotiverad. Jag vill ha semester och är redan inställd på att vara ledig. Jag får lov att tala om för mig själv att det bara är genom att göra klart de sista uppgifterna som jag kan vara ledig. Så pepp pepp.

Första semesterdagen kan man tydligen sova till 11.30. Då blir det brunch innan träning och sedan plugg. Det blir fint det.

Jag planerade att träna idag på eftermiddagen men segheten gjorde att jag drog ut på det lite och nu när jag skulle iväg så insåg jag att det är för sent. Det är söndag och gymmet stänger tydligen kl. 19. Jaja. Jag är ju ledig imorgon också så jag har inte bråttom. Fy tusan vad skönt det är, att känna att jag är ledig.

Helgen var i alla fall magisk. I fredags när Sandra och jag hade checkat in så tog vi oss ner till Örebro centrum och hittade en tapasrestaurang. Där åt vi och njöt av både vackert väder och ett fint Örebro. Lördagen var supermysig, både att göra oss i ordning tillsammans och sedan festen. Vigseln var ganska osentimental och kort men festen desto finare. Det var en avslappnad och härlig stämning, många höll tal men de var spontana och fina tyckte jag. Amelié var förstås otroligt vacker och de strålade verkligen båda två. Jag fick hänga med mina favvoklassisar (nästan alla) och dansa!

Sandra, Shamim, Gustav och jag var inte redo att ge upp efter festen (strax före midnatt) utan tog oss till O´learys i Örebro där det både var pub och dansgolv. Sandra och jag dansade järnet i några låtar innan vi bänkade oss på uteserveringen. Himla härligt var det.

Hanin sa något i stil med; det var en sån kväll som man kommer att minnas när man behöver tänka på något fint. Så var det.

Om friheten att kunna välja

Jag älskar LCHF. Om Gud vill och byxorna håller så vill jag äta på det här sättet i resten av mitt liv. Jag har äntligen fått friheten att välja om jag vill äta socker eller inte. Jag kan välja att äta och njuta (!) och jag kan välja att låta bli. Eftersom att jag äter så strikt oftast så stör det inte att jag ibland väljer att mysa med en chokladkaka (som i fredags med Sandra på vandrarhemmet) eller festa till det med tårtbit som i går på Amelie och Joakims bröllop. Jag åt en stor tårtbit och njöt av varje tugga, utan att behöva ha dåligt samvete eller ångest. Det är så häftigt! Förut har jag ätit stora bitar men mått dåligt över det. Idag är jag (utan minsta kamp) tillbaka i mina matvanor och behöver inte bekymra mig om att slåss med ett sockersug. Innan LCHF blev det liksom värre och värre, hade jag väl börjat äta något onyttigt så ville jag bara ha mer. "Bakisdagar" - som idag - när jag har sovit lite och är seg, brukar vara värst, då vill jag helst äta socker hela dagen. Men inte idag.

Alhamdullilah!

Morgonen ägnades åt självrannsakan och bearbetning av gammal sorg. Dagen ägnas åt städ, packning och fix inför Örebroresan, förhoppningsvis med bästis och liten gudson (som fyller 3 mån idag!). Kvällen tillbringas med Sandra i en bil och sedan på ett vandrarhem. Livet på en pinne <3

Ett möte på det där så blev det bra. Hemma i soffan igen så är jag så himla glad för att jag inte ska jobba i morgon. Jag vet inte hur jag tänkte, jobba till 15.30, sen hem och äta, åka och träna, öppna möte för att sen cykla hem och upp och jobba sju. Nej för tusan. Nu har jag dagen imorgon på mig att göra mig redo inför resan istället. Bättre.

Jag är back on track på facebook också. Kollar av vad som händer när jag cyklar, handlar, bloggar och jobbar till och med. Den där pausen gjorde i alla fall inte besattheten mindre. Well well.

Har tydligen ingen bra dag idag. Jag är irriterad och grinig. Det började egentligen direkt i morse för att jag inte ville gå upp, sen blev jag tokarg när jag satt på cykeln för att det var en dryg motvind som gjorde att jag behövde trampa konstant. Sen har det rullat på. Jag låtsats inte om det, trycker undan det och sen kommer det fram på ett mindre trevligt sätt. Så jag inser att det är lika bra att sluta kämpa, erkänna att det känns så och låta det vara. Så går det över så småningom. Jävla skitkänsla.

Fast det är ganska skönt att använda bloggen till att skriva av mig. Hellre det än att göra det mot någon person. Hanin fick ta en släng av sleven tidigare. Det blir inge bra.

Jag fick i alla fall ledigt imorgon. Det ska bli så himla skönt. Nu slipper jag stressa. Och jag slipper gå upp 5.30 när jag ska umgås på kvällen. Och jag slipper cykla 30 min i motvind och kyla (ja det är kallt den tiden nu) för att sedan känna mig överflödig då vi skulle varit överbemmanade. Det är värt de kronor jag missar. Lugn och ro hemma är priceless, som ÖB säger.

Nu är den stora frågan, träning idag och simning i morgon eller tvärtom? Eller bara träning idag eller i morgon?

Jag har sjukt svårt att känna mig motiverad på jobbet nu. Imorgon är min sista arbetsdag, men vi är överbemmanade så jag ska försöka få ledigt. I så fall är detta sista dagen, åh det vore så skönt.

Tror att det sista i lekväg inför Amelies bröllop med hennes Joakim är klart nu. Jag fick frågan av lekledaren om jag ville hjälpa henne, och det ville jag. Så nu är "lektanterna" klara med planering och inköp av rekvisita. Nu är det bara att bevittna en, förhoppningsvis vacker, vigsel för att sedan busa järnet med både gäster och brudpar.

Det ska bli så himla skoj! Ett bröllop är ju fantastiskt bara det, att få vara med och dela dagen med Amé och Jocke. Nu är det så många plus också, träffa klassisarna som jag inte sett i sommar, leka roliga lekar och minisemestra i Örebro en helg. Det blir bra det.

Jag har verkligen tagit semester. Jag är helt slö när det gäller att plugga. Jag har ingen lust eller ork alls. Då får det vara. Jag kan göra det nästa vecka (på riktigt). Istället har jag handlat rekvisita till lekarna som ska vara på Amelie och Jockes bröllop, lagat lite matlådor och försökt hitta tillbaka till mina kära vänner på facebook.

Efter en rätt tuff tid känns det som att jag börjar se ljuset. Jag börjar hitta tillbaka till glädjen och det är helt fantastiskt. Det är jag värd.

Att se sig själv genom andras ögon, och att tycka om det man ser, det har jag aldrig gjort förut. Jag kan inte säga att jag alltid gör det nu, men jag börjar lära mig. Det är en gåva.

Har numer återigen ett facebook-konto. Och direkt spenderar jag mer tid än jag tänkt där. Jaja. Det är fint att återse fina ansikten igen.

Höstens böcker är beställda (alla utom två som jag inte hittade). Det är så jävla skönt att beställa för en hel termin. Då slipper jag ångesten i oktober när jag inte har pengar och behöver beställa nya böcker.

William och jag ska börja på simskola i oktober verkar det som. Så himla mysigt. Är det någonting jag vill göra för och med mina brorsbarn så är det sånt.

Dagen idag skulle ägnas åt islamologin. Än så länge har jag inte kommit längre än att ta fram böckerna. Inte för att jag är lat utan för att jag har miljoner andra småfix saker att göra. Det är okej. Jag är ju faktiskt ledig imorgon också. Och efter helgen är jag ledig i två veckor. Så jag behöver inte stressa.

Usch. Jag har bara tre jobbpass kvar för den här sommaren. Jag känner mig så otroligt svårmotiverad för dem just nu. Jag vill vara ledig, planlös och hemma. Tröttheten efter dagarna i Sthlm sitter nog också i. Men jag jobbar ikväll sen blir det plugg tis och ons. Det blir bra. Snart så.

Jag blir så ledsen. För min egen del den här gången, inte för Norges. Egentligen vet jag inte om jag borde blogga nu eller om det är "för privat". Jag har ju som sagt lite svårt att veta vart de gränserna går. Men om jag inte berättar om mina egna upplevelser så kan jag inte bidra till en förändring, och det vill jag. Så med risk för att lämna ut mig.

Jag ringde Västerås kommunala bostadsbolag nyss. Jag får inte hyra lägenhet hos dem eftersom att jag har skulder hos kronofogdemyndigheten (för er som inte känner mig så orkar jag inte gå in på en förklaring om varför, inte nu). Jag har inga hyresskulder och en gammal skuld som jag haft till Mimer,(det nämnda bolaget) en skadad tapet som jag inte betalade när jag flyttade, är betald sedan flera år. Nu ringde jag för att fråga om jag med hjälp av en borgensperson kan få hyra en lägenhet hos dem. Jag vill flytta till en större lägenhet om 1,5 år när jag pluggat klart. För varje sådant samtal krävs verkligen en kraftansträngning. Varje avvisande är smärtsamt. Svaret blev hårdare än jag trott. Skulderna måste vara betalda innan jag kan få lägenhet. Till och med om jag har en "ren" borgensperson.

Det här är konsekvenser som jag får leva med, jag vet det. Jag köper och accepterar det. Men varje gång jag får höra: tyvärr inte så länge du har skulder, så gör det ont.

Med att jag vill bidra till en förändring menar jag inte att det är rimligt att kräva att man med ett oansvarigt ekonomiskt beteende ska kunna hyra... Eller jo det kanske jag tycker egentligen... Men det jag i alla fall minst tycker är att man ska kunna kräva är att man ser till hur det ekonomiska beteendet ser ut idag. Jag har alltså kontrakt på en hyresrätt som jag sköter (därmed goda referenser), inga nya skulder har tillkommit på fyra år (jag har ändå bara varit myndig i 10 år), jag har vad de kallar fast inkomst och en borgensperson som är helt clean. Det är alltså riksfritt för dem att få in sina pengar (om jag inte betalar gör ju borgenspersonen det) så skälet till att de inte vill hyra ut är vaddå? Ja jag vet inte.
Till saken hör också att av socialtjänsten är det tveksamt att man får hjälp med "bara skulder", speciellt om man inte har hyresskulder. Socialtjänstens få kontrakt behöver gå till de med svårast social problematik. Så där står jag. Jag har en lägenhet så jag klarar mig, men för två år sedan hade jag det inte. Där hade jag önskat att det kommunala bostadsbolaget var det med schysstast krav. Så var det inte. Jag hittade en privat som gav mig en chans.

På svtplay.se ligger en dokumentärfilm om terrordåden i Norge. Jag började morgonen med den. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu. Jag har redan sagt det mesta. Det känns så tungt. Jag tycker att Norge hanterar det här så fantastiskt fint, och varje gång jag tänker på det kommer tårarna. Att bli utsatt för en sån här hemskt upplevelse, och ändå kunna prata om kärlek, närhet och sammanhållning. Eskil Pedersen ledare för AUF sa i en minnesstund: "känslan av hat och hämndbegär kan ligga nära, men vi ska inte hata och vi ska inte hämnas". Jag är inte själv säker på att jag skulle klara att tänka så. All heder åt Arbediderpartiet, AUF och Norge.

Idag är en fixardag, jag har flera saker som jag skjutit upp, eller inte hunnit ta tag i, som ska göras idag. En att-göra-lista är gjord. Nu ska jag bara torka tårarna, snyta mig, samla mig och sätta igång.

PÅ dn.se ligger en video uppe från årets Prideparad, ca 1 minut in går Anna och jag förbi kameran.

Jag har brorskidsen här, just nu gör de sitt allra bästa för att väcka mina grannar, genom att stå på balkongen och skrika. Mig gör det inget, grannarna brukar väcka mig genom att stå på sina balkonger och skrika, bara vid en annan tid på dygnet.

Amelies möhippa igår hade varit bra förstår jag på Hanins blogg. Härligt. Jag ser fram emot bröllopet om en vecka och att äntligen återse delar av klassen!

Jag är hemma nu. Det som skulle bli en natt i Stockholm blev tre. Bästa Anna lät mig bo i hennes hotellrum så vi har glidit runt som gäster på kongressen. Det har varit så himla bra! Det var så många delar som var bra, att få umgås med Anna, ha semester, gästa kongressen, träffa en del gamla vänner, se Gabbe väljas till ordförande, få umgås lite med Gabbe, hänga runt i sthlm under prideveckan. Ja massor! De fantastiska dagarna avslutades med att vi gick i prideparaden, det har jag aldrig gjort förut (inte i sthlm i alla fall), det var så himla häftigt. En stund i början blev jag alldeles tårögd och rörd. Det var så många människor som gått ut för att heja på, stå bredvid och jubla och applådera. Det var fint. Nu är jag slut som artist. Jag ska somna och hoppas att jag vaknar pigg och på bra humör eftersom att jag ska barnvakta brorskidsen.

Ett av 26 SSU-distrikt har verkligen förstått problemet med begreppet etnicitet. Det debatterades nyss flitigt i plena (på kongressen) tyvärr missförstås det konstant. Jag blir ledsen att höra att SD:s inträde i den politiska debatten lett till att vi antirasister har anpassat vår retorik. Aldrig tidigare har svenskhet varit viktigt för oss, nu är det viktigt för oss att poängtera att alla som vill är "svenskar". För mig är etnicitet en social konstruktion, ännu mer än kön, som legitimerar rasism. Jag vill inte att vi ska backa i debatten för att SD finns, jag vill att vi ska fortsätta utveckla våra samhällsteorier och vår kritik, och då måste vi våga ifrågasätta gamla sanningar om att begrepp som etnicitet och mångkultur innebär tolerans, för mig har det nämligen blivit precis tvärt om.

Är så otroligt stolt, nöjd och glad över att ha fått bevittna när Gabbe valdes enhälligt till ordförande för SSU. Morgonen startar med att se honom intervjuas i båda morgonsofforna för att sedan ta mig tillbaka till kongressen. Att dela rum med Annapanna är också bra.

Fy fan vad vidrigt. Åh vad arg jag blev nu. Hoppas innerligt att flickan hittas snart och konduktören får sparken. Om man ser ett barn som inte har pengar att resa för ringer man socialtjänsten. Man slänger inte av barn från ett tåg i en stad de inte känner till. Fan vad arg jag är nu!

Är hemma efter möte och en snabbis med bästis (haha ja den blev kul). Jag fick låna två superfina tröjor och smycken till mina stockholmsdagar. Nu har jag så mycket fint att ha på mig att jag skulle vilja vara där hela veckan! Det ska i alla fall bli såå roligt. Först kongress och ordförandeval som toppas med rumsdelning med bästa Anna. Sedan en torsdag utan någon direkt plan, lite kongress men kanske också lite Pride. Vi får se. Jag vill gärna titta på några flator innan jag åker tillbaka till vässan i alla fall.

Nu blir det packning och benrakning och sånt där annat viktigt ni vet.

Det är så skönt, jag har verkligen semesterkänsla i kroppen! Wiee.

Okej ett inlägg till innan tvättstugan. Jag tittade på ett klipp från nyhetsmorgon med Alex Bengtsson och Stina Morian som diskuterade högerpopulistisk retorik i ljuset av terrorattacken i Norge. Himla klokt och bra, men det finns en sak som jag reagerar på. Det är begreppet mångkultur som de flesta använder i välmening för att visa tolerans, vi vill ha många kulturer i vårt land. Jag håller med att jag vill ha människor från olika kulturer i Sverige. Problemet blir att när jag delar i människor i olika kulturer, eller när vi själva delar in oss i olika kulturer så cementerar vi grogrunden för rasism, nämligen olikheten och vi och dem-tänkandet. Jag vill hellre se ett samhälle där människor är individer och därför olika, men tillhör inte olika kollektiv som på något sätt ger oss grund att rangordna varandras grupper. Titta på USA som är ett lysande exempel på detta med Chinatown och begreppet ras som används hela tiden. Samhället är så djupt uppdelat att man accepterat begreppet ras. Då finns det en ras som står över de andra och det är en den vita i form av bättre socioekonomisk status och mer makt över sitt liv och samhället. Så vill jag inte ha det. Därför gillar jag inte begreppen etnicitet, mångkultur och samexistens. Även om jag vill ha människor från olika delar av världen i Sverige. Rörigt?

Lotta Brommé, Carolina Gynning, Pernilla Andersson och Rikard Wolff tillsammans i SVT:s sommarkväll, himla spännande tänkte jag. Det första tio minuterna, innan Rikard släpptes in, handlade en del om utseende och skönhet. Lotta inledde samtalet genom att fråga Carolina om det faktum att hon är snygg har hjälpt henne i karriären? Sen följer på allvar ett samtal om hur det är att vara snygg kvinna (man avhandlade väl kvinnoämnet skönhet innan mannen släpptes in) och göra karriär. Jo men visst det har hjälpt och bla bla bla.

När man får en timme i TV i Sveriges största kanal, tänker man då, åh nu vill jag prata om kvinnors utseende, det är ett ämne som så sällan avhandlas i media! Jag tänkte stänga av, eftersom att jag har viktigare saker för mig än att sitta och lyssna på något så ointressant och kontraproduktivt för alla oss som hoppas att kvinnor en dag ska kunna bedömmas utifrån prestation snarare än utseende. Men jag har ändå en förhoppning om att de någonstans ska börja problematisera begreppet snygg och samhällets och medias definiering av ordet. Men nej. Istället när Rikard kommer in så blir hans första ämne det faktum att han spelar kvinna i en pjäs. Själva pjäsen var inte så viktig att prata om, eller hans karriär i övrigt. Nej det var faktumet att han har kvinnokläder på sig som var grejen. Han försökte själv genom att säga att han inte tänker på att han klär ut sig just till kvinna, för honom handlar det om att spela en roll, och nu råkar det vara en kvinna. Då vänder sig Brommé till Pernilla Andersson och säger: jaha Pernilla, vart sitter kvinnlighet tycker du? Då stängde jag av. Nu får det vara. Jag behöver inte ytterliggare en timmes mediatid som avhandlar ämnet kvinnligt utseende. Det är två duktiga kvinnor som båda har oerhört framgångsrika karriärer, och det de fokuserar på är deras utseende. Jag orkar inte. Jag blir bara arg.

Det blir tvättstugan istället.

Att sova 12 timmar och vakna till en helt ledig dag är rätt fantastiskt. Att vara inställd på en solig dag på stranden och ha förmågan att ändra sig är också himla skönt.

Jag antar att det var mamma som kommenterat förra inlägget. Tack för att du berättade, bra gjort! Det är verkligen så himla tragiskt att vi människor år 2011 inte lärt sig att tolerans är vägen för oss. Till höger här kan ni följa delar av mina tweets. Fast idag var jag mest irriterad. Nu håller jag mig därifrån. Sinnesro före debatt i kväll.

När jag kom efter jobbet idag hade jag världens kamp med mig själv om jag skulle träna eller inte. Jag hade bestämt mig för gruppträning, cirkel. Problemet var att jag var så jäkla trött och skulle då först vara hemma ett par timmar och sedan träna. Jag var så trött att jag inte trodde att jag skulle orka resa mig igen om jag satt mig ner. Och lättjan ville verkligen inte träna alls. Så jag bestämde mig för att gymma istället. Direkt när jag kom hem bytte jag kläder och sedan körde jag mitt gympass i 30 min. Hem och tog ett bad och nu känner jag mig så himla nöjd. Trött som tusan men nöjd. Det är fint att fatta ansvarsfulla och kärleksfulla beslut.

Och vet ni förresten? Nu har jag semester! På riktigt. Visserligen har jag plugg, men inget jobb förrän måndag om en vecka. Så himla himla skönt.

Kvällen ägnas åt städ med Birgitta Ohlssons sommarprat i lurarna.

Skulle sova, men hamnade i en lång twitter-debatt om invandring. Att försöka förklara att jag är emot ett mångkulturalistiskt förhållningssätt men för mångfald var svårt. Någon dag ska jag formulera mig ordentligt kring det på bloggen. Så länge får jag höra att jag ska "åka hem" och "flytta till Saudiarabien". Nivån är hög i den debatten.