Jag gick med i SSU 1997. Jag var 13 år och hade blivit förbannad över att min kompis som hade syrianskt ursprung inte vågade gå ut på kvällarna på vår stadsdel, på grund av nazister som härjade.
Antirasismen var min första riktiga hjärtefråga.
Efter en tid i SSU började vi prata mer om feminism. 2001 hade vi ett tema-år som helt handlade om feminism. Jag (och flera med mig) fick massor med utbildningar av genusvetare och samhällsengagerade som lärde oss om patriarkatet och könsnormer. Om maktordningar och om genus.
Jag blev såld.
Jag kunde ju känna igen mig. När de berättade om skuldbeläggande av tjejers sexualitet kunde jag direkt härleda det till de taskiga och påhittade rykten som spridits om mig och mina sexvanor under uppväxten.
När de berättade om att vi fostras in i våra kön kunde jag känna igen det från när jag var liten och inget hellre ville än följa med pappa och brorsan på fotboll. Men på grund av att jag var den enda tjejen förväntades jag istället vara med min farmor och leka med dockor. Inget ont om min farmor, hon är en fantastisk kvinna. Men just då ville jag hellre gå på fotboll.
Frågor som rörde frigörelse från normer kom att ligga närmast mitt hjärta. Feminismen och antirasismen förstås men också frågor som rörde diskriminering av personer med en annan sexuell läggning än heterosexuell.
Jag fick dock lära mig tidigt att som tjej räckte inte det. Att vara tjej och välja normkritiken innebar att jag och mina hjärtefrågor förminskades och förlöjligades. Av andra SSU-kompisar och andra inom arbetarrörelsen.
Jag minns när jag hade fått frågan inför valet 2002 om jag ville kandidera till landstingsfullmäktige. Jag hade berättat för en SSU-kompis att jag hade tackat nej och han skrattade och sa: ja hur hade det sett ut. Johanna i landstinget liksom.
Jag stod bara tyst och tittade på honom. Vad menade han? Skulle inte jag kunna bli landstingspolitiker? Jag förstod inte. Men jag förstod ändå på något sätt. Det var inte min typ av frågor. Där behövdes mer hjärna och mindre hjärta. Mer man mindre kvinna.
Jag märkte allt oftare att den här typen av värderingar vädrades. Feminismen var liksom politiken bimbofråga. Om jag skulle tas på allvar som politiker behövde jag profilera mig i andra frågor. Också.
Mikael Damberg som då var förbundsordförande för SSU gjorde otroligt mycket för socialdemokratins feministiska utveckling. Han hyllades för att han, som man, tog tag i frågan och diskuterade den med brinnande passion hela året. Att han var man var ett tungt vägande argument. Det var nog viktigare än att han var feminist, när jag tänker efter.
Det är med de här erfarenheterna i ryggsäcken jag läser Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Och jag smälter. För att jag påminns om att vi är fler. Det finns några till som vågar välja normkritiken. Som vågar säga att det här är en av vår tids viktigaste frågor.
För normer handlar om makt. De som står utanför normen förvägras inte bara rätten att vara sig själva, de nekas också makt. De, eller vi, får inte på lika villkor delta i de samhällsförändrande besluten och vi får inte på lika villkor makt att förändra våra liv. Det är ett demokratiskt problem
Jag tänker inte mer gå med nacken böjd för att jag vågar diskutera det samhällsförtryck som finns mot olika grupper. Jag kan idag le åt de som tror att det diskvalificerar mig intellektuellt från att tänka och tycka i andra frågor.
Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jag har valt normkritiken.
onsdag 25 juli 2012
söndag 22 juli 2012
Om ungdomens trygghet
Åsa Petersen skriver så träffsäkert om vad också min ungdom i SSU handlade mycket om. Det är ingen idé för mig att skriva en text som återger det hon redan formulerat så väl. Läs istället Åsa här;
http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6487330#fank6487633
http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6487330#fank6487633
En antirasistisk idéutveckling
Idag är det ett år sedan rasismen visade sitt allra fulaste ansikte i Norge.
En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.
De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.
För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.
Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.
Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.
Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.
För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.
För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.
Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.
Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.
Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.
Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.
För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.
Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.
Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.
Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.
Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.
En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.
De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.
För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.
Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.
Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.
Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.
För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.
För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.
Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.
Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.
Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.
Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.
För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.
Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.
Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.
Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.
Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.
lördag 21 juli 2012
torsdag 19 juli 2012
Ibland handlar det bara om att ta makten
Idag satt jag på kontoret och kände sommaren flyga förbi. Facebook fylldes av diverse lata-dagar-i-solen-bilder och på fikarasten fick jag känna solen en stund. Jag fick på riktigt lite panik. Fem veckor av mitt sommarknäck har gått imorgon. Jag jobbar resten av sommaren och har inte solat eller badat en enda gång hittills. Jag missunnar ingen annan ledighet, jag bara önskar lite till mig själv.
Lösningen? Att sluta sitta på kontoret och tycka synd om mig själv och istället gå hem tidigare (jag kan jobba över en regning dag) och lägga mig på gräsmattan med en bok. Så lite krävdes för att få känna att också jag får uppleva lite sommar.
Det är receptet mot bitterhet. Att ta makten.
Nu ska jag fortsätta läsa och skriva i min fina läsdagbok som jag fick av Lisa och Lasse. Sommarkvällar är nog det bästa!
Lösningen? Att sluta sitta på kontoret och tycka synd om mig själv och istället gå hem tidigare (jag kan jobba över en regning dag) och lägga mig på gräsmattan med en bok. Så lite krävdes för att få känna att också jag får uppleva lite sommar.
Det är receptet mot bitterhet. Att ta makten.
Nu ska jag fortsätta läsa och skriva i min fina läsdagbok som jag fick av Lisa och Lasse. Sommarkvällar är nog det bästa!
tisdag 17 juli 2012
Nu.
Nu börjar jag känna att livet lugnar ner sig. Nu äntligen börjar jag känna ett lugn.
För första gången på länge känner jag en energi byggas upp igen. Det innebär att jag kan tänka på sådant jag fått lägga åt sidan. Härligt.
Jag tar det lugnt med att boka upp nya saker i kalendern. Jag försöker att varva ner praktiskt också. När Hanin ringde idag var jag fnittrigt lycklig över att ligga i soffan och titta på TV. Bara en sån sak. Att kunna ligga där och titta på TV utan att känna att jag borde göra en massa andra saker.
Att jobba har sina fördelar. Till exempel innebär det också att man ibland är ledig. Bara en sån sak.
För första gången på länge känner jag en energi byggas upp igen. Det innebär att jag kan tänka på sådant jag fått lägga åt sidan. Härligt.
Jag tar det lugnt med att boka upp nya saker i kalendern. Jag försöker att varva ner praktiskt också. När Hanin ringde idag var jag fnittrigt lycklig över att ligga i soffan och titta på TV. Bara en sån sak. Att kunna ligga där och titta på TV utan att känna att jag borde göra en massa andra saker.
Att jobba har sina fördelar. Till exempel innebär det också att man ibland är ledig. Bara en sån sak.
måndag 16 juli 2012
Singelskap
Jag läser äntligen underbara Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Det är en samling av hennes ledare i Aftonbladet under åren 2000-2010.
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.
Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.
Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".
Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.
Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.
Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.
Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.
Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.
Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.
Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.
Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?
söndag 15 juli 2012
Möhippa
Igår var det äntligen dags för bästa Angelicas möhippa. Det var precis så fint, roligt och härligt som man kunde hoppas på. Mer kanske?
Vi picknickade, spelade kubb, lyssnade på 30 anledningar för att Angelica vill gifta sig med Anders, dansade indisk dans, åt god mat, kollade hur väl Angelica och Anders egentligen känner varandra och dansade tills krogarna stängde.
Vi var alla helt överens om att förväntningarna inför bröllopsfesten steg nu när vi lärt känna varandra lite mer, några av gästerna. Det var ett härligt gäng tjejer som jag ser fram emot att dansa med igen!
Vi picknickade, spelade kubb, lyssnade på 30 anledningar för att Angelica vill gifta sig med Anders, dansade indisk dans, åt god mat, kollade hur väl Angelica och Anders egentligen känner varandra och dansade tills krogarna stängde.
Vi var alla helt överens om att förväntningarna inför bröllopsfesten steg nu när vi lärt känna varandra lite mer, några av gästerna. Det var ett härligt gäng tjejer som jag ser fram emot att dansa med igen!
torsdag 12 juli 2012
Om att våga
Jag har insett att det krävs en del mod i mitt jobb.
Mod att våga vara människa till exempel.
Att våga lyssna, känna in och försöka förstå. Att verkligen möta den andra människan.
Att inte bara gömma mig bakom masken som myndighetsperson.
Om jag vågar vara myndighetsutövare och samtidigt människa kommer jag allra längst. Att behandla människor som människor, är det allra bästa verktyget.
Det krävs också mod att vara trogen min profession. Min kunskap.
Jag har lovat mig förut att jag ska agera enligt kunskapen jag fått i skolan. Det är svårt att komma till en arbetsplats där vissa saker görs annorlunda, och har gjorts så länge. Det är svårt att våga stå upp för min vetskap.
Jag gjorde inte det i en grej och den magkänslan har inte varit att leka med. Nu vet jag tydligare att jag ska fortsätta att göra det jag lovat. Att vara trogen min magkänsla och mina kunskaper. För vad är poängen med att gå 3,5 år i skolan och sedan låta bli den kunskapen när jag kommer ut i arbetslivet?
Idag var en himla bra dag på jobbet. Många reflektioner, det är ju precis det jag älskar med min profession.
För er som tycker att socialtjänsten har enkla bedömningar att göra;http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/geekonomisktbistandtillkvinnas
Det är ett bra exempel som visar vad vi gör på dagarna. Inte helt enkelt va?
Mod att våga vara människa till exempel.
Att våga lyssna, känna in och försöka förstå. Att verkligen möta den andra människan.
Att inte bara gömma mig bakom masken som myndighetsperson.
Om jag vågar vara myndighetsutövare och samtidigt människa kommer jag allra längst. Att behandla människor som människor, är det allra bästa verktyget.
Det krävs också mod att vara trogen min profession. Min kunskap.
Jag har lovat mig förut att jag ska agera enligt kunskapen jag fått i skolan. Det är svårt att komma till en arbetsplats där vissa saker görs annorlunda, och har gjorts så länge. Det är svårt att våga stå upp för min vetskap.
Jag gjorde inte det i en grej och den magkänslan har inte varit att leka med. Nu vet jag tydligare att jag ska fortsätta att göra det jag lovat. Att vara trogen min magkänsla och mina kunskaper. För vad är poängen med att gå 3,5 år i skolan och sedan låta bli den kunskapen när jag kommer ut i arbetslivet?
Idag var en himla bra dag på jobbet. Många reflektioner, det är ju precis det jag älskar med min profession.
För er som tycker att socialtjänsten har enkla bedömningar att göra;http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/geekonomisktbistandtillkvinnas
Det är ett bra exempel som visar vad vi gör på dagarna. Inte helt enkelt va?
söndag 8 juli 2012
fredag 6 juli 2012
Utsikten just nu
Det var för länge sedan jag var i naturens tystnad.
I vindens, fåglarnas och syrsornas tystnad.
Det här är näring för min själ
I vindens, fåglarnas och syrsornas tystnad.
Det här är näring för min själ
onsdag 4 juli 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)