Jag har världens bästa klasskompisar. Och jag är så himla lyckligt lottad som har bästa bästa Hanin som låter mig våldgästa en hel vecka och skriva tenta!

Trots det så längtar jag hem lite. En vän ringde och jag kom ner i känslan direkt. Det har varit så himla mycket den senaste tiden att jag har inte haft tid för alla viktiga människor i mitt liv. I fredags missade jag ett kalas som jag hade velat vara på. Det är okej. Jag gilalr mitt liv och tycker att det är sjukt kul att skriva tenta. Men jag skulle ljuga om jag sa att det andra inte fanns där. För det gör det.

Det blir i alla fall dop för lilla Lovis nästa helg. Det ska bli mys!

Tenta tenta tenta

Så ser mitt liv ut just nu. Jag bor hos Hanin och här sitter flera klasskamrater hela dagarna och skriver tenta. Vi får inte samarbeta i skrivprocessen så det gör vi inte. Men vi får diskutera och resonera och hjälpa varandra med tips om vart i litteraturen vi kan hitta bra saker. Så det gör vi.

Jag mår så där. Har en klump i bröstet som inte vill ge med sig ännu. Det är okej. Jag gör det jag behöver.

Och så längtar jag hem. Hem till mina andra vänner.

Lästips. Två vänner bloggar om fotbolls-VM 2010. Klart läsvärt!

http://campet79.bloggsida.se/

Dagarna rinner iväg. Det är mycket nu. I princip fullspäckat faktiskt. Jag tycker att jag borde må sämre än jag gör. Men jag känner jag mig faktiskt lycklig i kaoset.

Det är great. Jag har fått ett sommarschema och om två veckor behöver jag inte åka till e-tuna längre.

Och för övrigt önskar jag ibland att jag var Gud. För ibland vill jag styra hans plan med mig. Eftersom att jag inte är det så får jag säga: Inshallah. Och hoppas.

Och C.

Du är viktig, värdefull och fantastisk. Jag älskar dig och jag älskar att jag får ha dig i mitt liv. Tack för att du finns!

En brorsdotter på akuten efter hjärnskakning, jag har spenderat ett dygn hemifrån. En bästis som tar tid, jag har inte smält det. Att skriva om det är en början.
Imorgon händer något fint och jag vill egentligen förebereda inför det. Städa, duscha, komma ner i varv. Men att spendera en stund framför datorn hjälper mig ner i känslan. Speciellt när jag spenderar den tiden skrivandes på bloggen. För det är mitt verktyg. Ett av dem.

Jag missade seminarium idag, har ingen aning om hur det var, vet inte om jag behöver komplettera. Jag har inte orkat ta in. Inte ännu.

Känslan när jag fick höra om vad som hänt Amelia är oslagbar. Tankarna som jag hann tänka men inte vill uttala. Insikten om att det inte är en självklarhet att hon finns i mitt liv. Kärleken jag kände. Jag är så glad att hon mår bra igen. Och när svägerskan kommit med William som jag hade medans de var på sjukhuset, så kramade jag honom hårt och länge och luktade på hans hals. Jag älskar de två barnen så otroligt mycket. Och jag är så tacksam för att jag får ha dem i mitt liv!

Ni som inte läser mina kommentarer. Här får ni se vad världens roligaste bästis skrev under mitt förra inlägg: "Hoppas du ursäktar att jag skickar meddelande via din blogg, bästis =o).
Till Amé: Mycket ledsen att du också tagit bort din blogg där du tänkt visa upp din konst (som jag uppskattar mkt). Nåväl, tiden läker alla sår.. hahaha./C."

Hej då Amé

Amelié har slutat blogga. Lisa gjorde det förut.

Ni är saknade.

Don´t worry jag ska ingenstans.

Känner mig lätt disorienterad. Har jobbat delad tur. Dagen har varit hur bra som helst. Kvällen flöt på otroligt bra. Nu sitter jag i soffan och vet inte alls vad jag ska ta mig till. Ha konstigt hur det blir. Jag mår fint i alla fall, och det är ju inte alla förunnat jämt, så det är great. Har fått en sällskapare till och från jobbet också. Det visade sig att Linnea bor nära mig. Och vi jobbar samma tur imorgon också. Kul det.

Jag tror att det blir ett kort tv-program och sen sängen. Den sköna, mjuka härliga sängen!

Jag har slagits med komplex av olika slag hela mitt liv. Jag har aldrig varit nöjd och tillfreds med mitt utseende. Jag vet inte om någon under 30 kan vara det. Kanske inte över 30 heller när jag tänker efter. I alla fall så har jag fått träna på att duga på olika sätt. Bland annat i omklädningsrummet på badhuset. Ett av de värsta ställena på jorden. I alla fall om du frågade mig för tre år sen. Då gick jag inte ens dit. Nu har jag övat och det börjar bli bättre. Jag har till och med kommit så långt att jag duschar naken (!!) men att gå omkring helt avslappnat och låta tuttarna och magen flänga fritt och stoltsera med en naken rumpa, dit har jag inte kommit än. Anyway så hade jag en mental kamp med mig själv idag, hur ska jag ta mig ut ur bastun och till duschen utan att visa rumpan för folk? Hur ska jag vända mig från det att jag tar av mig handduken tills jag är i duschen? Åh nej, nu är det ännu mer folk där ute.

Till slut blev jag arg. Och bestämde mig för att skita i det. Så jag gick ut, tog av mig handduken med rumpan vänd åt det håll där det satt folk. Hör och häpna. Ingen tittade på min rumpa! De var inte ett dugg intresserade.

Hursom så vann jag kampen och var nöjd när jag hade duschat klart och kunde vira in mig i handduken och gå och byta om. När jag kom ut i omklädningsrummet så hade jag fått två skåpgrannar i 10-års åldern. De pratade om en kille som sagt att han inte var ihop med minsann hade angivit "har ett förhållande med" på facebook, och lite annat innan den ena säger: Jag vill helst gå ut i den här tröjan. (Tröjan var en tunika som täckte hela henne). Den andra säger: jag vet, jag hatar mitt... sen hörde jag inte vilken kroppsdel hon hatade. De böt om bakom varsin handduk och visade inte en millimeter mer av kroppen än nödvändigt.

Känslan av seger för mig var som bortblåst. I stället blev jag ledsen. Vad är det för samhälle vi skapar? För det är vårt fel att de här två barnen (!) inte känner att de är vackra och duger precis som de är. Jag fick en smärtsam påminnelse om skolåldern och är glad och nöjd över att ha överlevt. Men till vilket pris? Jag är 27 och kan inte känna att jag duger. Hur ska en 10-åring då kunna göra det?

Nya verktyg. Jag känner mig trött, låg och seg. En heldag i skolan gör det med mig. Jag har ju dessutom haft det ganska intensivt omkring mig en period. Jag ska träna om två timmar och tänker stänga av mobilen, njuta av tystnaden och städa hemmet till dess. Det ger energi och frid. Tystnad och kärlek åt mig själv.

Känner mig nästan hög. I alla fall otroligt nöjd efter en bra dag/kväll på jobbet. Känslan när alla ligger, mätta, ombytta och medicinerade. Det är städat och snyggt i köket, diskmaskinen är typ tom och sopporna är tömda. Den känslan är så jäkla nice. Jag vet att jag har gjort mitt allra bästa för de äldre och för att de arbetskamrater som tar över ska få det lättjobbat. Då är det nästan som att jag glömmer att jag gör allt det för 90 kr/tim. Nästan.

"I found mayonnaise bottles and poked holes on top
To capture tinkerbell
They were just fireflies to the untrained eye
But i could always tell"

Jag har tänkt ett tag att jag ska sätta mig ner och formulera mina tankar kring integration och rasism i en text. Nu blev det aktuellt igen efter en 16-årig flickas död i Västerås. Hon blev troligtvis mördad av en 16-årig kille med ursprung från Irak. Jag skiter fullständigt i killens ursprung. Men det gör tydligen inte alla. En arbetskamrat skulle beskriva händelsen och sa: han är arab. Som om det vore en viktig information. På facebook finns en grupp som heter "Vi som vill utvisa Irakiern som stenade "namnet och efternamnet" till döds".

Och jag har så mycket att säga. Men jag kan inte få ner allt här och nu. Men om vi börjar med rasismen. För integration och rasism är två olika frågor, men de har kommit att sammanflätas mycket.

Rasism handlar ju egentligen om att särskilja människor på grund av ras, att säga att den ena rasen är bättre än den andra. Därför har jag inte velat kalla exempelvis Sverigedemokraterna för rasister tidigare, för de pratar inte om ras. Men faktum är att särskilja människor på grund av religion eller etnicitet, är samma sak. Det är bara en modernare form av rasism. Så jag tänker kalla det för rasism i framtiden.

Rasisterna har ett tydligt mål att lyfta fram "etnicitet" (jag tror inte på etnicitet egentligen, men jag använder det i den här texten för tydligheten) när man beskriver våldsbrott och annat för att misstänkliggöra och peka ut grupper som våldsamma och kriminella. Om man ser på namnet på facebookgruppen så är det väldigt tydligt. Man använder begreppet irakier men som om inte det vore nog så skriver man också stenade till döds, och egentligen så tror man (förundersökningen pågår) att han knuffade henne mot en sten. Där vill man återigen få associationen till att landa på muslimska länder i mellanöstern för att peka ut vissa grupper.

Det är absolut självklart att araber, eller muslimer eller andra grupper inte föds med en gen som gör att de lättare tar till våld. Det är heller inte en kulturellt accepterad företeelse att mörda 16-åriga tjejer. Men det finns krafter som tjänar på att måla upp en bild av den farliga mannen från mellanöstern. Nämligen de krafter som inte vill att Sverige ska ta in några personer från mellanöstern. Det är ren och skär rasism.

Jag tror att förklaringen bakom de våldsbrott som man lyfter fram är en helt annan. I det här fallet fanns en artikel i Aftonbladet häromdagen där det stod om killens relation till sin far och hur han inte varit sig själv efter en resa till Irak där han träffade och blev avvisad av fadern.

Jag kommer ihåg en undersökning som jag fick presenterad för mig under en föreläsning där det visade sig att 99 % (tror jag) av de killarna som hade råkat illa ut i den undersökningen hade en frånvarande pappa.

Det är förstås inte enda förklaringen och det stämmer inte i alla fall men jag tror att vi behöver problematisera mer än att nöja oss med etnicitet.

Okej. Det blev inget om integrationen. Det tar vi en annan dag.

Man kan jobba 9-13, åka hem och laga matlådor (två olika rätter) och sedan åka och jobba 16-21.30. Jajamensan! Men man kan inte låta sig själv känna på tröttheten. För då kommer man nog inte iväg till 16.

Man är jag. Och jag är trött nu.

"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet, och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är. Här är en bok med krönikor som jag skrivit i tidningen mama och delar ur min blogg som funnits i två omgångar.Kom nära."

Mia Skäringer om sin nya bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Det blir nästa inköp!

Mer och mer av min sorg sipprar ut i form av tårar. Det är så skönt att äntligen få gråta ut sorgen! Jag får lite lite i taget. Antagligen precis så mycket som jag klarar av.

Jag var på endagsretreat idag. Fantastiskt det med. Jag kan inte berätta vad som händer i mig på retreat. Orden finns inte.

Men jag kommer att göra det igen.

Ibland är jag bra på att lura mig själv. Jag är så duktig att en lögn kan bli sanning fort. Men någonting har hänt. Sen jag blev nykter så tunnas den förmågan ut mer och mer. I alla fall i vissa avseenden. Nu kan jag försöka lura mig själv stenhårt men ändå inte lyckas. Resultatet blir oftast bara ett gott skratt.

Jag sitter vid ameliés dator. Klassisarna hänger hemma hos Hanin och jag hundvaktar Sebbe. Jag pluggar. Eller ska plugga. Etik och socialbidrag. Det ni.

Puss på er

Äh vad vet jag. Men det känns som att en dag som består av helkroppsmassage av en vän, häng i Domkyrkan med en bästis och sen häng med vackra Hanna är svårslagen.

Vilken dag va? Och vet ni? Det är jag värd!

Vilken dag!

Jag är helt färdig. Jobb 7-21. Rast mellan kl. 12.30-16. Då hängde jag med brorsbarnen och drog med mig Johanna och barnen ner på stan för att fira första maj. Jag blir på riktigt helt rörd när jag ser hur många människor som valt att ta sig ner på stan en ledig dag för att visa sitt missnöjde med regeringen. Barnfamiljer, pensionärer, gymnasieungdomar och fackligt aktiva. Jag tror och hoppas att det fanns en liten pre-pride avdelning i tåget också?

Nu kör vi och i september så byter vi regering!

Nu ska jag läsa lite och skriva intervjufrågor. Två gruppkamrater ska göra en intervju med personalen på ett LVU-hem (lagen om vård av unga) på måndag. Frågorna ska dels vara utifrån ett etiskt perspektiv. Så jag ska börja med att läsa lite om etik.

Hoppas att ni andra har en fin lördag. Det är ni värda!

Om ni inte kollar den i alla fall så gåin på brorsans blogg och läs om skogspromenaden med barnen. Mitt hjärta svämmar i alla fall över!

www.faderfredrik.se