Om man inte kan sova kan man skriva tal. Av skiftande kvalité, men ändock. Det är ju ändå lite tid kvar innan de ska hållas.

Slagen hjälte. Kvällens mål: orka se hela "så ska det låta".

Min årskrönika

2012. Herregud.

2012 har varit ett alldeles galet år. Ur ett privat perspektiv har året, till rätt stor del, präglats av terapin. Den resan jag gör där har verkligen intensifierats under året. Jag har nått nya insikter och kommit närmre mig själv. Det har också påverkat mitt mående och, med det, min förmåga att hantera livet i övrigt. Men mest av allt har det givit mig en stark tillit till min egen förmåga och till livet.

Jag tycker också att 2012 på många sätt har varit vännernas år i mitt liv. Många gånger har jag suttit hemma i soffan och blivit rörd över all den kärlek jag är omgiven av. Alla vackra människor som jag tycker om, och får den stora glädjen att vara omtyckt av.

Nämnas bör väl också att 2012 blev året då jag började kliva ur min bekväma singelzon och började testa på lite dejtingliv. Framgången har varit maximal även om jag fortfarande är singel. Jag har vågat börja bryta med mina gamla sanningar och vågat gå emot mina rädslor. Det är stort.

Året har också varit ett av de mest spännande hittills professionellt. Jag har skrivit en kandidatuppsats, börjat jobba som socialsekreterare och påbörjat studier på avancerad nivå. Jag har insett att det inte räckte med en socionomexamen för att jag skulle veta vad jag vill bli när jag blir stor. Snarare tvärtom, det blev ännu svårare för mig att bestämma mig.

Året har också inneburit politik, såklart. Jag har fått den stora äran att tillsammans med ett klokt gäng utgöra styrelsen för min S-förening. Jag har återigen fått ägna mig åt det jag tycker att socialdemokratin mest behöver ägna sig åt internt, nämligen studier. Jag har fått ingå i en fantastisk bokcirkel som läser och diskuterar feministisk litteratur.

Året har helt enkelt varit alldeles galet och alldeles fantastiskt.

Behöver jag säga att jag ser fram emot 2013?

Man kan byta perspektiv

Jag har funderat på det här med representativitet ett tag. Jag tycker att det är viktigt att olika gruppers perspektiv finns med i det politiska beslutsfattandet och i samhällsdebatten.

Till exempel är det viktigt att det finns kvinnor och män, personer från olika delar av världen, människor med olika inkomster och med olika uppväxtvillkor. Detta för att se till att allas behov kan tillgodoses.

För behoven är inte desamma om man bor i en förort eller om man bor i ett villaområde. De är heller inte desamma om man är född i Sverige eller om man levt största delen av sitt liv i ett annat land.

Med en färsk diskussion om konstruktioner i minnet vill jag säga att jag inte tänker ge mig in i vad som skapar dessa konstruktioner och hur de återskapas. Bara konstatera att det finns olika perspektiv som alla är viktiga att ge plats åt.

Eftersom att dessa konstruktioner är flytande förändras perspektiv i livet. Den tillhörighet jag har ena dagen kan förändras nästa.

För mig har det ofta handlat om socioekonomi när jag har tänkt så. För hur väl företräder jag "underklassen" nu för tiden? Kan jag hävda att jag vet hur det är att växa upp i en hyresrätt i ett miljonprogram idag? Nej, så klart inte. Jag vet hur det var för mig på 90-talet.

Okej jag erkänner, man kan kanske aldrig företräda en grupp, men det är i alla fall det bästa verktyget vi har för att säkerställa representativitet. Än så länge.

En annan uppfattning i detta som retat upp mig är att det räcker med att man har ett utomnordiskt klingande namn för att man ska kunna tala för gruppen "invandrare".

Jag tror att upplevelsen av att invandra, bli mottagen och sedan leva i Sverige är olika beroende på var man kommer ifrån, varför man kommer och när i tid man kommer.

Jag tror till exempel att samhällsklimatet mot muslimer är sämre än det varit mot kristna invandrargrupper.

Egentligen skriver jag hela det här inlägget med en klump i magen. För att jag ju egentligen inte tror på de här konstruktionerna. Men i praktisk politik behöver det betraktas, för annars kommer besluten att fattas av en privilegierad grupp människor, som helt riskerar missa dessa perspektiv.

Det är härligt att inte allt förändras

Från min blogg söndagen den 7:e november 2010

"Jag hade en dröm inför praktiken. Jag drömde att jag skulle sitta här i kväll med en städad lägenhet, tvätten skulle vara tvättat och upphängd, min praktikväska skulle vara packad, matlåda lagad och jag skulle vara nyduschad. Allt detta så att jag skulle få en harmonisk och lugn söndagskväll och måndagsmorgon. Istället sitter jag här oduschad, i en röra, tvätthögen svämmar över, jag har visserligen alldeles nyss lagat matlåda men väskan är fortfarande skolanpackad, inte praktikpackad. Jaja. Lugn, glad och lycklig är jag ändå.

Jag glömmer ibland att jag inte lever ett lugnt hemma liv med massor av tid för pyssel och plock. Istället har dagarna sen tentan lämnats in sett ut som följer: Torsdag morgon tokstädade jag lägenheten, plockade, diskade dammsög och torkade alla golv, skurade toalett och sånt. Kl. 13 kom mamma och så sprang vi på stan, kl 15 hem och göra tårta kl. 17 kom gästerna. Jag hade ju 27-års kalas.
Fredagmorgon vaknade jag kl 8.13 av att chefen ringer och frågar om jag kan jobba. Of course säger jag som behöver pengar. Kl. 9.03 kliver jag in på jobbet. Jobbar till 16 sen hem till brorsfamiljen eftersom att jag ska barnvakta på lördagen och inte vill gå upp kl 06.
Lördag barnvakt mellan typ 07-15 sen hem, och försöka hålla mig vaken (jag var helt slut) hängde mest framför msn med typ tre konversationer igång. 21.19 däckade.
Söndag: Kl. 10 mötte jag upp vänner för tripp till de norra länsdelarna, eller närmare bestämt hålan nära hjärtat: Fagersta. Tillbaka i v-ås kl. 15, snabbhäng med brorsfamiljen innan jobb 16-20.
Hm. Jaja. Att det inte alltid blir som man tänkt sig betyder inte att det blir dåligt. Tack alla för en fiin helg :)"

Jag älskar mitt liv!

Frustration

Jag skriver på den kanske sämst skrivna tentan under min utbildning. Vi har inlett den här kursen med en tenta. Efter tre föreläsningar kom tentan innehållandes fyra frågor.

Vi har alltså inte haft föreläsningar som berört alla tentafrågor och det kanske är okej, man kanske inte alltid kan räkna med det. Men den här gången känns det verkligen inte som att jag vet alls vad jag ska fokusera på i mina svar. Jag kan ju inte ämnet!

Och det tråkiga är att jag verkligen sett fram emot den här kursen. Samhällsplanering är ju galet intressant och viktigt. De föreläsningar vi har haft har varit superbra! Böckerna är verkligen bra och intressanta. Men kursen kommer inte alls till sin rätt i den här formen. Om jag vill ha VG på den här kursen behöver jag få det på tentan. På tentan som det bara känns som att jag famlar i mörkret med.

Så som jag skriver vet jag ju inte ens om jag är inom ramen för godkänt. Jag vet ju liksom inte alls vad kursen går ut på.

Jävla skit.

Så, nu har jag gjort av med det. Nu ska jag fortsätta försöka formulera mina icke-befintliga kunskaper om samhällsplanering som ett uttryck för maktutövning.

Efterlängtade januari

Snart, snart, snart drar januaris alla fester igång. Ni anar inte hur nödvändigt det känns med firande och vänner!

Bästisprat

Gemensamt plugg med Camilla blev tentastart (för min del) och härligt, välbehövligt prat om livet.

Det är så värdefullt att få prata om det vi delar. Om uppväxt, familj och känslor. Om hur det har varit och om hur det är idag.

Tentan kan vänta, tänker jag.

Vardagen slog med full kraft idag. Stressen återkom och tillsammans med den insikten om att en del saker inte längre kan skjutas upp. Det är inte ens särskilt stora saker, men det är många småsaker som skjutits på länge. Varje liten sak har lagts på och skapat mer ångest. Nu är jag nog rätt bra i fas i alla fall.

Det är en lagom start med två vardagar innan helg tycker jag. Imorgon blir det plugg på skolan och sedan hockey med arbetskamraterna. Bra fredag!

Kärlek

Det är inte mycket jag inte skulle göra för att få höra Amelias asgarv och repliken: du är jätterolig faster!

Underbara ledighet

Den ständiga stresskänslan i magen (den som påminner mig om att jag ligger efter) börjar minska. Tid hemma innebär tid att göra en del av de saker jag skjutit upp. Tid hemma har också inneburit tid att ligga i soffan och se på TV, sova länge och rensa pappershögar. Ni hör va?

Det är välbehövligt. Man får vara nöjd för det lilla intalar jag mig. Tentan som hänger över mig är den sista. Sedan är det en gruppuppgift kvar. Sedan är jag klar. Klar!

Om jag inte ska skriva en omtenta i hälsoekonomi. I så fall är det också helt okej, såklart. Men sen så.

Ledig

För första gången på ett tag känner jag mig riktigt ledig. Det är så obeskrivligt skönt att tentan är skriven.

Inledningen på helgen har varit precis så lös och ledig som jag vill. Jag har tränat, ätit middag och sett på film med en fin kompis. Idag har jag sovit tills jag vaknade själv. Nu tänker jag sitta i soffan och dricka te, länge (inte hälla te i soffan, Arvid!).

Jag är i så stort behov av just en sån helg.

Om att vara alkoholist

Den 11 juni 2007 satte jag mig på tåget från Ängelsberg in mot Fagersta. Känslan när jag klev av tåget är svår att beskriva. Jag kände mig minst i världen.

Efter en väntan på några månader var det dags för mig att börja min behandling, behandlingen för min sjukdom som heter alkoholism.

Jag har druckit alkohol sedan jag var i 12-årsåldern. För mig var alkoholen en trygg plats. En trygg plats i ett liv som för mig präglades av otrygghet. Jag var rädd och vilsen under uppväxten. Jag kände aldrig att jag hörde hemma någonstans. Inte med några personer. Med alkoholen försvann det. Plötsligt kunde jag slappna av lite. Jag vågade umgås med de snygga killarna och de coola tjejerna jag såg upp till. De som jag ville vara.

För den sista personen jag ville vara var mig själv.

Alkoholen har kommit och gått i perioder. Men den har alltid funnits där som en trygghet. Jag var 18 år när jag började få praktiska konsekvenser, som skulder hos kronofogden, på grund av att jag inte hade förmåga att prioritera hyran och andra räkningar före alkohol.
Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig skulle sätta mig själv i skuld.

Skammen som alkoholen förde med sig var otroligt tung att bära. Den går bara, eller gick bara för mig i alla fall, att bära med hjälp av mer alkohol.

Jag blev psykiskt sjuk av mitt drickande. Jag tillbringade de första åren i mitt vuxna liv med att vara sjukskriven. Jag hade alla tecken på en svår depression, förutom när jag drack alkohol. Det var aldrig en svårighet för mig att ta mig ut på krogen, stylad till tänderna. Men att borsta tänderna när jag var hemma själv, kändes ibland som att bestiga ett berg.

Jag levde ett dubbelliv där jag hade ett politiskt engagemang som innefattade uppdrag som jag med all kraft försökte ro i land. Med varierade resultat.

Till slut höll inte det heller. Jag orkade inte och skammen blev för tung även där.

De sista åren hade jag lyckats börja arbeta. Eftersom att jag hade fått hjälp att se att alkoholen var ett problem hade jag slutat dricka. Mitt problem var att jag blev sjukare av att vara nykter utan behandling. Efter en överdos av antidepressiv medicin och stulen sprit fick jag lugnande tabletter innehållande benzodiazepiner utskrivna.

I två år drack jag inte men gick på tunga doser antidepressiv medicin, lugnande och tre olika preparat för sömnen. Jag var en zombie. Jag jobbade på dagarna och inget mer. Jag hade inte ork att göra något annat. Jag var ofta sjukskriven och skämdes såklart ännu mer.

En dag kom jag på mig själv med att tänka att det finns inget liv kvar för mig. Om jag fortsätter så här kan jag hellre dö. Alkoholen hade slutat verka. Tabletterna gjorde inget annat än att ge mig tillfällig lindring. Men min livsvilja var slut.

Jag sökte hjälp hos socialtjänsten. Och fick det.

Det är 5 år, 6 mån och 2 dagar sedan. Det som har hänt sedan dess är alldeles obeskrivligt.

Jag har hittat mig själv. Idag är jag, oftast, en trygg stabil person som vet vem jag är. Jag är nöjd och glad över att vara jag och över mitt liv. Jag har jobbat hårt för att ställa till rätta de konsekvenser jag dragit på mig och har lyckats rätt bra med det.

Jag klarar av att finnas här för andra och kan ha nära relationer igen. Jag har också förmåga att sätta upp de gränser som är nödvändiga.

Och viktigast av allt, jag behöver inte alkohol eller äta mediciner längre. Jag har fått verktyg som är långt mycket mer användbara och icke-destruktiva.

Gud är god!

Nya prövningar

Tentan i Hälsoekonomi har verkligen kommit åt mig. Jag drömmer om den och vaknar med panikliknande känslor. Jag är sur och grinig stundvis och jämnstressad konstant.

När jag tackade ja till att börja jobba lovade jag mig själv att kvällar och helger skulle ägnas åt plugg. Det har gått rätt bra hittills. Men november månad har varit svår. Jag har en del andra uppdrag som jag behöver ta på allvar, och ett liv utöver studier och arbete. Allt är inte möjligt att pausa. På kvällarna är jag oftast för trött för att få så mycket konstruktivt gjort.

Så, nu står jag här. Dagen innan tentan, med alldeles för lite plugg gjort. Det är ingen katastrof, men i mig blir det lätt det. Jag vet att jag har chans att skriva om, och att jag har goda möjligheter att klara tentor jag skriver. Jag vet också att jag duger alldeles precis som jag är, även med ett U.
Det är mitt intellekt.

Men min rädsla säger något annat. Min rädsla som har panik för att få U. Som absolut inte vill se "dålig ut" och som är rädd för att inte mäkta med en omtenta i examenstider.

Så nu har jag sagt det. Nu blir det att plugga järnet resten av dagen.

Vaknade idag med ryggont. Jag behöver släpa mig till gymmet igen. Det har jag behövt länge, men eftersom att jag inte har lyssnat på kroppens tidigare signaler har värken blivit värre.

Tur är väl det för annars skulle jag kanske aldrig släpa mig dit.

Camilla

Om ca tjugofyra minuter fyller ytterligare en facebookvägrare år. Min allra käraste och bästaste vän, Camilla.

Camilla är nog den på jorden som älskar mig mest.

Camilla och jag har hållit ihop i stort sett sedan födseln. Jag har varit den mest osäkra av oss, och att jag tog mig igenom högstadiet så bra som jag gjorde är mycket tack vare Camilla. Med Camilla behövde jag liksom inte vara lika rädd. Oavsett vad, så var vi två tillsammans.

Även senare i livet har Camilla givit mig styrka. Styrka att känna att det är okej att vara den man är. Man behöver inte vara varken mer eller mindre än sig själv.

Camilla är otroligt klok, stark och modig. En fantastisk vän och en fantastisk mamma.

Om jag skulle få välja igen, skulle jag fortfarande välja dig. Jag älskar dig Camilla!

"När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag"

Grattis på 29-årsdagen bästis!

Tillbackablick

Jag här läst igenom de senaste månadernas bloggande. Om tentaångest och kärleksjakt, om känslomässiga sammanbrott och om kärleksfulla vänner.

Jag är bara så himla tacksam. Jag är i en process nu som rör runt mer än något jag tidigare varit med om. Samtidigt blir jag hela tiden påmind om så mycket vackert och fint.

Jag skulle aldrig vilja vara utan den här resan.

Själavård

Efter 45 minuter hos terapeuten känner jag min nästan som en ny människa. Det är lite samma känsla som efter ett träningspass, eller efter en dag på spa. Fast i själen.

Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.

För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.

Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.

Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.

Sen kan man ju ha jordens bästa klasskamrater också! Vad lyckligt lottad jag är!

Den där jäkla ån

Jag har ropat hej. Jag erkänner. Efter uppsatsopponeringen trodde jag någonstans att nu är det klart. Nu är det bara att kassera in de sista 30 hp:n och sedan är det bara festen kvar.

Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.

Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.

Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.

Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.

Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.

Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.

Barnlängtan

Om Anna kan vara ärlig kan jag.

Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.

Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.

Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.

För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.

Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?

Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.

Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.

Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.

Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.

Det var det. Nu vet ni.

Maskburken

Alltså, jag vet inte vad som hände. Men att börja öppna upp för idén om kärlek släppte loss en enorm längtan i mig.

Helt plötsligt tycker jag att det är tungt att rodda livet själv, plötsligt längtar jag efter att ha någon självklar att bolla allt som händer med, plötsligt längtar jag efter att ett par armar (återkommande) ska hålla om mig.

Om känslan finns i mig är det positivt att den kommer fram, såklart. Men det är svårt när den synliggör ett behov jag inte riktigt själv kan tillgodose.

Å andra sidan är det kanske en av de viktigaste insikterna just jag behöver. Att det är okej att längta efter någon annan.

Rastplatsen

Camilla sms:ade idag. "ang. bloggen igen, jag älskar den. Jag älskar dig!".

Jag tycker också om min blogg. Ni som varit med länge vet att jag har tvekat angående hur och vad jag ska skriva. Hur privat jag ska vara och hur mycket av mitt eget navelskåderi jag ska offentliggöra.

Jag har inget svar på det, såklart. Men jag vet att genom att skriva får jag tid för reflektion, och genom att dela med mig visar jag vem jag är.

För det har verkligen varit ett av mitt livs stora bekymmer. Min rädsla för att inte duga när jag vågar visa att jag känner.

Idag är bloggen min rastplats. När jag har ro i kropp och själ för att sitta ned och reflektera, vilar jag. Jag tycker också om att läsa mina egna ord i efterhand, också det är en slags vila.

En annan sak, jag är oändligt rörd över att ni kommer hit ibland. Välkomna!

Emmeli!

Har man inte Facebook kan man få en blogg-gratulation.

Stort grattis älskade tönt-Efflan. Utan dig vore mitt liv tråkigare än en föreläsning i robotteknik. Din kärlek har fler än en gång givit mig styrka att resa mig. Hoppas att du känner dig så älskad som du är!

Om att aldrig bli fullärd

Någonstans har jag en inneboende önskan om att jag en dag ska veta. Veta hur jag och livet fungerar.

Jag tror att då kommer jag att förstå varför jag och andra är som vi är. Jag tänker att då kommer jag att sluta göra misstag och jag kommer sluta vara rädd.

Jag har börjat inse att den dagen aldrig kommer. Att livet inte handlar om att bli klar, utan om att aldrig sluta lära.

Även om insikten skrämmer panik i mig ger den mig också ett lugn. Ett lugn i att jag vet att det är precis som det ska vara. Att det inte är meningen att jag ska ha facit på förhand.


Hanin delade en bild, "Don´t allow your wounds to transform you into someone you are not".

Livet handlar kanske inte om att lära för att sluta känna smärta, utan att våga lära och leva trots rädslan för gammal smärta?

Det här med att trettioåtta personer tackat ja till min examensfest. Bra pepp för att klara hälsoekonomin.

Intensitet

Det är kanske det ordet som bäst beskriver mitt inre just nu.

Jag har haft en grym helg på kongress för Sacos studentråd. Även om vi fick storstryk i plenum. Men att få diskutera politik, att få förhandla, diskutera, jämka och sedan debattera är så sjukt roligt!

Studentpolitik har aldrig varit något jag varit särskilt engagerad i. Men det är kul att lära sig nya frågor.

Jag bjuder på en bild från påverkanstorget där jag fick föredra (skriver man så?) några av våra ändringsförslag.

Stress till frukost är inte bra.

Kalenderrensning 2012 är inledd med fokus på jobb och examen. Och på att inte bli full under tiden. Nu kör vi!

Bön för Gaza

Livets Gud och hoppets Gud
Vi vet att du hör förtvivlans och lidandets rop
Därför kommer vi inför dig
När bomber skjuts över Gaza
När raketer faller över södra Israel
som dödar, skrämmer och förstör
Vi ber för alla offer för krigets vanvett
Särskilt för dem som mist sina barn och nära anhöriga
För de skadade, för de som gett upp hoppet
Vi ber för Gazas många barn och ungdomar
att de ska behålla hoppet om en värdig framtid
Vi ber för läkare, sjukvårdare och humanitära hjälparbetare
som i all nöd och kaos försöker hjälpa skadade och traumatiserade
Vi ber för israeliska och palestinska ledare
att de ska få mod att besinna sig och se och handla för folkens
och allas gemensamma bästa, och få stopp på allt våld och övergrepp.
Gud,
Du som fortsätter kalla oss att arbeta för rättvisa ,fred och försoning
i en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet
Fyll oss med ett hopp bortom allt förnuft!
Gud förbarma Dig!
Kriste förbarma dig!
Gud förbarma dig!

svenskakyrkan.se

Kärlek

Det är allt ni får av mig ikväll.

Stressmage

Om man håller andan, inte känner efter och gör ändå kan man få det där gjort. Det där som skaver i den redan stressade magen. Att hålla andan och göra ändå i en timme är värt lugnet som kommer i fler timmar efter.

Nu är det gjort. Det mesta som skaver. Snart lugn.

För att inte tala om nöjdheten som kommer. Heja mig liksom.

Energi

Idag vaknade jag på glatt humör och med energi! Dagen tillbringas i Skokloster på möte.

En sak ytterligare på att göra-listan är att ringa gymmet och boka tid med instruktör. Nu är det dags!

Vänner!

Alltså, vad bra ni är.

Jag har fått erbjudanden om städning, gråt-axlar och avlastning på alla möjliga sätt. Tack!

Nu har plugg-energi frigjorts så kvällen spenderas med näsan i boken om effektiv friskvård.

Heja!

Om att inte räcka till

"Faster, du har varit borta, var har du varit?"
Kommentaren är Amelias från när jag var och firade William när han fyllde fem år förra veckan.

På något sätt sammanfattade Amelia ganska väl mina känslor. Att spendera halva tiden på ett jobb och andra halvan i en skola. Att försöka använda tiden där emellan till läsning och planering av självstudierna. Att tillbringa helger på diverse möten. Att sedan också försöka vara den fastern, vännen, sponsorn, gudmodern, dottern, systern, barnbarnet och styrelsekollegan jag vill vara, går inte.

Att vara ständigt på gränsen till att bryta ihop, att hela tiden ha nära till gråten, att inte kunna sortera. Det blir inte bra.

Det blir heller inte bra att jag stressas av ett dammigt golv, en hög med disk, en hög med tvätt och en oplanerad examensfest.

Jag tror helgens uppdrag är sortering. Sortering och vila. För när jag mår så här tappar jag helt förmågan att sortera vilket leder till att allt bara känns övermäktigt.

Nio veckor kvar. 63 dagar kvar. Det fixar jag.

Att tänka igenom före

Om man drar igång projekt storstädning och tvättning är det bra att tänka igenom om man har tid att genomföra detsamma. För om man exempelvis har glömt att man har ett möte i Eskilstuna kl. 14 kan det bli tight.

Om offentlig mobbing

Det har, på vissa håll, brakat loss en debatt angående att Per Ström, bloggare på genusnytt tänker lämna samhällsdebatten.

Reaktionerna har varit olika. Maria Sveland bemöter en del av Ströms argument här.

Det är inte ofta jag får säga det, men jag förstår Ström. Jag håller med om att han i några delar har fått utstå skit som ingen borde behöva ta. Att han tänker sämre än en apa, att han är ful och korkad.

Jag tror inte att Per Ström är ensam, jag tror att detta, i till och med större grad, drabbar kvinnliga debattörer, men jag tror att han drabbas.

Att Per Ström själv haft en tvivelaktig debatt-ton gör inte saken bättre. Det rättfärdigar inte mobbningen som riktas mot honom.

Det finns en ton i debatten generellt som jag ogillar. En ton där det är helt okej att göra personliga värderingar av människor snarare än att värdera deras åsikter. Detta drabbar oftast kvinnor, är min erfarenhet. Annie Lööf, Maud Olofsson, Mona Sahlin. Jag tycker också att jag hört det angående Per Ström. Andra som hånas är Ulf Brunnberg och Björn Ranelid.

Det som retar mig är att de som hånar dessa män, är klokare än så. Det är kloka, kunniga feminister som skulle kunna ta vem som helst av de här i en debatt. Men istället sjunker man till samma nivå som dessa herrar befinner sig på.

Det leder ingenstans. Tvärtom gör det att vi tas på ännu mindre allvar och att våra viktiga politiska frågor kommer i skymundan.

Debatten kommer inte försämras av att Per Ström kliver ur, men frågan är vad som händer med respekten för varandras olika åsikter.

Hjärtat svämmar över

När jag tittar igenom kameran och hittar det här. Amelia har lekt med kameran utan min vetskap.

Systerskapet

Noras kommentar fick mig att vilja blogga igen. För precis som Nora skriver står vi bakom varandra. Och Hanin och Therese och de andra tjejerna som har givit av sin kärlek när de sett mig och Nora och att vi har farit illa.

Det är det som betyder något. Systerskapet som stärker, lyfter och stöttar. Som ger kärlek utan villkor. Där vi bara duger precis som vi är. Där vi kan få vara arga, irriterade, tjuriga eller glada, fnittriga och fjantiga. Det spelar ingen roll, för vi är bra som vi är.

Det är i det styrkan växer.

Om det icke-kränkbara offret

Jag har gått med en bubblande ilska i kroppen i flera dagar nu. Egentligen till och från i flera år. Nu har den aktualiserats igen i och med en händelse i min klass. Jag tänker skriva om det för att det här är för viktigt för att låta passera.

Jag är för viktig för att låta sånt här passera.

Här om dagen blev det tydligt att det finns några i min klass som tyckt illa om mig sedan en tid tillbaka. Jag kan bara spekulera i hur länge, och det tänker jag inte göra.

Jag är ju verkligen helt maktlös i vad folk tycker om mig.

I vilket fall kulminerade det när jag och några andra satte en gräns i ett grupparbete. Jag fick ta den stora skulden för ett beslut fem personer hade fattat.

Jag fick höra att jag är omöjlig att samarbeta med, kör över folk, tar för mycket plats, att "jag bara skulle veta hur många som tycker illa om mig" och att jag minsann borde backa. Fruktansvärt oprofessionell var jag också.

I vissa givna situationer tror jag att en del av kritiken stämmer (för vem är perfekt?). Förra terminen fick en av mina dåvarande gruppkollegor nog av mitt ego (som ibland tar över) och sa det till mig. Eftersom att jag förstod vilket tillfälle hon menade och jag höll med bad jag om ursäkt, till henne och de andra berörda. Vi är idag goda vänner, och jag är tacksam för hennes ärlighet.

Det är inte egentligen i själva kritiken problemet ligger. Problemet ligger i att det levereras till mig i form av skitsnack till andra, eller i affekt i upprörda diskussioner, och då enbart i syfte att såra. Att göra mig illa.

Skälet till att jag blir så arg och ledsen är för att jag känner igen det här. Jag har varit med om det tidigare i livet, vid flera olika tillfällen.

Det är som att jag betraktas som okränkbar. Det är liksom okej att ösa skit över mig eftersom att jag reagerar med handlingskraft.

Jag tänker på när jag blev sexuellt antastad av en lärare i mellanstadiet och en annan lärare sa till mig att jag "tryckte upp mina bröst i ansiktet på honom". Den händelse hon refererade till var när jag på ett högljutt sätt sa ifrån till honom. Mina bröst var tydligen i vägen för mitt gränssättande.

Det här är vuxenmobbing. Att snacka skit om någon, försöka få med andra i det och skapa en gemenskap kring det, är mobbing.

Problemet är att eftersom att jag inte agerar som bilden vi har av ett offer betraktas jag inte som någon som blir kränkt.

Likadant var det när jag blev sexuellt antastad.

Det är väldigt olika händelser, men mekanismerna är desamma. Som kvinna behöver jag bli knäckt, tyst och handlingsförlamad för att bli betraktad som utsatt för något.

Självkänsla

Det är inte så bra nu. Jag känner mig skör. Skör, osäker och liten. Jag känner att jag letar i andras ögon efter bekräftelse och gillande. Jag litar inte på min egen självbild.

Det blir inte så bra.

Kärlek

Jag har sagt det förut, men det är värt att säga igen. Jag har världens bästa vänner. Det är er kärlek som bär mig fram genom livet.

Tack!

Vilka skäl har jag för att skriva tenta?

Jag sitter på skolan med datorn framför mig, pluggmusiken igång och väntar på att jag bara helt plötsligt ska ha en färdigskriven tenta.

Godiset är uppätet (det som jag köper med förevändningen att jag pluggar bättre), boken är uppslagen och jag inser att jag suttit här i nästan en timme och gjort allt annat än börjat skriva.

Okej, varför ska jag sätta igång och skriva tenta?

- För att klara kursen
- För att då får jag vara ledig sen och fokusera på jobbet i veckan
- För att då känner jag mig stolt över mig själv
- För att jag tycker att det är läskigt att sitta själv på skolan sent
- För att då kommer jag ha tid för disk och dammsugning hemma
- För att då kan jag börja läsa böckerna till nästa kurs

Japp, då kör vi.

Jag gillar när jag processar och det liksom blir en liten dikt. För det flesta av er rätt ogreppbar, men det är okej. För dikter är ju det.

I alla fall blev det en fin kväll emotionellt. Jag fick göra ett gammalt avslut och fick några fina ord till mig. Dessutom fick jag modet att gå framåt.

Fast ikväll ska intellektet bara räcka till en sak. Skriva tenta.

Om avslut och om nystart

Och så svarade han.

Och så svarade hon.

Och så ville jag helst springa åt tredje hållet.

Och hon har rätt. Det är inte så svårt.

Det är inte så svårt.

Nu är det slutsprunget.

Botemedel mot självömkan

Jag: Jag borde plugga bort ångesten men istället latar jag till mig mer ångest
Hanin: Kan du inte plocka ihop dina saker nu när vi pratar då och gå och sätta dig på skolan istället?

Sagt och gjort. Fredagskväll på Mdh, here we go!

Genom Guds försyn

Testar livet på livets villkor. Än så länge helt okej.

Alhamdulillah!

Nybyggarna

Jag har inte sett programmet tidigare men har nu tittat igenom de två första avsnitten och mina känslor är lite överallt.

Först, Linnea. Vackra, fina, kloka Linnea som inte alls ser vilket värde hon har. Jag grät mig igenom slutet av andra programmet. Jag blev otroligt berörd av hennes historia.

Jag har inte varit i närheten av där hon är praktiskt, men en bit på vägen känslomässigt och känner igen mig i en del av det hon berättar. Att inte vara sams med sig själv, att känna sig gammal i kropp och själ fast man till åren är ung. Känslan av att inte vara värd något, att vara onormal, annorlunda. Att inte höra hemma bland "normala människor". Så kände jag det också.

Min andra reflektion handlar om programidén som sådan, och dess genomförande. Jag kan inte tänka annat, än så länge, än att Kanal 5 och Arga snickaren utnyttjar utsatta människor för sina egna behov. Kanal 5 har ju behovet att tjäna pengar. Arga snickaren verkar ha ett annat. Jag vet inte hur många gånger i programmet han sa "jag vill" när han pratade om Linneas framtid. Vad Linnea vill verkar vara sekundärt för honom. Det är hans egna behov av att få "hjälpa" som styr.

Att helt utan social eller psykologisk utbildning ge sig in i att försöka hjälpa människor till drogfrihet kan bli katastrofalt. Om han tror att man rehabiliterar narkomaner genom att säga "det här håller inte, förstår du väl?" är inte bara naivt och okunnigt, det är dessutom moraliserande på ett sätt som inte stärker, stöttar eller hjälper.

Vad händer med de människor som inte kommer att bli drogfria efter serien? De lever med ytterligare skam av inte bara ännu ett misslyckande, utan dessutom ett offentligt sådant.

Jag ska med spänning se också de efterföljande avsnitten. Jag hoppas att jag ändrar uppfattning.

Det gemensamma ansvaret

Katrine Kielos skriver träffsäkert om det våld och hot om våld som riktas mot kvinnor i offentligheten.

Det Katrine skriver om är ren sexism. Rent kvinnohat. Ni som inte har sett Julia Guillards tal i det australiensiska parlamentet borde se det, här.

Det finns en anledning att jag och mina feministiska systrar alla har sett det fler gånger. Precis som Kielos skriver är det fantastiskt befriande med en ledande kvinna som sätter ner foten. Äntligen, var nog känslan hos fler av oss.

För det finns inget vi älskar att hata, mer än kvinnor. Kvinnor som klär sig fult, tar för mycket plats, kvinnor som jobbar eller kvinnor som stannar hemma. Skälen att hata kvinnor är många.

Inga svenska politiker har behövt ta så mycket skit de senaste åren som Mona Sahlin, Maud Olofsson och Annie Lööf. Mona Sahlin blev otroligt hårt ansatt av borgerligheten i förra valrörelsen och de två centerledarna har blivit det av en del av mina partivänner. Skälen är sällan deras politiska uppfattning, det har snarare handlat om klädsel, vikt, röstläge eller helt enkelt bara "jag tål henne inte". Helt ogrundade påhopp som inte hör till politiken.

De olika varianter av hemmafruar som går på TV nu är ett annat exempel. Det är fantastiskt hur halva Sverige enas i att hata dessa kvinnor på olika sätt. Jag skulle inte välja deras livsstil, men att hata för det? Märkligt.

Vi som gör analysen att sexism och kvinnoförakt existerar har ett gemensamt ansvar för hur vi pratar om kvinnor. Särskilt gäller detta kvinnor i offentligheten. För annars kommer samma skitsnack att omfatta oss.

Målinriktad

Jag sitter i min soffa med pianomusiken strömmandes genom datorhögtalarna. Framför mig ser jag det hörn där min snygga öronlappsfåtölj ska stå när den är inköpt. Nu när jag sitter i soffan och pluggar drömmer jag om hur mysigt det skulle vara att sitta i den och plugga. Det är bara kognitiva förvrängningar, för 1. den köps in efter examen och 2. jag tänkte likadant om mitt skrivbord innan jag köpte det och där pluggar jag inte supermycket. Men ändå. Tanken är mysig.

Bra kväll

Trevlig kväll igår. Jag gick iofs hem rätt tidigt. Marielle tycker att jag behöver en partybild på match. Jag som partar så väldigt mycket? ;)

Gör det ändå

Människor är oresonliga och självupptagna. Förlåt dem ändå!

Om du är snäll kanske människor anklagar dig för att du har själviska motiv för det. Var snäll ändå!

Om du har stor framgång i livet kommer du att vinna en del falska vänner och några sanna fiender. Var framgångsrik ändå!

Om du är ärlig och uppriktig kommer människor kanske att lura dig. Var ärlig och uppriktig ändå!

Vad du har spenderat många år att bygga upp, kan någon förstöra över en natt. Bygg ändå!

Om du finner inre frid och glädje kanske människor blir avundsjuka. Var lycklig ändå!

Om du gör något gott idag glömmer ofta folk det i morgon. Gör goda saker ändå!

Ge världen det bästa du har, det kanske inte räcker. Men ge världen det bästa du har ändå!

Du förstår, i slutet är det mellan dig och Gud.

Det var aldrig mellan dig och dem ändå!

Moder Theresa

Mitt hem

Markus efterfrågade någon gång inredningsbilder. Just det har jag varit dålig på. Men, jag har aldrig bott så fint som jag gör nu i alla fall. Dagens inköp ser ut så här.

Minnesgudtjänst

Är precis hemkommen från en minnesgudtjänst för de som dött på grund av narkotikamissbruk i Västerås.

Det var fruktansvärt tungt, men också väldigt, väldigt värdigt.

Tacksamheten över mitt livs vändning blandades med saknaden av pappa.

"And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show"

Första steget

Nu har jag identifierat problemet. Skälet till att det går så segt med tenta. Jag är liksom klar. Mentalt är jag färdig socionom. Min hjärna har gått vidare.

Steg två efter att problemet är identifierat är väl att göra något åt det. Så, nu får jag inse att jag är student och har tre tentor kvar innan yrkestiteln. Så nu är det bara att bita ihop och köra. Kommunikationsmodeller sa ni?

Nu jäklar

Om ni bara visste hur hänsynslöst jag raggar nu.

Nej inte riktigt. Men jag har i alla fall vågat ta nätdejtingen lite mer på allvar. Och vips dyker några intressanta gubbkärringar upp.

Tentavecka = mycket tid för bloggande

uppenbarligen.

Jag sitter på mdh. I samma blå soffor som jag skrev merparten av min uppsats i. Jag har ätit en påse nappar och en chokladkaka. Jag har skrivit en tredjedels sida och pianomusiken flödar genom headsetet. I stora drag känns det ungefär som i våras. Då, när jag tvivlade på om jag någonsin kommer att bli socionom. När jag tänkte att min intellektuella kapacitet kanske inte räckte längre.

Nu är det annorlunda. Uppsatsen är klar. Självförtroendet bättre och oron klart mindre. Examen känns också närmre. Både tidsmässigt och emotionellt.

Men, den blir mer och mer avlägsen ju mer tid jag spenderar på bloggen och mindre tid jag spenderar med tentan förstår. Så, hej så länge!

And the winner is...

Äsch vad fan. Ni vet så mycket om mig redan. Vet ni varför jag suger på att dejta?

Därför att när någon är intresserad av mig är jag övertygad om att det är något fel på den personen. (inte intellektuellt, jag gillar mig själv rätt bra. Men någonstans i det undermedvetna jobbar en liten självhatande demon på att jag ska förbli singel resten av livet).

Det blir alldeles uppenbart när jag ger mig på internetdejting. Jag kan gå igång på någon och tappa intresse om hen svarar. På riktigt. De som skriver till mig först svarar jag oftast inte ens på.

Där har ni det. Jofflans relationsmodell.

Nu gäller det att lära om och våga bryta ny mark. Peace of cake förstås.

Jag gick och lade mig och sov i 45 minuter efter förra inlägget, har ätit lunch och tittat på första avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar" och är nu redo att sätta igång med tentan. Ljuva liv.

Jag kommer att sakna den här delen av studentlivet när jag jobbar sen. Det är ett som är säkert.

Inte riktigt planen

Min kropp verkar tycka att nu är läge att varva ner. Jag har tentavecka med rätt lite jobb. Min plan är att skriva hemtenta, min kropps plan verkar vara att sova. Och sova lite till.

Jag är sliten mellan vad jag ska lyssna på. Egentligen kanske det bästa vore att bara lyssna på kroppen, sova bort ett dygn och sedan vara fit for tenta. Problemet är att det sällan fungerar så, att jag varvar ner och kommer igen. Oftast när jag tillåter mig att varva ner vill kroppen varva ner mycket längre än jag har tid med.

Vi får se hur länge det håller att vara hemma och skriva. Fungerar det inte beger jag mig till skolan senare i veckan istället.

Det svåraste jag gjort

Jag står ut med inlägg på QX som "Hey, hur är läget är du också bakis eller?" och "Hej, läget? Kåt?" bara för att jag hoppas att det en dag ska vara ett meddelande från en speciell dam.

Jag försöker vara open-minded för internetdejting-sidor men det går sådär. Kanske också för att det ju liksom finns någon jag vill träffa. En särskild.

Att försöka lära mig att förstå hur och varför jag fungerar när det gäller kärleksrelationer är något av det svåraste jag har gjort.

Jag vill ha den här resan för jag vill sluta fly från närhet. Men det är så himla svårt. Svårt för att det inte finns några svar.

Jag har inget problem med att vara singel, så länge jag inte träffar någon jag vill vara med. Men jag har ett problem med att vara singel på grund av att jag är absolut livrädd för närhet. Så vill jag inte ha det.

Jag läser, gräver med min terapeut och har kommit himla långt på det året som har gått. Jag ser hur jag gör, i alla fall i efterhand. Nu gäller det att våga utmana.

Jag har gjort det jag kan. Nu är det liksom upp till Gud. Gud och damen, förstås.

Gänget

Både Hanin och Amelie har bloggat om vårt härliga fika-häng igår. Jag instämmer helt i bådas känslor. Vi är så lyckligt lottade som har varandra. I vårt gäng är det så nära och naket. Vi är så mycket oss själva och tycker om varandra för det. Det är i sanning en gåva!

De här tre åren med er tjejer har givit mig otroligt mycket. Ni har lärt mig mycket om vänskap, livet och om mig själv. Tack!

Välkomna, till en ny blogg.

Den snygga headern är Lisas förtjänst. Tack!

Den där pinnen

Det är en sak att det är mycket. Men när det går ut över andra, och när jag får huvudvärk av en hel dag utan andrum är det inte bra. Inte bra alls faktiskt.

Det är annorlunda nu

Jag älskar mitt liv. Jag älskar att jag kan dansa bort natten med min barndomsbästis. Jag älskar att jag kan komma hem och borsta tänderna och tvätta bort sminket. Och jag älskar att jag går och lägger mig nykter. Jag älskar också att vakna fräsch och helt utan ångest.

Det är annorlunda nu.

Mina vänner

Tydligen kan en långfrukost i soffan en ledig lördag leda till tårar av tacksamhet för fina vänner.

Jag är så otroligt lyckligt lottad!

Hur blogginlägg blir till

Har helt plötsligt tid. Tid och lugn. Det händer inte så ofta i livet längre. De flesta av mina blogginlägg kommer till när jag sitter och titta på en tom skärm. När jag har ro att sitta still och reflektera. Allt annat är krystat och det vill jag inte.

Nu för första gången på länge är det precis så. Men då sitter jag i skolan i väntan på att föreläsning ska börja. Hemma har jag inte ron just nu. Om jag inte har fullt upp med saker att göra, finns det alltid saker jag skulle kunna göra.

Det finns det iofs nu också när jag tänker efter. Men jag har möjlighet att välja att skriva det här lite svamlande inlägget istället. För "svammlet" hjälper mig att reflektera och sortera, det är väl det bloggen gör för mig. För den är ju, mitt i allt, mest till för mig. Ni är en krydda. En fantastisk gåva, men en krydda.

Med det skrivet får jag plötsligt en insikt om att jag behöver ta mig tiden för reflektion mer. Om bloggen är till för mig, blir det ju jag som blir lidande också.

Sånt där som slår en

Det är söndag fm. Jag ligger i sängen med filmjök, nötter och te och filosoferar över livet. Jag har det himla fint.

Kärlek

Fastern: Du är så klok, William
William: Jag är inte klok
Fastern: Vet du vad klok betyder?
William: Nej...
Fastern: Det betyder att jag tycker om hur du tänker
William: Faster...
Fastern: Mmm..
William: Vet du vad jag tänker?
Fastern: Nej..
William: Jag tänker att jag tycker om dig

Inte på topp

Rent fysiskt alltså. Emotionellt är jag helt okej. Livet går i ett och den tiden jag har för reflektion spenderas inte på bloggen. Nu ska jag fokusera på att ta mig igenom arbetsdagen trots, vad som verkar vara, en begynnande förkylning.

Ni är bäst

Tack, ni som har kommenterat, skickat sms eller ringt. En del saker i livet kan man bara gå igenom själv. Men att ha vänner som er bredvid gör resan mindre ensam. Jag känner mig ofta (dagligen) tacksam för att jag har er i mitt liv.

En annan vägg

Har ont. Fruktansvärt ont faktiskt. Jag bröt ihop känslomässigt i helgen och nu har dagarna mest handlat om att ta mig igenom dem. Jag sov hos Camilla och Ken igår. Imorgon får jag hjälp och fram till dess står jag bara ut.

Jag orkar inte tänka, förklara, analysera eller informera. Det är som det är just nu bara.

Det är jag och Sally

Testar blöta strumpor för att slippa skavsår.

Om att bli hel

Innan jag själv började i terapi trodde jag att det skulle handla om stora omvälvande förändringar. Om gråt, stor smärta och kanske till och med ångest.

Istället har lärt mig att det handlar om små insikter. Genom att titta på de små sakerna når jag insikter som blir till ett nytt förhållningssätt, nya verktyg.

Idag känner jag precis så. Jag har konfronterats med smärtan och för första gången känner jag att det inte handlar om mig. Eller jo, det handlar såklart om mig men inte om mig idag egentligen. Det är snarare så att jag påminns om tidigare livssmärtor, och förs dit direkt. Det förklara en hel del. Till exempel hur en känsla som "borde" förknippas med glädje istället gör ont.

Att tänka kring den emotionella reaktionen hjälper. Inte för att fly, utan för att förstå. För att skapa mening och begriplighet.

Förhoppningsvis är det vägen mot läkning. För jag känner mig klar med det tunga. Färdig med lidandet.

Igår närmade jag mig en känslomässig lekfullhet som jag längtat länge efter. Av det vill jag ha mer.

Den berömda pinnen

Har en del struktureringsproblem. Behöver börja fokusera mentalt på skolan. Men med några andra bollar i rörelse är det inte helt lätt.

Inbjudningskorten går i alla fall snart ut. De har legat färdigtryckta och fina länge i skåpet och väntat. Mina fina kort!

Livet är gott nu.

Att gå på anställningsintervju tog typ knäcken på mig. Det var himla roligt men jag är sjukt trött nu.

Fel fokus?

Jag har en tid tillbaka funderat på argumentationen kring en individualiserad föräldraförsäkring. Jag stör mig på att diskussionen aldrig handlar om det som är själva grunden till jämställdhetsrörelsen. Nämligen kvinnlig ekonomisk frigörelse.

Så länge kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män, når vi aldrig jämställdhet. Det är problemet. När det gäller föräldraförsäkringen är det några olika perspektiv som behöver belysas angående ekonomin runt omkring.

1. När kvinnor är hemma mest, tjänar de också in minst pension, får lägre SGI och avstår under en period löneökningar osv.

2. Så länge föräldraledighet förknippas med kvinnor kommer kvinnors löner generellt inte att öka. Inte heller ökar heltidsanställningarna i de kvinnodominerande yrkena, tror jag.

Enskilda kvinnor och män får förstås göra hur de vill (i alla fall med dagens försäkring) men jag skulle önska att vi var mer informerade om vilka konsekvenser det kan få långsiktigt. Sveriges fattigpensionärer är i högst grad kvinnor. Det är ingen slump att det är så.

Det är heller ingen slump att feminismen valt att rikta in sig på ekonomin. För det är genom ekonomisk frigörelse som kvinnor verkligen kan bli fria. Sen kan man välja. När man är ekonomiskt fri kan man göra välinformerade, välgrundade val. Man kan välja att leva tillsammans eller inte. Då grundas valet på huruvida kärleken finns och räcker till, snarare än på om ekonomin håller.

Relationer tar slut, partners dör i förtid och saker händer i livet. I Sverige 2012 ska ingen kvinna behöva fundera över om hon klarar sig ekonomiskt utan sin man. Så tycker jag.

Vi hade en familjerättsjurist i skolan som sa att hon sett hur många gånger som helst vid bodelning att kvinnorna inte står sig i fighten. "Det spelar ingen roll hur många använda blöjor man kan slänga in som argument".

Kanske är det så att vi har fokuserat mindre på lösningarna och mer på analysen? Att vi velat få med oss folket i analysen. Det fungerade inte. Uppenbarligen. Istället fick vi fäkta mot alla håll i våra försök att vinna diskussionen om hemmavarandet. Kanske ska vi börja prata mer om konsekvenserna som blir av att vi inte agerar?

Feministisk privatekonomi som skolämne för tjejer kanske ska införas? Det och en obligatoriskt delad föräldraförsäkring. Till att börja med.

Bachelors degree

Idag kom mitt efterlängtade examensbevis. Tydligen är jag inte filosofie kandidat, utan bara kandidat. Filosofie kräver 30 bipoäng (andra ämnen).

Men, kandidat i socialt arbete. Det är jag.

Tycker att jag ligger i fas med livet. Kommentarer som tar mig ur min illusion undanbedes ikväll.

Har haft en riktigt, riktigt bra helg. Nu ser jag fram emot en riktigt, riktigt bra vecka.

Det händer väldigt mycket just nu. Jag bara åker med.

Om man inte vill känna på jobbiga känslor kan man äta JÄTTEmycket mat. Man kan också äta choklad.

Sen kan man låtsats att det jobbiga inte finns och låta bli att ringa sponsorn. Prison break-maraton är också en bra flykt.

Innan det är för sent

Jag läser en hittills fantastisk biografi om en kvinna som hette Barbro Alving. Om ni vill läsa mer om henne får ni googla vidare. Det här inlägget kommer att handla om något annat.

I boken beskrivs hur Barbro i tidiga år plågades av sitt utseende. Framför allt var det hennes övervikt som plågade henne. I början av boken beskrivs hur en klasskamrat en dag (när de var vuxna) ringde in till Barbros radioprogram och sa: jag förstår att du minns att du inte hade utseendet för dig i skolan. Där har du fel. Jag minns dig som väldigt söt (det är inte den exakta ordalydelsen, men det var andemeningen).

Nu är just det där med utseende ingenting jag bryr mig direkt om. Men jag tänker på hur många av oss som går omkring här i livet om mår dåligt över de vi är. Eller där vi är. Och jag tänker att det är ett himla slöseri.

För det är ju så att våra "sanningar" är ju inte sanna. Det är strategier och konstruktioner skapade av våra rädslor. Rädslor att inte duga, inte passa in, inte göra eller vara rätt. Precis som i exemplet med Barbro har hon i alla år talat om för sig själv att hon var ful. Något som hon kanske var ensam om att tycka.

Jag har haft en tid i livet då jag har trott att jag var alla till last. Det fanns en tid när jag på riktigt trodde att mina nära skulle må bättre om jag inte fanns.

Bara av att skriva det tårar mina ögon. För idag vet jag hur långt ifrån sanningen det är. Jag vet att jag är älskad och viktig i några människors liv. Jag vet också, att just då spelade det ingen roll vad någon annan sa. I mitt huvud var det bara lögner.

Det är för mig bara ytterligare bevis på hur falsk den där rösten i mitt huvud är. Den som säger att jag gör fel, för lite eller för mycket. Och att jag är fel.

Idag kan jag oftast mota bort rösten med min kunskap. Min kunskap om att det inte stämmer.

Och det är en verklig seger. Jag tänker så här. Det verkar vara ett himla slöseri att dö i tron om att jag var ganska dålig, och så pratar mina vänner om mig på ett helt annat sätt. Då vill jag hellre leva i vetskapen om att jag är älskad.

Det är mig förunnat.

Slut på sommarlovet?

Peppande kommentarer på bloggen är bäst. Det är befriande att höra att mina brottningsmatcher kan glädja någon.

Jag gör sista veckan på socialkontor ekonomi nu. På måndag går jag in på vuxen. Om tre veckor börjar skolan och jag har fått första mejlet om välkomnande av rookiesar till hösten.

Man kan nog säga att sommaren är slut nu.

Just det. Terapin är igång igen också. Sedan idag faktiskt. De idkar välgörenhet med mig när samhället inte räcker till. Känns fint, tryggt.

Slut på bandet, tydligen.

Att värdera kompetens

Jag är anställd som bidragshandläggare. På mitt kontor blir man socialsekreterare när man är färdig socionom. Inte innan dess.

Jag tycker att det är bra. Det är att sätta värde på kompetensen.
Rätt utbildad personal värderas och betalas därefter.

Problemet är att jag förstått att hos oss får de som läst till beteendevetare också titeln socialsekreterare. Det i sig är inget problem. Eller jo det tycker ju jag också egentligen. Men framför allt är det ett problem att jag värderas lägre än de med lika lång utbildning som jag, trots att min är mer relevant.

Jag straffas alltså för att jag läser på ett socionomprogram.

Det blir himla märkligt.

Så här är det. Beteendevetare är den som har läst 180 poäng pedagogik, sociologi eller psykologi och som har skrivit en kandidatuppsats (c-uppsats).

Socionom är den som har en kandidatexamen (180 poäng + uppsats) och som läst en termin på avancerad nivå. (Nu hårddrar jag, för man kan läsa andra ämnen också, minst 90 inom huvudområdet brukar det vara för kandidat).

Men alltså.

Beteendevetare = 180 poäng
Socionom = 210 poäng.

Jag har nu alltså utbildningsnivå motsvarande en färdig beteendevetare, men värderas och betalas lägre.

Då har jag inte ens gått in på skillnaden i det vi läst. Som att jag exempelvis är utbildad för den myndighetsutövning socialtjänsten utför.

Som socialsekreterare arbetar man på delegation av socialnämnden och om jag vore politisk beslutsfattare skulle jag tycka att det var viktigt att personalen som fattar beslut på delegation av min nämnd var utbildade för det. Men det är en annan diskussion.

Jag frågade min chef om det där med utbildningsnivån idag. Jag förstod att diskussionen är väl känd och, av vad det verkar, börjar man att tänka om vad gäller att anställa beteendevetare helt och hållet.

Det här är en otroligt viktig fråga. Därför att det handlar om kvalitén på socialtjänstens arbete. Det handlar också om att värdera kompetensen rätt. Varför ska jag läsa till socionom om jag inte får lön för den extra terminen? Då skulle jag kunna sluta nu och jobba istället.

Jag inser mer och mer att mitt yrkesverksamma liv också kommer att mer innebära ett fackligt engagemang. De här frågorna är för viktiga för att jag inte ska engagera mig.

Om att välja normkritiken

Jag gick med i SSU 1997. Jag var 13 år och hade blivit förbannad över att min kompis som hade syrianskt ursprung inte vågade gå ut på kvällarna på vår stadsdel, på grund av nazister som härjade.

Antirasismen var min första riktiga hjärtefråga.

Efter en tid i SSU började vi prata mer om feminism. 2001 hade vi ett tema-år som helt handlade om feminism. Jag (och flera med mig) fick massor med utbildningar av genusvetare och samhällsengagerade som lärde oss om patriarkatet och könsnormer. Om maktordningar och om genus.

Jag blev såld.

Jag kunde ju känna igen mig. När de berättade om skuldbeläggande av tjejers sexualitet kunde jag direkt härleda det till de taskiga och påhittade rykten som spridits om mig och mina sexvanor under uppväxten.
När de berättade om att vi fostras in i våra kön kunde jag känna igen det från när jag var liten och inget hellre ville än följa med pappa och brorsan på fotboll. Men på grund av att jag var den enda tjejen förväntades jag istället vara med min farmor och leka med dockor. Inget ont om min farmor, hon är en fantastisk kvinna. Men just då ville jag hellre gå på fotboll.

Frågor som rörde frigörelse från normer kom att ligga närmast mitt hjärta. Feminismen och antirasismen förstås men också frågor som rörde diskriminering av personer med en annan sexuell läggning än heterosexuell.

Jag fick dock lära mig tidigt att som tjej räckte inte det. Att vara tjej och välja normkritiken innebar att jag och mina hjärtefrågor förminskades och förlöjligades. Av andra SSU-kompisar och andra inom arbetarrörelsen.

Jag minns när jag hade fått frågan inför valet 2002 om jag ville kandidera till landstingsfullmäktige. Jag hade berättat för en SSU-kompis att jag hade tackat nej och han skrattade och sa: ja hur hade det sett ut. Johanna i landstinget liksom.

Jag stod bara tyst och tittade på honom. Vad menade han? Skulle inte jag kunna bli landstingspolitiker? Jag förstod inte. Men jag förstod ändå på något sätt. Det var inte min typ av frågor. Där behövdes mer hjärna och mindre hjärta. Mer man mindre kvinna.

Jag märkte allt oftare att den här typen av värderingar vädrades. Feminismen var liksom politiken bimbofråga. Om jag skulle tas på allvar som politiker behövde jag profilera mig i andra frågor. Också.

Mikael Damberg som då var förbundsordförande för SSU gjorde otroligt mycket för socialdemokratins feministiska utveckling. Han hyllades för att han, som man, tog tag i frågan och diskuterade den med brinnande passion hela året. Att han var man var ett tungt vägande argument. Det var nog viktigare än att han var feminist, när jag tänker efter.

Det är med de här erfarenheterna i ryggsäcken jag läser Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Och jag smälter. För att jag påminns om att vi är fler. Det finns några till som vågar välja normkritiken. Som vågar säga att det här är en av vår tids viktigaste frågor.

För normer handlar om makt. De som står utanför normen förvägras inte bara rätten att vara sig själva, de nekas också makt. De, eller vi, får inte på lika villkor delta i de samhällsförändrande besluten och vi får inte på lika villkor makt att förändra våra liv. Det är ett demokratiskt problem

Jag tänker inte mer gå med nacken böjd för att jag vågar diskutera det samhällsförtryck som finns mot olika grupper. Jag kan idag le åt de som tror att det diskvalificerar mig intellektuellt från att tänka och tycka i andra frågor.

Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jag har valt normkritiken.

Njuter till fullo av lyxen att leva ett liv som tillåter rutiner. Mötes- tvätt- och vilodagar är lovely!

Om ungdomens trygghet

Åsa Petersen skriver så träffsäkert om vad också min ungdom i SSU handlade mycket om. Det är ingen idé för mig att skriva en text som återger det hon redan formulerat så väl. Läs istället Åsa här;

http://www.kuriren.nu/nyheter/?articleid=6487330#fank6487633

En antirasistisk idéutveckling

Idag är det ett år sedan rasismen visade sitt allra fulaste ansikte i Norge.

En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.

De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.

För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.

Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.

Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.

Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.

För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.

För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.

Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.

Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.

Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.

Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.

För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.

Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.

Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.

Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.

Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.

Vänskap

Har haft en otroligt fin dag med sol, vän och härligt mycket barnskratt!

Ibland handlar det bara om att ta makten

Idag satt jag på kontoret och kände sommaren flyga förbi. Facebook fylldes av diverse lata-dagar-i-solen-bilder och på fikarasten fick jag känna solen en stund. Jag fick på riktigt lite panik. Fem veckor av mitt sommarknäck har gått imorgon. Jag jobbar resten av sommaren och har inte solat eller badat en enda gång hittills. Jag missunnar ingen annan ledighet, jag bara önskar lite till mig själv.

Lösningen? Att sluta sitta på kontoret och tycka synd om mig själv och istället gå hem tidigare (jag kan jobba över en regning dag) och lägga mig på gräsmattan med en bok. Så lite krävdes för att få känna att också jag får uppleva lite sommar.

Det är receptet mot bitterhet. Att ta makten.

Nu ska jag fortsätta läsa och skriva i min fina läsdagbok som jag fick av Lisa och Lasse. Sommarkvällar är nog det bästa!

Nu.

Nu börjar jag känna att livet lugnar ner sig. Nu äntligen börjar jag känna ett lugn.

För första gången på länge känner jag en energi byggas upp igen. Det innebär att jag kan tänka på sådant jag fått lägga åt sidan. Härligt.

Jag tar det lugnt med att boka upp nya saker i kalendern. Jag försöker att varva ner praktiskt också. När Hanin ringde idag var jag fnittrigt lycklig över att ligga i soffan och titta på TV. Bara en sån sak. Att kunna ligga där och titta på TV utan att känna att jag borde göra en massa andra saker.

Att jobba har sina fördelar. Till exempel innebär det också att man ibland är ledig. Bara en sån sak.

Och så blev jag rörd till tårar när jag blev påmind om alla vackra vänner jag har.

Jag kan inte riktigt greppa hur livet kunde bli så fint. Så fort.

Singelskap

Jag läser äntligen underbara Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Det är en samling av hennes ledare i Aftonbladet under åren 2000-2010.

Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.

Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.

Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".

Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.

Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.

Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.

Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.

Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.

Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.

Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.

Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?

Möhippa

Igår var det äntligen dags för bästa Angelicas möhippa. Det var precis så fint, roligt och härligt som man kunde hoppas på. Mer kanske?

Vi picknickade, spelade kubb, lyssnade på 30 anledningar för att Angelica vill gifta sig med Anders, dansade indisk dans, åt god mat, kollade hur väl Angelica och Anders egentligen känner varandra och dansade tills krogarna stängde.

Vi var alla helt överens om att förväntningarna inför bröllopsfesten steg nu när vi lärt känna varandra lite mer, några av gästerna. Det var ett härligt gäng tjejer som jag ser fram emot att dansa med igen!

Om att våga

Jag har insett att det krävs en del mod i mitt jobb.

Mod att våga vara människa till exempel.

Att våga lyssna, känna in och försöka förstå. Att verkligen möta den andra människan.

Att inte bara gömma mig bakom masken som myndighetsperson.

Om jag vågar vara myndighetsutövare och samtidigt människa kommer jag allra längst. Att behandla människor som människor, är det allra bästa verktyget.

Det krävs också mod att vara trogen min profession. Min kunskap.

Jag har lovat mig förut att jag ska agera enligt kunskapen jag fått i skolan. Det är svårt att komma till en arbetsplats där vissa saker görs annorlunda, och har gjorts så länge. Det är svårt att våga stå upp för min vetskap.

Jag gjorde inte det i en grej och den magkänslan har inte varit att leka med. Nu vet jag tydligare att jag ska fortsätta att göra det jag lovat. Att vara trogen min magkänsla och mina kunskaper. För vad är poängen med att gå 3,5 år i skolan och sedan låta bli den kunskapen när jag kommer ut i arbetslivet?

Idag var en himla bra dag på jobbet. Många reflektioner, det är ju precis det jag älskar med min profession.

För er som tycker att socialtjänsten har enkla bedömningar att göra;http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten/geekonomisktbistandtillkvinnas

Det är ett bra exempel som visar vad vi gör på dagarna. Inte helt enkelt va?

Tänker

Ibland är lösningen så enkel som att duscha och byta lakan.

Utsikten just nu

Det var för länge sedan jag var i naturens tystnad.

I vindens, fåglarnas och syrsornas tystnad.

Det här är näring för min själ

Skulle hämta jordgubbar och TV-serie. Kom hem med Amelia. Mysonsdag.

Så här kan det se ut när man försöker samordna poser.

Stillhet

Ordet är vackert.

Men idén med att använda det ikväll handlade om stillheten på bloggen, inte i livet.

Just nu är bloggen mest en plats för virtuell meditation. För vila och eftertanke.

Så kan ni i alla fall välja att tänka, om ni vill.

För jag gör andra saker än att blogga just nu. Jag jobbar, planerar hur mitt hem ska se ut, tittar igenom alla säsonger av Vita Huset, går på möten, försöker njuta när det är sommarväder, funderar över hur jag vill förändra samhället och tänker att jag nog snart ska börja gå regelbundet i kyrkan.

Jag funderar över socialtjänstlagen och vad jag tänker om samhällets socialtjänst. På ekonomiskt bistånd och tandvård. På fattiga barn och våldsutsatta kvinnor.

Av någon anledning är jag i en period då jag vill processa inombords. Inte som förut, på bloggen.

Mina tankar växer inom mig just nu. Och där får de vara. I stillhet.

Puss på er.

Magi

Blev påmind om vem jag har varit idag. Det är verkligen en sjuk kontrast.

Att vara här är så fint. Liksom en utopi.

Och så har jag jobbat över två timmar idag, det betyder kompledig en väl vald dag. Visst är livet magiskt ibland?

Är sjukt trött men lycklig. Lycklig över att livet har sin gång och jag åker med, sitter still så gott det går.

Nu letar jag kajakuthyrning. Jofflan ska ut i naturen på något sätt, och det snart.

Den otillgängliga sotaren

Ikväll tänker jag göra som Alma i Madicken. Jag tänker vara upp över öronen förälskad i den otillgängliga sotaren i kväll. Imorgon får förnuftet ta över, men ikväll tänker jag bara njuta.

Under hela uppsatsperioden längtade jag till nya lägenheten och hade romantiserande föreställningar om hur mysigt det skulle vara att sitta vid skrivbordet och titta på snedtaket medan jag skrev.

Uppsatsen hann ju bli klar innan flytten, men, idag ska de sista korrigeringarna göras och mästerverket ska skickas in. Det får jag i alla fall göra vid mitt nya skrivbord i nya lägenheten.

Lyxigt.

Filosofie kandidat i socialt arbete

Nu börjar det sjunka in tror jag. Jag har en filosofie kandidatexamen i socialt arbete. Eller i alla fall möjlighet att ansöka om en (det är rent teknisk inte betygsatt eller utfärdat).

Jag gråter i omgångar. Dels är det förstås alla spänningar, all nervositet och stress som släppt. Men också det faktum att jag, JAG, faktiskt har en examen. Det är ingen kvinna tidigare i min familj som har en, vad jag vet är det en man i min släkt (min farbror) som överhuvudtaget läst på högskola tidigare.

Och jag hade själv tappat tron på att jag skulle nå fram. En examen är ingenting i sig egentligen. För mig har det alltid varit en dröm. Så länge jag kan minnas har jag velat bli den första i min släkt att nå fram.

I högstadiet släppte jag de drömmarna. Jag hade inte emotionell ro att satsa på skolan. Mina betyg dalade och min självkänsla med dem.

Inte ens när jag började på komvux trodde jag helt att det var möjligt. Jag hade ju alltid misslyckats.
Inte heller när jag kom in på programmet trodde jag på riktigt att jag skulle nå hela vägen fram till en grundexamen.

Sen har mitt självförtroende vuxit under utbildningens gång när jag insett att jag kan mer än jag tror. Dock, under uppsatsskrivandet har jag vacklat rejält. Helt plötsligt började det känns ouppnåeligt igen.

Därför, döm om min förvåning när examinatorn sa; "som du förstår blir det ett VG".
Jag- eh va? Nej det förstår jag inte..

Men det blev det.

Nu ska jag ta tag i de sista justeringarna innan slutinlämning.

Sedan är jag klar med studierna på grundnivån och tar sommarlov, för att dra igång med studier på avancerad nivå i höst.

Endast genom Guds försyn.

Om ensamskrivande

Marinus frågade om ensamskrivande, här är frågorna för er som inte läst mina kommentarer: Att skriva uppsats själv, är det något du skulle rekomendera såhär i efterhand?
Hur har du gjort med diskussion runt det du skriver?
Hur ofta har du haft handledning?
Extra grupphandledning?
Kompisar som korrekturläst fortlöpande?

Jag skulle absolut rekommendera att skriva uppsats själv. Det är tufft och slitigt, det behöver man nog vara medveten om. Men jag ångrar det inte en sekund.

Jag valde själv en handledare som jag kände mig trygg med och som känner mig och kan min ambitionsnivå. Det är viktigt. Jag inledde vårt samarbete med att tala om mina ambitioner och att jag kommer att lägga beslag på den tiden jag har rätt till. Utan honom hade det varit tufft.

Det var någon ensamskrivare i klassen som efterfrågade gemensamma aktiviteter, men vi andra var inte så intresserade. För min del handlade det om tid, jag var inte heller på de frivilliga seminarierna som var för alla.

Handledningen har skett väldigt oregelbundet beroende på mina behov, det har passat mig, handledarna gör nog väldigt olika där. Jag tror en del handledare har en tydligare struktur.

Jag har bett en kompis som är helt fristående att korrläsa rent språkligt, det var otroligt värdefullt! Förutom det har jag bett klasskompisar läsa, men det är svårt då vi alla utgår från våra egna perspektiv.. Det blir inte alltid så att kritiken passar, upplever jag. Därför valde jag att lyssna på Mehrdad (min handledare) när det gällde innehållet i uppsatsen. Dock var det ibland supernödvändigt att be en kompis läsa för att få höra om texten överhuvudtaget var begriplig, för mig var den oftast bara en gröt.

Anledningen till att det blev väldigt slitigt för mig var för att jag fick lov att byta ämne tre veckor in i uppsatskursen, då hade jag dessutom tackat ja till ett halvtidsjobb. Då trodde jag inte att det skulle vara möjligt att bli klar.

Jag valde att satsa på att skriva klart, för det fick jag betala ett pris. Jag fick magkatarr (som jag haft till och från i många år men nu sluppit länge) och mådde emotionellt inte vidare bra. Jag fick pausa allt i livet som inte var plugg eller jobb.

Det gick. Och jag ångrar ingenting.

Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och min förmåga. Jag har vuxit och stärkts i min professionella utveckling.

Jag har insett att jag har förmåga att göra arbeten på den här nivån och känner mig sugen på att, en gång, skriva masteruppsats.

Så ja, jag rekommenderar varmt att författa din egen kandidatuppsats, det är en kick!

Vi gjorde det tjejer!

Jag läser några av vännernas bloggar och mina tårar börjar rinna.

För herregud vilken vår vi har haft. Bland de jag umgås mest med i klassen har det varit dödsfall (tyvärr flera), terapi, problem med uppsatser, stress, nya jobb, stress inför sommarjobb, problem i familjen och sjukdom. Trots allt detta går vi alla upp på opponering den här veckan. Hela gänget!

Vi har tagit oss igenom den tuffaste perioden hittills i utbildningen. Ingen vet om vi har klarat uppsatserna, det får vi en hint om imorgon eller på fredag. Men vi har klarat det så här långt. Det är verkligen inte illa.

Och vet ni? Om 227 dagar är vi socionomer!

På plats i nya lägenheten och tänker: härifrån flyttar jag aldrig.

Det är klart att jag kommer att göra det, men känslan jag får av att tänka att jag får bo här, hur länge jag vill, är obeskrivlig.

Jag vill mest vara hemma nu. Jag ska till jobbet imorgon och längtar redan till jag får gå hem. Och jag njuter verkligen av vetskapen att jag är ledig ikväll. Jag ska bara vara hemma i min nya fina lägenhet och pyssla. Plugg, jobb och politik får vila till imorgon.

Kärlek!

Det gick!

Jag vill gråta en skvätt. Jag har blivit godkänd för opponering. I juni.

Efter all press och alla känslor som cirkulerat runt den här uppsatsen är det ett fantastiskt härligt svar.

Just nu känns det ungefär som att jag klarar vad som helst. Just nu känns det som att ingen utmaning är för stor. För sju veckor sedan när jag fick beskedet om att det var ett ämnesbyte som var enda framkomliga vägen trodde jag inte att det skulle gå. Jag trodde inte att det var möjligt att börja om helt från scratch med ett nytt ämne samtidigt som jag ju hade börjat jobba.

Så här, jag är glad och nöjd med samtliga beslut jag tagit. Att skriva uppsatsen själv, att tacka ja till jobbet och att byta ämne. Men om jag hade vetat innan att ämnesbytet skulle bli av hade jag förmodligen aldrig tackat ja till att jobba. Jag hade förmodligen aldrig valt att skriva själv om jag vetat att jag skulle jobba. Och så vidare.

Allt blir som det ska, det här är ännu ytterligare ett bevis på det. Gud bär mig och ger mig modet att fortsätta. Att inte lyssna på rösten som försöker tala om för mig att jag är på väg mot ännu ett misslyckande.

Det är vansinnigt svindlande att tänka att jag har en färdigskriven kanididatuppsats. Nu gäller det att tagga för opponering och kämpa för ett G.

Skådespel

Tidigare i livet har jag gått runt med en ständig rädsla för att bli avslöjad. I min verklighet var jag en bluff. Det jag visade utåt och den jag var på insidan stämde inte alls överens. Jag hade en konstant rädsla för att om människorna runt omkring mig såg vem jag verkligen var, skulle de inte tycka om mig.

Det här är grunden till den skam som jag känt hela livet. Det är svårt att förklara men jag har liksom alltid skämts. För allt och egentligen för ingenting.

Ingenting riktigt alltså.

Jag har haft någon bild av att om inte allting är perfekt duger inte jag. Bara en sådan sak som att bjuda hem människor har inneburit emotionell panik för mig, för jag har ju aldrig tyckt att mina lägenheter håller måttet.

På riktigt har jag trott att om människor ser mitt stök eller mina fula tapeter så kommer de att upptäcka att jag är en bluff. Och då kommer de att lämna mig.

Att släppa människor in på livet emotionellt har förstås varit ännu svårare. Oftast en omöjlighet.

Den känslan har kommit tillbaka lite i uppsatsen. Jag upptäckte idag, när jag tänkte tillbaka på uppsatsperioden, att jag gått runt med en förväntan om att "misslyckas". Att jag har känt mig som en skådespelare som bara låtsats genomföra en undersökning, att det egentligen inte riktigt är jag som gör det. Att det bara är på låtsats och snart kommer korthuset att rasa.

Det gör ont att skriva om det, att se.

Jag har lärt mig idag att det är tvärtom, det jag gör och visar är sanningen. Det jag känner är det som är på låtsats. Känslan att jag är dålig, misslyckad och en bluff är det som är felaktigt.

Att skriva klart den här uppsatsen är, som ni kanske förstår, en seger på många sätt.

Ett sätt att ta mig ur detta har varit att be andra läsa min uppsats. För jag har på riktigt inte sett den för vad den varit. För mig var den mest en gröt, än röra av ostrukturerade tankar. Inte förrän andra har börjat läsa har jag förstått att det är en sammanhålen logisk text. Nu efter flera läsningar och några handledningar börjar jag tycka att den som helhet är rätt bra.

Det behövs, för när jag bara går runt och tycker att den är dålig kommer jag aldrig till de delar som behöver förbättras. Det blir övermäktigt liksom.

Skönt att insikten kom, så att jag i alla fall kunde skriva "nyktrare" sista helgen.

Jag har världens bästa jobb. Jag smider planer för hur jag ska agera för att aldrig behöva lämna tillbaka nyckeln. Att bli skitduktig är det bästa jag kommit fram till.

Men det är svårt. Det är ett otroligt svårt jobb att vara socialsekreterare. Bara så att ni vet.

Både och

När jag läser min blogg känner jag inte att den är riktigt representativ för hur jag mår, eller hur mitt liv är just nu.

För jag är trött, jag är stressad och stressen påverkar mitt mående.

Men samtidigt är jag otroligt stolt över det jag skriver, jag tycker att det är roligt att dra slutsatser utifrån min egen utförda undersökning, jag trivs som en tok på jobbet och jag har vårkänslor nästan varje dag.

Jag har valt att utbilda mig, i det ingår att skriva uppsats. Jag har valt att skriva uppsats själv och jag har valt en ambitiös handledare. Jag har också valt att tacka ja till jobbet. Och jag hade inte gjort något annorlunda om valen ställts inför mig idag.

Tvärtom, tack vare den stressen jag har nu får jag ta sommarlov från studierna. För första året sedan 2008 tror jag, ska jag inte studera under sommaren.

Det är en sådan befrielse att ni anar inte.

Har ingen riktig motor längre. Jag är seg på morgnarna, det tar tid att arbeta upp energi.

Vetskapen om att det snart bara är en vecka kvar är det som får mig att hålla ut. Det och socker.

Och det faktum att jag börjar tycka om min uppsats. Förstås.

Inser att jag snart har en inlämningsbar uppsats. Det är mycket kvar, men om några sidor skulle jag kunna lämna in den och få ett G, med en hel del kritik men ändå ett G.

Det är skönt.

Planen är att skriva klart all grundtext i helgen, och sedan finslipa och skriva till och skriva om i veckan och nästa helg. Och jag har bara diskussionen kvar oskriven. Så det ser lovande ut.

Snart vänner, får jag mitt liv tillbaka, och ni får er bloggerska tillbaka.

Cissi och jag pluggar tillsammans men själva. Hon sitter i datorsalen och jag sitter utanför i en soffa.

Varje timme har vi pratrast. Däremellan skriver vi.

Just idag känns det hoppfullt.

S.C.U.M

Efter att ha sett Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet igår vill jag skriva några ord.

Jag hörde talas om den när den var uppe som ämne i programmet SVT-debatt. Några debattörer rasade över att skattepengar går till att finansiera "manshat", andra tyckte att det var djupt olämpligt att "tvinga" dit gymnasieelever.

Ingen av debattörerna hade sett föreställningen.

Efter att ha sett den kan jag säga att kritiken är kraftig överdriven.

Att vända på kvinnoförakt på det här sättet mot män ger en rätt bra bild av hur det är att leva som kvinna i vår tid.

Anna, Lisa och jag samtalade i bilen och konstaterade att det var en skön känsla att sitta ner i salongen och veta att vi kommer inte att bli utsatta för något, ingen kommer att bedöma oss, förnedra eller, på annat sätt, utsätta oss för något. Vi är helt säkra.

Jag vet inte hur det är att vara man men jag vet att jag sällan känner mig så avslappnad i det offentliga rummet.

Jag tycker inte att män är biologiska olyckor, jag vill inte utrota män och jag tycker inte att de är överflödiga.

Men jag hatar könsrollerna. Jag hatar de strukturer som slår, förnedrar och våldtar kvinnor. Jag hatar det faktum att jag och mina tjejkompisar kan åka hem från en föreställning om manshat och känna att jo, så där är det nog att vara kvinna.

Inte alltid, inte jämt och inte för alla.

Men, jag tycker inte som statsministern, att de som är arbetslösa inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken.

Bara för att inte alla kvinnor upplever patriarkatet alltid, betyder det inte att det inte existerar.

Jag är glad och tacksam för de modiga män och kvinnor som satt upp den här föreställningen, som vågar göra något så provocerande som att visa kvinnoförnedringen fast omvänt. För tydligen är det värre än all den kvinnoförnedring som pågår inom populärkulturen dagligen.

Det är himla mysigt att sitta och pilla på min egna uppsats. Så länge jag lyckas hålla tidspressen ifrån mig.

Visst är den fin? ;)

Okej, trots halsbakterier (som ännu inte givit med sig) och magkatarr har jag tagit mig till skolan. Handledningen gick liksom inte att skjuta upp längre. Och det var skönt.

Jag är på rätt väg och med en väl avvägd balans mellan pepp och konstruktiv kritik känner jag mig laddad för sista resan nu. Jag har mycket att göra, men jag vet vad jag ska göra vilket känns bra.

Men nu tror jag att jag ska hem och inta viloläge.

Att bli väckt med halsont känns idag inte alls särskilt illa, inte med tanke på att jag idag också vaknade med magkatarr.

Det är inte särskilt konstruktivt att skriva ut alla mina känslor och tankar just nu. Så jag låter bli.

Det finns bara en väg igenom de här sista två veckorna och det är fokus. Fokus och bananer.

Så nu ska jag handla magvänlig mat och sedan ska jag fokusera.

Ibland känner jag att jag håller på att skriva en riktigt bra uppsats. Inte språkligt, metodologiskt eller så, det får andra bedöma, men att jag har undersökt ett spännande område och att mina svar ändå på något sätt är viktiga, för den fortsatta kunskapsutvecklingen.

Det är ball.

Jaha, jorå. Gud tyckte att en halsinfektion var på tiden. Jag har aldrig haft halsfluss men gissar att det är något i den stilen jag drabbats av.

Okej, fördelen: det ger mig vishet att ställa in andra saker, och ger mig tid att plugga.

Nackdelen: det är lite knepigt att plugga när jag helst av allt bara vill sova.

Men men. Sova har jag inte tid med. Så nu skriver jag, det är positivt. Det här är en skrivvecka, endast en arbetsdag och ett kalas på lördag. Teaterföreställning i Hufvudstaden på torsdag kväll också, men annars: skrivvecka. Det är bra. För mest av allt vill jag faktiskt bli klar med uppsatsen nu. Vi är lite less på varandra nu. Faktiskt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Mest av allt vill jag ha min sinnesro tillbaka. Inshallah!