När kommer förslaget om förbud mot asfaltsläggning?

I Svenska dagbladet kan vi idag läsa Per Gudmundssons ledare om hans barns tråkiga upplevelse av nedsmutsade lekparker. Per Gudmundssons barn skulle göra en utflykt med förskolan till en stor lekpark och när alla barn kom dit visade det sig att lekparken agerat boende åt vad Gudmundsson hänvisar till som "tiggare". Någon referens till hur Gudmundsson visste att det var just tiggare som bott i lekparken återfinns inte. Inte oväntat avslutas ledaren med slutsatsen att tiggeri måste förbjudas.

Att Per Gudmundsson med sina återkommande invandringskritiska resonemang vill förbjuda tiggeri förvånar mig inte. Det är naturligtvis helt orimligt att förbjuda tiggeri men det tror jag inte Gudmundsson och alla andra som driver frågan bryr sig om. Med all tydlighet visar Gudmundsson med sin ledare att bakgrunden till förslaget om förbud inte handlar så mycket om att bli av med tiggeriet, utan mer om att bli av med tiggarna. Vad är det som säger att fattiga östeuropéer slutar sova i lekparker för att det blir förbjudet med tiggeri i Sverige? Är det inte mer troligt att de kommer hitta andra sätt att få in pengar på? Själva tiggandet har väldigt lite med lekparkerna att göra, faktiskt.

Jag undrar när Per Gudmundsson kommer kräva förbud mot asfaltsläggning? För det vet ni väl? Att Sverige har stora problem med oseriös asfaltsläggare från Irland och Storbritannien? Om inte kan jag berätta. Under halvåret det är möjligt att jobba utomhus kommer det irländare och engelsmän till Sverige för att jobba med asfaltsläggning och en del andra hantverksyrken, de är här på samma villkor som de som kommer från rumänien och bulgarien, EU:s fria rörlighet. Det finns naturligtvis massor av seriösa hantverkare från dessa länder (jag jobbar inte alla-över-en-kam-grejen), men flera markägare/campingägare osv har upplevt stora problem med stora grupper av människor som bosätter sig olovligt, skräpar ner, förstör egendom och mark samt är våldsamma. Rapporter har också kommit om att det förekommer att jobben inte blir gjorda men att de hotar och trakasserar för att få mer betalt. Kan läsas bland annat här, här, och här.

Självklart fattar jag att det är skillnad på tiggeri och asfaltsläggning. Däremot är de problem som Gudmundsson och andra lyfter handlar sällan om själva tiggeriet och oftare om de som tigger. Mot bakgrund av det är det helt ologiskt att det inte finns någon folkstorm mot att myndigheterna inte lyckas avhysa de störande asfaltsläggarna. Där finns rapporter om hot, våld och trakasserier. Jag tror inte att det är en slump att den ena gruppen upprör människor som Per Gudmundsson mer än den andra. Känslorna kring romer är så starka att de liksom tar över. Föraktet för folkgruppen överskuggar all logik. Med det spelar Per Gudmundsson på allas vårt engagemang för barn. Självklart ska barn inte utsättas för lekparker som stinker avföring och urin. Men lösningen kan inte vara ett förbud mot tiggeri. Lösningen kan bara vara att hjälpa människor ur fattigdom.

Majorietetsfeminismen behöver uppdatera sin analys

Den här texten har, som så många andra, legat på jäsning länge. Jag brukar kalla det så. Ofta har jag tankar, icke formulerade texter som ligger och gror. Så plötsligt är de redo att skrivas ned. Förresten var det länge sedan något var redo att skrivas ned. Eller texterna kan ha varit redo men inte jag. Nu är jag redo att skriva igen.

Den här är svårt att skriva därför att jag kommer att kritisera delar av en rörelse som ständigt är under attack. Samma rörelse som har givit mig så mycket kraft, styrka och pepp genom åren. Rörelsen som en gång visade mig var jag hör hemma, nämligen feminismen.

Ingen samhällsengagerad har missat de senaste årens diskussion om "identitetspolitik", ett extremt föraktfullt begrepp som ger mig rysningar och som jag inte tänker ge mer uppmärksamhet på den här bloggen. Det som däremot är viktigt för mig är att diskutera det jag ser, nämligen att majoritetsfeminismen har gått från att vara en rörelse med den skarpaste analysförmågan till att plötsligt bli en del av förtryckande maktstrukturer. Jag ser en utveckling som jag inte riktigt tidigare kunde ana. När vita, heterosexuella, cis-kvinnors makt ökade - minskade förmågan till analys av andra gruppers förtryck.

Allra tydligast är detta i de stora feministiska facebook-grupperna. Många av oss som upplever fler förtryck än det könsbaserade lämnar de stora grupperna. Vi orkar helt enkelt inte längre slåss mot alla fronter. Det som ska vara trygga feministiska rum blir istället ytterligare ett forum där vi behöver upplysa, diskutera och försvara. Som om inte hela samhällets normer vore ansträngande nog att kämpa emot.

Allra tydligast tycker jag att detta är när det gäller personer som rasifieras. Jag rasifieras inte, jag är vit och kan därför inte med stöd av egna erfarenheter redogöra för det förtryck som drabbar rasifierade. Jag gör dock en antirasistisk analys när jag betraktar samhället och när jag gör det ser jag strukturer som negativt drabbar personer som inte passar in i normen om vithet. Ett lysande exempel på det jag försöker belysa är den kritik som lyftes mot fotbollslandslaget efter OS (ja, det fotbollslandslag som tog medalj, det riktiga landslaget). Några rasifierade personer skrev artiklar som beskrev svårigheten för unga kvinnor med invandrarbakgrund att ta plats inom svensk damfotboll. Plötsligt hamnade jag i flera facebook-diskussioner där det bärande argumentet återkommande var: landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg.

Vänta lite nu.

"Landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg".

Plötsligt drogs jag tillbaka till alla de gånger jag diskuterat mäns dominans i politiken, på arbetsplatser, inom näringslivet och inom media. Alltid var svaret: de med bäst kompetens tas ut. Alltid var vårt feministiska svar, kompetensen sitter inte i könet. Det finns manliga maktstrukturer som håller tillbaka kvinnor och de vill vi ändra på.

Hur kan det bli så att den vanligast förekommande analysen när kritiken rör vithetsnormen blir en helt annan? Det är precis samma resonemang men det gäller en annan grupp.

Jag, fotbollsnörd som älskar damfotboll förstår det initiala behovet av att försvara när sporten kritiseras. Vi kämpar för att få en liten, liten del av det utrymme som männen får. Männen som dessutom presterar mycket sämre. Kampen går trögt och stunder som i somras, när vi tar plats i den absoluta världseliten ges vi för en sekund ett okej utrymme. Sen glöms vi bort. Den kampen är inte slut på långa vägar.
Vi har dessutom en mycket högre representativitet när det gäller homosexuella personer än vad männen kommer i närheten av.

Visst känner jag också behovet av att försvara när idrotten jag älskar kritiseras. Men när jag andas, tar ett steg tillbaka och reflekterar ser jag ju att det de här debattörerna beskriver stämmer. Det finns mycket färre rasifierade svenskar i damallsvenskan än i herrallsvenskan. De flesta people of colours som finns hör hemma i andra nationer och spelar för andra landslag.

Självklart måste damfotbollen fråga sig; vad kan vi göra bättre?

För mig är det viktigt att uttrycka att detta är en analys som har vuxit över tid. Jag tycker att de här företeelserna har blivit mycket vanligare och att de främst drabbar rasifierade och hbtq:s. På något sätt är det så att vi inte längre självklart ges utrymme inom feminismen.

Jag tror att den psykologiska förklaringsmodellen inte är så svår. Vita, heterosexuella, medelklass-, ciskvinnor har givits ett ökat utrymme. På många sätt har vår kamp varit oerhört framgångsrik. Det är lätt då att sluta sig och med all kraft vilja försvara den maktposition man har fått. Idag upplever jag dock att det sker på bekostnad av systrar som drabbas av fler förtryck.

Därför är det så himla viktigt att vi alla fortsätter att uppdatera våra analyser. Att använda samma glasögon som gjorde att vi en gång uppmärksammade patriarkatet, för det är samma mekanismer som drabbar olika grupper. Svårare än så är det inte. Även om jag själv inte är personligt berörd av alla förtryck.

Varför bara invandrade män, Bocander?

Hanna Bocander, Moderat kommunstyrelseledamot i Danderyd skriver i Dagens samhälle om att nyanlända flyktingar bör undervisas i frågor som rör jämställdhet och HBTQ.

Jag har aldrig bott i Syrien. Händelserna Bocander beskriver är ohyggliga. Intressant nog drar de mina tankar tillbaka till min uppväxt, som inte var i Damaskus, Syrien utan i Västerås i Sverige.

Jag ska berätta om något som jag inte pratar så ofta om. Jag har nog aldrig berättat om de här händelserna öppet och beskrivit deras relevans för min feministiska analys. Men faktum är att de har präglat mig, såklart. Därför tänker jag berätta om de sexuella övergrepp som har kantat min uppväxt.
Jag vet att det låter osannolikt för en del att det kan vara så, i Sverige. För mig som feminist och vänster är det inte konstigare att sexuella övergrepp sker i Sverige än i Syrien. Min analys landar i att de patriarkala strukturerna genomsyrar världens alla länder, och att Sverige inte är undantaget.

Jag var tror jag 10-11 år när jag började förstå att min kropp fick män att reagera. Jag fick mens tidigt och min kropp förändrades mycket redan under mellanstadiet. Mina bröst började växa långt före de andra tjejernas och det gjorde att mina mellanstadieår är kantade av sexuella närmanden, från vuxna män.

Läraren i min parallellklass i mellanstadiet var en medelålders man med dåligt rykte. Jag gillade honom aldrig och jag låtsades inte som något annat, det har aldrig legat för mig att låtsats.
Jag minns första gången han tog på mina bröst, då stod vi i ett trångt utrymme tillsammans med en kompis till mig.
"Nisse", som läraren kallades, skulle stäcka sig efter ett papper på hyllan bredvid mig och tog "vägen förbi" mina nymogna små men ändå utstickande bröst. Jag var alldeles paff och det var min kompis också. "Nisse" nekade förstås och förklarade sig med att det var trångt och jag stod i vägen.

Vid nästa tillfälle var jag ensam med honom. I ett förråd på skolan gjorde han ingen hemlighet av att han tyckte att mina 10-åriga bröst fascinerade honom. Då stod han rakt framför mig och kupade sina båda händer om var och ett av mina bröst. Jag sa inget där men använde resten av min tid på den skolan med att prata med rektor, min klasslärare och berättade till och med vad som hade hänt inför hela skolan på ett stormöte. De enda svaren jag fick var att jag var högljudd, bråkig och en lärare sa till och med att "du nog tryckte upp brösten i ansiktet på honom". Ja ni förstår, mina 10-åriga bröst var såklart i vägen för den stackars medelålders mannen.

Den andra vuxna mannen som begick övergrepp mot mig var en kompis till min pappa. Han var hemma hos oss en kväll och efter att jag hade kommit ut ur duschen tyckte han att det var en kul grej att leka med min brors leksakspistol, alldeles i närheten av mitt underliv. Även det här var i 10-11 årsåldern.

Förutom de här händelserna fick jag lära mig tidigt att gömma min kropp. Så fort jag och min familj åkte på semester och jag hade badkläder på mig utsattes jag för kommentarer om min kropp. Det gick så långt en gång att min mamma inte vågade mig låta röra mig fritt på en strand på en Ålandssemester efter att ett gäng äldre killar spenderat sin dag med att trampa runt i trampbåt och ropa kommentarer som: "Titta bruden, hon är ju skitliten men fy fan vilka lökar!".

Alla de vuxna män som sedan tagit sig friheter med mig i tonåren orkar jag inte ens rada upp faktiskt. Alla kommentarer, blickar, och fysiska närmanden.

Jag är helt för att undervisa män om kvinnosyn och jämställdhet, HBTQ och alla människors okränkbara värde. Jag bara förstår inte varför det ska begränsas till de män som flyr till Sverige.

Moderaten Hanna Bocander går så långt att hon skriver att ingen som inte kan skriva på alla människors lika värde borde få bli svenska medborgare. Jag önskar också såklart en frizon med individer som alla är för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor, jag bara undrar i så fall vad lösningen är för "Nisse" och alla andra svenska män som tar sig friheter och begår övergrepp mot flickor och kvinnor varje dag?

Jag tror inte på att begränsa medborgarskap eller att dela upp befolkningen i olika grupper och tro att den ena gruppen är värre än den andra. Jag tror på ett genomgripande omfattande feministiskt arbete som behöver genomsyra hela samhället, för alla.