söndag 16 april 2017

Miljöpartiet faller på eget grepp

Idag rapporteras det att Miljöpartiet tappat väljarstöd så att de just nu ligger under riksdagsspärren. 3,2 % i SIFOS:s väljarbarometer. Det är lägst förtroende för partiet på femton år.

Miljöpartiet har aktivt profilerat sig som ett parti som inte går att passa in på den traditionella höger-vänster-skalan. Istället för ideologi har partiet profilerat sig i ett antal viktiga sakfrågor. Miljöfrågorna naturligtvis och därefter asyl- och migrationspolitiken. Det har varit framgångsrikt och Miljöpartiet har lockat många från den intellektuella, akademiska vänstern i storstäderna. De som förstår att om vi inte har en miljö som vi kan leva i och om vi inte tar hand om varandra och våra medmänniskor spelar det ingen roll vilken skattenivå vi ligger på eller vilken politik i övrigt som förs.

Miljöpartiet ändrade strategi efter valet 2016 och skulle nu gå från att vara ett stödparti till att bli regeringsbärande. Ansvarsfulla. Miljöpartiets väljare var oerhört glada. Ingenstans har Gustav Fridolin och Anders Wallner haft så högt personligt förtroende som på Södermalm i Stockholm. De antirasistiska miljöhjältarna skulle bli regeringsbärande och äntligen skulle de grå sossarna få lov att ge efter och lyssna på den intellektuella vänstern.

Istället blev det tvärtom. Det finns inte många avtryck i politiken sedan regeringsbildningen som miljöpartiets väljare känner igen sig i. Tvärtom blev en av de viktigaste frågorna för många av miljöpartiets väljare, asyl- och migrationspolitiken, en störtdykning från Europas högsta ambition på mottagande till Europas lägsta. Med beslut fattade av Miljöpartiet.

Miljöpartiets hårda jobb med att locka till sig väljare som inte har en stark lojalitet till något enskilt parti eller block straffar sig nu. Därför att de har inte en stor lojal väljarbas. Miljöpartiets väljare är lojala sakfrågorna. Precis som partiet sagt att de är. Därför är det omöjligt för dessa väljare att rösta på Miljöpartiet i nästa val. Miljöpartiet har svikit på precis samma sätt som många i den akademiska vänstern upplever att Socialdemokraterna gjort för länge sedan.

Kanske, kanske hade strategin om att bli regeringsbärande och ansvarsfulla fungerat om det inte fanns en stark konkurrent. Men det finns det. Feministiskt initiativ vänder sig till precis samma människor som Miljöpartiet gör. De har precis som Miljöpartiet valt ut Sverigedemokraterna till sin politiska motståndare och de har gått till hård attack mot regeringens asyl- och migrationspolitik. Jag tror att det finns stor risk att Miljöpartiet åker ur riksdagen vid nästa val och att Feministiskt initiativ väljs in. Alternativt kommer vi ha ett kraftigt försvagat miljöparti kvar i riksdagen och ett relativt starkt feministiskt initiativ.

Miljöpartiet själva verkar inte alls förstå detta. De har inte en enda gång visat att de protesterat högljutt mot den nya asyl- och migrationspolitiken. Jodå, Åsa Romson grät i TV när förändringarna presenterades men det var inte en enda tidningsrubrik om att Miljöpartiet varit på väg att lämna regeringen, inga pressbilder på hårt pressade företrädare på väg till eller från svåra förhandlingar där själva samarbetet stod på spel. Tvärtom verkar Miljöpartiets företrädare numer verkligen tycka att det är helt rimligt att personer som fått avslag på sin asylansökan ska straffas med fotboja om de inte frivilligt lämnar landet. Det är precis motsatsen till den gamla sloganen "ingen människa är illegal".

söndag 19 mars 2017

Vad blir det av en socialtjänst utan erfarenhet?

Sedan jag avslutade min anställning som socialsekreterare i kommunal socialtjänst och blev anställd som konsult i bemanningsföretag har jag fått många frågor om hur jag kan välja att bidra till den urholkning av personal som pågår i socialtjänsten. Frågan är starkt laddad och jag är, även om det låter märkligt, glad för frågorna. Jag är glad eftersom att det betyder att jag av mina vänner och kollegor uppfattas som en person som har ett engagemang för socialtjänsten, som inte ser oproblematiskt på att privata företag allt mer står för personalförsörjningen inom socialtjänsten. Precis så är det. Jag tycker inte att det är alldeles oproblematiskt att bemanningsföretag står för bemanningen i så stor utsträckning som idag. Jag vill gärna ha ett resonemang om hur kompetensförsörjningen inom socialtjänsten ska kunna lösas inom kommunerna. Jag är inte emot inslag av privata företag, men ser inte positivt på en utveckling där kommunerna inte klarar av att på egen hand rekrytera eller behålla personal överhuvudtaget.

För mig har den här frågan många dimensioner. Rollen som konsult är oerhört givande tycker jag. När jag kommer till en arbetsplats är jag oftast efterlängtad, chefer och kollegor uppskattar i regel min kompetens och jag är frikopplad från mycket av det som sker internt på arbetsplatsen vilket innebär att jag har mer tid att ägna mig åt det jag är där för, arbetet med klienterna.

När man läser det tänker nog de flesta att det borde en anställning i kommunen också kunna generera. Ingen tycker det mer än jag. Men jag kan konstatera att den kommunala socialtjänsten är långt därifrån. När jag började arbeta inom socialtjänsten för bara fyra år sedan var det svårt att få en anställning. Vi var ett fåtal som började arbeta under utbildningen och det kändes för mig som att jag hade vunnit högsta vinsten, att få börja arbeta inom socialtjänsten redan innan jag var klar socionom. Jag fick en lång och bra introduktion först genom två perioder med verksamhetsförlagda studier och därefter genom en timanställning under mitt sista år på utbildningen. Jag fick en möjlighet att börja med ”lättare” ärenden för att sedan få mer förtroende i takt med att min trygghet växte.

Jag hade handledare och kollegor som arbetat länge inom socialtjänsten och som var väldigt kompetenta. Jag var som en svamp under mina praktikperioder och när jag började arbeta. Jag sög åt mig alla diskussioner, alla svåra resonemang och utvecklades massor av att vara i en miljö med så mycket erfarenhet och kompetens.

Detta var fyra år sedan. Bara fyra år.

Tyvärr är det få nyutexaminerade socionomer som får den introduktionen idag. Jag vet att inte alla fick det för fyra år sedan heller. Redan då var många enheter hårt belastade. Men det fanns mycket mer erfarenhet och kompetens även på de hårt belastade enheterna än det finns idag. Det tycker jag är socialtjänstens största problem, de erfarna handläggarnas flykt.

Idag har många kommuner sjukdomsinsikt. I varierande grad men de flesta erkänner problem. Introduktionsprogram diskuteras, ingångslönerna höjs och socionomstudenter är hett villebråd bland de kommunala arbetsgivarna. Frågan är vem som ska introducera alla dessa nya kollegor? Vem ska med lång erfarenhet av socialtjänstens extremt komplexa uppdrag lära de nyexaminerade det som inte kan läras ut i skolan? Det är frågan kommunerna borde börja ställa sig.

Det är inte okänd kunskap varför erfarna socionomer i stor utsträckning har lämnat anställningar inom den kommunala socialtjänsten. Det finns aktuell forskning (Wanja Astvik, 2016) som påvisar att hög arbetsbelastning är en faktor och den kände vi redan till. Det som däremot framkommit och inte lyfts lika mycket är att erfarna socionomer beskriver att det finns en tystnadskultur inom socialtjänsten. Att påtala kvalitétsbrister uppmuntras inte, organisationen beskrivs som toppstyrd och medarbetare saknar ofta kanaler för dialog med högre chefer. Jag vet att inte alla kollegor upplever alla kommuners socialtjänst på det sättet, och jag har i min roll som konsult arbetat i olika kommuner och kan intyga att det inte är en universell sanning att det är så överallt. Men resultaten av studien behöver tas på allvar.

Jag tror att socialtjänsten skulle behöva erbjuda kompetens på olika nivåer. Chefer och arbetsledare behöver ha en hållbar arbetsmiljö, de är idag ofta de som drar det allra tyngsta lasset och har den mest belastade arbetsmiljön. Enheterna behöver vara små, en chef ska inte ha 30-40 medarbetare, man måste komma ihåg att en enhetschef inom socialtjänsten inte bara är chef. Hen är också beslutsfattare och ansvarig för att handläggarna arbetar rättsäkert och att handläggningen håller hög kvalité. Det är ett svårt uppdrag.
Arbetsledarna med delegation behöver vara fler så att de har tid och engagemang för att arbetsleda. De är också i behov av kollegor och medarbetare med erfarenhet för att kunna resonera med och avslastas av.

Jag tror också att socialtjänsten skulle arbeta med en nivå till. En del enheter/kommuner har börjat och de kallas olika, det kan vara seniorhandläggare, specialistsocionomer eller liknande. Idén är en nivå av arbetsledning som inte har delegation på beslut men som med erfarenhet kan hjälpa till att vägleda nya medarbetare i komplexa ärenden.

Det är ingen slump att socialtjänstens kris kommer samtidigt som många upplever att klyftorna i samhället ökar. Det är så att kraven på socialtjänsten ökar i takt med att problematiken blir allt mer komplex. Psykiatrin saknar resurser att klara sitt uppdrag vilket välter över på socialtjänsten. Skolan har mindre psykosocialt stöd närvarande i elevernas vardag och oavsett i vilken kommun du är idag finns det en påtaglig bostadsbrist.

Allt detta påverkar socialtjänsten. Jag tror att det på sikt kommer att krävas en rejäl politisk strategi för att förbättra hela den offentliga sektorn och stödet till samhällets allra mest utsatta. Att arbeta inom socialtjänsten och mestadels känna frustration över att de vi är satta att hjälpa inte får i närheten av de stöd samhället borde ge tär på en emotionellt.
Men för att överhuvudtaget få en stabil grundbemmaning inom socialtjänsten krävs att villkoren ses över och att de kommunala arbetsgivarna visar att de värdesätter erfarenhet och kompetens. Chefer och arbetsledare behöver avlastas så att de hinner med sitt uppdrag och alla de nyexaminerade som kommer in i verksamheten behöver få arbeta tillsammans med erfarna kollegor för att lära av.

Idag har bemanningsbranschen lyckats med det kommunerna misslyckats med, skapat specialistsocionomer som i stor utsträckning står för en ökad kvalité på handläggningen och som tar ett stort ansvar att sprida kunskap till oerfarna kollegor. Det är nu upp till kommunerna att matcha om man på riktigt är intresserad av att locka tillbaka erfarna kollegor.

fredag 13 januari 2017

PMDS

Jag scrollade för en stund sen, i vanlig ordning, genom mitt Facebook-flöde. Såg ett inlägg i gruppen jag är med i för oss som lider av PMS/PMDS. Som så ofta är det någon som skriver i sin mörkaste period att hon inte orkar längre. Hon vill inte dö, bara inte leva med PMDS. 

Jag tänkte att det var på tiden för mig att skriva om det. För det är helt vansinnigt faktiskt. Jag har haft svår PMDS i ett par år nu. När den kom förstod jag ingenting, men plötsligt hade jag självmordstankar. Jag har varit deprimerad tidigare i livet och för mig är det enormt allvarligt med självmordstankar. Jag minns hur ställd jag var, jag funderade vad i mitt liv som förde mig till de här mörka tankarna och kunde inte hitta någonting. Jag mådde bra, hade det mesta jag ville på plats i livet men ville inte längre leva. Dagen efter kom mensen och med det försvann självmordstankarna. Jag förstod ingenting. 

Detta upprepade sig och jag insåg att jag fått PMS. Jag pratade med min mamma som berättade att hon också fått det i 30-årsåldern. Hon mindes något naturläkemedel som hade fungerat för henne så jag började googla. Jag provade flera olika (svindyra) naturpreparat men inget funkade. Jag mådde bara sämre. Så jag ringde min vårdcentral. Jag är så himla glad över att jag hamnade hos en fantastiskt förstående och vänlig sjuksköterska som sa: "men du, det låter som att du har fått svår PMS. Det finns hjälp att få för det. Vad bra att du ringde!"

Jag fick träffa läkare och började medicinera med antidepressiv medicin. Först cykliskt, alltså jag började när PMS:en kom och slutade när mensen kom. Men för mig var det inte så enkelt för att jag har en hormonvariation som heter PCOS. Den innebär att jag inte har ägglossning och därmed ingen regelbunden cykel. Så jag fick PMS lite när som helst. En period hade jag PMS flera gånger på en månad. Jag höll på att bli galen. Jag visste ju inte heller att det var PMS förrän det plötsligt kom mens. Så jag spenderade mycket tid med att be om ursäkt i efterhand. Hemsk period. Jag började äta antidepressivt regelbundet men med sexuella biverkningar som var oerhört jobbiga. Det gick ann att sakna sexlust och orgasmförmåga två veckor i månaden men inte jämt.

Jag kontaktade kvinnosjukvården och sa att jag måste få mer hjälp. ”Det finns inte” sa läkaren. Men efter lite trugande erbjöd hon mig att testa Primolut Nor som skulle ge mig regelbunden mens. Jag testade och den fungerade super. Så nu har jag regelbunden mens och kan börja ta mina antidepressiva vid ägglossning (eller när det är tänkt att jag ska ha ägglossning) och äta i två veckor. Det fungerar och jag slipper de värsta svackorna. Jag är fortfarande påverkad och mår inte bra de dagarna, men oftast slipper jag självmordstankar.

Jag tycker att det är vansinnigt att det inte finns mer hjälp att få och att vi som lider av PMDS får så olika bemötande. Att Facebook finns och vi kan träffa andra med samma svårigheter är en enorm hjälp, men sjukvården måste bli bättre. Det är inte rimligt att så många av oss ska spendera halva månaden med att må så oerhört dåligt och ha stora svårigheter att fungera.

onsdag 5 oktober 2016

När kommer förslaget om förbud mot asfaltsläggning?

I Svenska dagbladet kan vi idag läsa Per Gudmundssons ledare om hans barns tråkiga upplevelse av nedsmutsade lekparker. Per Gudmundssons barn skulle göra en utflykt med förskolan till en stor lekpark och när alla barn kom dit visade det sig att lekparken agerat boende åt vad Gudmundsson hänvisar till som "tiggare". Någon referens till hur Gudmundsson visste att det var just tiggare som bott i lekparken återfinns inte. Inte oväntat avslutas ledaren med slutsatsen att tiggeri måste förbjudas.

Att Per Gudmundsson med sina återkommande invandringskritiska resonemang vill förbjuda tiggeri förvånar mig inte. Det är naturligtvis helt orimligt att förbjuda tiggeri men det tror jag inte Gudmundsson och alla andra som driver frågan bryr sig om. Med all tydlighet visar Gudmundsson med sin ledare att bakgrunden till förslaget om förbud inte handlar så mycket om att bli av med tiggeriet, utan mer om att bli av med tiggarna. Vad är det som säger att fattiga östeuropéer slutar sova i lekparker för att det blir förbjudet med tiggeri i Sverige? Är det inte mer troligt att de kommer hitta andra sätt att få in pengar på? Själva tiggandet har väldigt lite med lekparkerna att göra, faktiskt.

Jag undrar när Per Gudmundsson kommer kräva förbud mot asfaltsläggning? För det vet ni väl? Att Sverige har stora problem med oseriös asfaltsläggare från Irland och Storbritannien? Om inte kan jag berätta. Under halvåret det är möjligt att jobba utomhus kommer det irländare och engelsmän till Sverige för att jobba med asfaltsläggning och en del andra hantverksyrken, de är här på samma villkor som de som kommer från rumänien och bulgarien, EU:s fria rörlighet. Det finns naturligtvis massor av seriösa hantverkare från dessa länder (jag jobbar inte alla-över-en-kam-grejen), men flera markägare/campingägare osv har upplevt stora problem med stora grupper av människor som bosätter sig olovligt, skräpar ner, förstör egendom och mark samt är våldsamma. Rapporter har också kommit om att det förekommer att jobben inte blir gjorda men att de hotar och trakasserar för att få mer betalt. Kan läsas bland annat här, här, och här.

Självklart fattar jag att det är skillnad på tiggeri och asfaltsläggning. Däremot är de problem som Gudmundsson och andra lyfter handlar sällan om själva tiggeriet och oftare om de som tigger. Mot bakgrund av det är det helt ologiskt att det inte finns någon folkstorm mot att myndigheterna inte lyckas avhysa de störande asfaltsläggarna. Där finns rapporter om hot, våld och trakasserier. Jag tror inte att det är en slump att den ena gruppen upprör människor som Per Gudmundsson mer än den andra. Känslorna kring romer är så starka att de liksom tar över. Föraktet för folkgruppen överskuggar all logik. Med det spelar Per Gudmundsson på allas vårt engagemang för barn. Självklart ska barn inte utsättas för lekparker som stinker avföring och urin. Men lösningen kan inte vara ett förbud mot tiggeri. Lösningen kan bara vara att hjälpa människor ur fattigdom.


torsdag 25 augusti 2016

Majorietetsfeminismen behöver uppdatera sin analys

Den här texten har, som så många andra, legat på jäsning länge. Jag brukar kalla det så. Ofta har jag tankar, icke formulerade texter som ligger och gror. Så plötsligt är de redo att skrivas ned. Förresten var det länge sedan något var redo att skrivas ned. Eller texterna kan ha varit redo men inte jag. Nu är jag redo att skriva igen.

Den här är svårt att skriva därför att jag kommer att kritisera delar av en rörelse som ständigt är under attack. Samma rörelse som har givit mig så mycket kraft, styrka och pepp genom åren. Rörelsen som en gång visade mig var jag hör hemma, nämligen feminismen.

Ingen samhällsengagerad har missat de senaste årens diskussion om "identitetspolitik", ett extremt föraktfullt begrepp som ger mig rysningar och som jag inte tänker ge mer uppmärksamhet på den här bloggen. Det som däremot är viktigt för mig är att diskutera det jag ser, nämligen att majoritetsfeminismen har gått från att vara en rörelse med den skarpaste analysförmågan till att plötsligt bli en del av förtryckande maktstrukturer. Jag ser en utveckling som jag inte riktigt tidigare kunde ana. När vita, heterosexuella, cis-kvinnors makt ökade - minskade förmågan till analys av andra gruppers förtryck.

Allra tydligast är detta i de stora feministiska facebook-grupperna. Många av oss som upplever fler förtryck än det könsbaserade lämnar de stora grupperna. Vi orkar helt enkelt inte längre slåss mot alla fronter. Det som ska vara trygga feministiska rum blir istället ytterligare ett forum där vi behöver upplysa, diskutera och försvara. Som om inte hela samhällets normer vore ansträngande nog att kämpa emot.

Allra tydligast tycker jag att detta är när det gäller personer som rasifieras. Jag rasifieras inte, jag är vit och kan därför inte med stöd av egna erfarenheter redogöra för det förtryck som drabbar rasifierade. Jag gör dock en antirasistisk analys när jag betraktar samhället och när jag gör det ser jag strukturer som negativt drabbar personer som inte passar in i normen om vithet. Ett lysande exempel på det jag försöker belysa är den kritik som lyftes mot fotbollslandslaget efter OS (ja, det fotbollslandslag som tog medalj, det riktiga landslaget). Några rasifierade personer skrev artiklar som beskrev svårigheten för unga kvinnor med invandrarbakgrund att ta plats inom svensk damfotboll. Plötsligt hamnade jag i flera facebook-diskussioner där det bärande argumentet återkommande var: landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg.

Vänta lite nu.

"Landslaget tas ut på grundval av kompetens, inte hudfärg".

Plötsligt drogs jag tillbaka till alla de gånger jag diskuterat mäns dominans i politiken, på arbetsplatser, inom näringslivet och inom media. Alltid var svaret: de med bäst kompetens tas ut. Alltid var vårt feministiska svar, kompetensen sitter inte i könet. Det finns manliga maktstrukturer som håller tillbaka kvinnor och de vill vi ändra på.

Hur kan det bli så att den vanligast förekommande analysen när kritiken rör vithetsnormen blir en helt annan? Det är precis samma resonemang men det gäller en annan grupp.

Jag, fotbollsnörd som älskar damfotboll förstår det initiala behovet av att försvara när sporten kritiseras. Vi kämpar för att få en liten, liten del av det utrymme som männen får. Männen som dessutom presterar mycket sämre. Kampen går trögt och stunder som i somras, när vi tar plats i den absoluta världseliten ges vi för en sekund ett okej utrymme. Sen glöms vi bort. Den kampen är inte slut på långa vägar.
Vi har dessutom en mycket högre representativitet när det gäller homosexuella personer än vad männen kommer i närheten av.

Visst känner jag också behovet av att försvara när idrotten jag älskar kritiseras. Men när jag andas, tar ett steg tillbaka och reflekterar ser jag ju att det de här debattörerna beskriver stämmer. Det finns mycket färre rasifierade svenskar i damallsvenskan än i herrallsvenskan. De flesta people of colours som finns hör hemma i andra nationer och spelar för andra landslag.

Självklart måste damfotbollen fråga sig; vad kan vi göra bättre?

För mig är det viktigt att uttrycka att detta är en analys som har vuxit över tid. Jag tycker att de här företeelserna har blivit mycket vanligare och att de främst drabbar rasifierade och hbtq:s. På något sätt är det så att vi inte längre självklart ges utrymme inom feminismen.

Jag tror att den psykologiska förklaringsmodellen inte är så svår. Vita, heterosexuella, medelklass-, ciskvinnor har givits ett ökat utrymme. På många sätt har vår kamp varit oerhört framgångsrik. Det är lätt då att sluta sig och med all kraft vilja försvara den maktposition man har fått. Idag upplever jag dock att det sker på bekostnad av systrar som drabbas av fler förtryck.

Därför är det så himla viktigt att vi alla fortsätter att uppdatera våra analyser. Att använda samma glasögon som gjorde att vi en gång uppmärksammade patriarkatet, för det är samma mekanismer som drabbar olika grupper. Svårare än så är det inte. Även om jag själv inte är personligt berörd av alla förtryck.

lördag 9 januari 2016

Varför bara invandrade män, Bocander?

Hanna Bocander, Moderat kommunstyrelseledamot i Danderyd skriver i Dagens samhälle om att nyanlända flyktingar bör undervisas i frågor som rör jämställdhet och HBTQ.

Jag har aldrig bott i Syrien. Händelserna Bocander beskriver är ohyggliga. Intressant nog drar de mina tankar tillbaka till min uppväxt, som inte var i Damaskus, Syrien utan i Västerås i Sverige.

Jag ska berätta om något som jag inte pratar så ofta om. Jag har nog aldrig berättat om de här händelserna öppet och beskrivit deras relevans för min feministiska analys. Men faktum är att de har präglat mig, såklart. Därför tänker jag berätta om de sexuella övergrepp som har kantat min uppväxt.
Jag vet att det låter osannolikt för en del att det kan vara så, i Sverige. För mig som feminist och vänster är det inte konstigare att sexuella övergrepp sker i Sverige än i Syrien. Min analys landar i att de patriarkala strukturerna genomsyrar världens alla länder, och att Sverige inte är undantaget.

Jag var tror jag 10-11 år när jag började förstå att min kropp fick män att reagera. Jag fick mens tidigt och min kropp förändrades mycket redan under mellanstadiet. Mina bröst började växa långt före de andra tjejernas och det gjorde att mina mellanstadieår är kantade av sexuella närmanden, från vuxna män.

Läraren i min parallellklass i mellanstadiet var en medelålders man med dåligt rykte. Jag gillade honom aldrig och jag låtsades inte som något annat, det har aldrig legat för mig att låtsats.
Jag minns första gången han tog på mina bröst, då stod vi i ett trångt utrymme tillsammans med en kompis till mig.
"Nisse", som läraren kallades, skulle stäcka sig efter ett papper på hyllan bredvid mig och tog "vägen förbi" mina nymogna små men ändå utstickande bröst. Jag var alldeles paff och det var min kompis också. "Nisse" nekade förstås och förklarade sig med att det var trångt och jag stod i vägen.

Vid nästa tillfälle var jag ensam med honom. I ett förråd på skolan gjorde han ingen hemlighet av att han tyckte att mina 10-åriga bröst fascinerade honom. Då stod han rakt framför mig och kupade sina båda händer om var och ett av mina bröst. Jag sa inget där men använde resten av min tid på den skolan med att prata med rektor, min klasslärare och berättade till och med vad som hade hänt inför hela skolan på ett stormöte. De enda svaren jag fick var att jag var högljudd, bråkig och en lärare sa till och med att "du nog tryckte upp brösten i ansiktet på honom". Ja ni förstår, mina 10-åriga bröst var såklart i vägen för den stackars medelålders mannen.

Den andra vuxna mannen som begick övergrepp mot mig var en kompis till min pappa. Han var hemma hos oss en kväll och efter att jag hade kommit ut ur duschen tyckte han att det var en kul grej att leka med min brors leksakspistol, alldeles i närheten av mitt underliv. Även det här var i 10-11 årsåldern.

Förutom de här händelserna fick jag lära mig tidigt att gömma min kropp. Så fort jag och min familj åkte på semester och jag hade badkläder på mig utsattes jag för kommentarer om min kropp. Det gick så långt en gång att min mamma inte vågade mig låta röra mig fritt på en strand på en Ålandssemester efter att ett gäng äldre killar spenderat sin dag med att trampa runt i trampbåt och ropa kommentarer som: "Titta bruden, hon är ju skitliten men fy fan vilka lökar!".

Alla de vuxna män som sedan tagit sig friheter med mig i tonåren orkar jag inte ens rada upp faktiskt. Alla kommentarer, blickar, och fysiska närmanden.

Jag är helt för att undervisa män om kvinnosyn och jämställdhet, HBTQ och alla människors okränkbara värde. Jag bara förstår inte varför det ska begränsas till de män som flyr till Sverige.

Moderaten Hanna Bocander går så långt att hon skriver att ingen som inte kan skriva på alla människors lika värde borde få bli svenska medborgare. Jag önskar också såklart en frizon med individer som alla är för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor, jag bara undrar i så fall vad lösningen är för "Nisse" och alla andra svenska män som tar sig friheter och begår övergrepp mot flickor och kvinnor varje dag?

Jag tror inte på att begränsa medborgarskap eller att dela upp befolkningen i olika grupper och tro att den ena gruppen är värre än den andra. Jag tror på ett genomgripande omfattande feministiskt arbete som behöver genomsyra hela samhället, för alla.

lördag 5 december 2015

Andrum, på vems bekostnad?

Den senaste tidens politiska utveckling har nog varit den tyngsta på länge för många socialdemokrater. Att "vinna" regeringsmakten för att sen komma rätt in i en instabil politisk majoritet och ett migrationspolitiskt läge som är svårare än på oerhört länge i Sverige, det var det ingen av oss som önskade såklart. Den nya vägen som Sverige tar nu när det gäller migrationsfrågor är, vågar jag påstå, oerhört slitsamt för oss som organisation. Några utav de personer som jag har störst politiskt förtroende för i Sverige tvingas fatta oerhört svåra beslut nu. Beslut som ingen socialdemokrat vill fatta.
Samtidigt fylls mitt Facebook-flöde av frustrerade partivänner som antingen är besvikna på regeringens beslut eller som försvarar dem. Det som har gjort mig allra mest beklämd är alla mästrande inlägg om att: "gör det bättre själv då" eller "kom och prova en vardag som kommunpolitiker hos mig ska du få se hur lätt det är" och de allra värsta "om du bara hade kunskap om Sveriges ekonomi skulle du förstå".

Mitt motstånd handlar inte om okunskap, brist på erfarenhet eller en naiv idé om att det är lätt att styra Sverige. Tvärtom. Jag har en del kunskap om både kommunal och nationell ekonomi, jag har erfarenheter inte bara som kommunpolitiker utan även som professionell socialarbetare som verkar i utkanten av en del i migrationsprocessen och jag är allt utom naiv över den politiska situation som råder idag. Trots det, eller tack vare det är jag så in i hjärtat övertygad om att flera av de beslut som fattats är direkt skadliga, och de går så på tvärs med mina grundläggande politiska värderingar att det lämnar ett stort hål i själen på mig. I min socialdemokratiska själ.

Jag har den största respekt för att det är kostsamt och svårt att inledningsvis ge många människor ett bra välkomnande till Sverige. Jag har den största respekt för att det är ännu svårare att på sikt ge många människor bra möjligheter till ett kvalitativt liv, tro mig. Jag är socialsekreterare, vi om några vet hur det ser ut på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i den kommunala ekonomin.

Men trots detta, trots de svårigheter vi gemensamt ser menar jag att, att rucka på den grundläggande asylrätten, att försvåra för människor att ta sig till Sverige, att inte ge barn permanenta uppehållstillstånd i Sverige och att göra det omöjligt för familjer att återförenas - det är ovärdigt Sverige. Och det kan inte ens försvaras med att vi behöver andrum.

Jag delar såklart Stefan Löfvens analys att övriga EU måste göra mer. Många kommuner i Sverige måste också börja ta ett större ansvar. Men det är inte värt att skapa otrygghet för barn, och att potentiellt utsätta människor för livsfara för att signalera till övriga EU att de behöver ta ett större ansvar. Jag tror på framgång i det vi i Sverige har satt en ära i tidigare, att gå före och vara en positiv förebild snarare än att tävla ner till botten. Det är min bergfasta övertygelse även i denna svåra situation. För hur vi kommer att beskrivas i historieböckerna säger något om vilka vi var. Det här är inte den jag vill vara.