En brorsdotter på akuten efter hjärnskakning, jag har spenderat ett dygn hemifrån. En bästis som tar tid, jag har inte smält det. Att skriva om det är en början.
Imorgon händer något fint och jag vill egentligen förebereda inför det. Städa, duscha, komma ner i varv. Men att spendera en stund framför datorn hjälper mig ner i känslan. Speciellt när jag spenderar den tiden skrivandes på bloggen. För det är mitt verktyg. Ett av dem.

Jag missade seminarium idag, har ingen aning om hur det var, vet inte om jag behöver komplettera. Jag har inte orkat ta in. Inte ännu.

Känslan när jag fick höra om vad som hänt Amelia är oslagbar. Tankarna som jag hann tänka men inte vill uttala. Insikten om att det inte är en självklarhet att hon finns i mitt liv. Kärleken jag kände. Jag är så glad att hon mår bra igen. Och när svägerskan kommit med William som jag hade medans de var på sjukhuset, så kramade jag honom hårt och länge och luktade på hans hals. Jag älskar de två barnen så otroligt mycket. Och jag är så tacksam för att jag får ha dem i mitt liv!