Vi älskar verkligen att hata kvinnor. Inget gör oss så upphetsade som kvinnor som tar plats och som tycker/tänker eller gör fel. Vi älskar att parodisera videobloggerskor, kändisbloggerskor och hollywoodfruar. Frågan är vem det säger mest om, dem eller oss?

Vårdavtalen igen

I VLT idag står att vårdavtalen förlängs med tre månader tills överklagandeprocessen i upphandlingen är klar. Jag var så otroligt glad när mamma ringde i morse. När jag sen läste artikeln förstod jag att det troligen inte gäller min terapeut då hon inte deltog i den här upphandlingen. Hon valde att inte delta på grund av att hon inte hade kompetens för att få ett avtal eftersom att de enbart efterfrågade KBT, vilket hon inte har utbildning i.

Det här är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Min ilska över att puckade felläsningar och övertolkningar i kombination med dålig (eller obefintlig) politisk styrning ska tillåtas få såna här konsekvenser över människors liv går inte att förmedla här. Och nu håller jag tillbaka.

Camilla tycker att jag är dålig på att underhålla mina läsare. Hon har nog rätt. Det har bara varit mycket. Stunderna då jag suttit ner för mig själv för att i lugn och ro reflektera har inte existerat.

Julen har kommit och gått. Det var fantastiskt skönt att åka hem till mamma. Jag kände redan på tåget upp hur stress och oro började rinna av mig. Julafton blev inte helt okomplicerad för mig emotionellt men klart bättre än tidigare år. Jag kände mig så ompysslad och omhändertagen av mammas matplanering och lagning. Bara en sån sak som att hon hade köpt en mörk chokladkaka åt mig. Det är lyxigt.

Nu laddar jag om för nyår hos Emmeli och Magnus i en annan mellansvensk skog. Dagarna här emellan är lugna och sköna. Hänger en del med bästis, har världens mysigaste Irma (hund) på besök och landar lite känslomässigt.

På torsdag har jag nästa tid hos terapeuten. Den sista på frikortet. Då ska vi ha samtalet som ingen av oss har velat ha och som vi därför skjutit upp, samtalet om kostnader för min fortsatta behandling.

Jag hade missat en debattartikel i VLT om landstingets upphandling av psykoterapi. Ni hittar den här.

Det är samma argument som jag har framfört, det är bra att det kommer från många olika håll.

Jag orkar inte skriva egentligen, jag är för trött. Men jag vill skriva om en sak.

För åtta år sedan idag träffade jag min pappa i livet för sista gången. Jag kramade honom och vi pratade. Tre månader senare dog han. Juldagen har sedan dess varit tung. Eftersom att jag har svårt att erkänna och visa sorg har jag gömt mig. Ibland har jag gråtit på toaletten för att sedan le och vara social.

Nu börjar det förändras. Camilla och Ken har börjat med en ny tradition som innebär middag med familjerna. Dagen går inte längre lika tydligt i saknadens tecken. Jag kan idag bara vara medveten om att det är den dagen. Säga det om det känns tungt, men samtidigt se det fina i det nya som kommit till. Det är verkligen fint.

Utoya.

Mamma ringde mig med gråten i halsen här om dagen. Hon hade kommit att tänka på alla de föräldrar i Norge som kommer fira första julen utan sina barn.

Den smärtan är lite för stor för att förstå. Att de skickade sina barn på ett politiskt sommarläger i somras, och nu ska de fira jul utan dem.

Jag kommer att tända ett ljus i morgon till minne av ungdomarna på Utoya. Jag kommer att tänka på de som firar julen med smärtan rivandes i bröstkorgen.

Old times

Jag sprang på en gammal klasskompis idag. Vi gick i samma klass hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet. Säkert lågstadiet också när jag tänker efter. Att springa på någon efter ca 12 år och fortfarande bara känna glädje och kärlek är fint. Jag gillar det. Nu planerar några av oss en fika. Det är coolt. Det är så många coola bra människor som jag har haft äran att lära känna genom åren.

Änglaberget

Nu har jag verkligen börjat längta efter jul i Ängelsberg. Jag skulle åka imorgon, men det verkar som att jag stannar hemma imorgon och städar. Förkylningen gjorde ju att mina planer förändrades lite.

Jag längtar efter ett snötäckt Ängelsberg, efter promenader vid sjön och efter glögg i mammmas soffa.

Åh det ska bli så härligt.

När Landstinget inte tar sitt ansvar får jag beskedet om att min terapimottagning beslutat att sätta ner avgiften för oss som drabbats av strulet med vårdavtalet.

Jag är fantastiskt glad! Även om jag känner en oro för att privata aktörer får ta det ansvar som det offentliga borde göra.

Om klassresor och kvinnokamp

Jag kommer bli den första kvinnan i min släkt som tar en akademisk examen. Vi har inte särskilt många välutbildade män i min släkt heller, faktum är att vi inte har så många män. De har genom generationerna lyst med sin frånvaro.

Jag kommer inte från en släkt där kvinnorna har varit hemmafruar. Tvärtom, kvinnorna i min släkt har fått göra allt. Vara ensamt ansvarig för försörjning och uppfostring under de långa perioderna i barnens liv. Männen har kommit och gått. Några (som min pappa) har stått bredvid, som en lekfarbror varannan helg. Men vardagen, de stora besluten, kostnaderna och engagemanget har mamma stått för.

En klassresa gör man inte ensam. Det är inte enbart min förtjänst att jag pluggar på högskola.

Det är tack vare att min mamma, min mormor och de andra kvinnorna i släkten har gjort så gott de har kunnat med att bryta med tidigare generationers destruktiva mönster.

För man ärver sin klasstillhörighet. Man kan ärva sina föräldrars bördor, smärtor och skam.

Min mormor gjorde det bästa hon kunde med att göra annorlunda. Mamma i sin tur gjorde sitt bästa.

Tack vare det har mitt liv varit lättare än deras, mina bördor lättare och tack vare att jag har försökt att göra lite mer, har jag också kunnat lägga energi på att studera.

Jag är så himla tacksam för vår historia. Den är i många fall tung, vi har alla haft våra olika smärtor att slåss emot, våra olika kamper. Men det har också gjort oss till de vi är idag. Det skulle jag inte byta bort mot någonting.

Julen

När jag var liten hade jag stora drömmar om julen. Jag ville att vi skulle träffas i familjen och släkten, tycka om varandra, få och ge fina julklappar och bara vara glada. Oftast blev det inte riktigt så.

Det brukade börja magiskt med att jag och brorsan fick öppna varsin julklapp vid midnatt redan. Vi fick välja själva från paketen under pappas gran. Pappa hade samma fula plastgran varje år. Med samma fula dekoration. Våra gamla smällkarameller från dagis. Men det var verkligen magiskt.

Själva firandet ägde sedan rum hos farmor. Firandet i sig var ofta trevligt, även om jag har minnen av att vi fick minst julklappar (och billigast) eftersom pappa aldrig hade så mycket pengar. Jag minns att jag brukade skämmas och hoppas att ingen såg att jag inte fick så många. Oftast hade jag ursäkterna på lut, äsch jag vill ju inte ha så mycket i år.

När vi kom till skolan och skulle berätta vad vi fått lärde jag mig att få det att låta som mer än det var. Om jag exempelvis hade fått en CD-skiva och en tröja kunde jag säga: åh jag fick mycket, typ musik och kläder och sånt. Eller: jag kommer inte riktigt ihåg, det viktigaste var senaste Green Day-skivan och en assnygg tröja, sen minns jag inte riktigt.

Oftast (nästan varje år)slutade firandet med att pappa blev arg på farmor. Oftast smällde han igen dörren hårt och gick. Oftast satt brorsan och jag pliktskyldigt kvar och skämdes. I en så där kvart kanske. Innan vi vågade gå. Då gick vi hem till pappa och spelade TV-spel istället.

Vårt julfirande fick ett abrupt slut när pappa och jag blev osams. Då kunde jag inte längre vara med hos farmor. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte riktigt hur mina jular sedan dess har sett ut. Någon gång har mamma, brorsan och jag ätit tacos tillsammans.

Sen jag blev nykter har julen varje år inneburit ångest. Ångest för det som har varit och för det som är.

En sak vet jag. Utanförskapet är aldrig så stort som under julhelgen. Det spelar ingen roll om jag svär dyrt och heligt att jag trivs med att inte fira. Min skam lever sitt eget liv och vet att det beror på att jag är ensam. Att ingen vill fira med mig. Så har min sanning sett ut. Även om det inte är den faktiska sanningen.

Min lösning blev att jobba. De senaste jularna har jag sett till att boka upp mig på jobb. För att slippa be om att få vara med någonstans. Jag har firat med brorsans familj några gånger och med mamma halva dagen förra året, innan jag skulle iväg till jobbet.

I år är första året som jag inte jobbar. Jag ska vara ledig och fira hemma hos mamma. Vi köper inga julklappar men vi äter tillsammans.

Jag har valt att inte ha ångest i år. Jag har valt att dricka glögg och tända ljus på advent. Jag har valt att lyssna på julmusik och känna att jag är värd att fira, mysa och ha det fint. I det finns en otrolig läkning.

Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag har valt att njuta av julen i år. Jag tänkte att det finns så många som känner utanförskap. Men faktum är, de känner inte mer innanförskap för att jag väljer bort julmusiken. Tvärtom får jag ge mig det jag inte fick som barn. En lugn och harmonisk jul i kärlek.

Och det mina vänner, är på tiden.

På väg mot bussen insåg jag att jag inte har mitt MDH-kort. Det ligger i min plånbok som är kvar hos Camilla sedan bröllopsförberedelserna i lördags.
Nu sitter jag i soffan och försöker läsa kurslitteratur men med en snorfylld hjärna är det verkligen inte enkelt, inte mycket fastnar. Jag ska göra det jag kan inför gruppuppgiften sen ska jag vila. Jag är sjukare än jag ville erkänna när jag stack iväg mot bussen tror jag. Det var kanske bra att jag inte kom iväg på programråd ändå.

Det är tur att jag går mot i alla fall en och en halv veckas ledighet. Ledighet som ska spenderas läsandes kurslitteratur förstås, men ändå utan föreläsningar och inlämningsuppgifter.

Still my child

She said, "These days haven't been so happy
Haven't had much peace of mind
Now I know that I should be praying
But I haven't had much time"

So could you tell Him that I really need Him
I really want to change
The next time you talk to God
Would you please mention my name
Oh tell Him that I really love Him
I know it's been a while
Ask Him for me am I still His child

I know the answer to your question
Yes the Father still loves you
But sometimes when you have children
You don't always like what they do

So when you go to your Heavenly Father
Say Lord I love You
And when you ask Him for forgiveness
This is what He'll say to you

Yes, you are still my child

Som vanligt när jag inte är på topp fysiskt känner jag mig inte tillfredsställd mentalt. Jag ska försöka ta mig till skolan och programråd imorgon. Jag orkar inte med en heldag i sängen. Jag blir så extremt uttråkad. Då har jag ändå passat på att titta på lite TV som jag inte ser annars..

Jaja. Nu ska jag sova och förhoppningsvis vakna friskare!

Det här med att jag skulle bli förkyld av gårdagens festligheter känns ju onödigt. Men Men. Om det är priset jag får betala för en kväll som igår, gör jag det gärna!

Bröllop

Anna och Gabbes vigsel var något av det vackraste jag sett. De var vackra, de hade skrivit otroligt fina, ärliga, kärleksfulla löften till varandra, de hade en fantastiskt duktig sångerska som sjung vackra låtar. Att de sen vigdes av en vän i Västerås kära bibliotek gjorde förstås det hela finare.

Middagen var helt otroligt bra. God mat och dryck. Fina, roliga och kärleksfulla tal till världens bästa brudpar.

Festen var helt otroligt rolig. Jag dansade nästan konstant från det att DJ:n började spela. Nästan. Jag hann prata lite med en del vänner från runt om i Sverige också förstås.

När restaurangen stängde ville vi inte sluta festa så vi tog oss upp på stan och hamnade till slut på Pitchers. Där passade vi inte riktigt in kan man säga. Särskilt inte Anna och Gabbe i sina bröllopskläder. Men det blev en bra avrundning för min del.

Jag är så himla himla glad idag. Mina vänner som jag tycker om har gift sig och jag fick vara med på en sjukt rolig fest!

Idag känner jag livet i mig som Madicken skulle ha sagt!

Kyss mig

Jag har äntligen sett fantastiska "Kyss mig". Jag är helt tagen av känslan och irriterad på att de bästa kärleksfilmerna alltid slutar när det blir bra. Jag vill se smärtan, men också mer av det fina!

Jag får glädjas åt att jag ska fira kärleken imorgon på Anna & Gabbes bröllop. Det får duga som kompensation för bristande lycka i filmen. Åh vad fin den var. Vad fina de var!

En sak slog mig, i filmen säger pappan "ja helt normalt är det ju inte, ingen förälder vill väl att deras barn ska vara flata eller bög". Jag kan inte låta bli att tänka på min mamma. Som med glädje skulle gå i stolta föräldrars sektion i prideparaden och som utan problem skulle presentera två svärdöttrar för världen. Det borde vara en självklarhet, men det är inte det. Jag är otroligt tacksam för min mammas stora stöd, jag hade inte varit den jag är utan det.

Det är en fantastisk frihet att veta att det inte är könet på min blivande kärlek som avgör om mamma tar hen till sig eller inte.

Fint med mens som också innebär två stora finnar runt munnen och allmän uppsvälldhet dagen innan jag ska på bröllop. Vilken tur att det inte är jag som gifter mig.

Kreativiteten vilar just nu. Jag har ingen inspiration vad gäller bloggande alls just nu. Eller egentligen är det nog mest för att jag inte stannar upp och känner efter. Att skriva välformulerade inlägg från hjärtat tar tid och engagemang. Något jag inte alltid har lika stor lust att ge, tydligen.

Jag kunde skriva om det som känns, men just nu är jag så ambivalent i det som känns att inget blir ärligt. Om jag skriver om det låga, tunga som känns blir det inte helt ärligt. Om jag skriver om det hoppfulla positiva som också känns blir det heller inte ärligt. Ambivalens, konflikt, på väg mot läkning kanske. Förhoppningsvis.

Tvärsnytt

Här har ni inslaget från gårdagens Tvärsnytt.

Okej, inslaget blev nog bra. Jag har gjort det jag kan nu. Nu gäller det att släppa ilskan, kavla upp ärmarna och komma på en lösning för att kunna gå kvar i terapin, att byta terapeut är inget alternativ.

Att hitta en bra terapeut som man trivs med är svårt. Jag tänker inte chansa med en ny. En annan sak som missats i den här upphandlingen är att, oavsett vilken metod som används, så är relationen terapeut-klient avgörande för ett positivt resultat, det finns det evidens för.

Jag mår verkligen inte så bra. Det är tungt nu, tyngre än förut. Förhoppningsvis är det vägen mot att det ska bli lättare. Jag vet inte. Terapeuten tror det. Eller så väljer jag att tolka hennes hummande svar. Det blir liksom enklast så.

Inte min önskan

En reporter från Tvärsnytt kommer hem till mig om 10 min. Patientnämnden kunde hjälpa mig med att kontakta affektiva mottagningen för fortsatt vårdplanering, det tackade jag nej till. Det kan jag göra själv. Det verkar som att min enda kanal att framföra min sak via, är media. Tyvärr.

Jag vill inte gå ut offentligt med min smärta. Jag vill inte berätta för världen att jag går i terapi. Men jag kan inte låta bli att göra det. Inte eftersom att resultatet då bara blir att jag blir utan hjälp.

Dessutom är jag handlingskraftig, jag är modig och verbal. Jag kan uttrycka mig och jag kan stå för mig själv. Alla kan inte det. Alla har inte kanalerna. Då är det min skyldighet att göra det.

Sen är ilskan en ganska bra drivkraft också. Den hjälper mig vidare, alternativet skulle vara att lägga mig ner och ge upp. Där har jag varit så det räcker tidigare i livet.

Att läsa om mitt liv

En av de fina vinsterna med en blogg är att jag kan gå tillbaka och läsa i efterhand om mitt liv.

Idag skriver VLT om fler som drabbas av beslutet av endast upphandla psykoterapeuter med KBT-inriktning.

Och nu slog det mig att det bara är fyra dagar kvar tills jag ska få dansa på Anna och Gabbes bröllop! Tills jag ska få bevittna när de säger ja till varandra! Åh vad jag längtar!

Det Björn var för Mikael

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Okej. Så här. Landstingsrådet svarar att St:Lukas valde att inte delta i upphandlingen. Det visste inte jag, men jag förstår att de valde att inte göra det på grund av att det efterfrågades KBT och det jobbar de inte med. Rundgren förklarar också att han som politiker inte är delaktig i en upphandling förrän någon blir missnöjd. Om det stämmer, har inte bara jag ett problem, då har vi ett demokratiskt problem. För om beslutet att landstinget enbart ska erbjuda psykoterapi på kognitiv bas har fattats av tjänstemän kan jag inte ställa någon till svars. Det är en demokratisk brist.

Jag antar att jag mot min önskan får fortsätta att göra det jag kan. Jag har kontaktat patientnämnden och jag kan skriva en insändare. Det är väl i princip de möjligheterna jag har.

Jag hade önskat att det var mer som i myndighetsutövning. Då har man rätt att söka och få ett beslut, som man kan överklaga. Så fungerar inte landstinget. Någon kan säga nej och då är det så.

Någon kan säga nej och alla kan hänvisa till att någon annan är ansvarig. Kontentan blir att ingen tar på sig ansvaret och jag får ingen behandling.

Blev det bra tyckte vi?

Jag har fått svar av landstingsrådet Juha Rundgren. Just nu känns det bara tyngre. Jag ska formulera ett inlägg där hans svar ska få komma fram, tillsammans mina tankar kring det. Nu har jag inte tid. Jag ska snart fira Lucia med barnen. Problemet är att tårarna inte vill sluta rinna. Det hade varit mycket skönare om någon hade kunnat ta ansvar. Nu lämnas ansvarsfrågan hängandes i luften och jag står ensam, utan möjlighet att framföra min sak, utan att få min rätt till den här vården prövad. Att Juha, i slutet av sitt mejl, "önskar att jag får rätt till den vård jag behöver" känns mest som ett skämt. För det får jag inte verkar det som, och för det tar ingen ansvar.

Jag har haft en motvilja till att ta tag i det jag skrev om i förra inlägget, nu förstår jag varför. Smärtan kom över mig med full kraft nu. Så länge jag inte gjorde något kunde jag väl hålla den tillbaka. Jag visste inte ens om jag skulle protestera. Men bästispappa sa: du får väl kämpa för din sak. Så då var det bara att göra. Han är en jag har valt att lyssna på.

Jaja, sova lite kanske? Att somna före 20 är ingen hit, då kan man vakna innan midnatt och vara pigg. Well well. Jag har fått en del konstruktivt gjort i alla fall.

Godnatt!

Emotionell amputation

Jag har inte orkat tidigare, men nu måste jag ta tag i att börja protestera. Landstinget har upphandlat avtalet med privata psykoterapeuter, mitt i pågående behandling får jag veta: "om tre veckor får jag tyvärr inte ta emot dig mer".

Här är mitt mejl till Juha Rundgren (V) landstingsråd med ansvar för psykiatri:

Hej Juha!

Som ansvarig politiker vill jag höra hur du tycker att jag ska hantera den situation som jag hamnat i nu, då ni valt att inte upphandla St:lukas psykoterapimottagning som jag är i pågående behandling hos.

Nedan följer en text som jag eventuellt även kommer att skicka in som insändare till VLT, beroende på om du svarar och hur snabbt. Jag bråkar helst så lite som möjligt då jag inte mår särskilt bra av den uppkomna situationen, men om jag inte får något gehör så blir jag förstås tvungen. Att göra politik av min smärta är mer smärtsamt. Jag önskar att jag slipper det.

Här är det jag känner och tänker:

Efter ca två års odefinierat dåligt psykiskt mående sökte jag mig till psykiatrin i hopp om att få någon klarhet och hjälp. Jag blev i oktober remitterad till St:Lukas psykoterapimottagning i Västerås. Redan från början visste jag att Landstingets vårdavtal med de privata psykoterapeuterna var under upphandling, men då, i oktober, visste jag inte om jag skulle känna mig hemma i terapin, om behandlingen skulle bli bra och om jag skulle trivas med terapeuten. Nu, knappt tre månader in i min behandling, får den ett abrupt slut. Landstinget har valt att inte upphandla St:Lukas. Skälet är att man valt att upphandla kognitiv beteendeterapi, istället för terapi på psykodynamisk grund. Det är, vågar jag påstå, ett tankefel hos de beslutsfattande politikerna, KBT är säkert bra för vissa, men det är naivt att tro att det är bra för alla. Jag hade önskat, att man av respekt för mig som patient, i alla fall hade kunnat upphandla ett avtal som gällde oss som är i pågående behandling. Det är helt enkelt kontraproduktivt för mig att byta terapeut, eller att avbryta behandlingen mitt i. I terapin jobbar jag med min tillitsbrist, mina rädslor för att bli övergiven och mina svårigheter att separera från relationer. Man behöver inte vara utbildad för att räkna ut vilken smärta det blir för mig att helt plötsligt och hårt tvingas bryta upp utan att ha fullföljt behandlingen, det blir en emotionell amputation.


Med hopp om snabbt svar


Johanna Pettersson

Tystnad

Jag har verkligen haft världens bästa helg. Vilka fantastiska vänner ni är!

Födelsedagsfirande för bästisen i fredags och sedan utgång med härliga klasskamrater. I lördags blev jag superlyxigt ompysslad av fantastiska Nora och Therese. Bilder kommer när jag har mer energi. Sedan var det dags för himlans trevlig julbal. Jag sov hos Hanin som gjorde mig snygg inför julmöte med Centrala S-föreningen i Västerås.

Så många vänner och tillställningar på en helg, gör verkligen att jag inser hur lyckligt lottad jag är. Ni är bäst!

Nu spenderas kvällen utan elektronisk utrustning i tystnad. Jag behöver vila.

Trevlig tredje advent vänner!

Dagen efter

Mina "dagen efter" är så himla fina nu för tiden. Jag går inte ut särskilt ofta, men när jag väl gör det och vaknar relativt tidigt, ren, fräsch, nykter och utan ångest är det såna lyckokänslor. Att veta att jag gjorde allt jag tycker är kul igår, dansade och umgicks, men utan att bli full (för full) och bli uppraggad eller ragga upp någon stackare som jag inte alls vill äta frukost med. Det är så himla fint.

Jag älskar verkligen mitt nyktra liv!

Ps. Jag såg att man kan tolka parentesen ovan som att jag blev lite full igår. Det blev jag inte. Jag menar bara att när jag blir full, blir jag för full. Jag kan inte styra. Därför dricker jag inte alkohol alls. Inte igår heller alltså. Därav lyckan. Ds.

Efter att ha dansat till E-type på Harrys tänker jag att det är kontrasterna i livet som är det vackra. Nu har jag lite magknip så jag ska försöka somna.

Fint som snus.

Juholts kompass

Idag fick västeråsarna möjlighet att lyssna till Håkan Juholt. Håkan höll ett bra anförande även om jag förstås har en del att invända. Jag orkar inte skriva om det nu, ni som är återkommande vet vad jag saknar hos vår partiordförande.

Jag ställde två frågor till Håkan som formulerades ungefär så här:

1. När du var på Gekås i Ullared och fick höra talas om deras sportsbar i anslutning till kvinnoavdelningen sa du att det var "djävulskt uttänkt", du gick till och med så långt att du tyckte att de skulle få Nobelpris, för mig som feminist blir det så att du späder på ett kvinnoförakt genom att uttrycka dig nedlåtande kring något som traditionellt betraktas som kvinnligt nämligen shopping. Min fråga är då; när du betraktar samhället, gör du då en feministisk analys?

2. Samma dag som Ullaredsbesöket fick du frågan om lämpligheten i att Ilmar Reepalu fortsätter driva förslaget om att kunna pröva om medborgarskap, det tyckte du var alldeles utmärkt. Jag som var SSU:are i slutet på -90 talet fick lära mig att aldrig acceptera rasism, varför ska jag acceptera att någon driver rasistiska förslag inom ramen för socialdemokratin?

Håkans svar lämnade en del att önska. På första frågan redogjorde han i stort sett bara för sin reaktion på Ullared och hur illa han tyckte att det var, men att han tyckte att det var strategiskt utifrån ett kommersiellt perspektiv (så uppfattade jag det han sa i alla fall). Dock svarade han inte på frågan om han själv använder feminismen som analysverktyg

På andra frågan vidhöll Håkan att förslaget är dåligt, det kan aldrig bli socialdemokratisk politik, men han vidhöll samtidigt att han som partiordförande inte kan avgöra vilka frågor partiföreträdare får driva. Vi ska ha högt i tak menade han.

Där är jag inte alls överens med honom. Vi ska absolut ha högt i tak, men det finns ett tak. För mig finns det en gräns för vilka förslag som får kallas socialdemokratisk politik. Socialdemokrati är inte vad som helst. Det är till exempel aldrig rasism. Jag hade önskat att Håkan hade svarat, det är aldrig okej att driva rasistiska förslag inom socialdemokraterna. Aldrig någonstans, någonsin, någon gång!

När man skriver tenta och ibland undrar om man skriver om sig själv eller en klient: "Bakomliggande faktorer i Lenas fall kan både vara en genetiskt förhöjd sårbarhet, och den sociala miljö hon har vuxit upp i. Till det kommer de beteendestörningar hon utvecklat som en följd av sina anknytningsproblem, exempelvis hennes svårigheter att fungera i sociala relationer."

Överkänslig - ja visst!

NE tycker att jag är mest lik Bridget Jones.

Jag blev varm och glad. Jag tycker om henne. Sen tänkte jag, det stämmer nog, vi är båda så himla känsliga. Det var liksom det negativa. Sen kom jag på mig själv direkt. Vad fan!

Mia Skäringer säger i sin show att alla män som genom åren har kallat henne överkänslig, kanske egentligen är underkänsliga. Varför är det henne det är fel på?

Varför ska kvinnor som Bridget, Mia och jag skämmas? Vi känner saker, blir förälskade, sårade, glada och kåta. Det kan väl få vara okej?

Mitt tal till mannen

Eftersom att jag ju egentligen inte tror på kön, mer än som fysiologi, var det roligt att jag fick ett kanske-erbjudande om att skriva "Talet till mannen" till en sittning. Eftersom att det var en arg dag såg jag framför mig hur jag skulle skriva ett brinnande tal om hur arg jag var på alla friheter mannen har tagit sig genom åren.

Men sen när jag tänkte efter och var mindre arg, insåg jag ju att det inte är så jag tänker. Jag tänker ju att kön är fysiologi och sedan till det finns ett socialt konstruerat kön.

Så mitt tal till mannen skulle lyda ungefär (eller ganska precis) så här:

Hej!

Du har penis.

Hej då.

Handlingskraft

Idag kom SCB:s mätning över väljarsympatier för november månad. Socialdemokraterna skulle få 27,7%. Rekordlågt. Carin Jämtin kommenterar med att säga att vi tar siffrorna på allvar och jobbar hårdare. Det är glädjande att höra att partiledningen tar siffrorna på allvar. För det är allvar.

Andra partimedlemmar skyller på media. Om media bara hade rapporterat sjysstare hade väljarna förstått, ehm vaddå? Vad skulle väljarna ha förstått? Vet vi själva vilken väg vi vill att politiken ska ta? Jag vet inte vad Socialdemokraterna vill, förslagen spretar åt alla håll och i alla olika riktningar just nu.

Felet är inte medias. Och vi får inte fastna i en offerroll där inget dåligt som händer är vårt ansvar. Jag känner inte igen delar av mitt partis självbild! Socialdemokraterna har väl aldrig varit offer för omständigheter? Vi förändrar omständigheterna.

Då menar jag inte att vi tar till stasimetoder och hotar SVT med att ge TV 4 partiledardebatter när vi är missnöjda. Jag menar att vi förändrar vår sätt att kommunicera, våra ledande företrädare om det behövs och framför allt ser vi över hur vår politik ser ut. Vi ska vara ett parti i människors vardag, då behöver vi våga se att vardagen förändras för människor och det behöver vi också göra.

Det räcker inte med att förklara vad vi har gjort för Sverige historiskt. Vi måste beskriva vart vi vill. Väljarna tacksamhetsröstar inte på Socialdemokraterna. De är mer krävande än så. Det måste vi matcha.

Jag säger inte att all mediarapportering är bra. Jag tycker absolut att vi ska tala om för medborgarna när rapporteringen ger en skev bild. Som i bostadsaffären. Men sen kan vi inte fortsätta skylla allt dåligt våra företrädare gör på media.

Nu behövs kamplust och handlingskraft. Inte någon jävla stackars oss-mentalitet.

27,7 % av väljarna skulle rösta på Socialdemokraterna om det var val idag. Nu går jag och lägger mig igen. Godnatt.

Nej det gör jag inte alls. Men känslan är ungefär som efter valnatten. Okej inte riktigt, efter att ha försökt hålla fasaden uppe på valvaka åkte jag hem och grät. Jag gråter inte idag. Men jag känner inte något större hopp för situationen heller. Inte just nu. Nu ska jag vara i känslan av uppgivenhet ett tag.

Jag kommer igen. Kanske ikväll eller imorgon. Med kamplust.

Det här med att jag sover, och sover och sover. Eller okej, jag sover länge (typ till 9) och sen en stund på dagen. Och är slut tidigt på kvällen. Det är inte ett problem. Jag försöker lyssna på min kropp och nu behöver den tydligen vila mycket. Jag tycker mest att det är fascinerande.

Godnatt!

Jag får ingenting gjort verkligen. En hel dag har gått och jag har inte skrivit många rader. Det handlar inte om någonting annat än ren lättja. Jag har ett litet barn inom mig som bara sätter sig på tvären och säger jag vill inte! På riktigt.

Så nu tar jag ett vuxet beslut att åka till skolan och sätta mig där jag har färre saker som distraherar mig. Så blir det.

Lundsberg

Jag har ägnat kvällen åt att titta på veckans avsnitt av Debatt och Kvällsöppet. I båda programmen avhandlades skolverkets rapport om eventuell pennalism på skolan Lundsberg. Det påminner mig om ett blogginlägg jag skrev när jag bloggade på Aftonbladet. Ett ganska kort inlägg om en artikel som lyfte fram att det förekom kamratuppfostran med tillhörande pennalism på skolan. Det inlägget fick massor av kommentarer och det urartade till en ganska otrevlig debatt där jag kallades flera fula saker.

Det fanns också fd elever ska jag säga som var kloka, resonerande och respektfulla. Men en sak slår mig efter kvällens två avsnitt. Det är som att man inte får kritisera Lundsberg. De går i försvarsställning direkt och blir så himla upprörda. Det är nästan ett sekteristiskt beteende. Det är den bästa skolan jag har gått i! Helt fantastisk!

Men kom igen, vem har inte några negativa erfarenheter av sin skola? De jobbigaste åren i livet är skolåren, jag har svårt att tro att det inte finns något negativt alls med de åren bara för att man tillbringar dem på Lundsberg... Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Att ha en bästis

Jag har rädslor och strategier i alla mina relationer. Men i vissa har jag kommit längre. I några relationer kan jag vila. Bara vara. Nästan helt befriad från rädslor. När jag tar för mig av livet så är det med tryggheten och vissheten i att jag är älskad, särskilt trygg är jag i din kärlek. Det andra fick när de var barn får jag nu. Jag får det av mamma och jag får det av dig.

Det är fantastiskt att vara älskad av dig.

Kärlek!

Jag ångrade mig. Juholt behöver förstås inte be om ursäkt. Det jag vill se är ett bevis på att partiledningen förstår oron som flera av oss har, om han bevisar det genom att agera så är jag nöjd.

Jag ångrade mig. Juholt behöver inte be om ursäkt. Det jag vill se är ett bevis på att partiledningen förstår oron, om han bevisar det genom att agera så är jag nöjd.

Okej. Jag ska snart skriva tenta. Men innan dess måste jag få skriva ur mig mina lördagstankar om mitt parti.

Håkan Juholt skriver idag på DN debatt om vilken riktning Socialdemokraterna vill ta. Samma dag skriver Åsa Petersen i Aftonbladet om Socialdemokratins problem.

När jag läste Juholts debattartikel tänkte jag: äntligen! Jag har väntat så länge på att S ska vända sig utåt. Till väljarna. Till alla som inte är på förtroenderåd eller andra partiinterna sammanhang. Till alla som lider konsekvenserna av den borgerliga politiken. Till alla oss som längtar efter en opposition.

Det är ett steg på vägen. Men det räcker inte. För det räcker inte med en enkel lösning. Jag delar Åsas analys. Det som mest gör mig orolig är bristen på självinsikt som jag upplever. Vi kan inte skylla på någon annan att vi har 25% väljarstöd. Media var precis lika borgerlig när vi hade 45%.

Jag tycker inte alls att all rapportering är korrekt, tvärtom. Men vi kan inte ändra medias rapportering. Däremot kan vi välja hur vi vill använda det som kommer fram.

Igår i Skavlan sa Liv Ullman till Juholt: När jag ber om ursäkt brukar det vara för att jag har gjort något fel, på dig låter det som att du ber om ursäkt för att du har gjort rätt.

Det ligger mycket i det. Jag håller med om att bostadsaffären var kraftigt överdriven. Men om det nu är Juholts hållning. Varför ber han då om ursäkt? Det är klart att det inte är trovärdigt.

Det är precis lika illa som de politiska svängningarna har varit. Först är vi för svenskt deltagande i Libyeninsats, sen vill vi tidsbegränsa. Sedan är vi för olika medborgarskap, dagen efter emot. Det här är inga småsaker. Det är viktiga frågor, framför allt den senare, och jag förväntar mig att mitt parti har en bättre ideologisk kompass än så.

Man klantar sig inte och stödjer högerpopulistiska förslag om man är sosse. Det är så enkelt.

Nästa problem är att de som öppet kritiserar svartmålas, som om de inte skulle vilja ha en sosseregering.

Vi inom socialdemokratin måste våga göra upp med våra interna strukturer. Vi måste våga kritiskt titta på vilka brister vi har, för alla har brister. Just nu är det våra som står i vägen för vår politik.

Samtidigt som vi gör detta internt behöver vi bedriva en aktiv oppositionspolitik. Vi måste orka med att göra både och om vi ska ha en chans att få en ny regering 2014.

Nu skulle jag vilja att Håkan gör en ordentlig pudel. Inte en gällande bostadsaffären. Inte någon halvhjärtad (eller ohjärtad) ursäkt för något han själv inte tycker att han gjort fel i. Det är nämligen inte ödmjukhet, det är respektlöshet.

Jag vill ha ett ärlig uttalande om de politiska misstagen. Jag vill samtidigt höra hur Juholt och partiledningen tänker rätta till det som blivit galet. Hur mångfaldsfrågan ska stärkas i partiet, hur feminismen återigen ska få ta plats och på vilket sätt vi har lärt oss av vårt misstag att nästan stödja ett SD-förslag.

Det kombinerat med en partiintern översikt över våra strukturer, vårt slutenhet och att vi bedriver en politik i linje med dagens DN-debatt. Det vill jag se. Jag nöjer mig inte med mindre.

Om det här med kroppsuppfattning

Jag har totalt gått ner ca 20 kg (det kan vara plus/minus något kilo nu, det var ett par veckor sedan jag vägde mig). Sen ett tag tillbaka har jag fallit ur mina matvanor och ätit mycket godis. Inte mycket som jag åt förut, men näst intill dagligen lite mörk choklad. Eftersom att jag har en fallenhet för beroenden tar det inte lång tid för mig att börja äta godis med mer socker i.

Här om dagen kom jag till en vändpunkt när jag insåg att jag helt plötsligt kände mig stor igen, (tjock egentligen men jag tycker inte om att använda det ordet) och missnöjd med det jag såg i spegeln. Jag blev verkligen jätteledsen.

Igår kom en klänning som jag har beställt och jag var rädd för att inte komma i den (eftersom att jag känner mig så stor så tänkte jag att jag måste ha gått upp i storlek). Det hade jag inte alls. Klänningen satt jättebra, nästan på snudd för stor på vissa områden.

Det här med kroppsuppfattning är verkligen hemskt. Jag behöver en morot för att fortsätta med mina sunda vanor, så jag behöver en kalldusch ibland.

Problemet är att det är så djupt förknippat med min självbild, det skapar verkligen ångest. Jag blir otroligt ledsen av att skriva det här, inte för min egen skull. Jag mår bra ändå, jag har så mycket kunskap om mig själv och samhället att det inte äter upp mig. Men jag tänker på de som inte har det. Framför allt de yngre, som inte alls kan resonera kring känslor och samhällsideal.

Sanningen om oss själva stämmer inte. Det är en subjektiv uppfattning som kommer av våra känslor inför oss själva på något sätt. Och ändå fortsätter vi hetsa. Jag gör det också. Jag är inte heller immun mot det här samhällets utseendefixering. Jag blir bara lite mer ledsen kanske.

Jag älskar att ni hänger på min blogg trots att jag skrivit att jag inte orkar blogga. Ni är bäst!