Min kollegas kaffekopp ställdes ned på skrivbordet och i mitt huvud lät det som att någon slog med en hammare i skrivbordet. Varje litet ljud borrade sig in i min hjärna. Irritationen växte och jag satte på mig hörselkåporna vi har fått för att hålla ljudnivån nere.
När jag kom hem var det som om all yttre stimuli var för mycket. Jag var för trött för att göra något. Jag lade mig i sängen och tänkte att om jag får sova en stund blir jag nog piggare. Jag somnade inte, kände mig istället märkligt rastlös. Jag gick till soffan och satte på TV:n, ljudet borrade sig in igen. Det gick inte. Ingen TV, ingen katt som ville kela, ingen bok eller tidning. Ingenting orkar jag.
Till slut brast det och tårarna kom. Jag grät och grät. Grät på grund av tröttheten, på grund av saker jag inte har hunnit med på jobbet, för att mitt första år efter examen så fullständigt har tröttat ut mig, för att jag älskar mitt jobb men inte tror att jag kommer att bli så långvarig.
