Eftersom att jag var handledarlös idag gick jag hem lite tidigare än vanligt. Jag har massor av saker att göra men har ju knappt varit hemma efter praktiken den här veckan, och när jag har kommit hem har jag varit för trött. så idag blir det träning, tvätt, plugg och lite annat småfix som jag har skjutit upp. Allt för att kunna känna mig riktigt ledig sen i helgen. Imorgon blir det besök i den kungliga hufvudstaden och på söndag blir det vila och sen Petrahäng. Adidas kommer och bor hos mig också, vilket känns superlyxigt!

Jag är verkligen helt färdig. Egentligen är det träningsdag, men jag har så mycket jag behöver ta tag i i kväll så det får bli en annan dag. Nu ska jag jobba lite, skriva protokoll, tvätta och komma i kapp. Jag ska söka jobb också. Så det så.

Jag var vaken senare än vanligt igår för att jag spelade wordfeud. I morse vaknade jag när tidningsbudet kom, somnade om en liten sväng och tänkte att det är väl onödigt att ha sovmorgon. Nä så tänkte jag inte men jag kunde inte somna om. Sanningen är att jag var lite stressad så jag tänkte att jag får kliva upp och plugga.

I kväll har jag ingenting annat planerat än att jag ska vara hemma. Känns ljuvligt!

Har några borden i tankarna. Men mest vill jag bara sitta här i min soffa och lyssna på min spotifylista. Jag borde duscha, städa, diska eller göra något vettigt. Men jag vill inte. Så det så.

För övrigt är livet ganska häftigt när jag känner och tänker efter. Gud är bra hon.

Det här med sockerberoende. Hela vägen hem tänkte jag på asken med chokladpraliner som stod hemma i skafferiet (som jag lovade dyrt och heligt igår att jag inte skulle äta av idag). Väl hemma och med näsan i skafferiet så slog det mig som ett slag i ansiktet. Jag KASTADE ju paketet i morse! VA FAN!!? Helvete! Sen brast jag ut i skratt. När jag insåg vilken jävla beroende jag är. Nu blir det sängen och idol i en timme istället, möte ikväll.

Jag har precis kommit hem från en så kallad "högriskmatch" i fotboll. I alla fall det närmsta vi kommer i Västerås. Västerås SK mötte Hammarby. På facebook haglade (nej okej, men det förekom i alla fall kraftigt) med kommentarer av vänner som uppenbarligen inte gillar fotboll, dessa vänner såg tydligt bråkstakarna mer och fotbollen mindre.

Jag som var där fick uppleva 90 minuter härlig fotboll och några minuters bråk. Jag försvarar inte de som slåss, och ikväll var det en del sånt, men jag tänker heller inte lyssna på när man försöker smutskasta fotbollen för något som samhället ansvarar för. För det tar inte lång tid, om man verkligen är intresserad, att se efter vilka det är som bråkar på en sån här match. Det är samma grupp som slåss på helger efter krogen. De allra mest utsatta, de med missbruksproblem, kriminalitet och/eller arbetslöshet. Jag vågar påstå att de som slåss, huliganiserar och förstör kommer tillhör i hög grad redan stigmatiserade grupper i samhället. Därför är det ett samhällsproblem, inte ett fotbollsproblem.

Min bror fick springa till bilen efter matchen, helt utan att ha provocerat. Han berättade att de som bestämt sig för att jaga det här gänget VSK:are inte själva hade varit på matchen. De kom från ett helt annat håll. Är det fortfarande fotbollshuliganism det handlar om då?

Åh, jag räknade ut mitt livstal och fick följande resultat. Jag kände verkligen igen mig i allt utom möjligtvis det om att vara godtrogen. Men annars, fint!

Livsväg 9, den romantiska filantropen.
Nior kan tyckas ha obegränsade möjligheter. Med sin fördomsfrihet och tolerans går de bra ihop med nästan alla människor, och blir fort omtyckta. Deras saknad av sinne för ekonomi kan dock ge konsekvenser.

Att du har livstalet 9 kan innebära att du har lätt för att känna medlidande och du diskuterar gärna livets stora frågor. Du har nog flertalet vänner, som uppskattar din emotionella och ömsinta sida. Du är en konstnärlig och karismatisk person som tycker mycket om att resa. Din kreativitet och känsla för det vackra kan komma att visa sig om du väljer ett konstnärligt yrke. Naturligtvis passar du bäst på ett jobb där du får arbeta med människor eftersom du har en förmåga att komma de flesta mycket nära.

Ditt heta temperament kan göra dig otålig. Du känner dig ofta splittrad och detta medför att du inte får så mycket gjort. Andra människor kan manipulera dig eftersom du ibland är alltför godtrogen. Se till dina egna behov i första hand

Världens bästa söndag. Om den får ni höra en annan gång. För nu är det söndagskväll och jag ska lägga mig med en film och ta söndag.

Det är otroligt vilket motstånd jag har när jag ska försöka ta mig iväg till gymmet igen. Det har gått en vecka ungefär och då har jag kommit ur vanan, det räcker tydligen. Idag skiter jag i motståndet och ska ta mig iväg ändå, men det är väldigt segt idag. Så pepp pepp!

Förutom att resa runt i Mellanöstern drömmer jag om att fjällvandra. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av naturen förut. Men nu är det något som det känns som att jag bara måste testa. Det är mycket jag ska göra när jag har pluggat klart...

Dagen skulle tillbringas på kalas. Men den nyblivna 36-åringen blev magsjuk. Så det sket sig, kan man säga. Istället blir det träning och fix hemma. Jag har varit hemma i många dagar nu men jag har inte direkt varit på humör för hushållssysslor. Magen känns inte alls idag vilket är himla skönt. Det finns potential för att det här kan bli en bra dag.

En del av min dag i bilder. Eftersom att jag är klen var mitt uppdrag att hänga med älsklingarna i de olika lekområderna medans bror och svägerskan shoppade. Det var bra, de lekte och jag hängde mest och fick diverse maträtter och spännande drycker serverade i IKEAS lekkök. Förutom det fick brorsbarnen träna mod när en läskig men spännande Mumin dök upp.

Jag var helt slut och slocknade direkt när jag kom hem. Nu känns det bättre i magen. Jag köpte receptfri medicin i morse, det verkar som att det och kosten räcker. Det håller vi tummarna för. Imorgon tänker jag träna. Så det så.

Jag läste igenom bloggen igår och fy vad tråkig den har varit de senaste dagarna. Visserligen har mitt liv mest sett ut så. Det har varit centrerat till min mage kan man säga. Idag har jag ont, ska åka till Apoteket och köpa receptfri Losec och hoppas att det räcker. Det är lite kul att jag för en vecka sedan blev illamående av att tänka på att äta mat med mycket kolhydrater i, men istället gärna åt fet salami eller ost. Idag äter jag vitt bröd och bananer mest och mår illa vid tanken på fett. Ibland gör livet liksom en helomvändning.

Trots gårdagens trötthet ska jag åka med brorsfamiljen till Erikslund (ett nytt köpcentrum har öppnat i V-ås) idag igen. Då kommer jag till ett apotek också. Dessutom ringde Amelia (inte direkt, Fredrik och jag pratade redan men hon tyckte att hon ringde Faster) och sa: Jag vill att du ska följa med mig Faster. Då är det liksom lite svårt att säga nej. Hela hjärtat skriker ja.

Jag delade en pizza med bästis innan mötet och det var ett dåligt drag visade det sig. Nu har jag definitivt magkatarr. Nu känner jag igen smärtan utan problem. Det blir sjukskrivning imorgon också och ringa doktorn och be om ett recept. I bästa fall vill de inte göra en gastroskopi. Det är en otrevlig undersökning. Nu är det bara hoppas att det inte blir värre i natt.

Nu känner jag mig arg och grinig på världen. Min kropp var inte alls redo att hänga runt på shoppingcenter med miljoner andra människor. Det var fantastiskt härligt att träffa brorsfamiljen igen men nu är jag så himla trött. Nu blir det några timmar i sängen innan det är dags för möte. Jävla skitmage.

Okej, sjukvårdsupplysningen sa att jag skulle ringa igen om mina magsmärtor inte gav sig. Det har de gjort (givit med sig alltså), men att jag fortfarande mår illa, rapar konstant och att magen känns som den lever ett eget liv utanpå min kropp, det sa de inget om. Magsjuka brukar ge sig när kräkningarna går över. Samtidigt får jag väl lite på vad sjukvården säger? Det lär ju förresten visa sig om det är gallsten, för då kommer säkert en till attack, så småningom. Då har jag i alla fall något att se fram emot :P. Näe fy. Jag får hoppas på att det bara är en extra seg och dryg illamåendefas i magsjukan som släpper snart. Ja så tänker vi.

Jag ska få hänga på brorsfamiljen och kolla in Västerås nya köpcentra om en stund. Det är dags att komma ut i världen igen. Dessutom längtar jag sjukt mycket efter att få hålla om barnen igen, igår fick jag vinka genom bildörren när de lämnade varor. <3

Idag är det svårt att relatera till min totala brist på kraft igår. Då det var fysiskt ansträngande att tänka eller känna. Idag har jag spring i benen, men orkar ändå inte stå upp i för långa stunder. Eller prata. Men jag har haft en del längre telefonsamtal idag och det har gått hyfsat. Jag blir hemma imorgon också för att vara säker på att smittorisken ska vara borta och för att samla energi till fredag. Det känns lite osäkert att gå imorgon med tanke på att jag blev trött av affären idag. Jag ska ta mig till Pettersberg och hämta cykeln imorgon och ner på stan på möte. Det får räcka som ansträngning imorgon..

Livet är trevligt nu. Som om inte det vore nog har jag fått en tid hos psykoterapeuten, 1,5 vecka. Det är otroligt bra.

Nu rapport. Det är jag och Efflans morfar tydligen.

Att vakna, efter att ha sovit oavbrutet i 10,5 h, inte må illa och inte ha några magsmärtor var ungefär som att vakna och vara nykär. Jag har lite ont i huvudet men det kan jag leva med. Det är så himla skönt att se ljuset! Min fantastiska svägerska handlar åt mig nu så att jag får äta något annat än nyponsoppa och banan idag. Det blir vitt bröd! Det låter kanske inte lika romantiskt i era öron som i mina, men tänk då på att jag inte har ätit bröd på fem månader. Så det ska bli ljuvligt att sätta tänderna i.

Jag har fått mig en LCHF-tankeställare nu också. Jag har ju sedan tidigare en del besvär med min mage. Jag har fått tillbaka några besvär sedan jag började äta mycket fett men jag har valt att leva med det. Jag har ju också haft en del problem med illamående. I går när jag hade smärtor i magen som jag inte känner igen från tidigare magsjukor, var jag rädd för gallsten. Även om det troligtvis inte var gallsten är det inte särskilt klokt för mig att fortsätta försura min redan känsliga mage med fett. Och riskera få ännu större problem längre fram. Så nu blir det till att läsa på om GI. För jag vill fortfarande äta lågkolhydratkost. Jag trivs bra med det. Dvs det ljusa brödet idag blir ett undantag för att lugna min mage.

Jag kände mig ensammast i världen i natt när jag kräktes som mest och mådde som värst. Jag messade mamma som ringde och lyssnade och lugnade. Idag har alla de tankarna kommit på skam. Mamma kom med mat i morse, hjälpte mig att städa lägenheten eftersom brorsfamiljen skulle komma hem, och körde hem mig. Camilla, Anneli och Anna har erbjudit sig att handla åt mig. Det är stort att ha såna vänner.

Jag har massor att skriva om men att samla de tankarna är för ansträngande idag. Jag tittar hellre på Idol än Uppdrag granskning idag för att slippa bli upprörd, jag orkar helt enkelt inte. Konstigt liv.

Jag sov i två timmar innan mamma ringde och väckte mig. Det var skönt att höra barnens röster, de är äntligen på fast mark i Sverige igen. Nu har jag ringt om mitt internet. Det är något generalknas. Jag orkar inte. Samtidigt vill jag ha internet när jag ändå ligger hemma i sängen. Jag har ju för tusan ingen TV. Läsa är en för stor ansträngning. Nu använder jag mobilen som modem. Tack Gud, Apple och Tele 2 för Iphone och surfabbonemang.

Nu har jag suttit upp för länge. Det blir nog några avsnitt till av Melrose Place.

Får stötvisa kramper av illamående nu bara. Mitt internet fungerar inte. Jag borde nog ringa men jag orkar inte. Istället ska jag försöka sova bort illamåendet. Får behålla det jag äter. Det är bra.

Natten blev fullstänidgt vidrig. Magsjuka deluxe. Nu har jag inte behövt kräkas på några timmar och hoppas att det är på väg att gå över. Mamma kommer med bästa sjukkosten och jag ska försöka ta mig upp ur sängen för att packa. Jag är sjukt törstig men vågar inte dricka ännu. Nu är jag ynklig.

Ont i magen blev illamående och kväljningar. Nu ligger jag nedbäddad och försöker fokusera på att inte spy. Maten (fyra matlådor) fick jag kasta. Jävla skit.

Det här med att få ont i magen efter att ha ätit min egen mat känns så där.

Det är ingen höjdare att planera att träna efter VFU:n och sen komma på att man har packat träningskläder men inte kortet eller hänglåset. Speciellt inte idag, när man (jag) har en lägenhet att städa ur eftersom att de som bor här permanent kommer hem imorgon. Då är det till att vara flexibel och ha förmåga att ändra sig. Det har jag. Det kliar i musklerna, vilket det gör när jag får träningssug, men jag får vänta tills imorgon eller kanske onsdag. Well well.

Angelica och jag pratade om min kommande C-uppsats idag. Jag har planerat att skriva den tillsammans med en klasskompis. Vi får välja om vi vill skriva i par eller ensamma. Det vanliga är att man skriver själv (på andra skolor alltså) men vi får alltså skriva tillsammans med någon. Jag har ett par-tre stycken som jag kan tänka mig att skriva med och om de inte vill så skriver jag helst själv. Nu har jag och den bästa möjliga kollegan kommit överens om att vi ska skriva tillsammans, men innan mitt beslut hade jag en del vånda.

Jag har funderat fram och tillbaka vad som är bäst för mig, att skriva själv eller tillsammans med någon. Argumenten för att skriva själv har varit att jag fritt får välja ämne och att det sen är en bra erfarenhet inför jobbsöket. Jag har hört en chef säga att hon tycker att det är viktigt med C-uppsats för att det visar att man kan arbeta självständigt. Det lyssnade jag mycket på och lät det vara med i mina funderingar. Men grejen är så här. Jag är jävligt kapabel. I det mesta i livet. Jag har bott hemifrån sen jag var 16 och i det stora skött mig själv. Jag står så mycket på egna ben att jag har svårt att släppa in och ta hjälp av andra ibland.. Jag kan plugga, skriva jävligt bra tentor och arbeten, jag kan jobba och jag prestera bra på egen hand. Det vet jag. Jag har absolut ingenting att bevisa för mig själv eller någon annan.

Så med den insikten kom också känslan att det ska bli skönt att göra något tillsammans med en annan riktigt duktig klasskompis. Det ska bli skönt att slippa känna att allt hänger på mig. Jag har ett kontrollbehov och svårt att släppa taget om vissa saker. Mycket bottnar i att jag är van att klara mig själv. Och ovan att be om och få hjälp. Det är alltså det jag behöver träna på. Och jag tror inte att mina framtida chanser att få jobb hänger på den detaljen. Självklart inte. Jag har verkligen gjort mitt allra allra bästa under studietiden för att spetsa till mitt CV och få bra referenser. Nu är det dags att slappna av. Slappna av och träna tillit.

Jag var en sväng på kulturnatta i lördags. Det är också något som berör mig. Människor med en talang och en lust, som delar med sig och visar upp det de kan. En del med ett tydligt samhällsengegemang men det behöver inte vara det heller. Det är också vackert. Oavsett om det handlar om jycklare, forumteater, musik eller poesi.

Det är så himla vackert med emotionell nakenhet. Det är något av det vackraste jag vet, och något som jag ofta känner att jag vill ha, när jag möter det. Utmaningen är att jag är upplärd att vara precis motsatsen. Då växer egot istället, som ett försvar.

Jag ganska naken på bloggen.
Jag tänker på Strindberg som ska ha sagt, när han såg en bok i ett skyltfönster, "där hänger ett hjärta på en slaktarkrok". Jag kunde känna igen mig i det när jag hörde det, trots att jag aldrig skrivit en bok.

Så länge inspireras jag av andras mod.

Dansar igen.

Inte så ofta säger jag som jag gjorde nyss. Jag kan tyvärr inte vara med och umgås ikväll för jag behöver vila. Men nu sa jag det. Och nu ska jag vara hemma en kväll och vila istället för att träffa några vänner. Det är härligt. Imorgon är hela dagen planerad och halva söndagen är också planerad så om jag ska orka jobba en vecka behöver jag vila lite. Sån är jag.

Idag träffade jag kvinnan som jag hoppas blir min chef när jag är klar. Vi började prata om rollen som socialarbetare och hamnade som vi brukar göra i ett större sammanhang. Hon sa: Det har jag saknat med dig på kontoret. Det är helt fantastiskt att höra att jag bidrog med något under min förra VFU och nu saknar hon det. Vilken komplimang!
Jag var eld och lågor, för jag saknar också att få diskutera på det sättet, det gör vi lite i skolan, men alla där är inte heller intresserade. För mig är det viktigt både ur ett samhällsperspektiv men också för min egen profession att diskutera socialtjänstens roll i samhället. Jag vill veta vart vi strävar.

Hon sa något viktigt också och det var att hon är rädd för en tyst socialarbetarkår. Socialarbetare ser vart samhället är på väg och då är det vår skyldighet att berätta om det menar hon. Ni förstår varför jag vill jobba för henne va?

En efterlängtad hemmakväll. Jag kom "hem" (jag är ju fortfarande på Pettersberg) runt 17-tiden efter träning. Jag hade tankar på att låta bli att träna för att jag vill vara hemma och ha det lugnt och skönt. Men som alltid så är det värt tiden där. För när jag kommer hem efter träning så mår jag så mycket bättre. Och tre timmar i total frid är skönare än fyra timmar med lite halvdåligt samvete för att jag inte tränade.

Nu är min plan att krypa ner i sängen till Rapport 19.30 och sedan stanna där över Robinson. Vilken lyxkväll va?

Jag måste bara skriva en superrolig och skitlöjlig grej. När jag kom in på gymmet såg jag ett bekant ansikte på en crosstrainer, jag kunde inte placera honom men jag blev alldeles till mig, generad och löjlig och kunde inte sluta le. Jag vågade inte köra crosstrainer för att jag vågade inte vara så nära. Hela tiden var jag medveten om vart han var och när jag såg honom började jag fnittra för mig själv igen. Eftersom att jag inte visste vem det var kändes det ju bara skitlöjligt.. Nu hemma i soffan slog det mig att det var en kille som jag under en period i högstadiet hade en förälskelse i. Fast jag tror inte jag uttalade det ens för mig själv (han hörde inte till de coola killarna som jag ville bli ihop med), jag kom på det nu bara för att jag kände igen känslan jag fick nu med den jag hade då. Det var bara så himla kul att jag nu, vid 27 års ålder reagerade precis som när jag var 15. Ganska mysigt faktiskt.

Livet går i 180 just nu. Igen. Det är ett tema ni känner igen kära läsare. Jag ska inte raljera mer om det för jag trivs. Idag blev det en föreläsning på kvällen om narkotikamarknaden i Västerås. Det var superbra verkligen.

När jag pratade lite med Cissi efteråt så insåg jag att jag behöver tid att reflektera och fundera igenom mina dagar. Rent praktiskt har jag det eftersom att jag slutar tidigare om dagarna just för det, men jag tar mig sällan tid till det själv. Om jag inte reflekterar och funderar över mig själv och min egen inställning till det jag ser finns en risk att jag bara köper saker utan att kritiskt fundera över det. Och det vill jag inte.

Nu tänker jag mycket på två olika trender när det gäller tankeinriktningar inom socialtjänsten. När det gäller missbruksvården har "omhändertagandet" ökat, jag menar inte LVM utan jag menar att man klappar mer på vissa missbrukare idag. Underhållsmedicinering och omvårdnadsboenden är två sådana exempel. Man kan utan att få krav på att låta bli att missbruka få ett boende i Västerås idag. Man får förstås inte begå kriminella handlingar (knarka) på boendet, men dricka får man göra hur mycket man vill.

Med underhållsmedicinering tänker jag på preparat som ersätter heroin, exempelvis subutex och metadon. Det kan man få idag under särskild uppsyn och efter genomförd utredning och bedömning. Om missbruksutredningen får som den vill blir det mer av den varan i framtiden. Mer läkemedelsassisterad behandling.

Den andra tankeinriktningen jag tänkte på gäller försörjningsstödet. Här betonas det egna ansvaret och den "fria viljan". Har man valt att inte betala sin hyra får man ta konsekvenserna av det. Det är inte så fyrkantigt, det är individuella bedömningar men jag upplever att riktniningen går mer åt det hållet.

Jag är inte klar över vilket förhållningssätt jag känner mig mest bekväm i ännu gällande något av de två tankesätten. Jag kan dock konstatera att jag tycker att de går i två helt olika riktningar och att det är lite konstigt.

Praktiken är riktigt spännande. Även om jag inte alls trivs i rollen som praktikant så älskar jag att lära mig saker och bli duktigare. Jag utvecklas verkligen professionellt. Min handledare är guld och tar sig tid med mina frågor och påståenden.

Jag har haft en så himla bra dag på praktiken! Jag har varit med min handledare nästan hela dagen och ägnat mig åt det jag vill, myndighetsutövningen. Jobbet. Vi har pratat igenom nyansökningar, överklagningar och löpande ärenden. Hon frågade mig också hur jag såg på deras arbetssätt, om jag sett något som jag reagerat på när det gäller kvalité och rättssäkerhet. Jag svarade att jag är imponerad av deras arbetssätt. De är otroligt professionella och duktiga. Det sporrar mig till att bli duktig. Jag tycker om att vara omgiven av människor som är duktigare än mig, så jag kan bli duktigare. Jag tycker om att bli mött i receptionen med sekretesspapper, det visar att de tar sekretessen på allvar. Jag tycker om att de reflekterar över vem som får läsa vad i klienters akter, det betyder att de tar klienternas integritet på allvar. De är duktiga, och efter de här veckorna kommer jag också att vara duktigare. Det är fantastiskt!

En annan sak. Idag dansade jag i ett provrum för första gången på länge. Idag var dagen då jag kunde köpa helt vanliga jeans på H&M för första gången på många år. Heja viktnedgången!

Två gånger nu har jag fått prata med Amelia och William sen de åkte i tisdags, båda gångerna har tårarna varit himla nära. Idag grät jag nog också några stycken. Det är inte sorgsna tårar, jag är så himla glad för att de får uppleva det de gör nu, jag bara längtar efter att få krama om dem här hemma i Sverige igen. Jag är så kär i de där ungarna. W hade köpt nya solglasögon som han ville visa mig och Amelia ville att jag skulle följa med och titta på när William ska vara målvakt. Jag är så lyckligt lottad som får vara faster till dem!

Jag känner inte alls igen mig själv sedan jag började LCHF:a, helt plötsligt improviserar jag ihop egna pannbiffar och gör egen hemmagjord pesto. Jag som alltid har känt mig handikappad i köket. Jag är verkligen ingen kock nu, men jag vågar mer och lär mig en del i alla fall.

I allt det här så tänker jag på dagens datum, tio år sedan terrorattackerna i USA och sju år sedan Anna Lindh avled. Den smärtan liksom lägger sig över min egen och får näring på något sätt. Så får ilskan näring. Jag är arg över hur världen ser ut idag på grund av vad som hände för tio år sedan. För hur muslimer förföljs och utmålas som onda över hela västvärlden. Hur flera länder i Mellanöstern är under ockupation och och eller "hålls upp" av amerikanska soldater. Hur de verkliga offren för 9/11 är alla de som under de här tio åren har dödats i strider i Irak och Afghanistan. Eller jag menar inte att förminska attackerna och offren där, men dödssiffran har stigit en hel del kan man säga om man ska räkna med de som dött i vedergällningen. Hur Sverige helt plötsligt har ett rasistiskt parti i riksdagen. Hur en rasistisk terrorist mördade sjuttio socialdemokratiska ungdomar i Norge. När jag tänker på allt det så vill jag bara gå och lägga mig igen.

Vad banalt förra inlägget lät, nu när jag läste det själv. Eller banalt kanske inte är rätt ord.. Att byta gym är inte ett stort livasavgörande beslut. Just därför är det dock ett bra beslut att öva tålamod och eftertänksamhet på, det var så jag tänkte. Eftersom att jag är dålig på just de egenskaperna.

I övrigt går jag mest runt och är arg. Jag vill ogärna erkänna det för mig själv så jag trycker tillbaka det och så blir det någon odefinierbar klump i bröstet. Jag är arg på att jag får insikter hela tiden om att jag behöver lugna ner livet och stanna upp mer. Sen när jag stannar upp så känner jag mest ilska eller smärta. Då flyr jag hellre in i en massa andra saker. Jag har i alla fall inga verktyg att hantera skiten på just nu. Vad är poängen med att stanna upp om jag ändå inte har verktygen?

Jag upptäckte att vika tvätt kan vara meditativt (om man med medidation menar att man får stanna upp och känna efter, och/eller rensa tankarna) och att jag inte vill spendera fler timmar idag på dåliga hollywoodfilmer. Kanske på bra filmer, men just nu vill jag bara se filmer som Twilight eller Harry Potter, och just de två filmserierna har jag sett så många gånger. Så då får det vara. Om det inte är filmer som river upp smärta i hela bröstet på mig, men det är få som har den effekten. Och Kyss mig! Kyss mig vill jag se, men den verkar ha slutat gå på bio och den finns inte som hyrfilm ännu. Dessutom vill jag helst se den med ett mysigt damsällskap. Och något sånt har jag inte heller. Så då får det vara.

Jag går i gymbytartankar. Vanligtvis när jag får en jag-vill-ha-känsla vill jag ha det på en gång. Nu får rationaliteten gå före känslan, hur stark den än är. För- och nackdelar ska vägas emot varandra och jag ska ge det tid att mogna.

Nu är jag hemma på Stohagen. Här låg ett brev och väntade på mig som informerade om att jag är uppsatt på kölista till en psykoterapeut. Jag blev så himla glad. Inte bubblande, hoppande glad. Utan mer glad i smärtan på något sätt. Tacksam till tårar.

Nu ska jag städa. Det var länge sen golvet här dammsögs och jag vill inte komma hem efter två veckor borta till en dammig lägenhet, så jag tänkte att jag passar på att städa snabbt när jag ändå inte bor hemma. Enklare då på något sätt.

Jag kan inte riktigt beskriva med ord hur lyxigt det känns att vakna en lördag och börja dagen med Twilight -New Moon, och frukost i sängen. Det här med helg är riktigt riktigt härligt. Jag hade glömt det.

Jag har precis kommit hem efter tjejkväll med Anna, Amelie och Lisa. Vi har ätit god mat, grymt god efterrätt och pratat länge.. Jag känner mig så himla lyckligt lottad. Det har inte alltid varit självklart att jag kan umgås på det här sättet, känna kärlek för andra och våga visa det.

Efter kvällarna med de här tjejerna är jag alltid varm och glad i magen länge efteråt. Det är så himla härligt!

Jag är så himla trött. Jag skulle vilja skriva om den borgerliga sorteringsskolan, om hur svårt det blir för människor i framtiden att göra klassresor.. Men inte ikväll, jag är för trött.

Att säga förlåt innebär inte att du säger att du har fel, eller att den andra har det. Det betyder bara att du värdesätter relationen mer än ditt ego. Så skrev en vän på Facebook och jag kände mig hemma i meningarna. Kärlek!

Jag har längtat så länge efter att få vara hos brorsfamiljen med deras multimediaavdelning. Dessutom har jag tänkt att det vore skönt om jag kunde få mer tid ledigt, för att slöa. Nu har jag all den tiden och mer och då är det inte alls roligt. Tvärtom. Jag vill vara frisk och på praktiken, ikväll vill jag fika med Anna, Lisa och Emeli och jag vill träna. Jaja. Det är bara att gilla läget. Och sett ett avsnitt till av Beverly Hills 90210. Originalet förstås.

Och så kommer de där beskeden som får allt annat att verka oviktigt. Som ställer allt upp och ned som Therese uttryckte sig. En hjärtinfarkt. En hjärtinfarkt som drar mig tillbaka till den som drabbade oss 2004. Den som tog min pappa med sig. Min pappa var 44 år. Bara för att beskriva den känsla av meningslöshet som jag är kvar med.

Den här gången vann livet.

Bah. En kväll hemma och jag är redan uttråkad. Det finns ett rejält städbehov hemma men den energin finns förstås inte. Jag fick lite extra energi när jag pratade med Hanna så nu står en form kyckling med ostsås och puttrar i ugnen. I övrigt blir det inte många handtag gjorda. Jag hatar att vara så. För sjuk för att göra något men inte så sjuk att jag bara ligger. Då känns det som att jag kanske borde göra mer. Så när jag försöker göra något så orkar jag inte. Knäppt va? Det är väl bara att vara. Sjuk och uttråkad. Det kan man ju också vara ibland. Det sugigaste är att jag varken får pussa brorsbarnen hej då eller hänga med bästa brudarna imorgon om jag är sjuk. Blä!

Jag har haft en superdag till på praktiken. Jag längtar verkligen tills jag är klar i skolan och får börja jobba. Eller tills jag är klar och får ett jobb kanske jag ska säga. Det är verkligen inte säkert att det händer direkt efter examen.

Nu sitter jag i soffan och fryser. Jag är tjock i halsen och seg i skallen. I stället för städ och packdag blir det en kväll i sängen med film och TV. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.

Jo en sak bara. Jag har verkligen valt ett konstigt yrke med tanke på min personlighet. Jag som älskar att prata och dela med mig av vad som händer i mitt liv. Jag väljer ett yrke med stenhård sekretess så jag inte får säga någonting. Fast det är också fint att inse att jag kan arbeta så. Det hade jag inte trott tidigare.

Kvällens film hette "Beautiful Boy". Om en kille som utför en skolskjutning i USA. Eller om hans föräldrar, och deras försök att leva vidare efter beskedet att deras son först mördat 21 skolkamrater, och sedan tagit sitt liv. Ni ser kanske en röd tråd igenom mina filmval. Mörker och vemod ska det tydligen vara just nu.

Ny blogg i listan. Vackra och kloka Maggie Mae.

- Ja och så på lördag skulle jag till e-tuna men jag ska försöka få någon annan att ta det. - Nu gör du ju så där igen
- Va, vaddå? - Ja men tackar ja till saker som du sen får hoppa av för att du inte orkar
- Hm, ja just det..

Så kan det låta när bästis och jag pratar. Jag är den som lovar saker jag inte förmår hålla. När jag tänker på det så vet jag att det är så, jag vet att jag har jättesvårt att uttala ordet nej. På sms går det lättare. Jag vet också att jag verkligen vill saker, med hela hjärtat ibland, men att det ändå inte räcker.

Min pappa var sån. Han lovade oss saker som han ville göra, och sen blev det inte av. Jag tror att det handlade om att han gick omkring med ett ständigt dåligt samvete för att han inte hade råd att ge oss allt han ville. Resor, kläder, och sånt som var viktigt när vi växte upp. Värst var det när pappa flyttade till USA, han skrev långa brev med löften som han ville göra. Jag skulle få gå på en Oprah Winfrey-inspelning och handla massor med kläder inne i Chicago. När jag kom dit insåg jag att även detta var ett av pappas luftslott. Det blev inga kläder, och inget Oprah. Vilket hade varit helt okej, om han inte lovat innan.

Jag inser ibland att jag också går runt med ett dåligt samvete, att jag vill finnas till mer än jag förmår. Nu när jag skriver det inser jag också hur osant det är. För jag finns till, för massor av människor och på många sätt. Jag har ingenting att ha dåligt samvete för.

Utom möjligtvis för att andra får lida för att jag har svårt att säga nej. Eftersom att jag då hoppar av i sista stund. Då är det bättre att inse att jag inte kan finnas till för alla jämt och tacka nej i god tid.

Det finns inte många människor som i alla lägen får spegla mig.. I nästan alla lägen i alla fall. Det är nog egentligen bara Camilla och Anneli. Mamma också, men där har jag mer prestige av någon anledning.. Det är skönt att bli speglad när jag kan känna igen det de ser. Tack bästis!

Jag hyrde "Trust". Jag vet egentligen inte hur jag ska uttrycka mig. Att kalla en film bra eller dålig känns som att reducera den. Jag har svårt att kategorisera på det sättet. Den var hemsk, handlade om en tonårstjej som träffade en kille på nätet, förälskade sig och när det träffades så var han 35, inte 25 som han sagt. Hon var 14. Han våldtar henne men hon kan inte släppa hoppet om att han ska älska henne trots det. Familjen slits itu, pappan flyr genom att försöka hitta gärningsmannen. Mamman försöker hålla ihop familjen. Fullständigt vidrig. Men jag hade inte velat vara utan att ha sett den. Nu vill jag ge världens alla tonårstjejer en kram och tala om för dem att de är värdefulla precis som de är, att de inte behöver en mans bekräftelse för att duga. Om ni inte förstår vad jag menar så se filmen.

Jag har sån träningsabstinens att det är helt sjukt. På mig sätter det sig i ryggen och skulderbladen. Jag antar att övriga kroppens muskler arbetar mer, det kliar i ryggen och jag vill träna. Det blir imorgon. Kvällen tänkte jag ägna åt plock hemma, repris av debatt och en film. För det är jag värd.

Jag trivs verkligen med att ha en ledig helg. Jag vill jobba så här, jag är trött på skift där det aldrig finns en riktig helgkänsla. Det här är fantastiskt härligt och det ska jag få njuta av i 10 veckor!

Så fick jag precis veta att jag klarat sommarkursen. Äntligen kan jag lägga det bakom mig. Så himla himla himla himla skönt!

Dessutom fick jag VG på sista uppgiften såg jag nu. Det var helt oväntat och bara ett stort +. Jag skrev en analys om en text som handlade om klädkoden för kvinnor i Koranen.

Om jag någon gång vill läsa till Islamolog så har jag mina första 7,5 poäng. Bra!

Ni är verkligen high maintenance mina kära läsare. Om jag inte bloggar på ett tag sjunker antalet sidvisningar per dag kraftigt. Jag fattar piken. Jag ska bättra mig.

Efter knappt en vecka på socialkontor ekonomi inser jag hur jag tidigare har förminskat arbetet med ekonomiskt bistånd. Hur hela "branschen" gör det. I skolan får vi ingen insikt i det arbetet mer än att vi lär oss att det är stressigt och man hinner inte med att bedriva särskilt mycket socialt arbete. Att man "bara" blir myndighetsperson. Det stämmer inte med verkligheten. Inte alls. I alla fall inte där jag är. De har mycket att göra (för mycket tycker jag ur ett politiskt och medborgerligt perspektiv) men de gör hela tiden svåra individuella bedömningar. Arbetar hela tiden med funderingar som vilket av alternativen kommer att hjälpa den här personen att bli självförsörjande. De är så himla himla duktiga. Jag är glad att jag vågade välja det som jag trodde var allra tråkigast, för efter bara en veckan inser jag hur trångsynt jag har varit.

Jag inser också hur komplext arbetet som socialsekreterare är. Socialsekreterare är en socialarbetare med myndighetsutövning. Man ska alltså både verka tillsammans med klienten för en förändring och samtidigt vara en myndighetsperson. Både allierad och eventuell ge avslag på biståndsansökan. Jag vet att när jag var i förvaltningsrätten under min förra praktik reagerade jag på att den som var mest engagerad i klienten inte var advokaten, utan socialsekreteraren. Trots att den officiellt i den rättsliga processen var motpart. Det är knepigt. Att omhänderta en person man ömmar för och vill att det ska gå väl för.

De är otroligt duktiga. Jag är både rädd för och peppad inför att bli färdig (och få ett jobb) för att det är komplext och svårt, samtidigt som det är en utmaning jag vill anta, för jag vill lära mig jobbet, jag vill bli duktig på att kombinera rollerna!

Det var ett fantastiskt lyckat soc-café i skolan idag. Det var så himla härligt att träffa klasskamrater, lärare och andra studenter och få resonera, reflektera och samtala igen. Jag saknar skolan! Jag inser också vilken jäkla resa jag har gjort professionellt under mina år i skolan. Det är häftigt att se på mina klasskamrater och mig själv hur jäkla kloka och duktiga vi börjar bli. Om man jämför med för två år sedan i alla fall.

Ja det är häftigt.