Det gick!

Jag vill gråta en skvätt. Jag har blivit godkänd för opponering. I juni.

Efter all press och alla känslor som cirkulerat runt den här uppsatsen är det ett fantastiskt härligt svar.

Just nu känns det ungefär som att jag klarar vad som helst. Just nu känns det som att ingen utmaning är för stor. För sju veckor sedan när jag fick beskedet om att det var ett ämnesbyte som var enda framkomliga vägen trodde jag inte att det skulle gå. Jag trodde inte att det var möjligt att börja om helt från scratch med ett nytt ämne samtidigt som jag ju hade börjat jobba.

Så här, jag är glad och nöjd med samtliga beslut jag tagit. Att skriva uppsatsen själv, att tacka ja till jobbet och att byta ämne. Men om jag hade vetat innan att ämnesbytet skulle bli av hade jag förmodligen aldrig tackat ja till att jobba. Jag hade förmodligen aldrig valt att skriva själv om jag vetat att jag skulle jobba. Och så vidare.

Allt blir som det ska, det här är ännu ytterligare ett bevis på det. Gud bär mig och ger mig modet att fortsätta. Att inte lyssna på rösten som försöker tala om för mig att jag är på väg mot ännu ett misslyckande.

Det är vansinnigt svindlande att tänka att jag har en färdigskriven kanididatuppsats. Nu gäller det att tagga för opponering och kämpa för ett G.

Skådespel

Tidigare i livet har jag gått runt med en ständig rädsla för att bli avslöjad. I min verklighet var jag en bluff. Det jag visade utåt och den jag var på insidan stämde inte alls överens. Jag hade en konstant rädsla för att om människorna runt omkring mig såg vem jag verkligen var, skulle de inte tycka om mig.

Det här är grunden till den skam som jag känt hela livet. Det är svårt att förklara men jag har liksom alltid skämts. För allt och egentligen för ingenting.

Ingenting riktigt alltså.

Jag har haft någon bild av att om inte allting är perfekt duger inte jag. Bara en sådan sak som att bjuda hem människor har inneburit emotionell panik för mig, för jag har ju aldrig tyckt att mina lägenheter håller måttet.

På riktigt har jag trott att om människor ser mitt stök eller mina fula tapeter så kommer de att upptäcka att jag är en bluff. Och då kommer de att lämna mig.

Att släppa människor in på livet emotionellt har förstås varit ännu svårare. Oftast en omöjlighet.

Den känslan har kommit tillbaka lite i uppsatsen. Jag upptäckte idag, när jag tänkte tillbaka på uppsatsperioden, att jag gått runt med en förväntan om att "misslyckas". Att jag har känt mig som en skådespelare som bara låtsats genomföra en undersökning, att det egentligen inte riktigt är jag som gör det. Att det bara är på låtsats och snart kommer korthuset att rasa.

Det gör ont att skriva om det, att se.

Jag har lärt mig idag att det är tvärtom, det jag gör och visar är sanningen. Det jag känner är det som är på låtsats. Känslan att jag är dålig, misslyckad och en bluff är det som är felaktigt.

Att skriva klart den här uppsatsen är, som ni kanske förstår, en seger på många sätt.

Ett sätt att ta mig ur detta har varit att be andra läsa min uppsats. För jag har på riktigt inte sett den för vad den varit. För mig var den mest en gröt, än röra av ostrukturerade tankar. Inte förrän andra har börjat läsa har jag förstått att det är en sammanhålen logisk text. Nu efter flera läsningar och några handledningar börjar jag tycka att den som helhet är rätt bra.

Det behövs, för när jag bara går runt och tycker att den är dålig kommer jag aldrig till de delar som behöver förbättras. Det blir övermäktigt liksom.

Skönt att insikten kom, så att jag i alla fall kunde skriva "nyktrare" sista helgen.

Jag har världens bästa jobb. Jag smider planer för hur jag ska agera för att aldrig behöva lämna tillbaka nyckeln. Att bli skitduktig är det bästa jag kommit fram till.

Men det är svårt. Det är ett otroligt svårt jobb att vara socialsekreterare. Bara så att ni vet.

Både och

När jag läser min blogg känner jag inte att den är riktigt representativ för hur jag mår, eller hur mitt liv är just nu.

För jag är trött, jag är stressad och stressen påverkar mitt mående.

Men samtidigt är jag otroligt stolt över det jag skriver, jag tycker att det är roligt att dra slutsatser utifrån min egen utförda undersökning, jag trivs som en tok på jobbet och jag har vårkänslor nästan varje dag.

Jag har valt att utbilda mig, i det ingår att skriva uppsats. Jag har valt att skriva uppsats själv och jag har valt en ambitiös handledare. Jag har också valt att tacka ja till jobbet. Och jag hade inte gjort något annorlunda om valen ställts inför mig idag.

Tvärtom, tack vare den stressen jag har nu får jag ta sommarlov från studierna. För första året sedan 2008 tror jag, ska jag inte studera under sommaren.

Det är en sådan befrielse att ni anar inte.

Har ingen riktig motor längre. Jag är seg på morgnarna, det tar tid att arbeta upp energi.

Vetskapen om att det snart bara är en vecka kvar är det som får mig att hålla ut. Det och socker.

Och det faktum att jag börjar tycka om min uppsats. Förstås.

Inser att jag snart har en inlämningsbar uppsats. Det är mycket kvar, men om några sidor skulle jag kunna lämna in den och få ett G, med en hel del kritik men ändå ett G.

Det är skönt.

Planen är att skriva klart all grundtext i helgen, och sedan finslipa och skriva till och skriva om i veckan och nästa helg. Och jag har bara diskussionen kvar oskriven. Så det ser lovande ut.

Snart vänner, får jag mitt liv tillbaka, och ni får er bloggerska tillbaka.

Cissi och jag pluggar tillsammans men själva. Hon sitter i datorsalen och jag sitter utanför i en soffa.

Varje timme har vi pratrast. Däremellan skriver vi.

Just idag känns det hoppfullt.

S.C.U.M

Efter att ha sett Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet igår vill jag skriva några ord.

Jag hörde talas om den när den var uppe som ämne i programmet SVT-debatt. Några debattörer rasade över att skattepengar går till att finansiera "manshat", andra tyckte att det var djupt olämpligt att "tvinga" dit gymnasieelever.

Ingen av debattörerna hade sett föreställningen.

Efter att ha sett den kan jag säga att kritiken är kraftig överdriven.

Att vända på kvinnoförakt på det här sättet mot män ger en rätt bra bild av hur det är att leva som kvinna i vår tid.

Anna, Lisa och jag samtalade i bilen och konstaterade att det var en skön känsla att sitta ner i salongen och veta att vi kommer inte att bli utsatta för något, ingen kommer att bedöma oss, förnedra eller, på annat sätt, utsätta oss för något. Vi är helt säkra.

Jag vet inte hur det är att vara man men jag vet att jag sällan känner mig så avslappnad i det offentliga rummet.

Jag tycker inte att män är biologiska olyckor, jag vill inte utrota män och jag tycker inte att de är överflödiga.

Men jag hatar könsrollerna. Jag hatar de strukturer som slår, förnedrar och våldtar kvinnor. Jag hatar det faktum att jag och mina tjejkompisar kan åka hem från en föreställning om manshat och känna att jo, så där är det nog att vara kvinna.

Inte alltid, inte jämt och inte för alla.

Men, jag tycker inte som statsministern, att de som är arbetslösa inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken.

Bara för att inte alla kvinnor upplever patriarkatet alltid, betyder det inte att det inte existerar.

Jag är glad och tacksam för de modiga män och kvinnor som satt upp den här föreställningen, som vågar göra något så provocerande som att visa kvinnoförnedringen fast omvänt. För tydligen är det värre än all den kvinnoförnedring som pågår inom populärkulturen dagligen.

Det är himla mysigt att sitta och pilla på min egna uppsats. Så länge jag lyckas hålla tidspressen ifrån mig.

Visst är den fin? ;)

Okej, trots halsbakterier (som ännu inte givit med sig) och magkatarr har jag tagit mig till skolan. Handledningen gick liksom inte att skjuta upp längre. Och det var skönt.

Jag är på rätt väg och med en väl avvägd balans mellan pepp och konstruktiv kritik känner jag mig laddad för sista resan nu. Jag har mycket att göra, men jag vet vad jag ska göra vilket känns bra.

Men nu tror jag att jag ska hem och inta viloläge.

Att bli väckt med halsont känns idag inte alls särskilt illa, inte med tanke på att jag idag också vaknade med magkatarr.

Det är inte särskilt konstruktivt att skriva ut alla mina känslor och tankar just nu. Så jag låter bli.

Det finns bara en väg igenom de här sista två veckorna och det är fokus. Fokus och bananer.

Så nu ska jag handla magvänlig mat och sedan ska jag fokusera.

Ibland känner jag att jag håller på att skriva en riktigt bra uppsats. Inte språkligt, metodologiskt eller så, det får andra bedöma, men att jag har undersökt ett spännande område och att mina svar ändå på något sätt är viktiga, för den fortsatta kunskapsutvecklingen.

Det är ball.

Jaha, jorå. Gud tyckte att en halsinfektion var på tiden. Jag har aldrig haft halsfluss men gissar att det är något i den stilen jag drabbats av.

Okej, fördelen: det ger mig vishet att ställa in andra saker, och ger mig tid att plugga.

Nackdelen: det är lite knepigt att plugga när jag helst av allt bara vill sova.

Men men. Sova har jag inte tid med. Så nu skriver jag, det är positivt. Det här är en skrivvecka, endast en arbetsdag och ett kalas på lördag. Teaterföreställning i Hufvudstaden på torsdag kväll också, men annars: skrivvecka. Det är bra. För mest av allt vill jag faktiskt bli klar med uppsatsen nu. Vi är lite less på varandra nu. Faktiskt.

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Mest av allt vill jag ha min sinnesro tillbaka. Inshallah!

Jag har så mycket som jag tänker att jag ska skriva om. Inlägg på bakning. Men i bubblan jag är nu får de liksom aldrig utrymme.

Istället delar jag en skrivhemlighet. Det som är min största framgångsfaktor tror jag, är att bara skriva.

Även när det går trögt, att sitta med datorn i knät och skriva. Idag har jag skrivit typ tre stycken, det går så sakta. Men när jag sitter ändå så släpper det till slut.
Så har jag gjort med tentorna hittills i utbildningen och så gör jag nu. Helt plötsligt har jag en text, även om det känns som att krystat fram den otroligt sakta.

Men nu, lunch

Ibland, betraktar jag mig själv utifrån och blir liksom lite rörd. Över den jag är och över allt jag gjort och fått.

Endast genom Guds försyn.

One may wonder

Om Guds plan med mitt liv inte är att jag ska föda egna barn, då kan man undra varför hen inte kunde ge mig mensdispens.

Avdelning; mensvärks-funderingar.