Jag är ingen bantare. Jag har inte gått av och på dieter eller upp och ner i vikt. Jag har mest gått stadigt uppåt faktiskt. I alla fall fram tills för några år sedan när jag insåg hur mycket jag vägde. När jag vägde som mest stod vågen på mer än 100 kg. Då insåg jag att jag behöver göra något. Inte för min skönhets skull, det hade jag liksom givit upp för länge sen. Att vara snygg alltså.
Jag vet inte riktigt när, men någonstans under uppväxten lärde jag mig att det där med att vara snygg inte var min grej. Jag var rolig, smart och massor av andra saker men jag var inte snygg. Jag fick sällan uppmuntrande komplimanger om mitt utseende, det var liksom inte där min begåvning låg.
Hur sjukt det är med fokuset på kvinnligt utseende är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.
Så, skälet till att jag ville gå ner i vikt var ett annat, jag hade förstått att jag behövde tänka på min hälsa. Fler generationer före mig har gått bort för tidigt på grund av hjärtproblem. Jag började förstå att om jag ville leva längre än de hade gjort var jag tvungen att tänka på min hälsa.
När jag hittade LCHF insåg jag att jag var sockerberoende. Helt plötsligt förstod jag hur andra hade det när de åt. Jag förstod varför jag har haft svårt att sluta äta när jag väl börjat och varför jag aldrig hade varit nöjd efter en portion. Jag förstod plötsligt på riktigt varför jag var överviktig.
Jag gick ner ca 16 kg i ett svep och förstår att jag rent utseendemässigt förändrades mycket. Jag har aldrig tidigare varit med om att så många har tyckt så mycket om mitt utseende. Det är som att det faktum att jag gav mig på att åstadkomma kroppsliga förändringar gav alla tillåtelse att tycka, tänka och kommentera.
Det är dubbelt såklart. Att få komplimanger peppar och stärker förstås. Jag tror ju att vi formas mycket i relation till andra och såklart blev jag nöjdare och gladare när jag fick höra att jag var fin!
Problemet är att i varje kommentar finns också en antydan att jag inte var fin i alla kilon. Och nu när jag har gått upp lite igen fortsätter kommentarerna. "Du var ju så duktig ett tag!"
Det och det sjuka fokuset på utseende får mig att må illa ibland.
Då vill jag bara skrika, låt mig vara! Min kropp är min, du behöver inte recensera, kritisera eller bedöma. Jag har inte givit dig den rätten!
För det är svårt som det är. Det räcker med att mitt fokus när jag står framför spegeln är min mage. Det är det första och nästan det enda jag ser. Det räcker med att jag har ångest när jag ska välja kläder och för att jag sällan känner mig riktigt fin (trots många ansträngningar sitter det djupt i mig, det uppväxten lärde mig). Jag behöver inte hjälp med att känna mig missnöjd i min vikt.
Jag vill avsluta med något fint om hur jag, i mina 29 år, plötsligt kan känna mig mindre berörd och påverkad. Om hur det faktum att jag blir äldre också bidrar till att jag blir mindre bekymrad. Men det enda som är viktigt egentligen är att fokuset på utseende är sjukt.
Vi är de vi är, vi ser olika ut. Vi är olika. Det är bara genom att fatta det som vi kommer någonstans.
Och genom att fatta att min kropp är min. Bara min. Inte din att bedöma.
