Jag har bestämt mig för att söka hjälp. Jag har ringt min familjeläkare och bokat tid för att få höra om möjligheten att få komma till en psykoterapeut. Det satt ganska hårt och var ett svårt steg att ta. Konstigt egentligen. Men jag tror att jag drar mig för att be om mer hjälp av samhället. Jag tycker att jag har fått så mycket, och att jag kan klara mig själv nu. Men det är ju bara dumt. Det är bara hinder som jag sätter upp för mig själv, för min rädsla. Så nu är det gjort. Tiden är bokad sen är det upp till Gud. Det fina är att jag ska till min läkare. Som jag har haft i massor av år, hon försökte hjälpa mig genom missbruket och min depression. Det känns fint att få komma till henne.

Åh, jag skulle blogga om något helt annat men så hade min kära lillkusin (som inte alls är särskilt liten) lämnat en kommentar och bjudit in mig till sitt studentfirande. Det är helt sjukt hur fort tiden går, det här är den kusinen som jag faktiskt minns när hon föddes. Det ska bli fantastiskt roligt att se henne springa ut i alla fall!

Åh jag hänger runt på stan i lite olika sammanhang idag, och helt plötsligt när jag är mitt i det så upptäcker jag att jag luktar svett! På riktigt. Vafan! Först bestämde jag mig för att det får vara så, jag hinner inte hem och har inte råd att köpa en ny tröja. Men så kom bästis på den fantastiska idén att gå till vår föreningslokal och tvätta av mig och tröjan. Så här sitter jag nu. Hoppas att det fungerar hjälpligt så att jag kan träffa folk och kramas utan att behöva be om ursäkt för taskig lukt.

Trött som en gnu är jag också men får ändå lite pill gjort på tentan mellan varven. Har snart en tvåsidig fråga 1, även om jag inte har bestämt mig för om jag tycker att det jag har skrivit är det de efterfrågar. Det visar sig.

Ikväll drar äntligen SSU-kongressförberedelserna igång! Västmanlands grymma delegation har första träffen och det ska bli sjukt kul att få börja. Jag längtar! Jag ska efter bästa förmåga guida och leda det grymma gänget fram till och under kongressen.

Mina lärare är tametusan lite roliga. Vi ska ha in klass- kön och brukarperspektiv i allt! Okej vi har alltid en brukare så det går bra, men det finns inte alltid skäl att fundera över kön och klass, i alla fall inte så att alla klienter tillhör en underklass... Och könsperspektivet är svårt tycker jag eftersom att jag inte vill medverka till sneda bedömningar pga kön. Exempelvis har jag hört av handl. på barn och ungdomskontor att de alltid bedömer unga tjejers sexliv som utåtagerande men inte unga pojkars. Hm. Klurigt det här. För nu skriver jag tenta, jag står inte på barrikaden. Står jag på barrikaden kanske jag förändrar världen, men jag kanske också får ett U.

Barrikaden får jag stå på efter examen. Just nu så handlar det om att ta den där jäkla examen. Med eller utan principer.

Ps. Jag menade inte det där egentligen, för jag tänker inte skriva att flickans sexuella kontakter per definition är skadliga. Inte för att hon är flicka i alla fall.

Neeeej! Jag fick av någon anledning för mig att jag skulle in på mitt studera.nu-konto och kolla runt lite. Det har varit några turer kring mina sommarkurser och för ett tag sedan bestämde jag mig för att söka kursen "akademiskt skrivande" via sen anmälan och läsa den tillsammans med islamologin i sommar. Nu när jag skulle kolla om jag fått antagningsbeskedet så visade det sig att jag sökt den till hösten! Inte sommaren! Och detta upptäcker jag EFTER att jag beställt böcker för 1500 kr. Åh fan vad drygt. Jag vill verkligen läsa den kursen! Åh nu måste jag läsa "chick lit" som jag inte alls är sugen på. Åh nästa gång ska jag tänka efter noga när jag prioriterar mina val.. På riktigt. Jävla skit!

Tankar om manlighet och feminism.

Bob Hansson, Martin Svensson och Leif Eriksson har skrivit en ny bok som heter Dingo Dingo: Den manliga frigörelsen är här! Jag såg nyss på förra avsnittet av Debatt! där två av författarna medverkade. Jag blev positivt inställd till boken när jag hörde deras tankar inledningsvis. Vi känner oss inte hemma i könsrollen "man" sa de. Många män gör inte det. De vill inte ha hela försörjningsansvaret för familjen och de vill ha tillgång till sina känslor, och rätten att uttrycka dem. Jag håller helt med och prisar verkligen idén att våga skriva en bok där man kritiserar dagens mansroll.

Problemet är att Bob Hansson och Martin Svensson som deltog i programmet, samtidigt måste säga saker som att kvinnor slår män i samma utsträckning som motsatsen. Och i texten om boken på adlibris står det bland annat: "Med mycket humor, men också med lite ilska mot kvinnors självklara förtursrätt till sina känslor,.." och "Dingo Dingo är den fantastiska historien om några män som äntligen reser sig, tar kontroll över sina liv och sina fruar!"

Jag vet inte om fler än jag får ont i magen. Jag uppfattar på något sätt, och jag hoppas att jag har fel, att det här är något sorts svar på feminismen, som om feminismen inte kan kritisera mansrollen. Och det sista världen behöver är fler män som vill ha kontroll över sina fruar. Jag hoppas att Bob Hansson och Martin Svensson funderar igenom sin egen inställning till feminism och patriarkatet. För visst är det så att patriarkatet har skapat en mansroll som många inte vill leva i, och den är precis lika skadlig som kvinnorollen. Men det innebär inte att patriarkatet skapar samma problem för män som för kvinnor, män har exempelvis högre lön, mer makt och större möjligheter att röra sig i det offentliga rummet. Det här måste man erkänna om man på riktigt vill frigöra oss människor från könsrollerna. Man måste också erkänna att det i Sverige idag misshandlas kvinnor varje dag på grund av att de är just kvinnor. Det finns män som misshandlas också i nära relationer, men än så länge finns ingen vetenskaplig grund för att hävda att de är lika många till antalet. Däremot tror jag att vår syn på manlighet gör att det är svårt att som man kliva fram och säga "jag har blivit misshandlad", det är ett problem.

Så jag skulle önska att Bob Hansson och Martin Svensson ser att det är två sidor av samma mynt, och slutar skuldbelägga kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet och istället kommer med i den feministiska kampen för att skrota könsrollerna och frigöra hela mänskligheten, inte bara den ena könet.

Om Reporter och Lasse är kvar på bloggen så får ni mina tankar kring era tankar här. Kul att ni kommenterar för det första!

Reporter: Jag tror på att utvidga EU och ta in fler länder. Jag tror att ett medlemskap lättare gör så att de länder som inte uppfyller de krav vi ställer kan förändras i en snabbare takt. Men jag vill ju också ha in Turkiet snart.. Men du har rätt i att de mänskliga rättigheterna måste följas och olikheter accepteras!

Lasse: Det är förstås som du säger, serberna har demoniserats som folk och självklart är det en missvisande bild. Jag kommer ihåg första gången jag träffade en serb som var emot kriget (det var under kriget i ett politiskt sammanhang) med min historia och mina släktingar kunde jag knappt titta på honom. Senare lärde jag mig att jag betedde mig precis så illa som jag tyckte att de gjorde.
Dock är jag inte rädd för att säga att Serbien var den starkare parten i kriget, och att den dåvarande serbiska regimen var ansvarig för en etnisk rensning. Jag tror att det är viktigt också för att undvika att det händer igen, de ansvariga behöver ställas till svars!

Nu är jag helt slut. Jag hade svårt att somna igår så jag låg vaken och tittade på film till typ kl. 02.00. För mig är det på tok för sent. Nu ska det bli skönt att somna tidigt ikväll. Dagen har varit bra, hängde en stund på SSU-expen och kände att jag helst ville sätta igång med kongressförberedelserna nu! Men måndag är ju snart i alla fall.

Innan jag stänger ner och går och lägger mig så vill jag tipsa om en härlig uppfriskande artikel om att bryta normer här och sen en klok och ganska rolig krönika på ämnet här.

Good night!

Äh. Har försökt komma igång med tentaskrivande hela dagen. Men det är roligare att göra andra saker. En sak som är himla mycket roligare är att SSU:a. Jag har ju fått den stora äran och lyxen att leda SSU-Västmanlands kongressdelegation i sommar. Det är en lyx och en ära och roligare att styra med än tentan. Så nu drar jag iväg till expen (SSU:s kontor) istället för att skriva tenta!

Ratko Mladic kan vara gripen skriver bland annat DN. Det är i så fall otroligt stort. Jag sitter med rysningar på hela kroppen och tårar i ögonen. Ingenting kan få de mördade Bosnierna tillbaka, men på något sätt så får det någon slags upprättelse om mannen som är ansvarig för bland annat folkmorden i Srebrenica åtalas och döms för just det, folkmord.

Jag är uppvuxen med att ha släktingar från Bosnien och trots att jag personligen inte var direkt berörd och att jag lärde känna dem först när de kom till Sverige så är känslorna i mig starka. Jag kommer ihåg när min bror skulle leka med en pojke som nyss kommit till Sverige och brorsan tog fram en leksakspistol, pojken blev skräckslagen. Jag kommer också ihåg en del historier om antalet personer i "vår" släkt som blivit mördade.

Framför allt kommer jag ihåg värmen och kärleken som jag alltid kände vid våra besök först på flyktingförläggningar och sedan i lägenheter i förorten. Det var helt obegripligt för mig att förstå, vi var så lika. Och ändå var våra öden så fruktansvärt olika. De här människorna kom inte från Srebrenica, men berättelserna om det som hände där fanns med i alla fall. På något sätt så är det här ett litet litet steg på vägen framåt.

Jag har fått jobbet på SSR! Egentligen är det ju lite känsligt att blogga om jobb och sånt. Men jag blev så glad så jag vill skriva ut det! Från och med nästa termin är jag SSR:s studentinformatör på Mälardalens högskola i Eskilstuna! Det innebär att jag ska värva sjukt många medlemmar till vårt förbund och ordna grymma aktiviteter för medlemmarna! Åh jag längtar verkligen!

Jaja. Okej, nu får det blir tentafokus igen.

I don't do boys, just do girls,
I just do girls with style and class.
I don't do boys, just do girls,
Just do girls with kissable ass.

Electras fantastiska låt är min nya spotifyplåga!

Jag har precis varit på infomöte på nya jobbet. 15 kr mer i timlön än jag har nu känns bra. Högre OB känns också bra. På fredag kan jag få veta vilken arbetsplats jag ska vara på i sommar. Spännande. Men det verkar inte bli heltid, 75 % sa de att de flesta scheman låg på, det känns också bra. Åh vad spännande. Och imorgon får jag feedback på min intervju med SSR, jag har ju sökt jobb som studentinformatör där. Spännande tider!

När jag läste igenom förra inlägget så insåg jag att det kan vara lite missledande. Det kan se ut som om jag faktiskt sätter mig och skriver och är disciplinerad. Så är det inte. Jag ringer runt till folk och snackar skit, går till affären, diskar, och gör allt annat som jag egentligen inte behöver nu. Och så äter jag. Just nu hasselnötter och sötmandel. Jaja. Jag har skrivit en halv sida idag, så jag behöver inte skämmas.

En del personer blir idrottsmän, det är människor som kickar på adrenalin och som går igång och blir tokfokade när det är dags för tävling. Om ni liksom jag har sett mästarnas mästare så ser man att de får något särskilt i blicken när det är dags, även om grenen inte alls passar deras egna idrotter.

Jag är inte alls sån när det gäller sport, det var säkert därför jag aldrig föll för en egen sport. Jag går igång på att skriva tenta. Det är sant. Jag blir tokfokuserad och stänger av omvärlden. Och jag njuter av det. Jag njuter av att sitta med en trave böcker och en intellektuell utmaning framför mig. Speciellt nu när jag skriver tenta om det som jag gillar allra allra bäst, nämligen fiktiva klienter inom socialtjänsten. Det är ju detta jag vill göra!

Nu är det dags igen, egentligen tjuvstartar jag. Den ska inte vara inlämnad förrän 13 juni, men vi fick den idag så det är ju bara att köra!

Jag tänker ägna det här inlägget åt några väldigt speciella personer. Mina kära arbetskamrater inom äldreomsorgen (jag vill inte skriva ut namnet på boendet). Jag vet att i alla fall en läser detta. (Kul att se dig idag Lotta!)

Jag har troligtvis gjort mina sista timmar i huset. I sommar kommer jag göra annat och förhoppningsvis innebär det att jag får jobba extra där jag varit i sommar. Men de här tre åren har varit utvecklande, spännande, frustrerande, ibland outhärdliga och också himla roliga. Ni har lärt mig vårdyrket. När jag började i juni 2008 hade jag aldrig sett en naken "gamling". Jag hade aldrig klätt på och borstat tänderna på en annan person och kunde knappt koka potatis. Tack vare er och ert tålamod har jag fått lära mig ert yrke. Jag är så imponerad av er, ni sliter ibland för nästan inga pengar och i en dålig arbetsmiljö. I ett klimat där er fulla potential inte tas tillvara och med ganska få möjligheter till kompetensutveckling. Ni vårdar med öm hand och osjälviskhet. Ni går oftast ensamma, stressar och sliter på förmiddagarna för att eventuellt bli utskälld på eftermiddagen. Ni jobbar delade turer på helger och jobbar extra till och med under semestern i vissa fall. Det ni gör är otroligt viktigt! Jag vet att man sällan tänker på det när man skurar köksgolvet efter en lång dag på påskaftons kväll, men ni är en av de viktigaste yrkesgrupperna i det här landet!

De här erfarenheterna som jag fått under de här åren tar jag med mig vidare i livet och i min profession. Jag kommer alltid att göra det jag kan för att villkoren inom äldrevården ska bli bättre, för att er yrkeskunskap ska värderas högre och för att ni ska bli betalda utifrån det viktiga jobb ni gör. Jag kommer att sakna er. Tack!

Fy idag har jag en klump i magen. Jag har ett superjobbigt möte på eftermiddagen som jag helst vill slippa. Nu tränar jag på att leva i nuet och inte i klockan halvfyraet.

I nuet blir det lunch!

Jag och världens bästa Adidas myser. Adidas är en väns lilla chiuaua. Han ska bo här tills på onsdag och vi trivs järnet. Och ikväll är min sista kväll med en TV. Ena stunden tror jag att jag är knäpp i huvudet som tror att jag kan leva utan. Men visst kan jag väl det?

Idag blir det dagen-efter-städ och tvättstuga. Magen mår verkligen inte bra av gårdagens kolhydratbombande. Men det var så himla himla mysigt. Jag är så lyckligt lottad som får ha en sån fin gemenskap i mitt liv!

Har precis sagt hej då till de sista vännerna. Jag älskar verkligen att ha mitt hem fullt av människor, människor som vågar göra sitt eget té, tända några ljus eller göra något annat som visar att de känner sig hemma.

Åh nu är jag trött. Och dagen imorgon är precis som jag vill, helt oplanerad. Jag vet inte alls vad som kommer hända och det är precis så jag vill ha det.

Åh jag har precis fått titta på min bästis nybakade lilla bebis för första gången live! En alldeles strålande fin liten kille. Med betoning på liten. Nu förstår jag varför mamma och pappa vill hålla honom så skonad från bakterier de kan, han är så himla himla liten. Snutten!

Och bästis var hur fin som helst och såg verkligen inte ut att ha fött barn för en vecka sedan. Åhh vad fina de var!

Nu ska jag städa hemma innan det kommer lite människor hit!

Okej. Då var tre avbetalningsplaner klara med olika inkassoföretag. Just nu är jag uppe i en totalkostnad på 650 kr/mån vilket nog också är min smärtgräns eftersom att jag bara kan räkna med studiemedlet. Däremot är min plan att betala in mer eller på fler när jag vet att jag har lön också. Just nu känns det skönt i magen, som en stor sten har lättat. Situationen är långt ifrån utredd, men det känns lite bättre för varje uppgörelse.

Nu är jag taggad för att slita som en varg i sommar, så att jag kan betala mer på skuldberget.

Jag lever just nu i en skräckfilm. Okej kanske inte skräckfilm, men en läskig tillvaro i alla fall. När jag bodde i Ängelsberg var jag glad över att jag för första gången på länge inte kände mig särskilt rädd för de spindlar som kom i min väg. Den tiden var förbi, trodde jag. När jag kom hem så märkte jag att min lägenhet hade fått besök. Det fanns fler spindelnät än jag någonsin sett här. Det innebär kanske tre-fyra olika.. När jag någon dag senare skulle dammsuga så kom en liten jäkel krypande över golvet. Problemet var att den var inte så liten. Det var inte den största spindeln jag sett, men den var jäkligt stor. Jag fick panik och dammsög upp stackarn. Han växte förstås i mitt huvud och till slut såg jag framför mig hur en spindel i storleken av en liten hund kröp omkring i min dammsugare. Jag fick lov att samla mod till mig att tömma påsen och kasta den. Sen har jag sett fler nät men bara tänkt att det var en väldigt aktiv spindel. Men idag gick det inte att lura mig själv längre, ett nät har byggts i mitt skåp i köket där jag har mina matlådor och tallrikar.. Där stod jag flera gånger igår och plockade ur och in saker och då fanns där inget nät. Det finns alltså minst en till här inne. Och jag känner mig så himla rädd. Jag vet att de inte kan göra mig något, men hjärnspöken försvinner inte så lätt. Nu funderar jag på anticimex eller städfirma.. Problemet är ju bara att jag är fattig som en kyrkråtta just nu. Får nog helt enkelt försöka använda mig av bön och sunt förnuft. Hm.

Okej. Idag är jag på värsta säljhumöret. Behöver du en tjocktv? eller kanske ett surroundsystem? eller varför inte en ny snygg TV-bänk?

Förutom dessa annonser så har jag också lagt ut massor av kurslitteratur. Bra kväll det här!

Jaha då har jag glädjen att meddela att jag har fått jobb. Heltid hela sommaren. Förhoppningsvis som behandlingsassistent på ett boende för omissbrukande missbrukare. I andra bästa fall blir det ett boende för aktiva missbrukare, i "värsta fall" blir det ett psykiatriboende. Allt är okej. Men drömmen vore det första.

Jag ska på infoträff nästa vecka och några dagar efter det skulle jag få veta vart jag ska vara. Wihoo!

Pust! Jag har fått en fixidé om att jag ska ta tag i min skuldsituation nu. Det är tungt både känslomässigt och praktiskt vill jag lova. Nu känner jag mig i alla fall taggad, även om det visade sig att det var mer än jag trodde, och svårare att bli av med. Varje sånt litet besked gör det svårare och tyngre känslomässigt. Jag sitter också hemma och skrattar åt lyxfällan ibland, men faktum är att det är fan inte lätt att vara ansvarsfull och ta tag i sin situation när skulderna är större än känslan av möjlighet att lösa situationen. Att stoppa huvudet i sanden känns som en lättare och mindre krävande väg. Fast det är det förstås inte.

Det här med att gå in i en vägg. Efter en heldag (+ en extra skolaktivitet efter) kom jag hem strax efter 19. När jag funderade igenom veckan så insåg jag att den såg ut som följer: onsdag besök i Fagersta, torsdag skola i e-tuna, fredag träffa bebis och vänner i e-tuna, lördag dop i Fagersta och söndag besök i Örebro. Precis då så insåg jag att det håller inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte leva i tre olika städer på en vecka, om aktiviteterna var i Västerås så var det lugnare, men det är det här jäkla åkandet. Så nu har jag bokat av ons, fre och lör. och känner en del dåligt samvete och skuld men mestadels lättnad över att våga fatta besluten, trots att de var jobbiga. Men jag måste börja lyssna på mig själv och min kropp, jag är ingen superkvinna, jag orkar helt enkelt inte hur mycket som helst. Så det så.

Nu ska jag snart krypa ner under mina täcken och somna. För jag är slut som artist. (Men det är fysiskt, i själen mår jag helt ok!)

Två-timmars på actic och jag är slut som artist. Efter zumban tänkte jag gå hem trots att jag hade tagit biljetter till två pass (jag har ju tränat på tre veckor) men så bestämde jag mig för att vara kvar och göra lite är bättre än att gå hem och göra inget så jag stannade på cirkel också. En kvart in i passet tog lättjan över och jag blev rosenrasandeskitförbannad på mig själv och instruktören. Men som vanligt så gick det över och nu är jag så himla nöjd. Känslan i kroppen är oslagbar. Den här veckan blir det inte så mycket träning heller så det blev bra med två timmar idag.

Nu ska jag duscha och göra fint här hemma för mig och min kväll.

Puss på er

En av de klokaste ledarna på länge. Läs!

Häng med världens bästa brorsbarn idag. Svägerskan jobbar och brorsan ska åka till stockholm och se Bajen-VSK. Jag har inte träffat älsklingarna på två veckor så det är att förena nytta med nöje kan man säga.

Jag måste bara säga att när svägis och jag åkte från Ängelsberg igår såg vi en grävling, en räv coh ett rådjur efter vägen. Fantastiskt!

Åh idag är sista dagen i paradiset. Svägerskan kommer och hämtar mig i eftermiddag och sen ska jag hem till lägenheten. Det känns skönt att komma hem för att jag vill ha tillbaka mitt liv, möjligheten att träna, simma, gå på möten och träffa mina vänner. Men samtidigt så har jag inte haft det så lugnt och skönt på länge som jag har haft det här i Änglaberget.

En annan fördel med Västerås är att jag är nära BB, för min senaste gudson har kommit! Han kom i torsdags och än så länge får vi inte komma, lillplutten vägde bara 2314 så han är liten. Men när bästis skickar ett mess och säger att det är okej så är jag hellre i Västerås än i Fagersta.

Dagen ägnas åt tvätt, städ och lite fix här så att greklansresenärerna inte behöver bry sig om så mycket mer än sin tvätt när de kommer hem. Det blir bra.

Förbannade skitblogger som inte funkar som det ska. Och förbannade skitsjal som bråkar med mig. Är det en bra dag idag? Nej tydligen inte helt. Skitsamma. Så får det vara ikväll. Imorgon kommer mamma och jag ska tillbaka till stan.

03.30 väcktes jag av världens åskknall. Sen höll det på i en timme medans jag försökte somna om. Nu är kl. 6.18 och jag ska till skolan för seminarium. När åskan går i Ängelsberg så dånar det i hela byn. Det är skillnad mot att bo i stan. Ytterliggare ett skäl till varför jag inte vill bo här.

Idag är en tänkande dag märker jag. Jag kommer mig inte riktigt för att göra det jag har tänkt för att jag är inne i så många olika tankar. Just nu tänker jag på det faktum att jag håller på att skapa mig en profession. Jag är på väg att bli ett proffs på socialt arbete. Jag har aldrig haft ett yrke förut där jag faktiskt har en unik kunskap för att utöva det yrket. Det är helt otroligt häftigt tycker jag.

Jag är ju halvvägs och inne i de kurserna som heter "specialisering och färdighetsträning". Jag håller just nu på att lär mig det som jag förhoppningsvis kommer att jobba med. Men förutom att det är en kick och en häftig känsla så känner jag också att det är ett ansvar, dels ett ansvar gentemot klienterna. När de möter mig i framtiden så möter de ett proffs, och som proffs så är det min skyldighet att utöva ett rättsäkert, kvalitativt socialt arbete. Jag behöver alltså bli duktig. Det är jag skyldig mina framtida klienter. De är värda att möta en duktig socionom. För mig innebär ett kvalitativt socialt arbete dels att det är juridiskt korrekt, att bedömningarna är rättssäkra. Men jag tänker också att jag har ett ansvar att hålla mig uppdaterad kring vad som är aktuellt i samhället och inom min profession, vad säger den senaste forskningen och i vilken riktning är samhället på väg? Den tredje och viktiga delen handlar om mitt personliga engagemang, om bemötandet och möjligheten att skapa en allians med klienten. Ett förtroende. Det är den svåra biten känner jag direkt.

Mitt andra ansvar känner jag gentemot min yrkeskår och profession. Även gentemot professionen har jag ett ansvar att vara duktig, men jag har också ett ansvar att se vad vår specifika kompetens ligger i. Vart vi kan göra nytta som andra kanske inte kan. På samma sätt så behöver jag lära mig vad jag inte kan, och se vilka yrkesgrupper som jag kan ta hjälp av.

Ja det här är sjukt spännande ska ni veta. I alla fall på ett teoretiskt plan.

Det här med vikten. Jag satte upp som mål att gå ner de 16 kilo som jag gått upp sedan jag slutade röka och snusa den här terminen. Det har spruckit kan man säga. Jag var inte alls beredd på att det skulle vara så mycket svårare att sluta äta onyttigheter när jag inte har nikotinet. För det är stor skillnad. Förmodligen för att min beroendehjärna inte får något substitut den här gången. Sist fick den ju nikotinet.

I alla fall så är jag nu inne i andra veckan av min dokumenterade nedgång och har hitiils tappat tre kg. På två veckor. Det är bra. Skillnaden är enorm, att gå från att äta någonting i princip hela tiden till att skippa sockret (i godis inte i mat) och att äta 4-5 ggr/dag. Jag mår så mycket bättre i kroppen och själen på en gång.

Nu gäller det att ta en dag i taget så kanske jag kan få komma tillbaka till där jag var för 1,5 år sedan när jag satte på mig första nikotinplåstret. Målet är 1 kg/veckan så någonstans i början av augusti ska jag i så fall vara tillbaka där. Det är första delmålet. Men som sagt, en dag i taget.

Kärlek är motgiftet mot allt fult. Välj kärlek så blir det bra. Så känns det.

Då har jag äntligen bestämt mig. Jag sökte ju fler sommarkurser och hade svårt att välja. Men nu blir det: Koranen - en islamologisk introduktion och God Bless America. Kristendomens utveckling i USA från George Washington till Barack Obama. Spännande va?

Bara för idag ska jag vara lycklig.

Bara för idag ska jag anpassa mig efter de förhållanden som råder nu och inte försöka reglera allt efter mina egna önskningar. Jag ska låta saker och ting bero och ta det som det faller sig.

Bara för idag ska jag öva mig själsligen på två sätt: Jag ska försöka göra någon en tjänst utan att han eller hon vet det. Skulle hen ändå få reda på det, ska jag ändå inte låtsats om det. Jag ska inte visa någon att mina känslor är sårade, kanske blir de det, men idag ska jag inte visa det. Sedan ska jag göra två saker som jag inte vill - bara för övnings skull.

Bara för idag ska jag vara vän med alla. Jag ska försöka se så trevlig ut som jag kan vara, inte kritisera ett enda dugg, inte finna fel på någonting eller försöka förbättra eller reformera någon annan än mig själv.

Bara för idag ska jag vara orädd. Särskilt ska jag inte vara rädd för att njuta av det som är vackert. Jag ska tro att det jag gör för andra, gör de för mig.

Morgonpromenad i vackra soliga Ängelsberg och därefter frukost till fredagens avsnitt av Big Brother fick starta den här dagen. Nu sitter jag i soffan och försöker motivera mig att kliva upp och ställa mig i duschen. Hannapajen kommer förbi på pajdag. Först ska vi äta min köttfärspaj till lunch och sedan ska vi baka rabarberpaj på mammas rabarber.

Jag hade en sjukt känslomässigt omtumlande dag igår. Träffade en person som jag inte sett på många år som förknippades med något som rörde upp mycket känslor i mig. Dessutom satt jag i två timmar med min sponsor. Det var också omtumlande. Men fint förstås. Jag gillar ju processer.

Men dags för den där duschen kanske?

Nu är det över. Det var en fantastiskt fin gudstjänst. Jag, Simon och Frida kom tillsammans och känslan på väg dit var tung tyckte jag. När jag kom in i kapellet så öppnades en dörr och prästen kom ut, som en gåva från Gud så såg jag att det var Sonia! Sonia är mdh-prästen som jag åker på retreat med och har fått hjälp av i samtal. Jag föll i armarna på henne och började gråta. Det var så fint att hon skulle leda begravningen!

Kistan var superfin och omringad av många blommor från människor och organisationer som minns Mia. Kapellet var fullsatt, det är verkligen fruktansvärt med en begravning där majoriteten av nätverket är unga. Mias båda systrar talade otroligt fint och den ena sjöng vackert. Det var väldigt många lesbiska par på plats och jag kunde inte låta bli att tänka på det faktum att en grupp som oftare än andra får gå på begravning är gayfolket. Det gjorde mig ännu mera ledsen.

Nu hoppas jag att Mia har hittat friden. Att hon är hos Gud och väntar på oss andra. Nu är det vi som får leva vidare, Mia hade skrivit "Så länge ni minns mig så lever jag". Och det tänker jag göra. Jag tänker minnas Mia. Med värme. Jag kommer inte låtsats att allt med Mia var skratt, för det var det inte. En gång har jag blivit riktigt arg på henne, ibland undrade jag hur hon tänkte och ganska ofta kunde jag konstatera att jag inte alls förstod henne. Men jag minns också när Mia kom till Kopparlundsgymnasiet med sin Iller Arne för att hon ville stötta mig när jag skulle debattera. Jag minns också när jag träffade henne på gaycluben KAK och vi dansade järnet. För precis som alla vi andra så var hon människa, människor skapar flera olika sorters känslor i andra och det är okej. Det för mig är att minnas med kärlek.

Jag är så tacksam för att familjen släppte in alla som ville på begravningen, det var fint att få känna på sorgen mer intensivt. Det var fint att få säga hej då.

Så Mia. Det här blir nog mina sista ord till dig. Vila i kärlek och frid nu, det är du värd!

En vacker minnesvideo av Mia får avsluta inlägget: http://www.youtube.com/watch?v=LUZ21_WzHx0

Det började med att jag satt och läste VLT och fick syn på en dödsannons så kom de första tårarna. Sen läste jag om Beatrice som blev mördad för ett år sedan och då kom nästa omgång tårar. Nu dricker jag te på tågstationen och väntar på Simon och känner hur det vattnas i ögonvrån. Det är tungt men det är så fint att få känna på känslorna. Jag mår liksom bäst då. I sorgen.

Dagen idag har varit lång. Jag kom hem 19.30. Stackars Brahma har suttit instängd hela dagen. För hennes skull önskar jag att jag orkade vara uppe ett tag men jag är på tok för trött.

Imorgon är det dags för begravning. Jag ser verkligen inte fram emot det. Det känns så jävla tungt bara att tänka på det. Jag är glad att jag har Simon i alla fall... Mia. Vafan. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta. Och jag fattar inte alls vad som hände.. Det blir i alla fall bra att vara där, att inte smita som jag gärna gör.

Nä fan. Nu blev det tungt.

Brahma och jag sjunger i takt. Jag sjunger till Maher Zain och då börjar hon sjunga ute i köket. Det är lite mysigt. Då kan jag i alla fall låtsats att vi har en relation. På avstånd sådär.

Äh skämt åsido. Det går framåt. Jag tränar på att vara bestämd och lugn när hon inte vill komma upp på mitt finger. Igår förde jag fram handen och blundade (för att hon ser så läskig ut när hon blir arg) och var övertygad om att hon skulle bita mig, men helt plötsligt satt hon på fingret istället. Så det är bara att fortsätta träna. Har jag mat i munnen eller i handen så är det lugnt. Då gör hon precis vad som helst.

En lugn dag i paradiset. Idag behöver jag inte åka någonstans. Jag börjar mina dagar med en promenad. De dagar som jag inte ska iväg kl. sju i alla fall. Det är så himla himla skönt. Kroppen mår verkligen otroligt bra av den lilla promenaden på en halvtimme. Jag går innan frukost och när jag kommer hem så är jag pigg, hungrig och kroppen känns mycket friskare på något sätt. Det är svårt att förklara men skönt är det.

Jag mår inte toppen. Jag känner tyngden i bröstet och ska försöka att vårda den och mig själv idag. Mest genom att vara snäll mot mig själv. Sova middag, läsa lite kurslitteratur och titta på vackra Ängelsberg. Det är en sådan stor skillnad nu mot när jag bodde här för fyra år sedan. Då visste jag att det var vackert, men jag kände det inte i mig. Idag känner jag det och det blir så mycket större. Bara cykelturen från stationen till huset, när jag ser Åmänningen (sjön) som jag har sett så många ggr förut, i min förra lägenhet hade jag utsikt över den, är så mycket vackrare än någonsin tidigare. Ja förlåt. Jag är dålig på bisatser. Men ni fattar väl? Det är vackert här!

Puss och kram på er!

Usama Bin Laden är död. Amerikaner jublar på gatorna. Det finns ingenting att jubla över, ingen glädje att dela för att ytterliggare än människa är död. Oavsett hur den människan agerat. I min värld ställs människor inför rätta om de begår brott. Det här är en sorgens dag känner jag nu. För det här kommer bara att trappa upp redan uppretade känslor. Konflikten mellan de islamistiska terroristerna och USA kommer att eskalera och fler människor kommer att dö.

Det verkligt intressanta är inte vem som började döda, utan vem som är stor nog att sluta.

Åh Hanna Ljungberg åkte ur Mästarnas mästare. Jag hade velat ha henne och Stenmark i final. Åh vad tråkigt.