Är lesbiska lyckligare än heterosexuella kvinnor?

Chanserna är i alla fall större om man får tro Mian Lodalen och Matilda Tudor som skrivit boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Boken tar sin utgångspunkt i att heterosexuella relationer är mer ojämställda än lesbiska relationer. I en lesbisk relation delas ansvaret i hemmet, båda har tid att göra mer utanför hemmet vilket leder till att lesbiska kvinnor tjänar mer och i högre utsträckning har ledarpositioner i yrkeslivet. Vidare diskuteras skillnaden på heterosexuellt och homosexuellt sex. Det hänvisas till undersökningar som visar att kvinnor i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än lesbiska kvinnor (eller kvinnor som masturberar för den delen). För tjejer är all form av sex bättre, än den med män om en ser till möjligheterna att få orgasm.

Självklart behöver vi problematisera allt detta. Författarna är båda etablerade i Stockholms gayvärld. De flesta (om inte alla) som intervjuas i boken bor i Stockholm. Visst är det skillnad att vara i flata i Stockholm mot att vara det i andra delar av landet. Som också nämns i boken är den psykiska ohälsan kraftigt utbredd i hela HBTQ-kollektivet. Troligtvis är detta ett resultat av den heteronormativitet och den homofobi som samhället genomsyras av.

Men ändå, kan jag inte låta bli att känna tillfredsställelse och lite känslan av revansch när jag läser boken. Det är så mycket kvinnlig frigörelse, så mycket feminism att jag blir alldeles till mig. Det är också HBTQ-kamp. Att få säga, vi är lesbiska och jävligt nöjda med det. Det är något alldeles ljuvligt befriande tycker jag med kvinnor som helt vågar frigöra sig från den manliga bekräftelsen vi blir upplärda att söka. Och som vågar ta avstånd från heteronormativitet. Och i den här boken görs det med en stor portion humor.

För visst är det så att kvinnor statistiskt är förlorare på den heterosexuella kärleksrelationen, det visste vi redan. För att få jämställda relationer krävs ett hårt arbete. Ett hårt arbete som ofta leds av kvinnan. Även i relationer med en hög jämställdhetsambition är det svårt att få till det, de här strukturerna går helt enkelt så djupt i var och en av oss.

Ett tydligt exempel är de undersökningar som visar att 28 % av kvinnorna och 71 % av männen uppger att de alltid får orgasm vid samlag. Samtidigt uppger 49 % av kvinnorna att de ligger med sin man för husfridens skull och tre av tio kvinnor att de fejkar orgasm. Det här är ju sanslösa siffror i en tid när vi är väl upplysta och relativt fria i vårt utövande av vår sexualitet. Men fortfarande är det uppenbart mannens behov som är i fokus vid heterosexuellt sex. Något som lesbiska kvinnor såklart slipper. Fokus på det manliga könet. Fokuset hamnar istället på att båda ska få njuta. Kvinnans (bådas) orgasm blir plötsligt fokus. Det heterosexuella samlaget betraktas ju i regel som avslutat i och med mannens orgasm. Om kvinnan har kommit då betraktas det som en bonus. Så säger i alla fall statistiken.

Jag tror inte att kvinnor behöver leva för evigt separatistiskt för att få uppleva jämställdhet. Det krävs bara lite mer jobb för kvinnor i heterosexuella relationer.
Men visst är det en kittlande tanke att genom att leva i en homosexuell relation finns flera positiva effekter än "bara" den att få leva med den en älskar? För är det någonting vi har lärt oss genom livet är det att heterosexuella relationer trots allt är att föredra. Det är nog den behållningen jag allra mest får med mig av boken. Glädjen och peppen över att ha en HBTQ-identitet.

Mitt konfirmationstal 11/6 2014

Jag hittade Gud innan jag hittade kyrkan. Jag hittade Gud i en tid i livet då min egen kraft inte längre bar. Jag hade inget annat val än att lita till en kraft utanför mig själv. Det tog emot för en som länge intalat sig att ensam är stark. Men jag kunde inte längre tänka så när jag fann mig själv, precis som vi sjöng i början, alldeles vilsen och blind.

För mig kom nåden när jag hade öppnat mitt hjärta för den. När jag var som allra mest vilsen, visade han mig vägen hem.

Det var ingen religiös tro jag kom till. Det var mer en odefinierad andlig tro på att det finns en starkare kraft än min egen. Men jag kunde inte ta till mig Bibelns budskap om Jesus. Jag ville, jag hade en längtan. Jag var kallad att tro. Men jag förmådde inte.

Min längtan efter att kalla mig kristen, min längtan efter att följa Jesus blev bara starkare, men samtidigt fanns där ett motstånd som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag sökte mig till olika kristna församlingar och lyssnade in olika tolkningar. Jag började så småningom samtala med präster i Svenska kyrkan, jag började gå på Gudtjänster och jag bad. Jag bad till Jesus.

Jag började inse att mitt motstånd handlade om rädsla. Rädsla för att ge mig hän. Rädsla för att helt och fullt lita på någon annan och rädsla för det förpliktigande det ändå innebär att säga ja till en specifik religion. Kanske också rädsla för hur omgivningen skulle se på mig.
Rädsla är behandlingsbart, och med hjälp av böner och samtal släppte det där. När rädslan släppte fylldes mitt hjärta.

När jag hade kommit dit var det ett självklart val för mig att fråga efter konfirmation. Om jag inte redan hade varit döpt hade jag velat döpa mig på nytt. För jag hade ju lämnat det gamla bakom mig och i en mening blivit en ny människa.

I mina samtal med Johan har jag lärt mig mycket om Jesus, om kristen tro och om Svenska kyrkan. Mitt hjärta är fortfarande fullt av kärleken jag fylls av men nu är också mina kunskaper större.

Så idag, när jag tar klivet till att bekräfta (konfimera) mitt inträde i Svenska kyrkan, min tro på Jesus Kristus och min önskan att leva i den kristna gemenskapen gör jag det med hjärtat fullt av kärlek och huvudet lastat med mycket större kunskaper.

Är plötsligt utmattad

Min kollegas kaffekopp ställdes ned på skrivbordet och i mitt huvud lät det som att någon slog med en hammare i skrivbordet. Varje litet ljud borrade sig in i min hjärna. Irritationen växte och jag satte på mig hörselkåporna vi har fått för att hålla ljudnivån nere.

När jag kom hem var det som om all yttre stimuli var för mycket. Jag var för trött för att göra något. Jag lade mig i sängen och tänkte att om jag får sova en stund blir jag nog piggare. Jag somnade inte, kände mig istället märkligt rastlös. Jag gick till soffan och satte på TV:n, ljudet borrade sig in igen. Det gick inte. Ingen TV, ingen katt som ville kela, ingen bok eller tidning. Ingenting orkar jag.

Till slut brast det och tårarna kom. Jag grät och grät. Grät på grund av tröttheten, på grund av saker jag inte har hunnit med på jobbet, för att mitt första år efter examen så fullständigt har tröttat ut mig, för att jag älskar mitt jobb men inte tror att jag kommer att bli så långvarig.