Jag är helt slut. Men det har inte varit mycket tid för nedvarvning och tystnad idag. Så skallen behöver rensas nu, innan jag kan sova. Så får det bli.

Jag: Vart i Sverige befinner ni er?
Brorsan: Strax norr om Lebbo

Jaha.. Där ja.

Jag läser att Faraj drar tillbaka sin kandidatur till SSU-ordförande. Om det här innebär på riktigt att Gabriel kommer att väljas av en enig kongress på ondag så är det större än jag riktigt kan fatta idag tror jag. En SSU-ordförande från Västmanland, bara det är något jag aldrig har tänkt tanken på (innan Gabbe that is). Att det dessutom skulle bli en större och bredare enighet kring ledningsvalet är verkligen många stora kliv framåt för SSU.

I ljuset av det som har hänt i Norge och med SSU:s systerorganisation AUF så känns det så himla fint att få åka på kongressen, stötta SSU:arna och dessutom se när Gabbe blir ordförand. Det känns stort.

Jag lånar brorsfamiljens lägenhet när de är ute och reser över helgen. Det är som en minisemester med TV-serier, Nintendo och inga måsten. Det är trevligt.

Det är härligt att vakna och känna att livet är ganska bra. Att sen få börja dagen med ett avsnitt av Criminal minds är lyx.

Jag vill bara för en stund stämma in i lovsången till Norges statsminister Jens Stoltenberg. Jag har alltid haft en positiv syn på honom, kanske mest för att vi båda är Socialdemokrater för jag har ingen direkt relation till norsk politik. Nu, sen terrorattacken mot Arbeiderpartiet, tycker jag att han har varit helt fantastisk. När jag lyssnade på Studio ett i P1 igår blev jag ännu varmare i magen. Stoltenberg har tydligen i Norge uppfattats som en person som inte gärna visar känslor och mer en man av förnuftet. Visserligen har han varit förnuftig nu också, men också så himla varm, känslosam och fin. I morse kramade han till och med reportern från TV 4 efter intervjun, han som tydligen inte alls visat en offentlig kram tidigare. Bilden när han möter AUF:s ordförande första gången och de kramar om varandra är nästan obetalbar.

Det är så respektfullt och fint att han vågar visa sin sorg offentligt. Att han dessutom direkt (innan han visste vem som var ansvarig för dåden) sa att det här ska vi möta med mer öppenhet och demokrati är verkligen starkt och modigt. Han sa inte som George Bush "Let´s hunt them down".

Jag tänker inte ha någon åsikt om hur Reinfeldt har agerat, han får kritik nu för att han har varit tyst, jag är sällan imponerad av hans insatser och är knappast opartisk. Jag är i alla fall imponerad av Stoltenberg!

Just det, SSU ordnar insamling för återuppbyggnaden av Utoya. Om någon läser mig blogg och känner att de vill bidra så ska jag på kongressen och kan förmedla det stora eller lilla bidraget.

Och så vill jag dela med mig av något vackert här. Även om jag inte förstår så tycker jag att recitationen av Koranen är himla vacker, speciellt med den här lilla pojken.

En sak till så här på morgonkvisten innan jag kommer igång med plugget. Om det finns någonting som jag skulle få slå in i huvudet på kommande generationer barn och ungdomar så är det på riktigt: börja aldrig använda nikotin! Jag vet att tidigare generationer försökte säga det till mig utan att jag lyssnade, så jag förstår att det är ganska fruktlöst, i alla fall för de barn och ungdomar som inte mår så bra själsligt. Men att sluta med nikotin är en bitch! Jag har varit fri i två år i oktober (!), trots det får jag fortfarande abstinens. Oftast kortvarigt och jag kan ta attackerna nu, men jag kommer på mig själv med att vara toksugen på snus, det suger i hela läppen så där som bara en prilla kan bota. Jag har ändå varit beroende av värre substanser, men den abstinensen är inte alls lika vidrig som nikotinet, just för att nikotinet inte känns lika farligt. Det gör att det nog är värst. Jag gick upp 16 kg på 1,5 år efter att jag slutade, och de kilona är mycket svårare att bli av med än de kilon jag gick ner när jag rökte och/eller snusade. Då var det inte alls lika svårt att gå ner i vikt för när jag blev sötsugen kunde jag röka eller ta en snus och då gick sötsuget över. Nu har jag inget att använda, vilket är positivt för jag vill inte vara beroende, men det gör att det är mycket mycket mycket svårare. Ibland tror jag att jag är sötsugen, men sen när jag känner efter så är det nikotin jag vill ha, min kropp har liksom vant sig vid att jag maskerar nikotinsuget med att äta. Sjukt va?

Jag är oerhört tacksam och glad över att vara fri från nikotinet, det är något av det största och finaste jag har gjort för mig själv. Det ångrar jag inte en sekund. Och det är värt varje kilo också, tro det eller ej. Däremot blir jag ledsen ibland när jag ser vilken fälla jag har satt mig själv i, eller hamnat i, hur man nu väljer att se det. Det kommer jag att berätta för mina barn och gudbarn så ofta jag kan. För de är, liksom jag, värda bättre.

Det här med att börja träna fick inte riktigt de konsekvenser jag hade väntat mig. Jag har knappt tränat en månad och har inte alls gått ner i vikt i samma takt som innan, tvärtom har jag ett tag ökat lite, bara några hekto, men ändå. Dessutom får jag inte min mens som jag ska. Jag har värk, känner mig uppblåst och det känns som att jag har mens, men jag blöder inte (den uteblivna viktnedgången kan bero på ägglossning också). Om det är beror på träningen är ju svårt att säga. Jag har en sjukdom, eller ett tillstånd som heter PCO så jag är van vid utebliven mens, men då brukar jag inte få nästan-mens. Jaja skit samma. Jag tänker inte sluta träna i alla fall för jag utgår ifrån att det kommer att stabilisera sig med både vikten och mensen om jag fortsätter, men tråkigt är det.

Jag mår i alla fall bättre idag. Jag känner mig lite svullen i halsen, men stannar hemma över helgen och vilar ut ordentligt så hoppas jag att det släpper. Idag blir det i alla fall plugg.

Pigg och hurtig åkte jag hem, duschade och stoppade i mig lite mat. Sedan hoppade jag på cykeln och åkte till jobbet. Väl där, när jag satt mig ner och fick möjlighet att känna efter började jag känna mig seg och den konstiga känslan jag haft i halsen några dagar kändes kraftigare. Ett par timmar efter att jag kommit in på jobbet var det ett projekt att resa mig och jag insåg att jag behövde åka hem. Så nu sitter jag i soffan, ska snart lägga mig ner för att sittpositionen är för ansträngande. Jag åkte förbi affären på vägen så att jag inte behöver bry mig om jag har mat hemma. Nu blir det jordgubbar och grädde och TV-tittande resten av kvällen. Även om jag är sjukanmäld imorgon och fredag så vill jag inte ge efter för tröttheten och sabba dygnsrytmen. Behöver jag sova mycket så sover jag hellre länge imorgon. Så var det med det.

Jag gör som Hanin säger och gör lite citronsaft av den här kvällen.

Planen för dagen var att åka till V-ås, träna och sedan jobba. Jag packade mina prylar och skyndade till stationen imorse, med en tung påse i handen och andan i halsen kom jag fram och såg att mitt tåg inte stod med på tavlan. Helvete tänkte jag och surfade in på hemsidan. Där såg jag att det fanns en finstilt liten text ovanför tåget jag skulle åka med som berättade att den avgången inte går under juli månad. Skit också. Jag räknade snabbt ut att jag inte hinner träna eftersom att jag skulle bli en timme senare till stan. 1 h och 15 kvar så vad gör jag? Gå tillbaka hem till mamma var inget alternativ med min tunga packning. Så jag tog min packning och gick ner på bryggan (som ligger precis vid stationshuset), bytte om till bikini och passade på att sola istället. Det känns tungt att inte träna, men timmen i solen var himla härlig. Nu ska jag hoppa på tåget!

Livet med en pratande papegoja är himla spännande. Sist jag fågelvaktade var ju bara lilla Brahma hemma, hon pratar inte så vi människor förstår. Inka däremot, som också är hemma nu, säger massor av ord och fraser, skrattar som min mamma och sjunger. Helst när jag inte är i rummet. Himla kul är det att sitta framför datorn och helt plötsligt höra "så att du förstod att det är dig som jag håller kär" ute i köket.. Det är någon schlagerdänga som Uffe lärt honom. Han har bättre tonkänsla än jag och det är riktigt melodiöst och fint. Sen brister han ut i vad som låter som min mammas asgarv (av någon anledning har han tagit efter mamma mer än U). Han är fantastiskt mysig.

Jag har premiärbadat och det var precis så härligt som jag ville att det skulle vara. Åmänningen är något alldeles speciellt. Den här dagen har verkligen varit så himla härlig. Första dagen i sommar som jag har solat och badat och verkligen njutit av att det är sommar. Nu är jag redo för 8 nya mörka månader. Eller inte riktigt just nu kanske...

Slutklämmen på förra inlägget blev konstig. Det lät som att jag är beredd att utsätta mig för risken för våld, och att jag tänker att andra är det. Så är det inte. Tvärtom har jag faktiskt börjat välja en mer försiktig inställning. Det är ett av skälen till att arbetet med SD-bloggen just nu ligger nere. Men det är i alla fall något visst att få samlas med andra sossar i sådana här tider. Det var mest det jag ville få fram. Nu ska jag bada utomhus för första gången 2011. För det är jag värd!

När Anna Lindh blev mördad jobbade jag på en stiftelse som hette Sverige i Europa. Vi jobbade för att svenskarna skulle rösta ja till euron i den förestående folkomröstningen. Mina arbetskamrater var till stor del politiskt aktiva, några i SSU och en del i de borgerliga ungdomsförbunden. Vi hade inga problem att arbeta tillsammans, tvärtom upptäckte vi att det kunde gå riktigt bra och vi kunde lära en del av varandra. När beskedet kom att Anna hade avlidit var jag hemma med en av SSUarna. Vi åkte till jobbet och möttes av arbetskamrater som förstås var i chock, men som inte alls kände samma smärta och sorg som vi gjorde. Jag orkade jobba en timme. Sen messade jag runt och ordnade så att alla SSUare i länet som ville skulle åka tillsammans till Stockholm och lägga en blomma utanför Rosenbad. Jag ville och orkade inte i den stunden umgås med andra än sossar. Sen tillbringade vi natten tillsammans med ljus utanför valstugan och sörjde tillsammans.

Jag minns också när min bror hade polisanmält en misshandel, utförd av en person som var organiserad i NSF, och rättegången skulle hållas i Fagersta tingsrätt. Många SSUare var där, men starkast minns jag att Mikael Damberg, SSUs dåvarande ordförande, var där. För honom var det en absolut självklarhet att komma och visa sitt stöd för Fredrik, som ju hade blivit misshandlad pga sitt politiska engagemang. Som syster var det fruktansvärt att se min bror i rätten, jag kände mig så maktlös och liten. Men att känna stödet från SSU gjorde det uthärdligt, och känslan av att vi hade rätt växte sig starkare. Att vi inte var själva. Att Fredrik inte var själv.

Domen överklgadas och det blev förhandlingar i hovrätten. Jag och Fredrik visste att några vänner från SSU-Värmland (fantastiska vänner!) hade bestämt sig för att komma och stötta Fredrik. Vi visste också att några andra (stockholmsdistrikten) hade uppmanat sina medlemmar att gå dit. När vi kom fram möttes vi av säkert ett 20-tal SSUare vi inte kände, en hade på sig en "Rör inte min kompis-tröja". Jag får gåshud när jag skriver det för jag minns känslan så starkt. Känslan av att i det här hemska (min bror utsattes för flera misshandlar under tiden eftersom att han vägrade dra tillbaka sin anmälan)så fanns där människor som tyckte att vi hade rätt. Som ville visa nazisterna (På tingsrättsförhandlingen var där säkert 10 nazister) att vi vägrade backa. Det var så himla stort. Återigen var vi inte själva.

Nu när jag tänker på terrorattacken mot AUF och det hemska som hände där så vill jag göra något. Jag inser att det enda jag kan göra är att stötta mina kamrater. Alla mina kamrater. SSUarna som fortsätter vara aktiva och AUFarna genom att skriva i någon av böckerna/kondoleansbreven som ska skickas till AUF. Och jag inser att det räcker. Eller det är ganska mycket. Att visa att vi står tillsammans i det här.

Det känns fint att få besöka SSUarnas kongress nästa vecka. Att få visa att jag inte tänker låta mig skrämmas, krama om delegationen och umgås med de människorna som liksom jag är beredda att offra ganska mycket i kampen för ett antirasistiskt mångfaldssamhälle. Mmm det är fint.

Åh! Jag är så sjukt speedad nu. Gabbe är valberedningens förslag till ny SSU-ordförande! Jag trodde inte på förhand att jag skulle reagera så här, men jag tror att efter helgens alla känslor så behövdes det här. Ett glatt besked som på riktigt kan föra SSU framåt. Nu återstår kongressen och ingenting är klart ännu. Men det här var ett viktigt steg.

Bästa bästa Gabbe!

Snart är sommaren över (i alla fall mitt sommarjobbsschema), jag längtar. Jag tjuvstartar med att åka hem till mamma i två nätter och fågelvaktar. See you.

Nämen se på tusan. Anders lever på blogger. Han bara skriver inte :P. Det blir ju töntigt att skriva ett inlägg riktad till en person så jag skriver bara att jag blev glad av kommentaren till mitt senaste inlägg.

Nu är jag hemma, kl är 22.16 och jag börjar jobba 7.00 igen. Vården suger på det sättet. Nu tänker jag ta ett bad, fortsätta läsa "Små citroner gula" och glömma bort jobbet för en stund.

Här kan ni läsa Bo-Inge Anderssons kommentar efter Oslobomben. Då visste vi inte vem som låg bakom och skotten på Otöya toppade inte nyheterna, då det inte alls verkade vara lika stort som bomben i regeringskvarteren i Oslo. Vi visste inte ens att de två dåden hängde ihop. Jag tittade på Rapport och trodde inte mina öron när Bo-Inge Andersson säger: "nu har det onda kommit till Norden". Att ens använda de orden leder förstås tankarna direkt till farliga, onda muslimer (eftersom att han också lyckades nämna Al-Qaida snabbt) som kommer hit och vill döda oss. Precis det som SD och andra rasister och islamofober har varnat oss för länge.

Jag förväntar mig att Sverige television ska hålla högre nivå än så i sina nyhetssändningar. Jag förväntar mig att deras kommentatorer ska ha förmåga att reflektera över sig själv och sina egna fördomar. För Bo-Inge Andersson hade fel, och om hans kommentarer byggt på fakta så hade han vetat att bara någon procent av alla europeiska terrordåd begås av islamister. Det är vanligare att inhemska personer begår terrorbrott för att de är emot den förda politiken (vanligast är separatister).

Jag tycker att SVT och Bo-Inge Andersson borde göra en pudel. Erkänna att de styrdes av fördomar och kanske rädsla istället för kunskap. För när vi resonerar på det här sättet ökar polariseringen och rädslan för det okända. Det kommer bara leda till fler terrorbrott och ökat våld i samhället.

Jag blir så jävla förbannad över att seriösa duktiga nyhetsredaktioner inte tänker längre. Konsekvent beskrivs Norgebombaren som en enskild psykiskt sjuk galning. Inte terrorist. Terrorist kan man tydligen bara vara om man är muslim i Sverige.

Jag hade så gärna velat tända ett ljus eller lägga en blomma någonstans ute idag. SSUarna samlades på stan i Västerås kl. 17 men då var jag på jobbet. AUF finns i alla fall i mitt hjärta, hela tiden.

Det var skönt att jobba. Skönt att koppla bort det fruktansvärda ett tag, även om jag tittade på TV där med, men inte lika mycket som hemma.

Nu extrainsatt Rapport.

Fy fan. Jag låg och lyssnade på Studio ett som sände extra i natt, när jag vaknade i morse så var min första tanke: jag vill inte öppna ögonen för jag vill inte höra om fler döda. När mamma hade sms:at att minst 80 personer dött på ön var det som om något gick sönder i mig.

Jag har mött orden: nu bryr sig alla när det gäller Oslo men få lite perspektiv, sånt här händer hela tiden i världen. Jag förstår den tanken, men för mig kom det så otroligt nära nu. Jag har varit på SSU-kurser och -läger sedan jag var 13 år. Det var de stora händelserna i mitt liv när jag växte upp. Jag har diskuterat politik, blivit förälskad, fått kompisar och sovit i tält i SSU-regi hur mycket som helst. AUF (de som blev beskjutna) är naturliga gäster på många av SSU:s arrangemang. Idén att någon skulle kliva in på ett av dessa läger (där många är barn!) och börja skjuta människor är helt jävla sjuk. Så ja, jag tänker ta mig friheten att bli mer berörd av detta just nu.

Nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte lyssna, läsa eller fundera. Tanken på att någon skulle komma in på ett SSU-läger och skjuta är bara alldeles för fruktansvärd. Jag tänker på alla föräldrar jag pratat med genom åren och berättat hur tryggt och säkert det är att skicka barnen på SSU-arrangemang.

Så tänker jag på svenska SSU:s kongress. På alla jag tycker om som kommer att vara där. På att jag kanske kommer att vara där. Jävla skit.

Och stunden efter blir jag förbannad på den puckade SVT-kommentatorn som redan "vet" att det är islamistisk terrorism det rör sig om i Oslo och på NRK-reporten som frågade om etnicitet på mannen som skjut på utöja. Blir vi gladare om det är norrmän som gjort detta? Är det mindre hemskt då?

Det finns inte ord att beskriva känslan efter det som hänt arbeiderpartiets ungdomsförbund idag. Jag har tårarna i halsen och kan inte fatta att det på allvar har dödats människor. Det är bara alldeles för jävla sjukt.

Precis som efter mordet på Anna Lindh så känns det som att det är ett angrepp på demokratins kärna, unga människor som samlats för att de har ett politiskt engagemang. Just nu är jag chockad och riktigt ledsen.

Jag fick med mig en Amelia hem efter jobbet idag. Eftersom att jag sov hos dem igår så är jag sjukt trött. Och när jag är trött så blir jag grinig, jag kommer på mig själv flera gånger med att va på henne. Det är inte okej. Stackarn. Hon badar nu i alla fall sen ska vi sjunka ner i soffan och se på dinosaurietåget. Det blir fint.

Efter att ha rensat skallen med lite skönlitteratur satte jag igår igång med missbruksutredningens förslag till ny missbruksvård. Det är otroligt spännande läsning. I alla fall för mig som är socionomstudent. En ny lag föreslås som ska heta "Lag om missbruk och beroendevård" (LMB) som tydliggör landstingens respektive kommunens olika ansvar för vården. Den stora skillnaden från idag blir väl, kan man säga, att hela ansvaret för själva vården ska ligga på landstingen istället för kommunerna. I LMB ingår också en skrivelse om att närstående och anhöriga till missbrukare ska få stöd och hjälp, det är efterlängtat av många vuxna barn till missbrukare! Förutom det så ska också en nationell forskarskola forska om just barn till missbrukare.
Vidare föreslår utredningen att HVB-behandling (Hem för vård och boende) ska auktoriseras, de som arbetar med missbruksvård och boenden ska utbildas och överlag ska insatserna kunskapsbaseras mer än idag. Lagen som möjjliggör för kommunerna att tvångsvårda en missbrukare (LVM) försvinner och istället ska man med missbruksproblematik kunna tvångsvårdas enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Totalt finns ett 70-tal förslag så det här är bara ett axplock av det jag fann mest intressant just nu...

Åh det är himla spännande. Jag hoppas att vi får en föreläsning i skolan om utredningens förslag med någon från utredningen i höst. Jag har många frågor och funderingar som snurrar...

Men nu måste jag släppa det en stund och fokusera på Koranens skrivelser om Jesus som jag skriver ett paper om nu. So long.

När jag får läslust så får jag verkligen det. På mindre än en vecka har jag läst igenom hela trilogin "Sagan om Valhalla". Jag älskar den verkligen och kommer att läsa den fler gånger i mitt liv. Nu tänker jag låna Harry Potter av brorsan. Jag har aldrig läst dem nämligen, men jag är ju totalt såld på filmerna. Såg förresten den tredje idag. Så himla himla bra är de. Jag vill se mer!

Jaja. Nu ska jag slöa till något program på SVT play innan jag somnar, jag är ledig imorgon också och ska träna, plugga och hänga med svägerskan. Det blir en bra dag.

Gabriel skriver i dagens Sydsvenskan om socialdemokratins stora utmaning. Jag blir alldeles varm i magen och glad över att se vilket engagemang Gabbe har och vilken otrolig politisk kompetens han besitter. Faktum är så här: Gabriel ligger mil före sin motkandidat till posten som SSU:s ordförande när det gäller politisk kompetens, bland annat. Om SSU inte ser det, så är det SSU:s problem. Gabbes framtid hänger inte på om han blir vald till ordförande för SSU eller inte. Han kommer att spela en stor roll inom socialdemokratin ändå i framtiden. Det är jag säker på.

Nu hoppas jag att jag kommer att kunna ta mig till Stockholm den 3:e augusti för att se på när SSU tar ett kliv framåt och väljer Gabbe till ordförande.

Hanin skriver här om behandlingen hennes syster Falastin utsattes för när hon skulle besöka släktingar i staden Haifa som ligger inom de Israeliska gränserna. I början av Hanins inlägg kände jag igen mig i känslan jag hade när jag skulle resa in i Jerusalem. Jag behövde ta mig igenom en checkpoint som var av trånga gallerförsedda gångar, det luktade kiss och de israeliska vakterna låg och sov medan vi väntade på att få komma igenom. De vaknade till och släppte igenom ett 10-tal, sedan somnade de om medan resten av oss väntade. Det var trångt, skitigt och förnedrande.

Jag ville som rubrik på det här inlägget ha "Staten Israel kränker svenska medborgares rättigheter" för Falastin är svensk medborgare. Hon är född och uppvuxen i Sverige har gått i skolan här och lärt sig att vårt människoärde är okränkbart, om någon kränker det kan vi alltid ringa svenska ambassaden eller svenska kyrkan i utlandet. Svenskar är skyddade!

Falastin fann kärleken i sina föräldrars hemland. Hon valde att flytta dit och har idag fem barn tillsammans med kärleken och ett liv i Nablus på Västbanken. Hon berättade för mig att, när hon möter Israeliska vakter i en checkpoint, brukar hon alltid börja med att berätta att hon kan engelska och har svenskt pass. För det hjälper henne vanligtvis. Så puckade är vi människor, att det spelar roll vilken nation det står i ditt pass. Därför valde jag bort rubriken, för det spelar ingen roll om det är en svensk medborgare som förnedras på det sätt Falastin förnedrades, eller om det är en icke engelsktalande infödd arab. Människovärdet är lika okränkbart.

Det smärtar i hela magen när jag tänker på den behandling Falastin utsattes för. En kvinna, inte många år äldre än jag själv, som skulle besöka släktingar. Hon är ingen terrorist, inte våldsam eller ens politiskt aktiv vad jag vet. Hennes enda brott är att hon bosatt sig i Palestina tillsammans med mannen hon älskar.

När jag skulle resa in i Palestina var jag tvungen att ta mig igenom en Israelisk gränskontroll. En civilklädd vakt ledde mig till en bänk framför en rad med små tygförsedda hytter, jag förstod direkt vad de var till för. Ut kom en Israelisk militär som höll på att sätta på sig gummihandskar. Min rädsla i den stunden går inte att med ord beskriva. Det som for igenom mitt huvud var "vilka rättigheter har jag här?" "Vad kan jag säga?", och mitt svar var: just nu i den här stunden har jag inget annat val än att göra som de säger. Jag är helt maktlös. Jag har inte ett inhemskt kontantkort på telefonen och mitt fungerar inte. Hanin och jag hade separerats i Jordanien eftersom att vi inte får resa tillsammans som palestinier och svensk (trots att Hanin är lika svensk som jag). Det enda jag bad om just då var att en kvinnlig vakt skulle komma till mig. Sen, tänkte jag, ställer jag till ett helvete när jag kommer hem till Sverige och är skyddad. Så jävla maktlös var jag, trots mitt svenska okränkbara människovärde.

Det kom en kvinnlig vakt till mig, men det var inte jag som skulle kroppsvisiteras. Jag höll på att brista i gråt, men ville inte ge vakterna det.

Istället fick jag stanna i totalt fem timmar (eller hela genomresan tog så lång tid, då kan jag tillägga att bussresan tar max en kvart) och svara på alla möjliga frågor om Hanin och hennes familj. Nu vet jag att nästa gång kommer jag helt enkelt spela turist som ska titta på det vackra Israel, för att inte lämna ut Hanins fina familj igen, de som gav mig mat och husrum och en otrolig gästfrihet i tre veckor.

Falastin har nu bestämt sig för att inte lämna Nablus något mer. Hon vågar inte. Kan ni tänka er det? Att inte våga lämna Västerås, Eskilstuna eller Stockholm?

Jag har inget bra och slagkraftigt slut på det här inlägget, istället rinner tårarna ner för min kind och jag kan konstatera att Västbanken är långt från fritt. Människorna där är långt ifrån fria. Och ni kan komma ihåg att Israel gör det här med västvärldens goda minne. Med vårt tysta accepterande.

Att försova sig är ingen hit. Att försova sig när man ska få skjuts och arbetskamraten sitter utanför och väntar och till slut tvingas åka utan dig är värre. Eftersom jag fick skjuts hem igår stod min cykel på jobbet. Så när de fick tag i mig från jobbet så fick samma arbetskamrat åka tillbaka och hämta mig.

Läslusten förde mig till en gammal älsklingstrilogi, Sagan om Valhalla av Johanne Hildebrandt. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag läser den, tredje eller fjärde kanske? I alla fall så valde jag att spendera hela förmiddagen i sängen läsandes. Och det är så skönt! Jag har inte läst på det här sättet sen innan jag började plugga och det är ju tre år sedan. Jag har varit i en period nu där jag varit väldigt hård mot mig själv och ställt höga krav på mig (jobb, plugg, ordning hemma och vara överallt samtidigt). Därför kändes det extra lyxigt att välja bort disken och sängbäddning och istället bara slappa och läsa läsa läsa. Tvättstugan som var bokad struntade jag i. För att jag kan. Nu ska jag krypa ner med Freja igen och kliva in i sagovärlden!

Hemma i soffan igen med en läslust som jag inte haft på länge. Och den tänker jag inte slösa på kurslitteratur eller missbruksutredningen som också ligger påbörjad på bordet. Nä nu ska här läsas skönlitteratur! Lovely!

Att jobba kväll när jag väl är på plats är ganska tråkigt. Det är få rutiner på kvällen, det är en viktig poäng att det ska vara lugnt men det är ändå segt. Däremot är det jäkligt skönt att sova tills jag vaknar, hinna träna, diska och greja hemma innan jag åker. Om jag får precis som jag vill så är det här sista sommaren jag jobbar skift, så det är väl bara att passa på att njuta och göra det bästa av det. Imorgon blir det kväll igen och så jobbar jag dag på söndag, det innebär att jag hinner med tvätt i morgon och möte + träning på söndag. Det är fina livet det.

W sov till kl 10 i morse vilket kändes toklyxigt. De som skulle komma och kika på min TV-bänk kommer inte. Dagen kanske ska ägnas åt att rensa förrådet så att jag kan ställa bänken där tills någon vill ha den? Jag vill inte köra den till myrorna. Jag ska gå iväg med min cykel också och få punkteringen lagad, jag är ju beroende av cykeln till jobbet. Det blir bra det här. Det är tokmysigt att ha W här, det är lite lugnare än när storesyrran är här kan man säga. Jag svämmar över av kärlek flera gånger om med båda två!

Twitter var tråkigt. I alla fall tills fler människor finns där. Nu känns det mest som en klubb för mediafolk som vill impa på varandra. Där vill inte jag vara med.

Att få punka på cykeln halvvägs till jobbet suger. Att ha en svägerska som ställer upp och skjutsar är guld. Att sen dessutom även få skjuts hem och cykeln hämtad är ännu finare. Att ha en sovande William hemma är finast.

Att Sverige just nu ligger under med 3-1 i semifinalen pratar vi inte om.

Förresten, jag lyssnade på Ville Virtanens sommarprogram i går. Vilket fantastiskt program! Det är så häftigt när det är någon som jag inte alls har några förväntningar på, om honom visste jag bara att han spelade pappan i filmen Svinalängorna. Om ni har lyssnat så gör det. Jag lärde mig saker, fick gåshud, blev upprörd och varm i magen. Allt i samma program.

Jag har varit ganska stressad en tid nu. Mest beror det på plugget som jag inte får tillräckligt med tid och ro för. Nu vaknade jag i morse med en stress i magen. Det är ett test som vi ska göra idag och imorgon, jag skulle göra det imorgon men nu har dagen redan fyllts med en hel del annat, därav stresskänslan. Så jag gick upp när jag ändå var vaken kl. 7.30 (galet men jag hade nog inte sovit längre ändå), började plugga lite och gjorde det där jäkla testet. Jag är inte alls säker på att jag klarade det, jag var lite puckad (eller desperat) och försökte ändra ett felaktigt svar (i efterhand läste jag att man fick avdrag för fel) och jag hann gå igenom alla felaktiga innan jag kom rätt. Sen är jag inte säker på att jag tolkat alla frågor rätt. Men nu har jag gjort det och om jag inte klarade det så får jag en ny chans efter avslutad kurs i augusti. Så nu är det bara att släppa testet tills jag vet. Skönt.

Nu ska jag ägna mig lite åt att göra fint här hemma eftersom att jag får besök snart.

Ytterliggare en till länk i listan. Inte till salu heter bloggen. Jag tänkte, Äntligen! när jag klickat in på den via Aftonbladets blogg om samma ämne. För sex som självskademetod pratas det alldeles för lite om, att sex och ibland prostitution används för att stänga av ångest och/eller skada sig själv. Sex är så otroligt skamfyllt i vår kultur, vi pratar inte om det. Vi har lärt oss att prata om den fria sexualiteten lite mer än tidigare, men inte om den sexuella revolutionens baksida. Det är så himla viktigt. Det behövs kunskap, och om någon ska komma på idén att ta fram kunskap så behöver vi prata om det. Därför tänkte jag äntligen!

Nu är jag där. Tränad och nyduschad. Armarna vill inte alls lyda mig och det är svårare än vanligt att träffa tangenterna. Att köra gym + cirkel var kanske att ta i. Jag brukar köra två pass på raken men då är ett mer inriktad mot kondition och ett mot styrka. Det här var två styrkepass. På cirkeln orkade jag inte mycket. Hehe. Det var lite skämmigt men jag förbjöd mig själv att säga att jag hade gymmat innan, för det spelar faktiskt ingen roll. Jag behöver inte rättfärdiga mig. Så jag körde på och gav upp tidigare än alla andra. Skit samma, min kropp fick sig en ordentlig genomgång. Grejen är att jag känner mig aldrig riktigt trött efter ett gympass, bara väldigt lokalt i de muskler jag tränat. Men efter ett gruppass är jag slut. Hela jag. Kombon är bra och det fortsätter jag med, men kanske inte samma dag?

Nu är det skönt i alla fall, jag förstår de som blir träningsjunkies. Jag är för lat för att bli det, men känslan efter är riktigt jäkla skön.

Ps. Tack Hanin för att du visar att kommentarsfunktionen fungerar, jag trodde nästan den var ur funktion ett tag. <3

En ny länk i listan. Bloggen heter "Barnen som säljer sex". Aftonbladets Kristina Edblom (som är otroligt bra) skriver om barn som använder sex i ett självdestruktivt syfte. Det är otroligt smärtsamt men viktigt. Läs den.

Jag är helt färdig verkligen. Jag hade svårt att somna igår, jag somnade inte förrän efter midnatt för att kliva upp 5.45 i morse. Jag var helt slut hela dagen på jobbet. Nu vilar jag en stund i soffan innan jag ska till gymmet. Jag ska både gymma och köra cirkel. Motivationen är inte så stor eller jo jag vill men min lathet är stor, men eftersom att jag känner av ryggvärken så blir det enklare att släppa lättjan. För när jag inser att det på allvar handlar om att ta hand om min kropp så känner jag annorlunda också. Fast jag längtar till i kväll, när jag är tränad, duschad och ligger i min (nästan) nybäddade säng!

Det slog mig precis att det finns några människor som älskar mig också när jag visar mina fulaste sidor. När jag är intolerant, missunsam och taggig. När jag förtjänar det som minst, men behöver det som mest. Jag älskar er.

Ju mer jag pluggar Islamologin desto mer sugen blir jag på att resa tillbaka till Mellanöstern och se mer. Mamma och jag har kommit överens om att vi skulle vilja resa tillsammans. Jag hoppas att vi kan göra det i framtiden. Jag tänker mig se Syrien, Jordanien, mer av Palestina, kanske Egypten. Just nu är ju inte världens bästa läge att åka till de här länderna med tanke på alla revolutioner, men när jag är skuldfri och fast anställd så har det nog lugnat sig. Då vill jag göra en långresa runt med mamma.

Idag är en pluggdag. Problemet är att Sverige spelar kvartsfinal i fotbolls-VM. Men efter det blir det pluggdag.

Idag känner jag mig ungefär som de flesta Västeråsare, bakis. Skillnaden är att jag var inte full igår. Jag sov hos brorsfamiljen vilket var lugnt med timmarna blev inte så många som jag vill. Kvällen igår var superfin i alla fall. Så det är värt bakiskänslan idag.

Bästis talade om för mig vilken fin dag jag får idag. Den började inte så men nu börjar jag känna att hon har rätt. Jag är nytränad och ska strax duscha. Sen ska jag cykla till ICA och köpa härlig LCHF-picknickmat för att sedan cykla till brorsfamiljen och hämta min älskade brorsdotter. Sedan cyklar vi neråt stan för att möta upp bästisfamiljen (min lilla gudson också alltså) för Power meetpicknick. Nu när jag skrev kände jag att en liten gudson saknas, men han (brorssonen) skulle välja hemmakvällen med mamma före häng med faster vilken dag som helst. Så honom får jag pussa lite på innan vi drar. Kvällen tillbringas sedan hemma hos brorsfamiljen när jag barnvaktar två sovande barn, till det har jag hyrt Black swan som jag ännu inte hunnit se. Vilken dag va?

Det är jag värd!

Vilka är ni egentligen? Jag har mellan 20-50 sidvisningar per dag på bloggen, unika besökare är något annat förstås, men ändå. Kommentera gärna, jag är nyfiken på er.

Det är fest i Västerås i helgen. Staden är full av bilentusiaster och festglada människor. Jag bor mitt i en del av cruisningrundan vilket innebär att jag har nära till festen. Jag har precis tillbringat en timme på gräsmattan utanför min närmaste ICA-affär för att se massor av bilar och få ta del av en härlig stämning. Åsikterna om Power Meet är många och jag tror att det är en sån där grej som vädret, som vi tycker om att gnälla på. Jag också. Men om jag ska vara riktigt ärlig så blir jag tagen av människorna, musiken och glädjen! Det är härligt att sitta på en gräsmatta omringad av människor och titta på andra glada människor från hela Sverige och en del andra länder också, som ibland är mer eller mindre nyktra. Men jag kan leva med en helg av håriga butcracks och snusläppar. Imorgon blir det Power meet-picknick med Amelia och bästisfamiljen. Härligt!

Om det här med relationer. Mitt sommarjobb och mitt framtida jobb delar en gemensam grundbult, nämligen relationen. Relationen mellan klient/hjälpare är avgörande för resultatet av mötet. Jag har sedan tidigt bestämt mig för att jag inte kommer att gå in med all min kraft och försöka bygga relationer med de här personerna som jag jobbar med nu. Det vore inte rätt mot dem, jag är där i åtta veckor och sedan försvinner jag, jag har därför tänkt att jag håller mig i bakgrunden och gör det övriga så får den ordinarie personalen ta hand om de sakerna. Det är också tydligt att det är människor som har tillitsbrist och det är sällan de kommer till mig, det tar tid för dem att känna sig trygg med nya personer.

Trots det här så tänker jag en del på det här med relationen till klienten och hur svårt det är med de jag arbetar med nu. De är så sjuka. Jag kan uppleva att jag och en klient får en öppning och en inledning till en fin relation en dag. Sedan dagen efter kan det vara så att den personen inte hälsar på mig. Det är verkligen från dag till dag. Här blir det så otroligt viktigt att jag lär mig att vara professionell och släpper mina egna behov av att vara omtyckt, bekräftad och/eller behövd.

Överhuvudtaget i det här jobbet får jag lära mig att släppa mina egna behov och sätta klientens först. Vi har pratat en del om det här med arbetskläder, några på min arbetsplats har det och jag tycker att det är omotiverat då vi inte har infektionsrisker och annat. Snarare tycker jag att det blir fel när vi är ute med våra boenden och alla kan se att de har personal med sig, jag tycker att de har rätt till sin integritet även på Ica Maxi, eller vart vi nu är. Jag pratade med min mamma om det och vi sa att för de andra som handlar kan jag vara en syster, kompis eller dotter. Inte vårdare. Om jag har arbetskläder för att visa att jag minsann inte umgås med den här lite konstiga personen privat, utan faktiskt jobbar, så sätter jag mina egna behov av hävdelse före klienten. Det blir inte bra. Eller det är i alla fall inte professionellt. Eller kärleksfullt.

Det är ett grymt lärorikt sommarjobb jag har, och det är häftigt att göra det här nu, fyra terminer in på socionomprogrammet, för jag har så mycket bra teoretisk kunskap som jag kan använda. Jag känner mig verkligen mer professionell än tidigare och det hjälper mig. Dessutom får jag prova på att agera professionellt och hittills har det gått bra. Jag utvecklas professionellt och det är häftigt.

Ps. Det verkar som att jag inte behöver betala tillbaka något studiemedel vid ett eventuellt avbrott, jag har tillräckliga resultat. Det känns gott.

Jag satt på jobbet idag och spelade kort med mina kollegor och en boende, som vi ofta gör, så kom jag att tänka på min helg. Jag är ledig i helgen, men ledig för mig just nu innebär plugg. Inte alltid, men oftast. Så fort jag tänker på det känner jag en välbekant känsla i magen, en oro, eller stress. Jag vill inte ha det så här. Efter en stunds funderade stod det klart att jag måste försöka lugna ner livet lite. Jag orkar inte köra på i den här takten, jag tyckte att jag gjorde mycket med kongressen men tydligen behöver jag lägga ner mer. Bästis sa: du har ju ditt recept nu och får sluta lägga i fler ingredienser. Och det är sant. Jag har lärt mig vad jag mår bra av och inte. En del människor klarar av att ha hur många olika ingredienser som helst och några av oss gör det inte. I morgon ska jag ringa CSN och höra vad jag får för konsekvenser om jag hoppar av en av kurserna, det blir nog ekonomiska konsekvenser som jag får räkna på om jag kan ta eller inte. Klart är i alla fall att inga pengar i världen är värda att jag missar en sommar för att jag bara stressar igenom den och mår dåligt. Jag trivs bra på jobbet. Verkligen! Men känner inte att jag kan njuta av det fullt ut för att jag är trött eller stressad. Det blir inte bra.

Men jag har ett himla spännande sommarjobb. Det är ett privilegium att få kliva in i olika verksamheter och lära känna dem, att få låna någon annans profession ett tag. Jag har fått prova på undersköterskornas viktiga arbete inom äldreomsorgen tidigare och nu får jag se (mental)skötarnas viktiga arbete med psykiskt sjuka. Det är spännande. Och en viktig erfarenhet i min kommande yrkesroll, oavsett inom vilket område jag hamnar inom socialtjänsten (för till socialtjänsten vill jag!). Mina perspektiv vidgas mer och jag får umgås med de som kommer att bli mina klienter på nära håll. Jag har aldrig varit i närheten av psykiskt sjuka förut. Missbrukare är en annan sak. Men schizofrena har jag ingen tidigare erfarenhet av.

Min mamma har alltid (inte riktigt alltid men nästan) arbetat med psykiskt sjuka och missbrukare på det här sättet. Nu är det spännande att få prova på hennes yrke en sommar, hon är glad över att jag gör det. Hon när nog en liten dröm om att jag ska forska på det området i framtiden. Söta mamma sa också, när vi diskuterade en situation från mitt jobb där jag hade önskat att man hanterat en sak annorlunda, att hon får skämmas för sin yrkeskår. Hon ville att jag skulle få se dem från deras bästa sida. Finaste mamma. Mina kollegor är duktiga och jag har inte alls en negativ uppfattning om dem. Men framför allt är min mamma en helt fantastisk människa och jag är övertygad om att hon är en alldeles lysande skötare. Hon står alltid på den utsattas sida, i alla lägen. Hon har också en styrka i att hon kan se att det finns flera perspektiv i alla situationer. Jag har aldrig tvekat på om du är en bra skötare eller inte mamma. Du har ingen skam att bära!

Jag har fler blogginlägg på g, de formuleras i mina tankar och mitt hjärta. Stressen gör dock att jag inte har så mycket ro att skriva. Så de kommer lite pö om pö. Uttrycket blev oerhört fult i skrift, men ni förstår.

Manne Forsberg och Inti Chavez Perez "pratar" klokt om utmaningarna för oss som vill bryta könsrollerna i dagens SVD.

Nu är jag glad för den tillfälliga sinnesförvirringen igår. Instruktören var inte alls läskig, tvärtom toksnäll och söt (och tränad). Läs in i det vad ni vill. Jag tänkte att äh jag kan ju gå och lägga mig och sova en stund efter träningen, nu är jag inte lika sugen på det. Eller vi får se. Skönt var det att träna i alla fall. Det är så olika att gruppträna mot att gymträna. Nu är jag slut i musklerna, men inte alls i flåset. Jag ska nog lägga till lite kondition nästa gång. Men det blir bra med ett gympass, så jag inte är så styrd av gruppträningstiderna.

I övrigt så är jag väldigt snäv i perspektiven nu för tiden. Jag är där jag är och bara där. Idag är mina tankar bara riktade mot jobbet eftersom att jag ska jobba i kväll. Den övriga världen får vänta lite. Visst var det folkpartiet idag? Ja det gör ju inget om jag missar..

Har hängt med Hannapajen på kvällen. Vi pratade om mitt LCHF:ande och jag berättade att jag har blivit mer yrslig och känner mig svag i kroppen. Ibland ser jag vita prickar för ögonen. Hennes lösning var att jag kanske ska äta mer mat. Alltså större portioner. Den tanken har inte ens slagit mig. Jag äter väldigt små portioner nu. Så problemet kanske inte är kolhydratbrist som jag var rädd för, utan kanske helt enkelt att jag gör av med mer energi än jag tillför kroppen. Så det ska jag prova nu.

Om den sexuella revolutionen. Igår möttes vi som lyssnar på Sveriges radio av nyhetsrubriken: unga kvinnors sexpartners har fördubblats på tio år. Vidare i reportaget fick vi höra att könssjukdomar bland unga kvinnor ökar och med det en ofrivillig barnslöshet. Jag förstår inte hur de på ekoredaktionen som gjorde reportaget tänker. Att göra kopplingen att ofrivillig barnlöshet och könssjukdomar beror på unga kvinnors antal sexpartners känns inte helt modernt. Problemet är väl snarare att unga kvinnor och män (!) inte använder kondom i någon större utsträckning (något som också fanns med i studien).

Mäns sexualitet har betraktats som självklar i alla tider, men kvinnans sexualitet är något som traditionellt skuld- och skambeläggs. Vi i västvärlden hånar kulturer som stympar sina döttrar (det är förstås avskyvärt) men det vi inte ser är att också vi betraktar kvinnans sexualitet som något som finns för mannen. Den sexuella revolutionen är här, med det menar jag att tiden när även kvinnor tillåts ha en sexualitet är här. Sexleksaker finns att köpa på apoteket och det är inte i lika hög grad pinsamt för kvinnor att prata öppet om sina sexuella preferenser. Reportage som det igår spär på bilden om att det är ett problem att unga kvinnor har många sexpartners. Varför är det ett problem?

Den sexuella frigörelsen måste innebära att det är okej för alla människor att uttrycka sin sexualitet på det sätt de vill. Oavsett om det rör sig om att man inte vill ha sex eller om det rör sig om att man vill ha sex, med flera olika partners, samtidigt eller inte. Så länge ingen annan tar skada.
För det finns en sjuk sexualitet också, den pratar jag inte om här. Precis som med alkohol så fungerar det för de allra allra flesta att dricka, så finns det några som inte kan och bör dricka. Ungefär så tänker jag kring sexualitet också, det finns de som inte kan vara sexuellt frigjorda för att de själva tar skada av det. Det är en sak. Men att skuldbelägga unga kvinnor för att de ligger runt är gammalt.

Åh shit. Nu har jag, i en stund av tillfällig sinnesförvirring, bokat tid med instruktör på gymmet. Jag vill träna mer styrka än jag hinner nu på sommaren, och då är gymmet bäst. Och jag kan inte maskinerna och övningarna själv. Men ändå. Det känns så läskigt med en instruktör. Som om det inte vore nog så bokade jag den dessutom kl 9 imorgorn. Herregud det skulle ju vara min sovmorgon! Vafan. Jaja. Det får vara så.

Diskussionsinlägg om Koranens historia är klar så nu tar jag ledigt resten av dagen.

Av någon anledning fungerar länken på twitter men inte på bloggen. Läs artikeln här istället och bli förbannad du också.

Ni märker att trots känslan av stress hinner jag göra en del andra saker. Som att engagera mig mer i twitter exempelvis. Jag har bara startat ett twitterkonto förut. Nu tänker jag engagera mig mer. Jag vill lära mig. Mest handlar det om att jag vill följa Ship to Gaza just nu.

Men nu ska jag fortsätta skriva om koranens historia. So long.

Jonas Hassen Khemiri skriver ett tänkvärt brev till Gaza idag på DN debatt.

Jag är stressad. Nu är det ett faktum. Jag har hoppat av posten som delegationsledare inför kongressen. Det känns skönt och minskade stressen en aning. Idag vaknade jag med en välkänd oroskänsla. Jag har förutom jobbet också två sommarkurser som jag behöver göra. Även om det inte är jättemycket jobb per kurs så behöver det ändå göras. Skälet till att det kom idag är att jag avsatt hela dagen åt plugg. Nu är jag på stadsbibblan där jag tänkt låna en Koran, då hade de den inte. Hm. Jag ska försöka hitta den som e-bok eller så, annars får jag springa till en bokhandel, problemet är att jag beställt den och att den nog kommer i veckan. Men jag behöver göra en uppgift idag och ett test imorgon. Jaja. Nu är jag här, har sju timmar framför mig utan andra planer eller åtaganden. Nu kör vi.

Almedalsveckan passerar förbi i bakgrunden när jag är i närheten av en TV. Livet förändras och med det prioriteringarna. Idag tänker jag på skoluppgiften jag ska göra imorgon snarare än vilket partis dag det är då. Jag vet inte det. Hm. Det känns inte särskilt angeläget heller längre. Lustigt.

Jag somnade om efter att klockan ringt, vaknade till 6.30 och insåg att jag försovit mig, jag studsade upp ur sängen och hann bara in på toa när jag kom på att jag ju börjar 8.30 och inte 7 idag. Skönt. Trots att jag är supertrött går jag inte och lägger mig igen. De minutrarna får jag vara utan. Jag vill inte försova mig på riktigt. Dessutom tänkte jag åka lite tidigare idag, det är en sådan jäkla motvind när det blåser ute att det ibland känns som att jag står stilla på cykeln. Lägg till att jag är supertrött så blir inte cykelturen särskilt rolig om jag dessutom är stressad och rädd att komma försent.

Jaja, dags att dra igång den här dagen.

Jag tänkte skriva ett inlägg om mig själv, att jag sovit länge och sedan tagit mig en rask promenad. Men något viktigare dök upp när jag läste på DN:s hemsida. En raket har skjutits från Gaza in i en israelisk stad. Det finns inga uppgifter om att någon dödats. Vidare i artikeln kan man läsa att sist detta hände var i juni, då dog en israelisk pojke som var 16 år (raketen träffade en skolbuss) detta är fruktansvärt förstås! Dock är frågan om det berättigar en serie flyganfall över Gaza (som Israel alltså blockerar, ingen kommer in eller ut, jo nu efter Egyptens revolution har de lättat på sin del av blockaden) som totalt dödar 19 palestinier. Så här det varje gång, en eller några palestinier använder de verktyg de har och tillverkar en raket eller så, och det svarar Israel med full militär styrka. Det finns inga vinnare i krig. Men det finns de som förlorar mer än andra.

Har precis kommit hem från picknick/konsert med Anna och Lisa. Anna hade ordnat värsta lyxpicknicken, allt enligt LCHF, det var så gott att jag inte riktigt kunde sluta äta. Det var härligt också att träffa damerna. Vi timade det bra med Septembers uppträdande på Västerås cityfestival så vi fick lyssna på henne också. Det är verkligen fantastiskt härligt med sommar, jag började jobba sju i morse men dagen har innehållit så mycket mer än jobb känns det som nu, och jag är inte ens särskilt trött. Det är bara att passa på att njuta. Nu ska jag njuta av några timmars ledighet innan jobbet imorgon em.

Låten förresten ( thats what friends are for) är min och Camillas. Vi lyssnade på den när vi var små och lovade varandra att om våra föräldrar särade på oss genom flytt så skulle vi gå ut varje kväll kl 23, titta på månen och sjunga vår låt.

Jag älskar det här klippet från Allsång på skansen. Jag har sett det hur många gånger som helst sen i tisdags.

Jag ser fram emot picknick imorgon efter jobbet. Det är härligt med sommar!

Läraren överträffade sig själv och mejlade tentan med kommentarer. Jag fick G. Jag känner mig helt plötsligt tacksam och glad över att vara klar med två år, fyra terminer och 120 poäng. Gud är god och jag är glad. Nu hoppas jag att mina vänner också klarade sig.

Åh jag tycker inte om den här tiden. Dag 15-20 på tentasvarstiden. Vi ska ha svaret dag 20. Det är på fredag om en vecka. Vi brukar alltid få resultatet lite tidigare. Det innebär att den sista veckan uppdaterar jag sidan flera gånger/dag fram tills mina poäng har uppdaterats. Om de uppdateras. Gör de inte det betyder det U. Det har jag sluppit hittills. Å andra sidan så är den här tiden härlig för att det är nu jag i teorin lika gärna kan ha ett VG som ett G. När resultatet kommit och det är ett G så är det liksom verkligheten. Fast ett G betyder 120 hp. Det är fan häftigt. Åh jag vill veta.