Älskade älskade Hanna ska flytta. Jag funderade om jag skulle skriva det här eller inte. För att det är personligt (mellan två människor). Men bloggen är ju mitt forum för mina känslor så jag tänker skriva. Och Hanna vet. Jag har gråtit flera gånger med henne, så hon vet. Att jag kommer att sakna henne. Att jag redan gör det lite grann. Och att jag älskar henne.

Det är så mycket som kommer. Hanna är en av de första som jag fick träna på att släppa in i början av nykterheten. Jag kunde inte ha relationer. Inte nära.

Ett av mina största minnen är när jag fyllde 24 år. Jag hade varit nykter i 5 månader och ville bjuda hem mina nya vänner men jag vågade inte. Jag ringde min bästis som är den som jag oftast ringer. Hon stöttade mig igenom hela processen och när det var dags så tog hon med sig Hanna och kom upp till Fagersta. De hjälpte mig att handla, göra bål, städa tror jag och allt annat som behövde göras. Medans jag var ett nervöst vrak för att jag hade så svårt att bjuda hem folk.

Utan dom hade den festen inte blivit av. Under de tre åren som har gått så har Hanna blivit en av de viktigaste. En av de bästa.

Att ringa Hanna när jag är ledsen, att erkänna när jag tänker konstiga, knäppa tankar, att vara mig själv med Hanna.... Det är så lätt. Och så är det inte med alla.

Jag kommer att sakna dig! Du är så himla värd den här resan och jag är så glad för din skull. Jag bara älskar dig, och jag älskar att ha dig nära.