Om en vecka är Västerås Pride i full gång. Pridefestivalen är politiskt viktig manifestation för alla människors rätt till sin sexualitet. Det är i princip bara i Sverige som det är näst intill okontroversiellt att anordna Pride, det säger mycket om dess betydelse.
Men Pride är också en viktig händelse ur ett mer individnära perspektiv.
"På Regnbågstorget kan du vandra omkring och vara dig själv, och träffa likasinnade. Besöka utställare eller besöka någon av de spännande programpunkterna - lyssna på debatter, njuta av sköna artister, delta på härliga workshop och mycket mera. Välkomna!"
Så beskriver Västerås Pride Regnbågstorget, området där det mesta Prideandet kommer att ske. "Vandra omkring och vara dig själv för en stund". Det ligger så mycket längtan, sanning och verklighet i det för mig. För det är precis det jag längtar efter.
Vi lever i en jävligt heterosexuell värld, vänner. Den heterosexuella kärleken är den som beskrivs i litteraturen och på film. Det är den vi fostras in i och det är den vi har runt omkring oss.
Jag har beskrivit det ibland som att jag dör heterodöden. Med det menar jag att det ibland känns som att jag förtvinar av bristen på lesbisk kärlek. För när homosexuell kärlek beskrivs är den oftast manlig. Även i HBTQ-sammanhang är manligheten norm.
När filmen "Kyss mig!" kom blev jag alldeles till mig. Äntligen en populärkulturell film som gestaltade lesbisk kärlek. Och en svensk sådan! Det säger något om torkan jag upplever. Filmen är ju inte särskilt bra.
Gayrörelsen har gjort oerhört mycket för att skapa mötesplatser, av just det här skälet. För att icke-heterosexuella ska få träffa andra likasinnade. Det finns cafékvällar, pubkvällar och det finns Pridefestivaler.
Jag försökte härom kvällen förklara för en kompis varför min längtan efter en Pridefestival är så stark. Det är svårt. Det är säkert så att jag har vänner som inte identifierar sig som heterosexuella, eller som inte könsdefinierar sig, som jag inte känner till. Det troliga är att det är så. Men verkligheten är att samhället är så jäkla heterosexuellt att inte spelar någon avgörande roll. Jag kan inte gå ut en kväll och flirta med en attraktiv kvinna. Jag kan inte bara slappna av och, i de här delarna, vara mig själv.
Och alldeles oavsett hur lite vi vill könsdefiniera, hur lite en del av oss vill kategorisera i kön och sexuell läggning, finns en norm. Och när det finns en norm finns det de som avviker mot den. Och för oss finns nu tre dagar. Tre dagar att vara oss själva på. Tacka tusan för att jag längtar. För att jag längtar till att vandra runt på Regnbågstorget och vara mig själv, och träffa likasinnade.
fredag 21 juni 2013
torsdag 13 juni 2013
Kostnad, till vilket pris?
Flera vänner på Facebook och på Twitter har idag delat DN:s artikel som uppmärksammar en OECD-rapport som presenterar statistik, de har beräknat resultatet från skatteintäkter som personer födda i ett annat land betalar och sedan drar av kostnader för offentliga system och annat. Resultatet är enligt många glädjande, Sverige tjänar på invandringen! Personer födda i andra länder betalar mer skatt än de ersättningen får i bidrag och annat. Härligt, SD:s ekonomisk analys faller och allt är frid och fröjd!
Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.
Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!
Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.
Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.
Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.
När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.
Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.
Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!
Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.
Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.
Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.
När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.
onsdag 12 juni 2013
Svaret på komplex missbruksproblematik är inte så enkel, LUF och CUF
Representanter för Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) skriver på SVT debatt 10 juni om en avkriminalisering av cannabis. Enligt debattörerna skulle en avkriminalisering av cannabis innebära att färre narkomaner i Sverige skulle dö.
Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.
Detta är så klart felaktigt.
Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.
Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.
Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.
Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?
Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?
Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?
Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.
Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.
Detta är så klart felaktigt.
Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.
Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.
Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.
Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?
Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?
Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?
Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)