Idag fick jag träffa en kvinna som ligger efter sju månader med hyran. Hennes förmåga att hålla ordning på ekonomin rasade när hon fick meddelande av sönernas skola att deras skolgång inte fungerade alls. Då rasade hennes ork. Nu är hon aktuell hos socialtjänsten och ska få hjälp att lösa situationen innan den förvärras.

Jag triv så himla himla bra. Det känns så himla himla rätt att jag om två år ska få möta dessa människor i syfte att försöka vara en liten del av deras livsresa. Att kanske kunna bidra. Att i alla fall få gå bredvid, så att de slipper gå själva. Det är nog mest så jag ser på socialsekreterarrollen. Beroende på förstås vart i myndighetsutövningen man befinner sig. Handlar det om LVM så är det nog få klienter som uppfattar att man går bredvid. Men det jag menade var att jobbet är inte att göra istället för klienten, att lösa deras situation eller ens att "fixa" klienten. Allt det ska klienten göra själv, om klienten vill. Jag kan gå bredvid och informera om olika vägar, men inte gå vägen istället för.

Det enda tråkiga är att det känns som att det är lång tid kvar. Det är tur att jag trivs så bra med plugget ;)