Okej så här är det. Sen jag var tonåring så har jag slagits mot en rädsla för döden. En rädsla som har mig i ett jäkla järngrepp. När jag drack försvann den i några år för att då ville jag ju liksom dö. Nu vill jag leva igen och då har rädslan kommit tillbaka. Och med rädsla menar jag ångest, en ångest som väcker mig på natten och för mig in i ett svart hål av rädsla och in dit når ingen logik. I det hålet vill jag dö, hellre dö än leva med rädslan. Som ni säkert förstår så är det inte sunt, inte alls. För jag vill leva. Jag har fått en chans här på jorden och den vill jag utnyttja till max.

Jag måste våga möta den här rädslan. Det går ju inte, som med andra rädslor, att jag utsätter mig för objektet eftersom att det är döden. Men jag kan utsätta mig för rädslan. Genom att lyfta upp den. För min strategi har varit att trycka tillbaka den, inte prata om den för då känns det. Och det har inte fungerat. Så nu gör jag tvärtom.

Jag bloggar om den nu för att lyfta upp den och på tisdag ska jag till studentprästen. För att tala om döden. För ju mer jag undviker det desto mer ensam blir jag. Och det vill jag inte vara längre.