Vi älskar verkligen att hata kvinnor. Inget gör oss så upphetsade som kvinnor som tar plats och som tycker/tänker eller gör fel. Vi älskar att parodisera videobloggerskor, kändisbloggerskor och hollywoodfruar. Frågan är vem det säger mest om, dem eller oss?

Vårdavtalen igen

I VLT idag står att vårdavtalen förlängs med tre månader tills överklagandeprocessen i upphandlingen är klar. Jag var så otroligt glad när mamma ringde i morse. När jag sen läste artikeln förstod jag att det troligen inte gäller min terapeut då hon inte deltog i den här upphandlingen. Hon valde att inte delta på grund av att hon inte hade kompetens för att få ett avtal eftersom att de enbart efterfrågade KBT, vilket hon inte har utbildning i.

Det här är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Min ilska över att puckade felläsningar och övertolkningar i kombination med dålig (eller obefintlig) politisk styrning ska tillåtas få såna här konsekvenser över människors liv går inte att förmedla här. Och nu håller jag tillbaka.

Camilla tycker att jag är dålig på att underhålla mina läsare. Hon har nog rätt. Det har bara varit mycket. Stunderna då jag suttit ner för mig själv för att i lugn och ro reflektera har inte existerat.

Julen har kommit och gått. Det var fantastiskt skönt att åka hem till mamma. Jag kände redan på tåget upp hur stress och oro började rinna av mig. Julafton blev inte helt okomplicerad för mig emotionellt men klart bättre än tidigare år. Jag kände mig så ompysslad och omhändertagen av mammas matplanering och lagning. Bara en sån sak som att hon hade köpt en mörk chokladkaka åt mig. Det är lyxigt.

Nu laddar jag om för nyår hos Emmeli och Magnus i en annan mellansvensk skog. Dagarna här emellan är lugna och sköna. Hänger en del med bästis, har världens mysigaste Irma (hund) på besök och landar lite känslomässigt.

På torsdag har jag nästa tid hos terapeuten. Den sista på frikortet. Då ska vi ha samtalet som ingen av oss har velat ha och som vi därför skjutit upp, samtalet om kostnader för min fortsatta behandling.

Jag hade missat en debattartikel i VLT om landstingets upphandling av psykoterapi. Ni hittar den här.

Det är samma argument som jag har framfört, det är bra att det kommer från många olika håll.

Jag orkar inte skriva egentligen, jag är för trött. Men jag vill skriva om en sak.

För åtta år sedan idag träffade jag min pappa i livet för sista gången. Jag kramade honom och vi pratade. Tre månader senare dog han. Juldagen har sedan dess varit tung. Eftersom att jag har svårt att erkänna och visa sorg har jag gömt mig. Ibland har jag gråtit på toaletten för att sedan le och vara social.

Nu börjar det förändras. Camilla och Ken har börjat med en ny tradition som innebär middag med familjerna. Dagen går inte längre lika tydligt i saknadens tecken. Jag kan idag bara vara medveten om att det är den dagen. Säga det om det känns tungt, men samtidigt se det fina i det nya som kommit till. Det är verkligen fint.

Utoya.

Mamma ringde mig med gråten i halsen här om dagen. Hon hade kommit att tänka på alla de föräldrar i Norge som kommer fira första julen utan sina barn.

Den smärtan är lite för stor för att förstå. Att de skickade sina barn på ett politiskt sommarläger i somras, och nu ska de fira jul utan dem.

Jag kommer att tända ett ljus i morgon till minne av ungdomarna på Utoya. Jag kommer att tänka på de som firar julen med smärtan rivandes i bröstkorgen.

Old times

Jag sprang på en gammal klasskompis idag. Vi gick i samma klass hela mellanstadiet och nästan hela högstadiet. Säkert lågstadiet också när jag tänker efter. Att springa på någon efter ca 12 år och fortfarande bara känna glädje och kärlek är fint. Jag gillar det. Nu planerar några av oss en fika. Det är coolt. Det är så många coola bra människor som jag har haft äran att lära känna genom åren.

Änglaberget

Nu har jag verkligen börjat längta efter jul i Ängelsberg. Jag skulle åka imorgon, men det verkar som att jag stannar hemma imorgon och städar. Förkylningen gjorde ju att mina planer förändrades lite.

Jag längtar efter ett snötäckt Ängelsberg, efter promenader vid sjön och efter glögg i mammmas soffa.

Åh det ska bli så härligt.

När Landstinget inte tar sitt ansvar får jag beskedet om att min terapimottagning beslutat att sätta ner avgiften för oss som drabbats av strulet med vårdavtalet.

Jag är fantastiskt glad! Även om jag känner en oro för att privata aktörer får ta det ansvar som det offentliga borde göra.

Om klassresor och kvinnokamp

Jag kommer bli den första kvinnan i min släkt som tar en akademisk examen. Vi har inte särskilt många välutbildade män i min släkt heller, faktum är att vi inte har så många män. De har genom generationerna lyst med sin frånvaro.

Jag kommer inte från en släkt där kvinnorna har varit hemmafruar. Tvärtom, kvinnorna i min släkt har fått göra allt. Vara ensamt ansvarig för försörjning och uppfostring under de långa perioderna i barnens liv. Männen har kommit och gått. Några (som min pappa) har stått bredvid, som en lekfarbror varannan helg. Men vardagen, de stora besluten, kostnaderna och engagemanget har mamma stått för.

En klassresa gör man inte ensam. Det är inte enbart min förtjänst att jag pluggar på högskola.

Det är tack vare att min mamma, min mormor och de andra kvinnorna i släkten har gjort så gott de har kunnat med att bryta med tidigare generationers destruktiva mönster.

För man ärver sin klasstillhörighet. Man kan ärva sina föräldrars bördor, smärtor och skam.

Min mormor gjorde det bästa hon kunde med att göra annorlunda. Mamma i sin tur gjorde sitt bästa.

Tack vare det har mitt liv varit lättare än deras, mina bördor lättare och tack vare att jag har försökt att göra lite mer, har jag också kunnat lägga energi på att studera.

Jag är så himla tacksam för vår historia. Den är i många fall tung, vi har alla haft våra olika smärtor att slåss emot, våra olika kamper. Men det har också gjort oss till de vi är idag. Det skulle jag inte byta bort mot någonting.

Julen

När jag var liten hade jag stora drömmar om julen. Jag ville att vi skulle träffas i familjen och släkten, tycka om varandra, få och ge fina julklappar och bara vara glada. Oftast blev det inte riktigt så.

Det brukade börja magiskt med att jag och brorsan fick öppna varsin julklapp vid midnatt redan. Vi fick välja själva från paketen under pappas gran. Pappa hade samma fula plastgran varje år. Med samma fula dekoration. Våra gamla smällkarameller från dagis. Men det var verkligen magiskt.

Själva firandet ägde sedan rum hos farmor. Firandet i sig var ofta trevligt, även om jag har minnen av att vi fick minst julklappar (och billigast) eftersom pappa aldrig hade så mycket pengar. Jag minns att jag brukade skämmas och hoppas att ingen såg att jag inte fick så många. Oftast hade jag ursäkterna på lut, äsch jag vill ju inte ha så mycket i år.

När vi kom till skolan och skulle berätta vad vi fått lärde jag mig att få det att låta som mer än det var. Om jag exempelvis hade fått en CD-skiva och en tröja kunde jag säga: åh jag fick mycket, typ musik och kläder och sånt. Eller: jag kommer inte riktigt ihåg, det viktigaste var senaste Green Day-skivan och en assnygg tröja, sen minns jag inte riktigt.

Oftast (nästan varje år)slutade firandet med att pappa blev arg på farmor. Oftast smällde han igen dörren hårt och gick. Oftast satt brorsan och jag pliktskyldigt kvar och skämdes. I en så där kvart kanske. Innan vi vågade gå. Då gick vi hem till pappa och spelade TV-spel istället.

Vårt julfirande fick ett abrupt slut när pappa och jag blev osams. Då kunde jag inte längre vara med hos farmor. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte riktigt hur mina jular sedan dess har sett ut. Någon gång har mamma, brorsan och jag ätit tacos tillsammans.

Sen jag blev nykter har julen varje år inneburit ångest. Ångest för det som har varit och för det som är.

En sak vet jag. Utanförskapet är aldrig så stort som under julhelgen. Det spelar ingen roll om jag svär dyrt och heligt att jag trivs med att inte fira. Min skam lever sitt eget liv och vet att det beror på att jag är ensam. Att ingen vill fira med mig. Så har min sanning sett ut. Även om det inte är den faktiska sanningen.

Min lösning blev att jobba. De senaste jularna har jag sett till att boka upp mig på jobb. För att slippa be om att få vara med någonstans. Jag har firat med brorsans familj några gånger och med mamma halva dagen förra året, innan jag skulle iväg till jobbet.

I år är första året som jag inte jobbar. Jag ska vara ledig och fira hemma hos mamma. Vi köper inga julklappar men vi äter tillsammans.

Jag har valt att inte ha ångest i år. Jag har valt att dricka glögg och tända ljus på advent. Jag har valt att lyssna på julmusik och känna att jag är värd att fira, mysa och ha det fint. I det finns en otrolig läkning.

Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag har valt att njuta av julen i år. Jag tänkte att det finns så många som känner utanförskap. Men faktum är, de känner inte mer innanförskap för att jag väljer bort julmusiken. Tvärtom får jag ge mig det jag inte fick som barn. En lugn och harmonisk jul i kärlek.

Och det mina vänner, är på tiden.

På väg mot bussen insåg jag att jag inte har mitt MDH-kort. Det ligger i min plånbok som är kvar hos Camilla sedan bröllopsförberedelserna i lördags.
Nu sitter jag i soffan och försöker läsa kurslitteratur men med en snorfylld hjärna är det verkligen inte enkelt, inte mycket fastnar. Jag ska göra det jag kan inför gruppuppgiften sen ska jag vila. Jag är sjukare än jag ville erkänna när jag stack iväg mot bussen tror jag. Det var kanske bra att jag inte kom iväg på programråd ändå.

Det är tur att jag går mot i alla fall en och en halv veckas ledighet. Ledighet som ska spenderas läsandes kurslitteratur förstås, men ändå utan föreläsningar och inlämningsuppgifter.

Still my child

She said, "These days haven't been so happy
Haven't had much peace of mind
Now I know that I should be praying
But I haven't had much time"

So could you tell Him that I really need Him
I really want to change
The next time you talk to God
Would you please mention my name
Oh tell Him that I really love Him
I know it's been a while
Ask Him for me am I still His child

I know the answer to your question
Yes the Father still loves you
But sometimes when you have children
You don't always like what they do

So when you go to your Heavenly Father
Say Lord I love You
And when you ask Him for forgiveness
This is what He'll say to you

Yes, you are still my child

Som vanligt när jag inte är på topp fysiskt känner jag mig inte tillfredsställd mentalt. Jag ska försöka ta mig till skolan och programråd imorgon. Jag orkar inte med en heldag i sängen. Jag blir så extremt uttråkad. Då har jag ändå passat på att titta på lite TV som jag inte ser annars..

Jaja. Nu ska jag sova och förhoppningsvis vakna friskare!

Det här med att jag skulle bli förkyld av gårdagens festligheter känns ju onödigt. Men Men. Om det är priset jag får betala för en kväll som igår, gör jag det gärna!

Bröllop

Anna och Gabbes vigsel var något av det vackraste jag sett. De var vackra, de hade skrivit otroligt fina, ärliga, kärleksfulla löften till varandra, de hade en fantastiskt duktig sångerska som sjung vackra låtar. Att de sen vigdes av en vän i Västerås kära bibliotek gjorde förstås det hela finare.

Middagen var helt otroligt bra. God mat och dryck. Fina, roliga och kärleksfulla tal till världens bästa brudpar.

Festen var helt otroligt rolig. Jag dansade nästan konstant från det att DJ:n började spela. Nästan. Jag hann prata lite med en del vänner från runt om i Sverige också förstås.

När restaurangen stängde ville vi inte sluta festa så vi tog oss upp på stan och hamnade till slut på Pitchers. Där passade vi inte riktigt in kan man säga. Särskilt inte Anna och Gabbe i sina bröllopskläder. Men det blev en bra avrundning för min del.

Jag är så himla himla glad idag. Mina vänner som jag tycker om har gift sig och jag fick vara med på en sjukt rolig fest!

Idag känner jag livet i mig som Madicken skulle ha sagt!

Kyss mig

Jag har äntligen sett fantastiska "Kyss mig". Jag är helt tagen av känslan och irriterad på att de bästa kärleksfilmerna alltid slutar när det blir bra. Jag vill se smärtan, men också mer av det fina!

Jag får glädjas åt att jag ska fira kärleken imorgon på Anna & Gabbes bröllop. Det får duga som kompensation för bristande lycka i filmen. Åh vad fin den var. Vad fina de var!

En sak slog mig, i filmen säger pappan "ja helt normalt är det ju inte, ingen förälder vill väl att deras barn ska vara flata eller bög". Jag kan inte låta bli att tänka på min mamma. Som med glädje skulle gå i stolta föräldrars sektion i prideparaden och som utan problem skulle presentera två svärdöttrar för världen. Det borde vara en självklarhet, men det är inte det. Jag är otroligt tacksam för min mammas stora stöd, jag hade inte varit den jag är utan det.

Det är en fantastisk frihet att veta att det inte är könet på min blivande kärlek som avgör om mamma tar hen till sig eller inte.

Fint med mens som också innebär två stora finnar runt munnen och allmän uppsvälldhet dagen innan jag ska på bröllop. Vilken tur att det inte är jag som gifter mig.

Kreativiteten vilar just nu. Jag har ingen inspiration vad gäller bloggande alls just nu. Eller egentligen är det nog mest för att jag inte stannar upp och känner efter. Att skriva välformulerade inlägg från hjärtat tar tid och engagemang. Något jag inte alltid har lika stor lust att ge, tydligen.

Jag kunde skriva om det som känns, men just nu är jag så ambivalent i det som känns att inget blir ärligt. Om jag skriver om det låga, tunga som känns blir det inte helt ärligt. Om jag skriver om det hoppfulla positiva som också känns blir det heller inte ärligt. Ambivalens, konflikt, på väg mot läkning kanske. Förhoppningsvis.

Tvärsnytt

Här har ni inslaget från gårdagens Tvärsnytt.

Okej, inslaget blev nog bra. Jag har gjort det jag kan nu. Nu gäller det att släppa ilskan, kavla upp ärmarna och komma på en lösning för att kunna gå kvar i terapin, att byta terapeut är inget alternativ.

Att hitta en bra terapeut som man trivs med är svårt. Jag tänker inte chansa med en ny. En annan sak som missats i den här upphandlingen är att, oavsett vilken metod som används, så är relationen terapeut-klient avgörande för ett positivt resultat, det finns det evidens för.

Jag mår verkligen inte så bra. Det är tungt nu, tyngre än förut. Förhoppningsvis är det vägen mot att det ska bli lättare. Jag vet inte. Terapeuten tror det. Eller så väljer jag att tolka hennes hummande svar. Det blir liksom enklast så.

Inte min önskan

En reporter från Tvärsnytt kommer hem till mig om 10 min. Patientnämnden kunde hjälpa mig med att kontakta affektiva mottagningen för fortsatt vårdplanering, det tackade jag nej till. Det kan jag göra själv. Det verkar som att min enda kanal att framföra min sak via, är media. Tyvärr.

Jag vill inte gå ut offentligt med min smärta. Jag vill inte berätta för världen att jag går i terapi. Men jag kan inte låta bli att göra det. Inte eftersom att resultatet då bara blir att jag blir utan hjälp.

Dessutom är jag handlingskraftig, jag är modig och verbal. Jag kan uttrycka mig och jag kan stå för mig själv. Alla kan inte det. Alla har inte kanalerna. Då är det min skyldighet att göra det.

Sen är ilskan en ganska bra drivkraft också. Den hjälper mig vidare, alternativet skulle vara att lägga mig ner och ge upp. Där har jag varit så det räcker tidigare i livet.

Att läsa om mitt liv

En av de fina vinsterna med en blogg är att jag kan gå tillbaka och läsa i efterhand om mitt liv.

Idag skriver VLT om fler som drabbas av beslutet av endast upphandla psykoterapeuter med KBT-inriktning.

Och nu slog det mig att det bara är fyra dagar kvar tills jag ska få dansa på Anna och Gabbes bröllop! Tills jag ska få bevittna när de säger ja till varandra! Åh vad jag längtar!

Det Björn var för Mikael

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Okej. Så här. Landstingsrådet svarar att St:Lukas valde att inte delta i upphandlingen. Det visste inte jag, men jag förstår att de valde att inte göra det på grund av att det efterfrågades KBT och det jobbar de inte med. Rundgren förklarar också att han som politiker inte är delaktig i en upphandling förrän någon blir missnöjd. Om det stämmer, har inte bara jag ett problem, då har vi ett demokratiskt problem. För om beslutet att landstinget enbart ska erbjuda psykoterapi på kognitiv bas har fattats av tjänstemän kan jag inte ställa någon till svars. Det är en demokratisk brist.

Jag antar att jag mot min önskan får fortsätta att göra det jag kan. Jag har kontaktat patientnämnden och jag kan skriva en insändare. Det är väl i princip de möjligheterna jag har.

Jag hade önskat att det var mer som i myndighetsutövning. Då har man rätt att söka och få ett beslut, som man kan överklaga. Så fungerar inte landstinget. Någon kan säga nej och då är det så.

Någon kan säga nej och alla kan hänvisa till att någon annan är ansvarig. Kontentan blir att ingen tar på sig ansvaret och jag får ingen behandling.

Blev det bra tyckte vi?

Jag har fått svar av landstingsrådet Juha Rundgren. Just nu känns det bara tyngre. Jag ska formulera ett inlägg där hans svar ska få komma fram, tillsammans mina tankar kring det. Nu har jag inte tid. Jag ska snart fira Lucia med barnen. Problemet är att tårarna inte vill sluta rinna. Det hade varit mycket skönare om någon hade kunnat ta ansvar. Nu lämnas ansvarsfrågan hängandes i luften och jag står ensam, utan möjlighet att framföra min sak, utan att få min rätt till den här vården prövad. Att Juha, i slutet av sitt mejl, "önskar att jag får rätt till den vård jag behöver" känns mest som ett skämt. För det får jag inte verkar det som, och för det tar ingen ansvar.

Jag har haft en motvilja till att ta tag i det jag skrev om i förra inlägget, nu förstår jag varför. Smärtan kom över mig med full kraft nu. Så länge jag inte gjorde något kunde jag väl hålla den tillbaka. Jag visste inte ens om jag skulle protestera. Men bästispappa sa: du får väl kämpa för din sak. Så då var det bara att göra. Han är en jag har valt att lyssna på.

Jaja, sova lite kanske? Att somna före 20 är ingen hit, då kan man vakna innan midnatt och vara pigg. Well well. Jag har fått en del konstruktivt gjort i alla fall.

Godnatt!

Emotionell amputation

Jag har inte orkat tidigare, men nu måste jag ta tag i att börja protestera. Landstinget har upphandlat avtalet med privata psykoterapeuter, mitt i pågående behandling får jag veta: "om tre veckor får jag tyvärr inte ta emot dig mer".

Här är mitt mejl till Juha Rundgren (V) landstingsråd med ansvar för psykiatri:

Hej Juha!

Som ansvarig politiker vill jag höra hur du tycker att jag ska hantera den situation som jag hamnat i nu, då ni valt att inte upphandla St:lukas psykoterapimottagning som jag är i pågående behandling hos.

Nedan följer en text som jag eventuellt även kommer att skicka in som insändare till VLT, beroende på om du svarar och hur snabbt. Jag bråkar helst så lite som möjligt då jag inte mår särskilt bra av den uppkomna situationen, men om jag inte får något gehör så blir jag förstås tvungen. Att göra politik av min smärta är mer smärtsamt. Jag önskar att jag slipper det.

Här är det jag känner och tänker:

Efter ca två års odefinierat dåligt psykiskt mående sökte jag mig till psykiatrin i hopp om att få någon klarhet och hjälp. Jag blev i oktober remitterad till St:Lukas psykoterapimottagning i Västerås. Redan från början visste jag att Landstingets vårdavtal med de privata psykoterapeuterna var under upphandling, men då, i oktober, visste jag inte om jag skulle känna mig hemma i terapin, om behandlingen skulle bli bra och om jag skulle trivas med terapeuten. Nu, knappt tre månader in i min behandling, får den ett abrupt slut. Landstinget har valt att inte upphandla St:Lukas. Skälet är att man valt att upphandla kognitiv beteendeterapi, istället för terapi på psykodynamisk grund. Det är, vågar jag påstå, ett tankefel hos de beslutsfattande politikerna, KBT är säkert bra för vissa, men det är naivt att tro att det är bra för alla. Jag hade önskat, att man av respekt för mig som patient, i alla fall hade kunnat upphandla ett avtal som gällde oss som är i pågående behandling. Det är helt enkelt kontraproduktivt för mig att byta terapeut, eller att avbryta behandlingen mitt i. I terapin jobbar jag med min tillitsbrist, mina rädslor för att bli övergiven och mina svårigheter att separera från relationer. Man behöver inte vara utbildad för att räkna ut vilken smärta det blir för mig att helt plötsligt och hårt tvingas bryta upp utan att ha fullföljt behandlingen, det blir en emotionell amputation.


Med hopp om snabbt svar


Johanna Pettersson

Tystnad

Jag har verkligen haft världens bästa helg. Vilka fantastiska vänner ni är!

Födelsedagsfirande för bästisen i fredags och sedan utgång med härliga klasskamrater. I lördags blev jag superlyxigt ompysslad av fantastiska Nora och Therese. Bilder kommer när jag har mer energi. Sedan var det dags för himlans trevlig julbal. Jag sov hos Hanin som gjorde mig snygg inför julmöte med Centrala S-föreningen i Västerås.

Så många vänner och tillställningar på en helg, gör verkligen att jag inser hur lyckligt lottad jag är. Ni är bäst!

Nu spenderas kvällen utan elektronisk utrustning i tystnad. Jag behöver vila.

Trevlig tredje advent vänner!

Dagen efter

Mina "dagen efter" är så himla fina nu för tiden. Jag går inte ut särskilt ofta, men när jag väl gör det och vaknar relativt tidigt, ren, fräsch, nykter och utan ångest är det såna lyckokänslor. Att veta att jag gjorde allt jag tycker är kul igår, dansade och umgicks, men utan att bli full (för full) och bli uppraggad eller ragga upp någon stackare som jag inte alls vill äta frukost med. Det är så himla fint.

Jag älskar verkligen mitt nyktra liv!

Ps. Jag såg att man kan tolka parentesen ovan som att jag blev lite full igår. Det blev jag inte. Jag menar bara att när jag blir full, blir jag för full. Jag kan inte styra. Därför dricker jag inte alkohol alls. Inte igår heller alltså. Därav lyckan. Ds.

Efter att ha dansat till E-type på Harrys tänker jag att det är kontrasterna i livet som är det vackra. Nu har jag lite magknip så jag ska försöka somna.

Fint som snus.

Juholts kompass

Idag fick västeråsarna möjlighet att lyssna till Håkan Juholt. Håkan höll ett bra anförande även om jag förstås har en del att invända. Jag orkar inte skriva om det nu, ni som är återkommande vet vad jag saknar hos vår partiordförande.

Jag ställde två frågor till Håkan som formulerades ungefär så här:

1. När du var på Gekås i Ullared och fick höra talas om deras sportsbar i anslutning till kvinnoavdelningen sa du att det var "djävulskt uttänkt", du gick till och med så långt att du tyckte att de skulle få Nobelpris, för mig som feminist blir det så att du späder på ett kvinnoförakt genom att uttrycka dig nedlåtande kring något som traditionellt betraktas som kvinnligt nämligen shopping. Min fråga är då; när du betraktar samhället, gör du då en feministisk analys?

2. Samma dag som Ullaredsbesöket fick du frågan om lämpligheten i att Ilmar Reepalu fortsätter driva förslaget om att kunna pröva om medborgarskap, det tyckte du var alldeles utmärkt. Jag som var SSU:are i slutet på -90 talet fick lära mig att aldrig acceptera rasism, varför ska jag acceptera att någon driver rasistiska förslag inom ramen för socialdemokratin?

Håkans svar lämnade en del att önska. På första frågan redogjorde han i stort sett bara för sin reaktion på Ullared och hur illa han tyckte att det var, men att han tyckte att det var strategiskt utifrån ett kommersiellt perspektiv (så uppfattade jag det han sa i alla fall). Dock svarade han inte på frågan om han själv använder feminismen som analysverktyg

På andra frågan vidhöll Håkan att förslaget är dåligt, det kan aldrig bli socialdemokratisk politik, men han vidhöll samtidigt att han som partiordförande inte kan avgöra vilka frågor partiföreträdare får driva. Vi ska ha högt i tak menade han.

Där är jag inte alls överens med honom. Vi ska absolut ha högt i tak, men det finns ett tak. För mig finns det en gräns för vilka förslag som får kallas socialdemokratisk politik. Socialdemokrati är inte vad som helst. Det är till exempel aldrig rasism. Jag hade önskat att Håkan hade svarat, det är aldrig okej att driva rasistiska förslag inom socialdemokraterna. Aldrig någonstans, någonsin, någon gång!

När man skriver tenta och ibland undrar om man skriver om sig själv eller en klient: "Bakomliggande faktorer i Lenas fall kan både vara en genetiskt förhöjd sårbarhet, och den sociala miljö hon har vuxit upp i. Till det kommer de beteendestörningar hon utvecklat som en följd av sina anknytningsproblem, exempelvis hennes svårigheter att fungera i sociala relationer."

Överkänslig - ja visst!

NE tycker att jag är mest lik Bridget Jones.

Jag blev varm och glad. Jag tycker om henne. Sen tänkte jag, det stämmer nog, vi är båda så himla känsliga. Det var liksom det negativa. Sen kom jag på mig själv direkt. Vad fan!

Mia Skäringer säger i sin show att alla män som genom åren har kallat henne överkänslig, kanske egentligen är underkänsliga. Varför är det henne det är fel på?

Varför ska kvinnor som Bridget, Mia och jag skämmas? Vi känner saker, blir förälskade, sårade, glada och kåta. Det kan väl få vara okej?

Mitt tal till mannen

Eftersom att jag ju egentligen inte tror på kön, mer än som fysiologi, var det roligt att jag fick ett kanske-erbjudande om att skriva "Talet till mannen" till en sittning. Eftersom att det var en arg dag såg jag framför mig hur jag skulle skriva ett brinnande tal om hur arg jag var på alla friheter mannen har tagit sig genom åren.

Men sen när jag tänkte efter och var mindre arg, insåg jag ju att det inte är så jag tänker. Jag tänker ju att kön är fysiologi och sedan till det finns ett socialt konstruerat kön.

Så mitt tal till mannen skulle lyda ungefär (eller ganska precis) så här:

Hej!

Du har penis.

Hej då.

Handlingskraft

Idag kom SCB:s mätning över väljarsympatier för november månad. Socialdemokraterna skulle få 27,7%. Rekordlågt. Carin Jämtin kommenterar med att säga att vi tar siffrorna på allvar och jobbar hårdare. Det är glädjande att höra att partiledningen tar siffrorna på allvar. För det är allvar.

Andra partimedlemmar skyller på media. Om media bara hade rapporterat sjysstare hade väljarna förstått, ehm vaddå? Vad skulle väljarna ha förstått? Vet vi själva vilken väg vi vill att politiken ska ta? Jag vet inte vad Socialdemokraterna vill, förslagen spretar åt alla håll och i alla olika riktningar just nu.

Felet är inte medias. Och vi får inte fastna i en offerroll där inget dåligt som händer är vårt ansvar. Jag känner inte igen delar av mitt partis självbild! Socialdemokraterna har väl aldrig varit offer för omständigheter? Vi förändrar omständigheterna.

Då menar jag inte att vi tar till stasimetoder och hotar SVT med att ge TV 4 partiledardebatter när vi är missnöjda. Jag menar att vi förändrar vår sätt att kommunicera, våra ledande företrädare om det behövs och framför allt ser vi över hur vår politik ser ut. Vi ska vara ett parti i människors vardag, då behöver vi våga se att vardagen förändras för människor och det behöver vi också göra.

Det räcker inte med att förklara vad vi har gjort för Sverige historiskt. Vi måste beskriva vart vi vill. Väljarna tacksamhetsröstar inte på Socialdemokraterna. De är mer krävande än så. Det måste vi matcha.

Jag säger inte att all mediarapportering är bra. Jag tycker absolut att vi ska tala om för medborgarna när rapporteringen ger en skev bild. Som i bostadsaffären. Men sen kan vi inte fortsätta skylla allt dåligt våra företrädare gör på media.

Nu behövs kamplust och handlingskraft. Inte någon jävla stackars oss-mentalitet.

27,7 % av väljarna skulle rösta på Socialdemokraterna om det var val idag. Nu går jag och lägger mig igen. Godnatt.

Nej det gör jag inte alls. Men känslan är ungefär som efter valnatten. Okej inte riktigt, efter att ha försökt hålla fasaden uppe på valvaka åkte jag hem och grät. Jag gråter inte idag. Men jag känner inte något större hopp för situationen heller. Inte just nu. Nu ska jag vara i känslan av uppgivenhet ett tag.

Jag kommer igen. Kanske ikväll eller imorgon. Med kamplust.

Det här med att jag sover, och sover och sover. Eller okej, jag sover länge (typ till 9) och sen en stund på dagen. Och är slut tidigt på kvällen. Det är inte ett problem. Jag försöker lyssna på min kropp och nu behöver den tydligen vila mycket. Jag tycker mest att det är fascinerande.

Godnatt!

Jag får ingenting gjort verkligen. En hel dag har gått och jag har inte skrivit många rader. Det handlar inte om någonting annat än ren lättja. Jag har ett litet barn inom mig som bara sätter sig på tvären och säger jag vill inte! På riktigt.

Så nu tar jag ett vuxet beslut att åka till skolan och sätta mig där jag har färre saker som distraherar mig. Så blir det.

Lundsberg

Jag har ägnat kvällen åt att titta på veckans avsnitt av Debatt och Kvällsöppet. I båda programmen avhandlades skolverkets rapport om eventuell pennalism på skolan Lundsberg. Det påminner mig om ett blogginlägg jag skrev när jag bloggade på Aftonbladet. Ett ganska kort inlägg om en artikel som lyfte fram att det förekom kamratuppfostran med tillhörande pennalism på skolan. Det inlägget fick massor av kommentarer och det urartade till en ganska otrevlig debatt där jag kallades flera fula saker.

Det fanns också fd elever ska jag säga som var kloka, resonerande och respektfulla. Men en sak slår mig efter kvällens två avsnitt. Det är som att man inte får kritisera Lundsberg. De går i försvarsställning direkt och blir så himla upprörda. Det är nästan ett sekteristiskt beteende. Det är den bästa skolan jag har gått i! Helt fantastisk!

Men kom igen, vem har inte några negativa erfarenheter av sin skola? De jobbigaste åren i livet är skolåren, jag har svårt att tro att det inte finns något negativt alls med de åren bara för att man tillbringar dem på Lundsberg... Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Att ha en bästis

Jag har rädslor och strategier i alla mina relationer. Men i vissa har jag kommit längre. I några relationer kan jag vila. Bara vara. Nästan helt befriad från rädslor. När jag tar för mig av livet så är det med tryggheten och vissheten i att jag är älskad, särskilt trygg är jag i din kärlek. Det andra fick när de var barn får jag nu. Jag får det av mamma och jag får det av dig.

Det är fantastiskt att vara älskad av dig.

Kärlek!

Jag ångrade mig. Juholt behöver förstås inte be om ursäkt. Det jag vill se är ett bevis på att partiledningen förstår oron som flera av oss har, om han bevisar det genom att agera så är jag nöjd.

Jag ångrade mig. Juholt behöver inte be om ursäkt. Det jag vill se är ett bevis på att partiledningen förstår oron, om han bevisar det genom att agera så är jag nöjd.

Okej. Jag ska snart skriva tenta. Men innan dess måste jag få skriva ur mig mina lördagstankar om mitt parti.

Håkan Juholt skriver idag på DN debatt om vilken riktning Socialdemokraterna vill ta. Samma dag skriver Åsa Petersen i Aftonbladet om Socialdemokratins problem.

När jag läste Juholts debattartikel tänkte jag: äntligen! Jag har väntat så länge på att S ska vända sig utåt. Till väljarna. Till alla som inte är på förtroenderåd eller andra partiinterna sammanhang. Till alla som lider konsekvenserna av den borgerliga politiken. Till alla oss som längtar efter en opposition.

Det är ett steg på vägen. Men det räcker inte. För det räcker inte med en enkel lösning. Jag delar Åsas analys. Det som mest gör mig orolig är bristen på självinsikt som jag upplever. Vi kan inte skylla på någon annan att vi har 25% väljarstöd. Media var precis lika borgerlig när vi hade 45%.

Jag tycker inte alls att all rapportering är korrekt, tvärtom. Men vi kan inte ändra medias rapportering. Däremot kan vi välja hur vi vill använda det som kommer fram.

Igår i Skavlan sa Liv Ullman till Juholt: När jag ber om ursäkt brukar det vara för att jag har gjort något fel, på dig låter det som att du ber om ursäkt för att du har gjort rätt.

Det ligger mycket i det. Jag håller med om att bostadsaffären var kraftigt överdriven. Men om det nu är Juholts hållning. Varför ber han då om ursäkt? Det är klart att det inte är trovärdigt.

Det är precis lika illa som de politiska svängningarna har varit. Först är vi för svenskt deltagande i Libyeninsats, sen vill vi tidsbegränsa. Sedan är vi för olika medborgarskap, dagen efter emot. Det här är inga småsaker. Det är viktiga frågor, framför allt den senare, och jag förväntar mig att mitt parti har en bättre ideologisk kompass än så.

Man klantar sig inte och stödjer högerpopulistiska förslag om man är sosse. Det är så enkelt.

Nästa problem är att de som öppet kritiserar svartmålas, som om de inte skulle vilja ha en sosseregering.

Vi inom socialdemokratin måste våga göra upp med våra interna strukturer. Vi måste våga kritiskt titta på vilka brister vi har, för alla har brister. Just nu är det våra som står i vägen för vår politik.

Samtidigt som vi gör detta internt behöver vi bedriva en aktiv oppositionspolitik. Vi måste orka med att göra både och om vi ska ha en chans att få en ny regering 2014.

Nu skulle jag vilja att Håkan gör en ordentlig pudel. Inte en gällande bostadsaffären. Inte någon halvhjärtad (eller ohjärtad) ursäkt för något han själv inte tycker att han gjort fel i. Det är nämligen inte ödmjukhet, det är respektlöshet.

Jag vill ha ett ärlig uttalande om de politiska misstagen. Jag vill samtidigt höra hur Juholt och partiledningen tänker rätta till det som blivit galet. Hur mångfaldsfrågan ska stärkas i partiet, hur feminismen återigen ska få ta plats och på vilket sätt vi har lärt oss av vårt misstag att nästan stödja ett SD-förslag.

Det kombinerat med en partiintern översikt över våra strukturer, vårt slutenhet och att vi bedriver en politik i linje med dagens DN-debatt. Det vill jag se. Jag nöjer mig inte med mindre.

Om det här med kroppsuppfattning

Jag har totalt gått ner ca 20 kg (det kan vara plus/minus något kilo nu, det var ett par veckor sedan jag vägde mig). Sen ett tag tillbaka har jag fallit ur mina matvanor och ätit mycket godis. Inte mycket som jag åt förut, men näst intill dagligen lite mörk choklad. Eftersom att jag har en fallenhet för beroenden tar det inte lång tid för mig att börja äta godis med mer socker i.

Här om dagen kom jag till en vändpunkt när jag insåg att jag helt plötsligt kände mig stor igen, (tjock egentligen men jag tycker inte om att använda det ordet) och missnöjd med det jag såg i spegeln. Jag blev verkligen jätteledsen.

Igår kom en klänning som jag har beställt och jag var rädd för att inte komma i den (eftersom att jag känner mig så stor så tänkte jag att jag måste ha gått upp i storlek). Det hade jag inte alls. Klänningen satt jättebra, nästan på snudd för stor på vissa områden.

Det här med kroppsuppfattning är verkligen hemskt. Jag behöver en morot för att fortsätta med mina sunda vanor, så jag behöver en kalldusch ibland.

Problemet är att det är så djupt förknippat med min självbild, det skapar verkligen ångest. Jag blir otroligt ledsen av att skriva det här, inte för min egen skull. Jag mår bra ändå, jag har så mycket kunskap om mig själv och samhället att det inte äter upp mig. Men jag tänker på de som inte har det. Framför allt de yngre, som inte alls kan resonera kring känslor och samhällsideal.

Sanningen om oss själva stämmer inte. Det är en subjektiv uppfattning som kommer av våra känslor inför oss själva på något sätt. Och ändå fortsätter vi hetsa. Jag gör det också. Jag är inte heller immun mot det här samhällets utseendefixering. Jag blir bara lite mer ledsen kanske.

Jag älskar att ni hänger på min blogg trots att jag skrivit att jag inte orkar blogga. Ni är bäst!

Heldagar i skolan = ingen energi för blogg. Imorgon är ytterligare en heldag. Sen kanske vi hörs igen.

Skönhet

Just det. När demonstrationerna brakade loss som värst i Egypten och det blev som mest våldsamt på Tahirtorget, samlades de kristna egyptierna i en stor ring runt de muslimska när de skulle be.

Det finns skönhet också.

Och beslutsvånda

Idag valde jag mellan att gå på sossemöte eller ett sånt där annat möte jag går på. Det andra mötet vann ikväll. Rätt beslut men när jag kom hem kände jag att nog gärna varit på sossemötet också. Det är, om inte annat, för väl att det finns lust till engagemang.

Jag mår ganska bra. Det är trevligt.

Snacka om att det svänger fort i humör och känslor nu. Ibland tänker jag att det kanske inte alls är en bra idé med terapi. Men sen kommer jag på att det behöver få vara tungt och jobbigt om det ska kunna bli bra.

Jag säger som Mora Träsk: Man kan inte gå runt det, man måste gå igenom det.

Att gå i terapi är fantastiskt, nödvändigt och bäst. Men jag blir trött. Så himla himla trött.

Egentligen tycker jag att det är fantastiskt fascinerande att två människor någonsin kan mötas. Vi är påverkade av så många olika omedvetna strategier och inneboende uppfattningar om oss själva och världen att det är ett under att vi någonsin kan kommunicera.

Det är ett av livets alla mirakel.

Carema

Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig på bloggen till en sak, så jag har valt att avvakta. Nu är det offentliga uppgifter tror jag så nu kan jag lika gärna skriva om det här.

Jag har haft möte med äldrenämndens ordförande i Västerås och två tjänstemän på sociala nämndernas stab för att lämna klagomål angående min tidigare arbetsplats.

Att göra det har verkligen inte varit ett enkelt beslut. Att skriva om det är inte heller enkelt. Jag har jobbat där i tre år. Där har jag lärt mig vad demensvård är. Fantastiska arbetskamrater har tagit mig under sina vingar och lärt mig sitt yrke. Jag är så himla tacksam för den erfarenheten och jag tycker så himla mycket om många som jobbar där, så av rädsla för att de ska känna sig angripna var beslutet svårt att ta.

Dock valde jag att lita på min magkänsla och min rättspatos. Egentligen hade jag redan väntat för länge. Men när skandaler inom Carema rullades upp som värst i media rann droppen över. Jag var tvungen att berätta att vissa saker som det skrivs om i media, har även jag upplevt här. Inte allt. Men en del.

Det jag har berättat om är:
Att det tre timmar per natt på boendet är en ensam personal på 18 boenden och tre våningar.
Att om "springturen" blir sjuk får vi i perioder helst inte ringa in vikarie, vilket innebär att vi ska hjälpas åt mellan våningarna och då lämna en våning (med sex dementa) utan personal för en stund.
Att det inte tas in extra personal när det flyttar in nya boenden med speciella behov.
Att jag när jag gjorde en rapport enligt lex Sara fick höra att jag var känslig och inte passade att arbeta med dementa. Att jag inte kunde ta deras ord på allvar.
Att enhetschefen inte uppmuntrar (snarare motarbetar) fackligt engagemang.
Att vi för länge sedan inte skulle få byta blöjor efter egen bedömning utan fick ett maxantal per dygn på grund av den ekonomiska situationen boendet befann sig i.

Jag har också berättat att på grund av den fantastiska personalens engagemang drabbar inte det ovan beskrivna de äldre. Det pågår absolut ingen vanvård på boendet. Dock tror jag att de boende skulle få det bättre om personalen fick bli fler så att man hann göra mer.

Jag har också berättat att det har hänt mycket under tiden som jag jobbat där som varit positivt, man har infört en tjänst vars jobb är att aktivera de äldre, det är ett steg i rätt riktning. Jag berättade också om att maten är bra, och att de äldre får vara med och bestämma vad de vill äta i den mån de kan.

Det var väl det tror jag.

Om bidragslinje

Det är dags att en gång för alla göra upp med Moderaternas retorik om att Socialdemokraterna skulle vara för en bidragslinje. Apropå Calles kommentar under ett tidigare inlägg.

Det unika med svensk välfärd har varit den höga grad av fördelningspolitiska instrument som funnits. Fördelningspolitik innebär att vi betalar skatt, som sedan fördelas så att de som har minst får lite mer. Det kan ske i form av olika bidrag såsom bostadsbidrag och barnbidrag.

Skatten användes också för att finansiera sådant vi alla behöver, som skola vård och omsorg. Vi i (S) tror att det finns ett värde i att vi gemensamt finansierar de verksamheterna som vi alla har ett behov av. Alternativet är att göra som i exempelvis USA, man får betala vården själv. Det vanligaste då är att man har en privat försäkring, ju dyrare försäkring desto mer vård. Det är inte en modell jag vill ha.

För några veckor sedan fick jag ta del av siffror som förvånade mig. Om Sverige inte hade haft fördelningspolitiska instrument för att styra resurserna hade vi haft lika stora ekonomiska klyftor som många andra länder i Europa.

Det säger något om min svenska självbild, men jag trodde inte det. Det är tydligt att jämlikhet inte är av Gud givet. Om vi inte vill ha ekonomiska klyftor måste vi skapa en politik för det.

Jag tror egentligen att det finns ett stort stöd för den här politiken i Sverige. Men Moderaterna har genom sin retorik fått det att låta som att (S)-politik innebär att människor inte arbetar. Det är förstås galet.

Fördelningspolitik bygger på att människor jobbar! Människor måste jobba och betala skatt om vårt system ska fungera. Dock är det ibland en självklarhet för oss, och kanske glömmer vi att berätta att det är en grundbult i vår politik.

Ånger

Nu fick jag lite ont i magen för att jag i förra inlägget utmålade arbetarklassen som rasistisk. Det är förstås inte alls verkligheten.

Jag tror dock att det kan finnas ett samband. Det var mest det jag ville säga. Det finns massor av antirasistiska människor utan högre utbildning. Förstås.

Om den verkliga utmaningen

En artikel i Sydsvenskan idag sätter verkligen fingret på en av Socialdemokratins allra största utmaningar.

Jag skulle vilja skriva allt jag känner och tänker, men här begränsas jag av min förmåga att formulera mina tankar till skrivna ord. Jag har inte orden. Jag ska i alla fall göra ett försök.

I ett samhälle där klyftorna ökar, ökar också rasismen. När fler får mindre minskar viljan att dela med sig. Det här är inte bara ett problem som har uppstått under alliansregeringen. Vi socialdemokrater är medskyldiga. Till att klyftorna har ökat och till att rasismen har ökat.

Att det är just byggjobbare som vill diskutera invandring är inte konstigt. Jag kan också tänka mig att sådana åsikter är vanligare bland exempelvis undersköterskor och vårdbiträden än hos sjuksköterskor. För att det är arbetarklassen som blir utan. När klyftorna ökar är det arbetarklassen som får mindre.

Det är enkelt och rätt vanligt förekommande att vi viftar bort rasism med ett klassförakt. Jag har själv gjort det. "Obildade rednecks" är inte en helt vanlig stereotyp bild av rasisten. Jag kan känna igen det hos män i min uppväxt. Är det egentligen konstigt? Kan vi verkligen begära att människor som knappt har ekonomi att klara sin egen försörjning, ska vilja dela med sig av den totala kakan?

Att vara akademiker, kanske välavlönad och besitta en ekonomisk och social trygghet innebär förstås att risken att bli personligt "drabbad" av invandring är mindre. Då kan man kanske lättare ta till sig den värderingsinriktade argumentationen om att ett land vars befolkning är av en rik mångfald på alla sätt mår bättre.

Den andra delen av problemet är att socioekonomisk utsatthet är den största riskfaktorn för att hamna i kriminalitet. Som Sverige ser ut idag får en stor del av de som kommer hit aldrig ett arbete. Deras barn växer upp i ett utanförskap och en del av dem (observera, en del av dem) hamnar i kriminalitet.

Det här ser byggjobbarna och undersköterskorna. För de bor på samma bostadsområde och har barnen i samma skolor. Den högljudda kaxiga invandrarkillen som bråkar är mer iögonfallande än den skötsamma invandrarkillen som alltid hjälper de som behöver hjälp. Vi har kanske inte ens reflekterat över att den senare också har invandrarbakgrund. Han är ju som vi.

Jag tror alltså att så länge klyftorna fortsätter att öka kommer också rasismen att öka. Det är ingen slump att en del traditionella (S)-väljare vänder sig mot (SD). Det är arbetarklassen som hotas av att dela på kakan.

Nu skulle man kunna tro att min lösning är att ta emot färre invandrare. Jag tänker tvärtom. Jag tror på ett öppet, välkomnande samhälle. Jag tror att vi blir rikare på så många plan om vi har en bred mångfald i populationen. Jag tror också på att hjälpa dem som behöver. Det är gammalmodigt jag vet, men ändock.

Men jag tror också på att vi behöver bedriva en politik som bekämpar klassklyftor. Som tror på politikens möjlighet att fördela samhällets resurser mer jämlikt. För det verkliga antirasistiska arbetet är att lyfta de ekonomiskt mest utsatta grupperna.

Socialdemokratin har, förutom detta, ännu en verkligt stor utmaning. Det är att våga stå emot en högerpopulistisk retorik. Håkan Juholt har inte övertygat på det området. Vi måste med kraft bekämpa varje liten yttring om att förändra vår politik för att locka tillbaka (SD)-väljare. Det enda sättet vi kan göra det på är att på allvar visa att vi har en politik för jobb, utbildning och minskade klyftor.

Om vi också börjar prata om att minska invandring, införa olika rättigheter beroende på vart ifrån man kommer eller vilken religion man har bidrar vi bara till ett kallare samhälle med mer rasism och mer utanförskap.

Om det här måste vi våga prata. Vi måste våga diskutera vad som händer med oss i ett samhälle med större klyftor, och vad som händer med oss om vi köper SD:s retorik. För dit vill ingen av oss. Det är jag övertygad om.

Den snygga headern är Annas verk. Jag känner mig alldeles superglad för min nya fina blogg.

Om hur vi legitimerar rasism

Jag startar morgonen med twitter och SD:s landsdagar på SVT Forum. På twitter rasar debatten om vad som är svenskt. "SD har inte rätt att lägga beslag på svenskhet". Jag förstår tanken, jag har haft den också. Jag har sagt det till diverse rasister också, "vem är du, att tala om för mig vad svenskhet är"? "Svenskhet är min farfar som flyttade hit från Italien för att jobba åt ABB". "Svenskhet är öppenhet och välkomnande inte intolerans och stängda gränser".

Problemen med den här typen av resonemang är två. Det ena är att man omedvetet lyfter fram svenskhet som något överlägset andra etniciteter. Det andra mer allvarliga är att vi cementerar en uppdelning av oss människor i olika etniciteter. För vad är egentligen en etnicitet?

Vad etnicitet är verkar vara väldigt olika beroende på tillhörighet. I vissa fall handlar det om vilket land man kommer ifrån, exemeplvis svensk. I andra fall verkar det handla om en folkgrupp som kan härstamma från flera olika länder exempelvis kurd och syrian.

För mig är det tydligt att det är genom att dela in oss i olika etniciteter som vi legitimerar rasism. För det är när vi delar in oss i olika etniciteter (liksom några en gång gjorde i raser) som vi legitimerar vi och dem. Det är genom att acceptera uppdelningen som vi legitimerar rasism.

Med det här perspektivet är inte bara SD problemet, utan även vi andra som går på SD:s retorik om att det går att definiera vad "svenskhet" är.

Det här med julmusik och en snusande Irma (hund) är lika med en bra fredagskväll.

Om kvinnorjourskvinnor!

Kvinnojourskvinnorna runt om i landet får på tok för lite uppmärksamhet och cred. Kvinnojourerna är pionjärer i arbetet med våldsutsatta kvinnor, de är ofta bättre än professionella, utbildade människor. Det är tack vare deras engagemang (många av dem arbetar idéelt) som debatten om mäns våld mot kvinnor ens existerar.

Jag vet att ni sliter, många gånger i motvind och med alldeles för lite pengar till verksamheten, och jag tänkte att det var dags att skriva ut det.

Ni är verkliga hjältar!

Om engagemang

Jag är en otroligt engagerad person. Jag vet inte vart ifrån det kommer eller ens när det startade. Jag kommer ihåg att jag redan i mellanstadiet hade tydliga idéer om saker, jag och en klasskompis ordnade en spontan antirasistdemo på ett friidrottsevenemang där alla skolor i V-ås deltog för att det var en skola med många rasister på med. På högstadiet ordnade jag, ensam, en namninsamling när skolans bibliotek skulle flytta (eller kanske stänga, jag minns inte). Det var kanske inte superkonstigt att jag var den som ville gå med i SSU när de kom till skolan. Ingen högoddsare direkt.

Jag märker ofta att jag är mer engagerad generellt än andra. Det beror inte på mitt politiska medlemskap, engagemanget kom först och har funnits kvar även när jag inte varit aktiv i ett politiskt parti. Jag tror att det ligger i min personlighet helt enkelt. Visst har en del lärare och andra uppmuntrat mitt engagemang, min mamma har alltid varit otroligt stolt. Men jag har också varit med om att blivit tillbakahållen, skrattad åt och förlöjligad. Mer det senare faktiskt. Så det kan inte vara skälet till engagemanget.

Jag kan bli så otroligt provocerad av den passivitet som finns idag. I min klass är vi en handfull som engagerar oss i det som ger lite guldkant på utbildningen, i studentrepresentation och annat. På arbetsplatser är jag van vid att de flesta tycker väldigt mycket runt fikabordet men sen när möjligheten kommer att vara ärlig låter man bli. Jag är ofta väldigt ensam i att framföra kritik som jag trott att flera varit överens om.

Helst vill jag slå in engagemang i andra. För vi får faktiskt det samhälle vi förtjänar. Vi får den utbildning vi förtjänar och den arbetsplats vi förtjänar. Vågar vi inte säga ifrån, skriva en insändare, ringa en politiker eller ordna en demonstration på torget, kommer troligtvis ingen förändring heller att ske.

Alla behöver inte göra allt. Jag gör mycket för att jag vill. Men om de flesta inte gör något alls, kan vi inte räkna med att det de få gör kommer att få någon effekt. Det är min rädsla. I ett samhälle där fler och fler blir tysta hörs inte de få som skriker högst heller.

Svensk sjukvård

Jag har spenderat natten på sjukhus med min älskade brorsdotter. Jag blir alldeles förundrad över vilken sjukvård vi har i det här landet. Vi fick ligga där över natten, de tog prover på henne som jag inte tror görs i särskilt stor del av världen, hon fick äta mat, kvällsfika och frukost. Personalen är välutbildad, professionell, engagerad och barnkära (även de som jobbade på natten) och allt det här, utan att vi behöver betala en krona för det.

A har haft en, under omständigheterna, bra och ganska rolig kväll och natt. Tack vare leksaker, TV på rummet, filmer, engagerad personal och en hel del välvilja.

Sverige från sin bästa sida.

Om kvinnoförtryck

Att vara feminist är ungefär som att springa supersnabbt mot en orkan. Man blåses tillbaka med kraft men fortsätter ihärdigt att springa. Så känns det ibland.

Jag har pratat om samma strukturer, samma symptom och samma orättvisor sedan jag var 16 år. Inte ens statistiken ser särskilt annorlunda ut sedan dess faktiskt. Jag kan nästan använda samma siffror idag.

Jag börjar tänka att patriarkatet nästan är den svåraste strukturen att bekämpa. Just för att patriarkatet har lurat oss att tro att det inte existerar.

De allra flesta människor erkänner gärna att vi har rasistiska strukturer i Sverige, de kan se att det är svårare att få jobb och bostad med ett utländskt namn. Att vi föds in i olika klasser som bestämmer våra möjligheter inför framtiden är de flesta också benägna att hålla med om. Men att det finns ett kvinnoförtryck. Nej där går faktiskt gränsen.

Patriarkatet har lyckats med sitt mål, att få oss att tro att vi lever jämställt. Att kvinnor inte alls förtrycks, det kanske till och med är så att det finns ett mansförtryck istället? I alla fall enligt vissa debattörer.

Och i allt det här står några av oss och skriker oss hesa. Svaren vi får är oftast: men sluta skrik, vi har det bra, okej kvinnor tjänar lite mindre och visst finns det ett sexuellt våld som är problematiskt, men det handlar inte om samhälleliga strukturer. För det handlar om vadå? Att kvinnor är mindre kompetenta och att män är utrustade med en djuriskt sexualdrift? Nej det handlar om patriarkatet. Basta.

Om att våga vara emotionell

Jag har tittat igenom ett gäng avsnitt av det fruktansvärda programmet "Värsta pojkvänsakademin" som går på TV 3. Jag tänker inte ägna ett blogginlägg om varför jag tycker att det är ett osmakligt och direkt olämpligt koncept. Jag tänker istället reflektera kring ett av de vanligare relationsproblemen bland paren. Svårigheten att våga vara emotionell.

Jag blir otroligt provocerad av några av kommentarerna i programmet, när en av killarna talar om för sin fru "att hon ju inte är den vackraste tjejen på jorden" exemeplvis. Jag blir ledsen också när ett av paren valt en gemensam strategi för att slippa vara i den jobbiga intimiteten, de titulerar varandra som cp och mongo när de ses, det är samma par som inte klarar av att säga att de älskar varandra.

Skälen till att jag blir känslomässigt berörd är förstås för att jag känner igen mig. Jag vet ju inte hur det är för dem, men jag har levt en stor del av mitt liv och skämtat på andras bekostnad, oftast har det handlat om de som stått mig närmst. Där jag växte upp var liksom inte en ärlig intimitet något som värderades högt. Vi värderade intensitet - sex, gräl och drama. Där var vi trygga på något sjukt sätt.

Att våga vara intim och i sig själv var töntigt. Det är inte förrän nu som jag har börjat förstå skillnaden och som jag har börjat förstå att det är modigt att våga vara emotionell. Att våga vara ärlig utan drama. I min värld är det de modigaste människorna. De som vågar vara ärliga i sin kärlek utan att gömma sig bakom drama och intensitet. Det är mina förebilder idag.

Om verklig valfrihet

Jag är trött på att höra kristdemokrater säga att politiker inte bör bestämma hur dagarna i föräldraförsäkringen ska fördelas. Att det ska avgöras "hemma vid köksbordet". Det är så naivt och dumt att uttrycka sig på det sättet. För det är ju inte så att våra köksbord existerar i ett vaccum. Det är inte så att vi kliver in innanför dörren hemma och genast slutar påverkas av vad som händer ute i världen. Vi stänger inte dörren för ojämställdheten, bara för att vi kliver in innanför hemmets dörrar. Tvärtom faktiskt. Det är i hemmen vi kan börja välja aktivt att göra annorlunda, att vara jämställda, att dela lika.

Enligt Försäkringskassan tog kvinnor ut 76,9 % av föräldraledigheten förra året. 23,1 % togs alltså ut av män. Helt utan att politiker lägger sig i. Förutom de vikta så kallade pappamånaderna får man ju idag välja själv. Och ni ser vart vi hamnar.

Jag tror inte att valfrihet i det här sammanhanget existerar. Jag tror inte att om män och kvinnor hade samma inkomst, status på arbetsplatsen, om båda könen fostrades till att bli föräldrar så tror jag inte att uttaget hade sett ut som ovan. Jag tror att vi hade delat mer lika. För jag tror att vi vill det. Jag tror att majoriteten av föräldrar vill dela dagarna lika, men på grund av ekonomiska och sociala skäl gör man det inte.

Jag tror att det hänger ihop. Jag tror att kvinnor har lägre lön och sämre status på arbetsmarknaden för att vi är hemma mer, för att vi tar ut fler VAB-dagar och går oftare tidigt för att hinna med föräldramötet. Det här avspeglar sig i hur vi blir betraktade på arbetsmarknaden. Vi är den primära föräldern. Inte en del i ett lag.

Det är förstås vanskligt att lagstifta om en förändring som kommer att drabba vissa familjer ekonomiskt. Men jag tror att det är så man måste göra. Jag tror att det är det enda sättet att på sikt förändra synen på föräldraskapet.

Historiskt är det svåra politiska reformer som pushat på jämställdhetsutvecklingen. När gifta par slutade sambeskattas i Sverige på 1970-talet kom kvinnor på allvar ut på arbetsmarknaden. En tråkig skatteteknisk reform som fick avgörande konsekvenser för kvinnors möjligheter att arbeta. Jag kan tänka mig att den inte möttes med öppna armar av de familjer som trodde att de inte skulle klara sig ekonomiskt. Idag är det en självklarhet i de flesta familjer i Sverige att båda i relationen ska bidra till försörjningen.

Jag är övertygad om att en helt individualiserad föräldraförsäkring är 2000-talets stora jämställdhetsreform. Frågan är, åt vilket håll vill vi driva utvecklingen?

Jag blir på så himla dåligt humör när jag är sjuk. Ingenting är roligt, jag orkar inte läsa eller göra något som stimulerar mig, min internetuppkoppling segar så TV på nätet är ingen bra idé. Usch fy och blä.

Jag har blogginlägg på jäsning efter ekots lördagsintervju med Mats Odell, men en sak som skulle kunna få mig på ännu sämre humör nu, är att börja tänka på Kristdemokraterna. Så det tänker jag låta bli.

Hanin förstod att jag inte skrev ut vad den härliga dagen skulle innehålla utifall att Anna skulle råka surfa in på bloggen under dagen och se att vi skulle möhippa henne. Det hade förstås inte gått för sig.

Dagen var så himla rolig! Först nervositeten och pirret när Anna fortfarande var totalt ovetandes om att hon just igår skulle bli bortrövad från ett möte på partiexpen. Sedan själva överraskningen, så himla roligt! Jag tycker att vi borde överraskningsfira människor oftare! Sen avvek jag, men tjejerna tog med Anna på spa. Enligt uppgift hade de det superbra. På kvällen käkade vi en god trerättersmiddag och pratade och skrattade!

Nivån på möhippan känns alldeles lagom och det blev en supermysig kväll. Jag är alldeles så där pirrig i magen idag när jag tänker tillbaka.

Förutom att jag är pirrig i magen och glad är jag också utsatt för någon bakterie. Jag hade trippla planer för dagen men tillbringar den nog mest i sängen vad det verkar. Tråkigt.

Är glad och nöjd med livet idag. Lite pirrig i magen också inför en härlig dag!

Framtidens välfärdsbygge

Okej så här. Sverige har stora utmaningar framför sig. Vi har en växande klass av människor som aldrig haft ett arbete i Sverige. Unga människor och personer som flytt hit. Vårt välfärdssystem idag bygger på att människor har ett arbete. Eller har haft.
Därför har vi idag människor som aldrig kommer in i våra trygghetssystem. Människor som år efter år lever på försörjningsstöd från socialtjänsten.

Att bara byta regering är inte lösningen. Vi måste börja där därför att den nuvarande regeringen har inte en stark välfärdsstat som högsta prioritet. Inte som någon prioritet faktiskt.

Men (S) har heller inte lösningarna för framtiden. Inte idag. Det är dags att initiera en stor och bred samhällsdebatt. En debatt om hur vi ska organisera framtidens välfärd. Det samtalet kan inte ske internt inom ett parti. Det behöver ske på bred front med forskare och andra kunniga personer som rådgivare.

Så vänner, kan vi bygga framtidens välfärd.

Ny i länklistan är min kära lillkusin Moa -->

Hon är inte särskilt liten, men yngst i syskonskaran. Därav lillkusin. Visserligen finns det två yngre. Men ändå. Läs och le.

Jag älskar att mina drömmar förändras med mig. Jag älskar att veta åt vilket håll jag vill men inte exakt vilken väg jag ska ta dit. Jag älskar att jag tänker att målet är vägen, att det kanske inte finns en given destination och att jag gärna ändrar resväg och slutmål massor med gånger.

Det är en befrielse att lära känna mig själv. Att lära mig att se vem jag är, så jag vet vart jag vill.

Jag fick till mig en tankeställare igår. Mitt eget behov av hjälp är mindre idag, då kanske också mitt behov av att hjälpa andra är mindre. På något sätt är det kanske så? Att det är genom att arbeta med andra vi arbetar med oss själva. Att det i sig är en av drivkrafterna.

Jag älskar att min passion börjar blomstra upp igen. Mitt engagemang tar mer och mer utrymme i mig och igenom mig igen, det är härligt!

Förresten, om jag bodde i Stockholm skulle jag vara medlem i Hjärta - http://cordialis.wordpress.com/tag/socialdemokraterna/

Återigen har jag börjat tänka i andra banor när det gäller mitt framtida yrke. Det kanske inte alls är klientkontakt jag ska syssla med när jag blir stor. Jag ska nog ha ett jobb där mitt engagemang, min kreativitet, min förmåga att organisera, planera och min passion för ett kvalificerat socialt arbete får plats. Jag ska nog jobba mer strukturellt och strategiskt kanske än i ett klientnära arbete.

Herregud. Vart ska jag hitta det jobbet?

Om att koka en groda

Det stora problemet inom svensk äldreomsorg idag är inte ägandet, det stora problemet är att vi har sparat och sparat och sparat och nu är nere på minsta möjliga nivå på bemanning, service och omsorg. Detta gäller oavsett huvudman. Begränsning av vinstuttag är bra tror jag, men diskussionen bör handla om vilka resurser vi lägger i stort på omsorgen om våra äldre.

Vad är värdigt?

Jag är helt slut efter en heldag i skolan. Idag har vi lyssnat på och intervjuat ett antal olika organisationer som vi kan möta i framtiden.

Nu ska jag stänga av hjärnkontoret i några timmar. Imorgon är en fullspäckad dag igen.

Om att ett annat samhälle är möjligt

Jag är uppvuxen i ett Sverige präglat av idén att storleken på dina föräldrars plånbok inte ska avgöra vilka möjligheter du har i livet.

När jag växte upp fick jag lära mig att kunde bli precis vad jag ville.

Jag växte upp i ett samhälle som lärde mig att våga drömma. Ett samhälle som sa: "det är okej, våga säga upp dig, testa dina vingar. Du är fri!". Därför att vi trodde att trygga människor vågar mer. Och vi trodde på att trygga, modiga människor bygger Sverige starkt.

Sverige står inför stora utmaningar. Vi är inne i en strukturomvandling som innebär att fler människor kommer att behöva akademisk kompetens. Sverige förändras i en global värld.

Samtidigt som fler människor behöver utbilda sig växer en ny "arbetslöshetsklass" fram. Två stora grupper står helt utanför den svenska arbetsmarknaden. Två grupper som aldrig har kommit in. De invandrade och de unga.

Sverige har en regering som möter den här samhällsutvecklingen med att dra ner på antalet utbildningsplatser, försvåra för arbetarklassens barn att studera vidare, dra ner på de sociala trygghetssystemen och genom att sänka skatterna för de allra rikaste.

Vad möter oppositionen regeringen med? Just nu väldigt lite.

Det är verkligen dags för Socialdemokraterna att resa sig. Det är dags för oss att formulera vår vision för Sverige och det är dags att berätta om den.

För vår idé om att trygga människor bygger Sverige starkt är fortfarande rätt.

Vår vision om ett jämställt Sverige är möjligt.

Vår idé om att en stark välfärdsstat är viktigare än låga skatter är modern, progressiv, modig och helt rätt för Sverige.

Jag är trött på att be om ursäkt. Det är slut på det nu. Nu är det dags att kämpa för vår idé om ett tryggt, solidariskt och rättvist Sverige!

Jag är inte riktigt van längre att balansera många bollar i luften. Jag märker att det är en färdighet som jag får träna upp igen. Livet är coolt.

När livet går sönder

Jag har precis tittat på lördagens "Så mycket bättre". Precis som i sitt sommarprogram berättade Jason Diakite om när han förlorade en av sina bästa vänner. Om när hans liv gick sönder.

Mitt gick sönder 3 mars 2004. När jag fick ett telefonsamtal av min farmor som berättade att min pappa var död.

Mitt liv, mitt hjärta, min själ gick sönder. Jag trodde att min kropp rent fysiskt skulle gå itu av smärtan. Jag har varit med om en del skit i mitt liv. Men ingenting värre än detta. Inte före och inte efter. Den avgrundsdjupa smärtan.

Jag tar min egen panikångest vilken dag som helst före den smärtan.

Jag hade aldrig ringt min pappa på hans dåvarande telefonnummer, vi hade inte kontakt under de åren. Trots det hade jag memorerat hans nummer. När jag såg det på mobilen frös min kropp till is men hjärtat blev varmt. Jag blev rädd men glad över att pappa ringde mig. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig beskedet jag skulle få. Trots att jag ibland tänkt tanken att han kanske skulle hinna dö innan vi blev sams.

I den stunden försvann allt. Det spelade ingen roll att vi hade gått omvägar i två år när vi såg varandra. Det spelade inte längre någon roll att vi hade bråkat. Min pappa, min älskade pappa var död.

Helt plötsligt skulle jag leva ett liv där han inte fanns. Leva i en värld utan pappa. Det var den värsta känslan av ensamhet jag upplevt. Jag kände mig som en zoombie i några dagar. Jag tyckte att det var konstigt att världen snurrade, att människor jobbade, skrattade, levde. När min pappa var död.

Jag trodde att jag skulle dö. Jag vaknade på nätterna och fattade inte att jag levde. Hur kunde jag överleva med den smärtan i kroppen?

Det konstiga är att det går. På något sätt går det att leva vidare. Utan de vi älskar. Utan de som har varit så viktiga för oss. Det går till och med att älska, skratta och hitta lyckan igen. Världen är fattigare utan pappa. Men den är fortfarande vacker.

Ibland öppnar jag dörren till mitt rum i hjärtat där jag bär sorgen. Som nu. Då får smärtan komma fram. För i smärtan bor också kärleken till pappa. Den vill jag vara i ibland.

Jag funderade idag på vart pappa och jag hade varit idag om han levat. Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Jag vet inte om jag hade haft modet att lyfta telefonluren och talat om för honom att jag älskar honom. Jag vet inte om han hade haft modet att släppa in mig som vuxen, nykter. Det hade varit fint att få testa.

Jag har ingen slutkläm, inga sista ord. Min pappa fattas mig.

Är inte fullt så arg längre. Är inte arg alls faktiskt. Jag tycker fortfarande alla principer jag skrev i förra inlägget. Men känslan har släppt. För jag är rätt glad och nöjd över mitt liv generellt. Jag är tacksam för att leva det liv jag gör. Precis som för alla andra är vissa dagar kämpigare än andra. Då är det skönt att bloggen finns. Och ni som jag tycker om.

Camilla tycker att mina hjärna borde har jäst färdigt de där inläggen jag nämnde tidigare. Jag har ingen lust att skriva ut dem. Inte idag. Jag är mest bara arg. Arg och irriterad och för jävla trött på att vara fattig. Less på att känna av tandvärk och veta att jag inte har råd att gå till tandläkaren förrän i sommar. Less på att ständigt ha en gnagande oro i magen för ekonomi. Less på att se mitt skuldberg och less på kunna göra väldigt väldigt lite åt det.

Jag är inte intresserad av att shoppa eller resa eller ens gå på bio. Jag är trött på känslan att vara fattig. Jag säger fattig. Jag har mat på bordet och tak över huvudet men jag känner mig fattig ändå och tänker använda det ordet. Jag är less på att fundera över om jag har råd att delta i aktiviteter av ekonomiska skäl (jag pratar inte om fika och bio utan typ vänners födelsedagar, bröllop, nyårsfirande osv) jag är less på att inte vara säker på att jag kan köpa mig en ordentlig vinterjacka, jag är less på att inte känna mig fri.

Jag skulle kunna skaffa ett till extrajobb. Men jag vill inte. Jag vill inte det. Jag vill kunna lägga min tid på mina studier, och jag tycker inte att det är för mycket begärt. Jag tycker fan inte att det är för mycket begärt att jag också, trots att jag är student, har rätt till lite jävla fritid.

I samband med det här blir jag trött på debatten om studentekonomin i Sverige. För det finns en stereotyp bild av att en student bor i korridor, dricker öl och äter nudlar. I SVT:s debatt var det en gång en borgerlig debattör som sa: gå in på vilket campusområde som helst och se alla som dricker latte. Det var ett argument för att inte höja studiemedlet. Jag blir så arg så jag kokar. Den tjugolappen som jag kanske lägger på en latte lagar inte mina tänder!

Studenter är ingen homogen grupp. En del är unga, några bor hemma, andra har barn. En del av oss har haft ett liv innan plugget.

I mitt fall beror min ekonomiska situation förstås på att jag inte har varit ansvarsfull tidigare i mitt liv. Mina tänder mår dåligt på grund av det och det är förstås också därför jag har skulder att betala. Men så kan en student också se ut.

Jag tänker i alla fall hävda min rätt till en dräglig tillvaro med lite vila och mer sinnesro.

Kvällen blev en sväng på stan med Hannapajen. Det var skönt att komma ut och se lite folk. Det vill jag nog göra ibland tror jag. Gå ut på kvällstid alltså. Titta på avslappnat folk och vara lite glad.

Nu ska Harry (Potter) och jag gå och lägga oss.

Jag har flera blogginglägg på jäsning i hjärnan. Men istället för att baka ut dem lyssnar jag på julmusik, dricker té och känner på lyckan i magen.

Ja så är det.

Tänker att mod idag handlar om att trots ökat utanförskap, trots att klyftorna ökar, våga tro på att ett annat samhälle är möjligt. Ett samhälle där grupper inte ställs emot varandra och där välfärden räcker till alla.

Jag har varit på ett sjukt spännande studiebesök idag. Jag inser att jag har så många olika jobb jag vill testa på att jag kommer att byta jobb en hel del i mitt liv. Det är bra för lönebildningen också. Det är nog det enda sättet för en soc-tant att få hög lön, byta jobb ofta och/eller bli chef.

Födelsedagsfika

Pär tog några riktigt fina bilder från mitt firande. Titta särskilt på min snygga gudson Noel

Om att tillfriskna i offentligheten

Läste att William Petzäll, fd Sverigedemokrat, nu är frisläppt från sin LVM-vistelse. Tydligen är han nu klar med alkohol och droger. Han har nått sin botten. Nu ska han med sitt politiska uppdrag verka för bättre stöd för unga som hamnar i missbruk och beroende. De frågorna ska han driva i Riksdagen.

Jag får en klump i magen av två skäl.

1. Det går inte att tillfriskna från ett beroende i offentlighet. Det här är helt ovetenskapligt och bara utifrån mina egna erfarenheter. Men faktum är att vi med den här sjukdomen är för kåta på pengar, makt och offentlighet för att kunna göra den här resan i offentligheten. Det William inte verkar se är att för att kunna tillfriskna behöver vi avstå från det som triggar vår beroendehjärna. Så länge Petzäll inte är beredd att göra det, tvekar jag att han kommer att tillfriskna. Dessutom kommer han att konfronteras med mycket alkohol och säkert en del droger (kanske inte i Riksdagen, men ute i Stockholm om han tänker fortsätta röra sig där). Det är svårt i början. Supersvårt.

2. Man kan inte driva de här frågorna förrän man är klar med sitt eget beroende, och det blir man inte på tre veckors LVM-vistelse. Vi kan inte hjälpa andra innan vi har hjälpt oss själva. Det går inte. Det är dessutom ett problem att tro att han kan driva de här frågorna bara utifrån sina egna (dessutom ganska tidbegränsade) erfarenheter. Världen är större än William Petzäll, vården är större än de delar han konfronterats med. Att han nu "vet hur det går till" och vill förändra det, är ingenting annat än alkoholistiskt högmod.

Problemet är att Petzäll vet att han har bara den här mandatperioden på sig, han kommer inte att sitta i Riksdagen efter 2014 för inget parti vill släppa in honom. Så han kan inte lämna, för hans beroendehjärna är redan hooked på de 56000/mån han tjänar och på makten och uppmärksamheten han får genom sitt uppdrag.

Det är sorgligt. Därför att jag tror att det behövs fd. missbrukare, kriminella, psykiskt sjuka och andra brukare av välfärden i politiken. Jag är helt övertygad om det. Men som William Petzäll agerar nu tror jag att han snarare förstör för de han säger att han vill hjälpa. Det är mycket troligt att det blir svårare för exalkisar- och knarkisar att bli insläppta i partierna, om de tror att alla exare är och beter sig som Petzäll.

Så Petzäll, på riktigt. För att kunna hjälpa dig själv och de du säger att du vill företräda, avgå. Avgå och gör det du behöver, i lugn och ro. Du är värd det.

Trött, mätt, sockerkickad och alldeles alldeles nöjd. Godnatt!

Jag har verkligen så sjukt fina människor i min närhet. För fyra år sedan, när jag skulle fylla 24 hade jag varit nykter ett knappt halvår. Jag hade inte innan haft nyktra vänner hemma hos mig. Nu ville jag bjuda tillbaka det jag hade fått av andra och ställa till med kalas för första gången på många år. Allt inför det kalaset var än pärs. Det var skitjobbigt att bjuda folk för tänk om de inte ville komma? Vem var jag som trodde att folk skulle vilja umgås med mig egentligen? Min självkänsla var så låg att det här var fakta för mig. Jag fick lära mig att gå emot det och tog stöd av min bästis. När det sen var dags för kalaset kom Hanna och Camilla upp med tåget (jag bodde 5 mil norr om Västerås då) och jag var tokneurotisk. Jag var så rädd. Jag var så rädd att jag inte trodde att jag skulle kunna genomföra kalaset. Camilla och Hanna styrde upp planering och vi åkte in till stan och handlade, hämtade smörgåstårta och fixade allt som behövde fixas. Jag har vaga minnesflashar från den kvällen, för jag var så himla nervös. Men det gick. Det kom många vänner och det var en av de bästa kvällarna på många år då. Fortfarande är det en kväll jag minns med kärlek. Särskilt Camilla och Hannas hjälp.

Nu är jag inte fullt så neurotisk, men jag blir nervös och stressad. Då är det fint med vänner. Bror och Svägis som upplåter sin lägenhet, Camilla som lånar ut kläder och Anna som hjälper till med bak.

Jag är så otroligt lyckligt lottad!

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår


Världens bästa födelsedag. Jag älskar dig Camilla!

Om sociala barnavårdsutredningar

Nu har jag tittat på hela Uppdrag Granskning och Debatt från i veckan. Jag har lyssnat en del på efterreaktionerna men inte hunnit se hela programmen tidigare. För er som eventuellt har missat handlar programmet om två barn som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga för att socialtjänsten fått in en anmälan om att pappan utsatt barnen för sexuella övergrepp. Det visade sig vara felaktigt och nu menar man att familjen kränkts genom agerandet från socialtjänst och rättsväsende.

Det är otroligt svårt att sakligt försöka reda ut, bena upp och bemöta det som framkom i Uppdrag granskning, för att UG är inte sakligt. De bygger upp en dramaturgi som får oss att reagera emotionellt istället för intellektuellt. För att bara nämna några exempel säger reportern flera gånger i programmet att föräldrarna misstänkts för övergrepp och medhjälp till sexuella övergrepp på sina EGNA barn. Med stark betoning på egna, för att vi ska reagera och tycka att det är fruktansvärt att bli misstänkt för övergrepp på sina EGNA barn. Men faktum är: Det finns föräldrar som begår övergrepp på sina egna barn. Även det behöver socialtjänsten utreda.

I det här vill jag inte ta ställning för rätt eller fel, jag vill bara exemplifiera att UG inte bara vill granska, de vill få oss att reagera starkt känslomässigt.

Ett annat exempel är att de tre-fyra gånger i programmet nämner att pappan fördes till rättegång med handfängsel. Detta för att vi ytterligare ska förstå vilken kränkning han utsattes för. Han var inte bara häktad utan fördes även bort i HANDFÄNGSEL! Fy fan, är det meningen att Svensson ska tänka. Men det vi inte tänker är att så fungerar kriminalvården i Sverige, och han var misstänkt för ett brott. Ett allvarligt brott.

Det här var en "välartad familj" fan vad jag hatar det uttrycket, men en man och en kvinna som de flesta i Sverige känner igen sig i. De bor superfint, är snygga, vältaliga, trevliga och känslosamma i TV. Men faktum är, att de fortfarande kan vara sexualförbrytare. Nu var de inte det, men jag kan inte se att de har blivit kränkta av rättsväsendet för att de har blivit utredda när de har blivit anmälda för ett brott. För så ska vårt rättsväsende fungera tycker jag.

Det fanns uppenbara fel i polisens utredning som de också medgav, trots det lade sig inte känslostormen. Varför? För att vi hade önskat att socialtjänst och polis inte skulle ha tagit anmälan om sexuella övergrepp på allvar? De var oskyldiga, hon som genomförde samtalet med flickan medgav när hon sett filmen att hon gjorde fel, de dömdes inte. Så långt allt väl.

När det gäller socialtjänstens utredningsförfarande. Om en anmälan kommer in om att ett barn far illa är socialtjänsten tvungen att agera. Agera innebär sällan tvångsomhänderta. Men om misstanken är så pass stark att man misstänker att barnens hälsa eller utveckling löper påtaglig risk att skadas och man bedömer att man inte kan avvakta rättens beslut för att barnen riskerar att skadas mer finns lagligt stöd för att tvångsomhänderta. Skälet till att man inte pratar med föräldrarna först kan vara ur skyddsaspekt för barnen.

I en förhandsbedömning, som är första steget innan utredning, får socialtjänsten inte kontakta andra än anmälaren och den anmälan rör. Man får inte ringa runt till släkt, vänner, dagis eller andra instanser. Av respekt för den enskildes integritet. När man sen inleder en utredning har man möjlighet att inhämta de uppgifter man behöver för att kunna göra en saklig utredning. I det här fallet verkar det finnas en del brister i utredningen, det gör det nog i många utredningar, men därmed inte sagt att agerandet i sig var felaktigt.

Jag tänker på den hårda tonen mot socialtjänsten, jag tycker att det är bra att socialtjänsten granskas. Det tycker de flesta inom socialtjänsten. Jag tycker att det är en demokratisk vinst också att socialtjänsten granskas av media (som inte granskar dem utifrån lagstiftning) för att de ska bli bättre på alla områden. Det här tror jag de flesta socionomer håller med om. Däremot behöver kritiken vara rimlig, korrekt och saklig. Det är inte sakligt att granska ett beslut utifrån föräldrarnas perspektiv när beslutet är fattat utifrån barnens perspektiv. Lagstiftningen är inte till för att skydda föräldrarna och det tycker jag är bra.

De förhållanden som framkom som jag tyckte verkade vara felaktigheter (kom ihåg nu att jag inte läst utredningen utan detta är bara utifrån TV) var förstås att man inte mer kritiskt granskade polisförhören. Sen vet jag inte vilka kontakter man tog i utredningen och vilka personer och instanser som har kommit till tals i den, så det är omöjligt för mig att uttala mig om.

Att göra sociala barnavårdsutredningar är det absolut svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Ingen är absolut perfekt i sitt yrke. Men jag tror att socialarbetarkåren utvecklas, jag tror att man blir bättre på att göra utredningar även om vi aldrig kommer att bli perfekta. Jag hoppas att socialtjänsten alltid kommer att utvecklas i alla fall.

Sen behövs forskare som Bo Edvardsson (som var med i Debatt) som kan föra ut till socialsekreterarna var det brister, så att de kan fortsätta att bli bättre. Men det betyder inte att det är allt igenom dåligt. Den svartvita onyanserade bilden köper jag inte, långt ifrån.

Socialtjänsten har att göra en utredning, förvaltningsrätten har att fatta beslut. Förvaltnníngsrätten beslöt att barnen inte skulle omhändertas, det betyder inte att socialtjänsten skulle gjort annorlunda. Det är som att säga att en polisutredning var helt fel för att personen inte dömdes i rätten. Finns en misstanke ska en utredning göras. För barnens skull.

Sen blir det konstigt i debatten när journalister är okunniga i ämnet de granskar. UG hade ingen information om hur lagstiftningen ser ut, men mycket kritik mot agerandet. UG var som en enda röra av missnöje, men det var aldrig riktigt tydligt vart man tyckte att felet hade begåtts. Det som flest gånger har betonats var att man omhändertog efter ett enda samtal. Och det tycker inte jag är felaktigt. Inte när man misstänker att barn utsätts för övergrepp. Sen får man gärna sakligt och kritiskt granska förfarandet. Det är viktigt. Men den här emotionella stormen är inte rimlig.

Veckan med stjärnglans

Imorgon fyller jag år. I mig finns en känsla av stjärnglans och magi inför födelsedagen, det har det alltid gjort. Det är samma sak med julen. Kontrasten har tidigare varit total eftersom att de här dagarna oftast gav ångest när jag var liten och ung vuxen. Men på senare år har jag gjort om dem till att bli fina och magiska och precis så som jag vill ha dem. Eller i alla fall födelsedagen, jag jobbar fortfarande på det där med julen. Jag älskar att ha en födelsedagsvecka. Varje gång jag ser vilket datum det är blir jag pirrig i magen och tänker att snart är det dags. Och nu är det verkligen snart dags. Jag ser verkligen fram emot att få fira dagen jag föddes.

Jag ser fram emot en ganska lugn födelsedag med kalasfix med svägis och häng med bästis och liten gudson. Och sen ser jag förstås fram emot lördagen som innebär bakning med bästa Anna och Amelie och sedan kalas med familj, släkt och vänner.

Jag tror att det som gjort knepet är att jag inte längre förväntar mig saker. När jag var liten blev jag besviken för att min pappa och min mormor glömde bort att jag fyllde år och för att vi sällan hade råd att få mycket eller dyra presenter, eller ha stora kalas.

Nu har jag givit upp med mormor, pappa finns inte och presenter är inget jag behöver längre. Istället har det varit viktigt för mig att få ha alla jag bryr mig om nära, och det får jag! Jag känner mig så lycklig när jag tänker på alla vänner som kommer!

Det är riktig lycka!

Det värsta med härskartekniker...

Igår klev jag in i en twitterdebatt mellan Linus Bylund (SD) och Soran Ismail. Mitt inlägg var inte alls sakligt, det erkänner jag gärna (det var inte meningen heller). Bylund mötte det med att kalla mig ointelligent. När jag svarade slutade han svara mig och började vända sig mot Soran Ismail och lägga ansvaret för mina tweets på honom (jag var ett puckat Soran-fan). Han inte bara förminskade mig, han ignorerade alltså mig och skrev om mig istället för till mig. Jag skrattade förstås bara först och tyckte att det var superlöjligt och ganska kul (och det bekräftade bara samtliga mina fördomar om SD-politiker). Men senare under dagen kom jag på mig själv flera gånger med att tänka små tankar om att "jag skulle varit tyst", att "jag gjorde bort mig" och att "det var ju en låg nivå på mina tweets".

Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.

Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.

Om varför jag inte kommer vilja jobba med mitt yrke

Det är faktiskt så illa. Anledningen till att det är illa är för att det inte är av olust som jag känner att det kan bli svårt för mig i framtiden att jobba inom socialtjänsten, det är på grund av de politiska besluten som fattas. Det är nämligen så att det kallare samhällsklimatet även har nått socialtjänsten. Socialtjänsten ställer krav på medicinskt underlag och tittar på arbetsförmåga. Om du har arbetsförmåga och inte följer planering kan du bli av med ditt försörjningsstöd. Jag tycker inte att det här är dåligt. För vissa. Vissa individer behöver ha den typen av krav på sig.

Det som gör mig livrädd är att det nu börjar pratas om från Alliansregeringens sida att det ska gälla samtliga som uppbär ekonomiskt bistånd. Idag är det alltå (i teorin i alla fall) upp till en (i bästa fall) utbildad och yrkeskunnig socialsekreterare att göra upp en planering för förändring. För de flesta är målet jobb, en del som står långt från arbetsmarknaden har andra mål först, det kan exempelvis handla om drogfrihet och så vidare. Men poängen är att det är kunniga socialarbetare som tillsammans med klienten avgör vilka steg som bör tas.

Det kan inte vara ett generellt politiskt beslut som ska gälla alla!

För alla fixar inte de kraven. Alla har inte förmågan, inte alltid i alla fall. Att då dra in försörjningsstödet och hänvisa människor till de ideela organisationernas välgörenhetsarbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Här ser vi till att människor har mat på bordet och tak över huvudet först, sedan erbjuder vi stöd till förändring.

Att tro att det bästa sociala förändringsarbetet handlar om att ge avslag på ekonomiskt bistånd är ett hån mot alla yrkeskunniga, engagerade och utbildade socialarbetare. Om man istället testade att minska arbetsbelastningen för de som arbetar med ekonomiskt bistånd och ger dem förutsättningar för att bedriva ett kvalificerat socialt arbete, skulle färre bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är jag säker på. Och vi skulle kunna lyckas med det utan att dra undan mattan för redan utsatta människor.

Om den här förändringen skulle bli verklighet kan jag inte jobba med ekonomiskt bistånd. Jag kan inte utbilda mig i sju terminer för att sedan vara otrogen mot mina ideal och mina värderingar. Det går inte.

Världens bästa kväll. Middag med härliga tjejer och en sambo. Sjukt god mat! Verkligen sjukt god mat. Och välplanerad och omhändertagande värdinna. Jag är impad. Nu ska jag sova. Markus och Hanin: Tack för värmen :)

Kvinnlighet?

Hanin har en gång önskat att jag ska börja använda mig av rubriker igen. Jag provar.

När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".

Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.

Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.

Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?

Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.

Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.

Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.

Ni vet den där känslan när man glömt att man synkat twitter och Facebook och så twittrar man mer öppet än man ville facebooka och när man kommer på det är det redan försent, folk har redan likat. Mm. Den känslan.

(Upplägget stulet av roliga fembarnsfarsan, om ngn twittrar och letar kul folk att följa).

Nu blir det jag, sängen och Melrose Place. Det här är det bästa med höst och vinter. Jag behöver inte ha dåligt samvete alls för att jag går och lägger mig tidigt!

Och så en bra artikel av Lena Sommestad om någon hemmafruundersökning som jag har missat. http://www.blogger.com/img/blank.gif

Palestina är ny medlem i UNESCO. Sverige röstade emot. Inte för att man principiellt inte är för att Palestina tas upp som fullvärdig medlem utan för att man vill avvakta säkerhetsrådets beslut om huruvida Palestina ska få bli fullvärdig medlem i FN. Sveriges regering har inte heller i den frågan uttryckt en tydlig uppfattning. Jag tycker att det här är ett problem. Jag kan förstå att Obama befinner sig i en knepig situation inrikespolitiskt och att han av strategiska skäl måste attrahera den proisraeliska massan. Jag gillar det inte men jag förstår det. Men jag förstår inte Carl Bildt och jag förstår inte Fredrik Reinfeldt. Vad har de att förlora på att tydligt ta ställning för att Palestina ska få bli en egen stat. Vilka intressen företräder de egentligen?

Jag vet inte hur många som kan känna igen sig i det här men jag får en liten klump i magen varje gång det ringer och numret inte finns inlagt. Jag tror att det har med att göra att jag en tid i livet levde med lögner och skam och då svarade jag inte om jag inte visste vem det var som ringde. Den känslan finns kvar lite grann fortfarande. Nu får jag i alla fall värsta tillfället att öva, eftersom att jag har blivit av med alla kontakter så är de flesta som ringer inte inlagda. Spännande.

Jag har ju verkligen längtat efter tid i lugn och ro för mig själv. Nu när jag har det vet jag liksom inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Jag känner mer än jag vill när jag tar det lugnt.

Problemet är inte att jag inte har saker att göra, det har jag om jag vill. Jag kan också välja att låta bli att göra saker. Problemet är att oavsett vad blir jag inte nöjd. Så problemet är inte praktiskt.

Klockan är bara tio och jag känner mig redan alldeles uppfylld av en massa känslor. Fint är det. Dagen började med att jag kom ihåg att Nallen (klasskamrat) gifte sig med sin Frenne igår. Sen när jag pratade med Hanin kom jag ihåg alla vänner som ska gifta sig framöver. Anna och Gabbe först nu i december, sedan nästa sommar ska Hanin och Samir gifta sig, två andra vänner ska också få varandra (som jag inte vet hur offentligt det är ännu) och min ena lillkusin ska också gifta sig då. Det är så fint att jag gråter lite bara av att tänka på det.

Sen tittade jag på "Så mycket bättre". Jag vet inte när det hände, men efter 25 någonstans började jag helt plötsligt uppskatta TV-program med en emotionell attraktion i. Jag tycker att "Så mycket bättre" har det. Det är så vackert att se de helt olika artistiska uttrycken tolka varandras låtar, och se den reaktionen och respekten det väcker.

Jag har skrivit förut om delar i en samhällsförändring som jag ser och ogillar. Här kommer fortsättningen.

Jag kommer ihåg en händelse från första terminen på socionomprogrammet. Vi hade seminarium och en klasskompis berättade om en förälder hon sett på ett tåg som klivit av tåget för att röka (tror jag) och lämnat sitt barn ensamt. Jag tror det var själva händelsen. Flera i min klass blev upprörda och sa: "Jag fattar inte hur man kan göra så" och "Vad är man för förälder då egentligen?". (Det hände något, barnet blev rädd eller något sånt). Det gör ont i hela mig när jag hör dömanden som de där. Jag gör det säkert själv också, jag är inte felfri. Men jag försöker välja ett förhållningssätt där jag tänker att det finns en förklaring till allt. Och jag väljer att tro att alla människor i alla situationer gör så gott de kan utifrån sin förmåga. Det underlättar i min profession eftersom att jag vill känna med klienterna hellre än emot dem.

Det jag ogillar är att jag tycker att det börjar kännas som att det är omodernt att försöka se att människor blir till i en kontext. Att vi inte är öar. Idag är det modernt att lägga ansvaret på individen, i och med det blir också felandet individens ansvar. Det leder i förlängningen till att vi inte längre tror att människor gör så gott de kan.

Jag tänker att vi människor är så otroligt komplicerade, vi reagerar utifrån tidigare händelser och erfarenheter på ett helt omedvetet sätt. Det innebär att en förälder som själv aldrig lärt sig att älska kärleksfullt, har svårt att ge det vidare. Då mår jag dåligt av en samhällsattityd som lägger ansvaret på föräldern. Hela ansvaret. För det kommer i förlängningen spegla av sig på den hjälp samhället erbjuder tror jag. Och det är på allvar ett problem.

Och Skymmningsängeln: Jag lyssnar på Carolas kristna låtar. De är fantastiska. Testa Credo! <3

Går runt hemma och plockar lite. Lyssnar på Carola i spotify och känner att livet är ganska bra trots allt.

Jag har uppdaterat min mobil och blivit av med alla mina kontakter. Messa mig om du tycker att jag bör ha ditt nummer.

Mina fredagsfunderingar idag handlar om ett samhälle som håller på att glida isär. Om en generation som växer upp i ett samhälle som inte längre präglas av att vi tillsammans tar oss framåt. Istället växer de som har upp med en rädsla för dem som inte har. Rädd för att de ska ta något från oss. Rädd för att de ska bränna min bil eller råna mig på min mobil.

Sen finns det de som växer upp i tron om att vi skiter i dem. Att de som har ändå inte bryr sig om oss. Och de har rätt. För vi frågar inte. Vi skiter i. Det handlar om inställning, säger vi. Det handlar om vilja och engagemang. Alla kan ta sig uppåt. Om de bara vill. Men de vill inte. De är lata.

Vi har givit upp. Vi skär ner på utbildningsplatser och försvårar för dem att läsa högre utbildning. Vi urholkar de sociala trygghetssystemen och köper oss privata försäkringar. Vi tänker att det där med en generell välfärd kanske inte var för oss i alla fall. Det är nya tider.