Jag är trött på att höra kristdemokrater säga att politiker inte bör bestämma hur dagarna i föräldraförsäkringen ska fördelas. Att det ska avgöras "hemma vid köksbordet". Det är så naivt och dumt att uttrycka sig på det sättet. För det är ju inte så att våra köksbord existerar i ett vaccum. Det är inte så att vi kliver in innanför dörren hemma och genast slutar påverkas av vad som händer ute i världen. Vi stänger inte dörren för ojämställdheten, bara för att vi kliver in innanför hemmets dörrar. Tvärtom faktiskt. Det är i hemmen vi kan börja välja aktivt att göra annorlunda, att vara jämställda, att dela lika.
Enligt Försäkringskassan tog kvinnor ut 76,9 % av föräldraledigheten förra året. 23,1 % togs alltså ut av män. Helt utan att politiker lägger sig i. Förutom de vikta så kallade pappamånaderna får man ju idag välja själv. Och ni ser vart vi hamnar.
Jag tror inte att valfrihet i det här sammanhanget existerar. Jag tror inte att om män och kvinnor hade samma inkomst, status på arbetsplatsen, om båda könen fostrades till att bli föräldrar så tror jag inte att uttaget hade sett ut som ovan. Jag tror att vi hade delat mer lika. För jag tror att vi vill det. Jag tror att majoriteten av föräldrar vill dela dagarna lika, men på grund av ekonomiska och sociala skäl gör man det inte.
Jag tror att det hänger ihop. Jag tror att kvinnor har lägre lön och sämre status på arbetsmarknaden för att vi är hemma mer, för att vi tar ut fler VAB-dagar och går oftare tidigt för att hinna med föräldramötet. Det här avspeglar sig i hur vi blir betraktade på arbetsmarknaden. Vi är den primära föräldern. Inte en del i ett lag.
Det är förstås vanskligt att lagstifta om en förändring som kommer att drabba vissa familjer ekonomiskt. Men jag tror att det är så man måste göra. Jag tror att det är det enda sättet att på sikt förändra synen på föräldraskapet.
Historiskt är det svåra politiska reformer som pushat på jämställdhetsutvecklingen. När gifta par slutade sambeskattas i Sverige på 1970-talet kom kvinnor på allvar ut på arbetsmarknaden. En tråkig skatteteknisk reform som fick avgörande konsekvenser för kvinnors möjligheter att arbeta. Jag kan tänka mig att den inte möttes med öppna armar av de familjer som trodde att de inte skulle klara sig ekonomiskt. Idag är det en självklarhet i de flesta familjer i Sverige att båda i relationen ska bidra till försörjningen.
Jag är övertygad om att en helt individualiserad föräldraförsäkring är 2000-talets stora jämställdhetsreform. Frågan är, åt vilket håll vill vi driva utvecklingen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar