Jag kommer bli den första kvinnan i min släkt som tar en akademisk examen. Vi har inte särskilt många välutbildade män i min släkt heller, faktum är att vi inte har så många män. De har genom generationerna lyst med sin frånvaro.
Jag kommer inte från en släkt där kvinnorna har varit hemmafruar. Tvärtom, kvinnorna i min släkt har fått göra allt. Vara ensamt ansvarig för försörjning och uppfostring under de långa perioderna i barnens liv. Männen har kommit och gått. Några (som min pappa) har stått bredvid, som en lekfarbror varannan helg. Men vardagen, de stora besluten, kostnaderna och engagemanget har mamma stått för.
En klassresa gör man inte ensam. Det är inte enbart min förtjänst att jag pluggar på högskola.
Det är tack vare att min mamma, min mormor och de andra kvinnorna i släkten har gjort så gott de har kunnat med att bryta med tidigare generationers destruktiva mönster.
För man ärver sin klasstillhörighet. Man kan ärva sina föräldrars bördor, smärtor och skam.
Min mormor gjorde det bästa hon kunde med att göra annorlunda. Mamma i sin tur gjorde sitt bästa.
Tack vare det har mitt liv varit lättare än deras, mina bördor lättare och tack vare att jag har försökt att göra lite mer, har jag också kunnat lägga energi på att studera.
Jag är så himla tacksam för vår historia. Den är i många fall tung, vi har alla haft våra olika smärtor att slåss emot, våra olika kamper. Men det har också gjort oss till de vi är idag. Det skulle jag inte byta bort mot någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar