Jag älskar att mina drömmar förändras med mig. Jag älskar att veta åt vilket håll jag vill men inte exakt vilken väg jag ska ta dit. Jag älskar att jag tänker att målet är vägen, att det kanske inte finns en given destination och att jag gärna ändrar resväg och slutmål massor med gånger.

Det är en befrielse att lära känna mig själv. Att lära mig att se vem jag är, så jag vet vart jag vill.

Jag fick till mig en tankeställare igår. Mitt eget behov av hjälp är mindre idag, då kanske också mitt behov av att hjälpa andra är mindre. På något sätt är det kanske så? Att det är genom att arbeta med andra vi arbetar med oss själva. Att det i sig är en av drivkrafterna.

Jag älskar att min passion börjar blomstra upp igen. Mitt engagemang tar mer och mer utrymme i mig och igenom mig igen, det är härligt!

Förresten, om jag bodde i Stockholm skulle jag vara medlem i Hjärta - http://cordialis.wordpress.com/tag/socialdemokraterna/