Jag har tittat igenom ett gäng avsnitt av det fruktansvärda programmet "Värsta pojkvänsakademin" som går på TV 3. Jag tänker inte ägna ett blogginlägg om varför jag tycker att det är ett osmakligt och direkt olämpligt koncept. Jag tänker istället reflektera kring ett av de vanligare relationsproblemen bland paren. Svårigheten att våga vara emotionell.
Jag blir otroligt provocerad av några av kommentarerna i programmet, när en av killarna talar om för sin fru "att hon ju inte är den vackraste tjejen på jorden" exemeplvis. Jag blir ledsen också när ett av paren valt en gemensam strategi för att slippa vara i den jobbiga intimiteten, de titulerar varandra som cp och mongo när de ses, det är samma par som inte klarar av att säga att de älskar varandra.
Skälen till att jag blir känslomässigt berörd är förstås för att jag känner igen mig. Jag vet ju inte hur det är för dem, men jag har levt en stor del av mitt liv och skämtat på andras bekostnad, oftast har det handlat om de som stått mig närmst. Där jag växte upp var liksom inte en ärlig intimitet något som värderades högt. Vi värderade intensitet - sex, gräl och drama. Där var vi trygga på något sjukt sätt.
Att våga vara intim och i sig själv var töntigt. Det är inte förrän nu som jag har börjat förstå skillnaden och som jag har börjat förstå att det är modigt att våga vara emotionell. Att våga vara ärlig utan drama. I min värld är det de modigaste människorna. De som vågar vara ärliga i sin kärlek utan att gömma sig bakom drama och intensitet. Det är mina förebilder idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar