lördag 29 oktober 2011

Jag har skrivit förut om delar i en samhällsförändring som jag ser och ogillar. Här kommer fortsättningen.

Jag kommer ihåg en händelse från första terminen på socionomprogrammet. Vi hade seminarium och en klasskompis berättade om en förälder hon sett på ett tåg som klivit av tåget för att röka (tror jag) och lämnat sitt barn ensamt. Jag tror det var själva händelsen. Flera i min klass blev upprörda och sa: "Jag fattar inte hur man kan göra så" och "Vad är man för förälder då egentligen?". (Det hände något, barnet blev rädd eller något sånt). Det gör ont i hela mig när jag hör dömanden som de där. Jag gör det säkert själv också, jag är inte felfri. Men jag försöker välja ett förhållningssätt där jag tänker att det finns en förklaring till allt. Och jag väljer att tro att alla människor i alla situationer gör så gott de kan utifrån sin förmåga. Det underlättar i min profession eftersom att jag vill känna med klienterna hellre än emot dem.

Det jag ogillar är att jag tycker att det börjar kännas som att det är omodernt att försöka se att människor blir till i en kontext. Att vi inte är öar. Idag är det modernt att lägga ansvaret på individen, i och med det blir också felandet individens ansvar. Det leder i förlängningen till att vi inte längre tror att människor gör så gott de kan.

Jag tänker att vi människor är så otroligt komplicerade, vi reagerar utifrån tidigare händelser och erfarenheter på ett helt omedvetet sätt. Det innebär att en förälder som själv aldrig lärt sig att älska kärleksfullt, har svårt att ge det vidare. Då mår jag dåligt av en samhällsattityd som lägger ansvaret på föräldern. Hela ansvaret. För det kommer i förlängningen spegla av sig på den hjälp samhället erbjuder tror jag. Och det är på allvar ett problem.

Och Skymmningsängeln: Jag lyssnar på Carolas kristna låtar. De är fantastiska. Testa Credo! <3

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ok! Ddem är fina! Tänkte först det var främling!

Hanin sa...

Du kommer att bli en helt fantastisk soc-tant!
/Anonym