måndag 19 december 2011

Julen

När jag var liten hade jag stora drömmar om julen. Jag ville att vi skulle träffas i familjen och släkten, tycka om varandra, få och ge fina julklappar och bara vara glada. Oftast blev det inte riktigt så.

Det brukade börja magiskt med att jag och brorsan fick öppna varsin julklapp vid midnatt redan. Vi fick välja själva från paketen under pappas gran. Pappa hade samma fula plastgran varje år. Med samma fula dekoration. Våra gamla smällkarameller från dagis. Men det var verkligen magiskt.

Själva firandet ägde sedan rum hos farmor. Firandet i sig var ofta trevligt, även om jag har minnen av att vi fick minst julklappar (och billigast) eftersom pappa aldrig hade så mycket pengar. Jag minns att jag brukade skämmas och hoppas att ingen såg att jag inte fick så många. Oftast hade jag ursäkterna på lut, äsch jag vill ju inte ha så mycket i år.

När vi kom till skolan och skulle berätta vad vi fått lärde jag mig att få det att låta som mer än det var. Om jag exempelvis hade fått en CD-skiva och en tröja kunde jag säga: åh jag fick mycket, typ musik och kläder och sånt. Eller: jag kommer inte riktigt ihåg, det viktigaste var senaste Green Day-skivan och en assnygg tröja, sen minns jag inte riktigt.

Oftast (nästan varje år)slutade firandet med att pappa blev arg på farmor. Oftast smällde han igen dörren hårt och gick. Oftast satt brorsan och jag pliktskyldigt kvar och skämdes. I en så där kvart kanske. Innan vi vågade gå. Då gick vi hem till pappa och spelade TV-spel istället.

Vårt julfirande fick ett abrupt slut när pappa och jag blev osams. Då kunde jag inte längre vara med hos farmor. Om jag ska vara helt ärlig minns jag inte riktigt hur mina jular sedan dess har sett ut. Någon gång har mamma, brorsan och jag ätit tacos tillsammans.

Sen jag blev nykter har julen varje år inneburit ångest. Ångest för det som har varit och för det som är.

En sak vet jag. Utanförskapet är aldrig så stort som under julhelgen. Det spelar ingen roll om jag svär dyrt och heligt att jag trivs med att inte fira. Min skam lever sitt eget liv och vet att det beror på att jag är ensam. Att ingen vill fira med mig. Så har min sanning sett ut. Även om det inte är den faktiska sanningen.

Min lösning blev att jobba. De senaste jularna har jag sett till att boka upp mig på jobb. För att slippa be om att få vara med någonstans. Jag har firat med brorsans familj några gånger och med mamma halva dagen förra året, innan jag skulle iväg till jobbet.

I år är första året som jag inte jobbar. Jag ska vara ledig och fira hemma hos mamma. Vi köper inga julklappar men vi äter tillsammans.

Jag har valt att inte ha ångest i år. Jag har valt att dricka glögg och tända ljus på advent. Jag har valt att lyssna på julmusik och känna att jag är värd att fira, mysa och ha det fint. I det finns en otrolig läkning.

Ett tag hade jag dåligt samvete för att jag har valt att njuta av julen i år. Jag tänkte att det finns så många som känner utanförskap. Men faktum är, de känner inte mer innanförskap för att jag väljer bort julmusiken. Tvärtom får jag ge mig det jag inte fick som barn. En lugn och harmonisk jul i kärlek.

Och det mina vänner, är på tiden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Känner igen mig massor av det du skriver!

Kärlek till dig,

Petra

Maggie sa...

Du förtjänar en lugn och vacker jul, Johanna. Jag tycker för övrigt väldigt mycket om dig och din blogg, så tack för att du delar med dig av dina tankar.