Jag är en otroligt engagerad person. Jag vet inte vart ifrån det kommer eller ens när det startade. Jag kommer ihåg att jag redan i mellanstadiet hade tydliga idéer om saker, jag och en klasskompis ordnade en spontan antirasistdemo på ett friidrottsevenemang där alla skolor i V-ås deltog för att det var en skola med många rasister på med. På högstadiet ordnade jag, ensam, en namninsamling när skolans bibliotek skulle flytta (eller kanske stänga, jag minns inte). Det var kanske inte superkonstigt att jag var den som ville gå med i SSU när de kom till skolan. Ingen högoddsare direkt.
Jag märker ofta att jag är mer engagerad generellt än andra. Det beror inte på mitt politiska medlemskap, engagemanget kom först och har funnits kvar även när jag inte varit aktiv i ett politiskt parti. Jag tror att det ligger i min personlighet helt enkelt. Visst har en del lärare och andra uppmuntrat mitt engagemang, min mamma har alltid varit otroligt stolt. Men jag har också varit med om att blivit tillbakahållen, skrattad åt och förlöjligad. Mer det senare faktiskt. Så det kan inte vara skälet till engagemanget.
Jag kan bli så otroligt provocerad av den passivitet som finns idag. I min klass är vi en handfull som engagerar oss i det som ger lite guldkant på utbildningen, i studentrepresentation och annat. På arbetsplatser är jag van vid att de flesta tycker väldigt mycket runt fikabordet men sen när möjligheten kommer att vara ärlig låter man bli. Jag är ofta väldigt ensam i att framföra kritik som jag trott att flera varit överens om.
Helst vill jag slå in engagemang i andra. För vi får faktiskt det samhälle vi förtjänar. Vi får den utbildning vi förtjänar och den arbetsplats vi förtjänar. Vågar vi inte säga ifrån, skriva en insändare, ringa en politiker eller ordna en demonstration på torget, kommer troligtvis ingen förändring heller att ske.
Alla behöver inte göra allt. Jag gör mycket för att jag vill. Men om de flesta inte gör något alls, kan vi inte räkna med att det de få gör kommer att få någon effekt. Det är min rädsla. I ett samhälle där fler och fler blir tysta hörs inte de få som skriker högst heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar