Igår klev jag in i en twitterdebatt mellan Linus Bylund (SD) och Soran Ismail. Mitt inlägg var inte alls sakligt, det erkänner jag gärna (det var inte meningen heller). Bylund mötte det med att kalla mig ointelligent. När jag svarade slutade han svara mig och började vända sig mot Soran Ismail och lägga ansvaret för mina tweets på honom (jag var ett puckat Soran-fan). Han inte bara förminskade mig, han ignorerade alltså mig och skrev om mig istället för till mig. Jag skrattade förstås bara först och tyckte att det var superlöjligt och ganska kul (och det bekräftade bara samtliga mina fördomar om SD-politiker). Men senare under dagen kom jag på mig själv flera gånger med att tänka små tankar om att "jag skulle varit tyst", att "jag gjorde bort mig" och att "det var ju en låg nivå på mina tweets".
Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.
Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar