Jag har verkligen så sjukt fina människor i min närhet. För fyra år sedan, när jag skulle fylla 24 hade jag varit nykter ett knappt halvår. Jag hade inte innan haft nyktra vänner hemma hos mig. Nu ville jag bjuda tillbaka det jag hade fått av andra och ställa till med kalas för första gången på många år. Allt inför det kalaset var än pärs. Det var skitjobbigt att bjuda folk för tänk om de inte ville komma? Vem var jag som trodde att folk skulle vilja umgås med mig egentligen? Min självkänsla var så låg att det här var fakta för mig. Jag fick lära mig att gå emot det och tog stöd av min bästis. När det sen var dags för kalaset kom Hanna och Camilla upp med tåget (jag bodde 5 mil norr om Västerås då) och jag var tokneurotisk. Jag var så rädd. Jag var så rädd att jag inte trodde att jag skulle kunna genomföra kalaset. Camilla och Hanna styrde upp planering och vi åkte in till stan och handlade, hämtade smörgåstårta och fixade allt som behövde fixas. Jag har vaga minnesflashar från den kvällen, för jag var så himla nervös. Men det gick. Det kom många vänner och det var en av de bästa kvällarna på många år då. Fortfarande är det en kväll jag minns med kärlek. Särskilt Camilla och Hannas hjälp.

Nu är jag inte fullt så neurotisk, men jag blir nervös och stressad. Då är det fint med vänner. Bror och Svägis som upplåter sin lägenhet, Camilla som lånar ut kläder och Anna som hjälper till med bak.

Jag är så otroligt lyckligt lottad!