Jag orkar inte skriva egentligen, jag är för trött. Men jag vill skriva om en sak.

För åtta år sedan idag träffade jag min pappa i livet för sista gången. Jag kramade honom och vi pratade. Tre månader senare dog han. Juldagen har sedan dess varit tung. Eftersom att jag har svårt att erkänna och visa sorg har jag gömt mig. Ibland har jag gråtit på toaletten för att sedan le och vara social.

Nu börjar det förändras. Camilla och Ken har börjat med en ny tradition som innebär middag med familjerna. Dagen går inte längre lika tydligt i saknadens tecken. Jag kan idag bara vara medveten om att det är den dagen. Säga det om det känns tungt, men samtidigt se det fina i det nya som kommit till. Det är verkligen fint.