Kvinnlighet?

Hanin har en gång önskat att jag ska börja använda mig av rubriker igen. Jag provar.

När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".

Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.

Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.

Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?

Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.

Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.

Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.