Om kvinnoförtryck

Att vara feminist är ungefär som att springa supersnabbt mot en orkan. Man blåses tillbaka med kraft men fortsätter ihärdigt att springa. Så känns det ibland.

Jag har pratat om samma strukturer, samma symptom och samma orättvisor sedan jag var 16 år. Inte ens statistiken ser särskilt annorlunda ut sedan dess faktiskt. Jag kan nästan använda samma siffror idag.

Jag börjar tänka att patriarkatet nästan är den svåraste strukturen att bekämpa. Just för att patriarkatet har lurat oss att tro att det inte existerar.

De allra flesta människor erkänner gärna att vi har rasistiska strukturer i Sverige, de kan se att det är svårare att få jobb och bostad med ett utländskt namn. Att vi föds in i olika klasser som bestämmer våra möjligheter inför framtiden är de flesta också benägna att hålla med om. Men att det finns ett kvinnoförtryck. Nej där går faktiskt gränsen.

Patriarkatet har lyckats med sitt mål, att få oss att tro att vi lever jämställt. Att kvinnor inte alls förtrycks, det kanske till och med är så att det finns ett mansförtryck istället? I alla fall enligt vissa debattörer.

Och i allt det här står några av oss och skriker oss hesa. Svaren vi får är oftast: men sluta skrik, vi har det bra, okej kvinnor tjänar lite mindre och visst finns det ett sexuellt våld som är problematiskt, men det handlar inte om samhälleliga strukturer. För det handlar om vadå? Att kvinnor är mindre kompetenta och att män är utrustade med en djuriskt sexualdrift? Nej det handlar om patriarkatet. Basta.