Jag ska snart börja skriva. (Dokumentet ligger faktiskt öppet nere på verktygsfältet). Jag behöver bara skriva av mig lite. Moderaterna har partistämma. Jag har (tack och lov!) inte ägnat en enda minut åt någon livesändning. Dock twittrar många av de jag följer om det som verkar hända, därav mitt engagemang. Alliansfritt skriver här om Moderaternas lite konstiga historiebeskrivning. Det var nämligen inte alls så att Moderaterna (tidigare har de hetat en massa andra saker men det är samma parti) var för att kvinnlig rösträtt skulle införas, eller att Sverige skulle stödja ANC i kampen mot Apartheid. Tvärtom var de emot båda dessa saker. Men tydligen kan de idag, 2011, ljuga hur mycket som helst. De kan ju till och med säga att de är för en generell välfärd samtidigt som de förstör våra trygghetssystem. Hur kommer det här sig då? Är det för att vi bara har borgerlig media i Sverige som inte granskar högerregeringar? Nej så enkelt är det inte. Till viss del stämmer det, det finns väldigt många borgerliga ledarsidor, men helt ärligt, det är ganska få vanliga oengagerade svenskar som läser ledarsidorna innan de går till valurnorna.

Nej det handlar om vad politik har blivit. Politik har blivit en illusion. Politik idag handlar om att måla en bild av ett samhälle. Det gäller att måla en bild som människor känner igen sig i, man kan ljuga lite, måla om verkligheten en aning, så länge folk kan identifiera sig med huvuddragen i målningen. Sen när man har gjort det, målar man en bild av vart man vill. Om man kan få människor att tro på den bilden, kan man måla om baksidan lite, utan att berätta det. Så länge människor känner att vi är på väg mot målningen på framsidan.

För media har berättat för oss. I otaliga artiklar och reportage har olika media berättat om alla de människor som idag står utan ekonomisk ersättning för sin sjukdom. De kan inte jobba, för jobben de matchas mot finns inte, men de får ingen sjukersättning för att de bedöms ha arbetsförmåga.

Media har också berättat att A-kassan i många fall blivit så dålig att människor valt att lämna den, den är för dyr och ger för dåligt skydd. Media har berättat att när finanskrisen kom och folk sades upp, var de inte kvar i A-kassan utan fick istället sälja hus och bil för att till slut bege sig till socialkontoret. Om detta berättade media. Men vi lyssnade inte. Vi lyssnade inte för att vi lät oss luras av tre tavlor.

Den första tavlan var den som beskrev det Sverige vi levde i. Bidrgasssverige. Sverige där människor låtsades vara sjuka och fick bidrag för det. Lata människor levde på skattepengar som vi som jobbar genererat. Det var första tavlan.

Den andra tavlan var den om ett parti som förut var för de rika, men de hade tänkt om. Nu var de för arbetarna. För dem som genererade de där skattepengarna som latmaskarna levde på. Om partiet som tänkt om. Blivit bredare. Som nu tagit över det andra stora partiets roll i Sverige.

Den tredje tavlan vi lät oss luras av var den om åt vilket håll Sverige är på väg. Vi har klarat krisen! Mitt på tavlan står några lyckliga män och ler. De (Reinfeldt och Borg mfl.) har lett Sverige helskinnat ur den värsta krisen någonsin. Svensson har fått mer pengar i plånboken eftersom att de lyckliga männen har sänkt skatten. Att de lyckliga männen i mitten fått mer i skattesänkning enskilt än vad en låginkomsttagare lever på berättar de inte. Att de själva tagit den största delen av kakan. Nästan hela faktiskt.
Men på baksidan av tavlan finns en annan bild. En bild där sjuka människor inte får den ersättning de tidigare haft rätt till, cancersjuka som tvingas sälja sina tillgångar för att överleva. Den visar också bilder av människor som blivit uppsagda i en ekonomiskt kris och som inte klarar sig på den inkomstförsäkring vi tidigare varit överens om är viktig. De har istället fått be om socialbidrag.

Det geniala den här regeringen har lyckats med är att få Svensson att skita i de andra. I latmaskarna. De har lyckats manipulera oss att tänka att kanske får de skylla sig själva ändå. Jag menar jag får ju ta mig i kragen och jobba.

Politik har blivit retorik istället för praktik. Vilka är förlorarna på det? De som inte passar in i den fina tavlan förstås.