Det är inte så att det finns någon där ute som egentligen borde vara här hos mig. Det är bara så att jag träffade någon ett tag. Någon som både fick mig att skratta och att tänka. Någon som delade många av mina värderingar och passioner. Någon som jag kunde känna mig trygg i att berätta om sidor hos mig själv med. Någon som för en stund fick världen att stanna och någon som jag trodde att jag blev förälskad i. Sen var jag inte så förälskad helt plötsligt. För en bloggläsare på distans är det kanske konstigt att förstå. Det är det för mig också. Jag bearbetar det här och mina andra emotionella oförmågor i terapi just nu. Det är bara det att jag ibland kommer tillbaka till att hon hade liksom allt. Allt jag kan tänka att jag vill ha. Det tjänar ju absolut ingenting till att tänka så. Det hjälper ingen, allra minst mig. Men känsla och förnuft går inte helt hand i hand i mig just nu.