Jag sov middag en stund idag och vaknade med panikångest. Jag tror kanske de senaste dagarnas känslomässiga turbulens handlat om något annat än vad jag trott att det handlat om. Vad vet jag inte riktigt. Men ångesten var värre än på länge idag. Jag kunde inte tänka bort den som jag kunnat tidigare. Jag fick ringa Camilla och andas ordentligt några gånger. Ångesten släppte, men kvar finns någon känsla i magen som jag inte riktigt kan definiera.

Den här ångesten har jag haft sen jag var barn. Längre än jag minns själv. Mamma har berättat att jag vaknade och var rädd för döden första gången i fyra-femårsåldern. Sen har den kommit till och från i livet, när jag drack som mest hade jag den inte alls. Att den kommer nu känns logiskt, jag börjar bearbeta det som varit. Men i stunden när jag har den känns det som att jag hellre dör en lever med rädslan.

Jag har verktyg idag, och hjälp. Jag berättar inte för att bli ett offer. För det är jag inte. Jag berättar nog mest för att visa att det finns både och i mitt liv. Och att det finns vägar ur ångest och mörker. För jag är långt ifrån det mörker jag har levat i förut. Mmmm så är det.