Om att min passion kidnappas.

När jag är klar efter 3,5 års högskoleutbildning kommer jag med största sannolikhet att få en lön på 21500 kr/mån (Västerås stads låga ingångslön för socialsekreterare, det skiljer sig mellan kommunerna). Då ska jag med min utbildning möta och försöka hjälpa samhällets allra mest utsatta människor att förändra sitt liv. Enligt socialtjänstlagen ska jag med respekt för individens integritet och delaktighet göra bedömningar om bistånd utifrån lagstiftningen och de kommunala riktlinjerna.

Jag ska möta barn och vuxna som far illa och jag ska vara den som de kan lita på. Den trygga. I vissa fall kanske jag ska föreslå att ett barn som far illa behöver lämna sina föräldrar, ibland emot deras vilja.

Det finns ett tillägg på lönen för de som arbetar med LVU och LVM, jag tycker inte att det är relevant när man diskuterar grundlön, men för att ingen ska kunna säga att mina fakta inte stämmer.

Jag blir så otroligt arg när jag tänker på att jag kommer tjäna mindre än många i min omgivning som inte har akademisk examen. Och definitivt mindre än de yrkesgrupper som inte möter människor i sitt arbete.

När jag pratar om det här får jag ofta höra att "lönen är en faktor" men att jag ju säkert har valt min profession utifrån ett intresse. Självklart var det inte 21500 som fick mig att skuldsätta mig och avstå lön och pension i sju terminer. Jag har ett brinnande engagemang för socialt arbete. Jag har en passion för det kvalificerade sociala arbetet och för socialtjänstens möjligheter. Men jag vägrar gå med på att det ska vara ett skäl till att jag ska acceptera en skitlön.

Tvärtom borde min passion värderas. Den borde upphöjas och det borde ge ordentligt betalt att jag när jag arbetar, arbetar med hela själen och hjärtat som arbetsredskap. Att jag har ett samhällsengagemang kopplat till en passion för kampen för ett jämlikt samhälle borde ge mig högre lön. Inte dåligt samvete för att jag kräver högre lön.

Om ingen redan har tänkt det så är det här naturligtvis kopplat till att socialsekreterarkåren är kvinnodominerad. Självklart är det så att vi kvinnor förväntas arbeta av andra skäl än pengar. Mjuka skäl som av engagemang och ömhet för klienterna.

Jag blir arg och lite kränkt när jag får höra att jag borde vilja arbeta på grund av min passion. För det är att kidnappa min passion och att nedvärdera den.