Jag fick lite perspektiv.Om det här med att hata. Att hata sina själviska föräldrar men att inte kan sluta rädda. I det kan jag känna igen mig. Ilskan, frustrationen och i rädslan. I ilskan över att inte kunna släppa. Låta gå. Klara sig själv.

Jag gjorde det till slut. Jag slutade rädda. Jag släppte. Jag kan inte säga att det är mirakelmedicinen. Men för mig fungerade det just då. Jag behövde det för att kunna leva själv.

Just i kväll känner jag mig inte befriad. Inte fri. Jag känner mig sorgsen och låst. Men vägen mot befrielse behöver gå genom låsta kedjor.

Det finns bara en väg framåt. Och på den vandrar jag.